Joe Bell
Betyg 2
Joe Bell har premiär för digitalt köp 29 november och att hyra från 13 december på de flesta plattformar (t.ex. SF Anytime, Viaplay, Blockbuster och Apple TV-appen).
Regi Reinaldo Marcus Green
Om sorg och hur vi agerar när en stor tragedi drabbar oss. Tyvärr känns filmen för sentimental och för tillrättalagd efter de verkliga händelserna. Filmen baserar på en verklig händelse: en pappa, Joe Bell, från Oregon som ger sig ut på vandring genom hela USA. Målet är New York.
Vandringen gör han för att längs vägen prata om tragiska konsekvenser av mobbning – försöka få människor att tänka om och förmå mobbare att sluta förtrycka och mobba. Joe Bell vill få människor att förstå att mobbning kan föra med sig svåra konsekvenser. Många unga människor dör för egen hand för att de inte ser någon utväg när de blir mobbade.
Ämnet är viktigt och delvis är filmen berörande. Det som gör att filmen inte når fram kan ha att göra med att det är ofta svårt att skapa drama från verkligheten, det finns en tydlig svårighet i att följa verkligheten för noga. Dramaturgin i handlingen kan förstöras av det. I denna film tror jag verkligheten fått styra för mycket. Ett annat minus är att skildringen av sorg är för ensidig och sentimental på ett typiskt Hollywood-manér. Som att säga ”jag älskar dig” löser alla problem och läker alla sår.
Det är flera saker orsaker som gör att filmen inte blir så berörande och stark som den kunde blivit. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma en förälder kan uppleva. Hur det är att förlora ett barn kan den som inte drabbats aldrig någonsin förstå. Det finns en stor mur, en skiljelinje, mellan de som förlorat ett barn och de som inte förlorat något barn. Det finns en illusion som många tror på, tyvärr ofta också läkare och psykologer som möter föräldrar i sorg: Illusionen att att förlusten av ett barn någonsin kan gå över. Det gör den inte även om en del föräldrar lyckas leva som vanligt efter några år. Men de bär ändå med sig detta oläkliga sår inom sig. En hel del föräldrar tar sig aldrig tillbaka till en vanligt liv.
I Joe Bell är det tydligt att pappan brinner inifrån, han kan inte förändra det som hänt och därför försöker han komma ifrån smärtan genom att vandra. Han lurar sig själv och intalar sig att han gör det för sin son. Men han gör det för att slippa känna smärtan av sorg och förlust. Jag är kluven till om Mark Wahlberg är rätt person för rollen. Han är stark och vältränad, en ganska typisk amerikanska hjältekaraktär. Det kanske är bra för rollen men samtidigt känns han inte äkta.
Joe Bell tar upp ett ämne som många föräldrar kan känna igen. Att förlora ett barn är inte så ovanligt i Sverige idag. Självmordsfrekvensen bland unga är hög. Vi har dödsskjutningar och överdoser i droger. Jag tycker filmen skulle vidga karaktärerna och låta oss se mer av övriga familjen och få följa fler av de möten Joe Bell gör under sin vandring.