
Manus: Hanna Nygren
Regi & koreografi: Kaja Giertz (konstnärlig ledare Helsingborgs Stadsteater)
Musik & sångtexter: bob hund
Kapellmästare: Jonas Jonasson
Scenografi, kostym & maskdesign: Helle Damgård
Ljusdesign: Mikael Sylvest
Dramaturg: Marie Persson-Hedenius
I rollerna: Elin Nordin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swartling, Karin Li Körsbärsdal (= bob katt) Thomas Öberg, Jonas Jonasson, Johnny Essing, Mats Hellqvist, Conny Nimmersjö och Christian Gabel (= bob hund).
Göteborgspremiär 18/11 2021
Spelas på Stora Teatern i Göteborg till och med 21/11
Inte helt nödvändigt, men underlättar väsentligt om man har ett (positivt) förhållande till Bob hund. Är inget hardcorefan. Däremot tagit emot deras ordlekande skeva musik sedan Hultsfred 1994. Recenserat dem tre gånger i närtid. Berättade för kapellmästaren efteråt att jag rankar dem än högre än samtida, nu nedlagda, storheter som Soundtrack Of Our Lives och Kent. Lämnade Stora Teatern som siste man ur publiken med en go känsla. Efteråt inser jag att vissa invändningar mot manus behöver resas. Men musikalens kvinnliga fokus kändes lika befriande som välgörande. Största överraskningen var att Helle Damgård hade fått i princip fria händer, likt ett tindrande barn som får vad det pekar på i en leksaksbutik.
Bob hund har ofta rört sig utanför boxen, förmått ytterst kreativt att inmuta ett eget universum. Sångaren Thomas Öberg kallar dem för förvirrade intrycksförmedlare. Egen festival har arrangerats, museum inrättats, instrument både utaktionerats och stulits, tevesänd opera tillverkats , det har sjungits på engelska under namnet Bergman Rock och nu är sextetten i högsta grad involverade i musikal, på initiativ av dramatikern Hanna Nygren.
Apartstämpeln odlas gärna. Minns jag rätt från intervju, har medlemmarna varken körkort eller gjort lumpen. Deras kreativa annorlundaskap får dem att dras till nya utmaningar, inte sällan med absurd prägel. Bobhundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat kvalar definitivt in i sådan kategori. Och som basist Mats Hellqvist påpekar i podd: Inte kunde han tro för några år sedan att han skulle stå på scen, ha ett antal repliker att hålla reda på emellan ordinarie syssla. På varenda Bob hund-konsert (rättmätigt har gruppen utsetts till bästa liveakt flera gånger), är det ju frontmannen Thomas Öberg som stått för allt snack.

Första som slår en i öppningsscenen är det massiva beatbaserade soundet á la techno, i häradet av Daft Punk och annan elektronisk dansmusik. Bob hund har dock kvar sin omisskännliga identitet, trots att de i detta segment befinner sig ljusår från sitt gnissligt primitiva sound, som skördade framgångar för tjugofem år sedan. Låter larmigt och fett ösigt inramat av smart text.
Medlemmarna i Bob hund har förvandlats till spöken, vars självpåtagna uppdrag består i att få kvinnliga rockbandet Bob katt att hålla samman. Särskilt andra akten kretsar kring kvintettens olika viljor. Alla hinder för att kunna repa ihop, skaffa skivkontrakt och breaka är musikalens narrativ. Passar in att jämföra med den räcka av till synes oöverstigliga problem, som uppstår i galna glädjepillret The Commitments. En grundläggande tes hos manusförfattaren är att kvinnor med passion för att göra egen musik och sukta efter berömmelse, måste vara beredda att offra mycket, rent av mer än manliga kollegor. (Hon och hennes favoritband delar målsättningen att ta död på myten om att sann konst skapas av lidande konstnärer.) Möjligen en orsak till att det numera existerar så få omtalade band med enbart kvinnor -förekommer oftare inom jazzen. Ett akut bekymmer för Bob katt består i att Katja ( Karin Li Körsbärsdal) drabbas av skrivkramp på grund av ohanterlig livssituation.
De maskförsedda spökena tjuvlyssnar, följer med spänning skeendet likt änglarna i Himmel över Berlin. Blir osams om inriktning och somliga ställer frågan vilken energi det är värt att lägga på projektet. Som betraktare gör man bäst i att släppa alla anspråk på logik. Funderingar på varför varuhusinteriören och alla snillrika varianter på kundmeddelanden konstant utgör kuliss, oavsett om tjejerna är i replokalen eller i någons lägenhet får man bara släppa. Thomas Öberg har, inte oväntat, tilldelats musikalens första fyndiga monolog där förutsättningarna förklaras. En skojfrisk, typisk ljudeffekt blir vi varse tidigt i föreställningen.

I mitt korta samtal efteråt med Jonas Jonasson (utsökt i egenskap av huvudansvarig för musikens utformning) ges på förfrågan, beskedet att cirka hälften av musiken är förinspelad. För egen del tippar jag att det är mer. Att skådespelarna sjunger flera av deras låtar enskilt eller i finalen med upphovsmännen, har inneburit mycket stimulans och extra arbete förstås. De sjunger bra. tar i så att de nästan spricker, vilket kan misstänkas vara ett medvetet drag av regissör Kajsa Giertz. Fin kontrast då att höra kvintettens nedtonade stämsång i Blommor på brinnande fartyg.
Flera nya sånger har knåpats ihop av Bob hund, varav lätt euforiska I regnbågsfärgat åskmoln lyfts ut till musikalens signatur. Vissa texter fladdrar förbi som fragment (Jag rear ut min själ…). Somliga låtar görs i avkortad version för att passa in i berättelsen. Fyra låtars texter har tryckts i programhäftet. En av dem får jag för mig är en rip off på hit med Lovin´Spoonful, fast kan vara slump. Fröjdas åt smärre solopartier och basintron. Tänker på Conny Nimmersjö som går igång och tar fram dist och rundgång med sin svajarm. En annan kul ingrediens är förekomsten av allsköns instrument som kompletterar bakgrunde,r eller illustrerar stämningar. Har i anteckningarna plussat särskilt för exempelvis kompromisslösa tyngden i Dansa efter min pipa (aftonens stänkare i krysset) och underbara Hjärtskärande rätt. Tra la la lilla molntuss i ny skepnad genom långsamt skenande, stadigt sound tillhör också kategorin definitiva hits.

Musikalen är uppemot tre timmar inklusive paus, vilket hade kunnat kortas. Skulle kunna ha skurit i intrigens förlopp. Ett annat alternativ vore att tillfoga ytterligare ett knippe låtar, vilket hade väckt jubel. Publiken har givetvis lockats till musikalen tack vare musik de förälskat sig i. Och fånigt nog sitter man efter refrängbehängda finalen och hoppas på extranummer.
Uppskattningsvis sista halvtimman tappas tempo. Vidare faller ett par inslag inte riktigt väl ut. Gäller dels makaber konfrontationspsykologi, dels en periodvis tvångsintagen pappa, vars beteende förpestar tillvaron för en av Bob katts medlemmar. När de häver ur sig sin version av Jag är stark som en hare, osar det av desperation istället för skönsång. Frustrationen blir uppenbar, vilket förvisso är poängen med numret. Kvinnorna ansvariga för uppsättningen missar tyvärr att knyta ihop säcken, vilket lyckligtvis inte påverkar helhetsomdömet.

Det faktum att jag sällan sett så många klädbyten, så fräck scenografi och dito ljusdesign (höj- och sänkbara lysrören en av flera underhållande knep) jämte tekniskt stimulerande scenlösningar får inte utelämnas. Ögongodis i sig värt halva biljettpriset. Lätt överdrift. Dock, tillförseln av fantasifull rekvisita och enormt omfattande ”persedel-förråd”, transporterat från Helsingborg där musikalen spelats i flera veckor, var en sällsam upplevelse.. Rungande applåder till alla inblandade.
Hävdar som bör ha framgått att Bobhundmusikal nära nog inkasserar en femetta. Listar ytterligare argument. Den kvinnokraft/ girl power som utstrålas i ett par sekvenser trots provkartan av schismer. Att höra Christian, Conny, Johnny, Jonas och Mats tryggt leverera repliker från scen, vilket måste betraktas som en otrolig raritet. Kajsa Giertz uppfinningsrika koreografi, som visar att skådespelarna behärskar ännu ett effektivt uttrycksmedel. Ordkonsten vilken symboliserar ett av rockgruppens obestridliga varumärken, vars rim glassplitter – fågelkvitter utgör en sorts fulländning. Fyndiga floran av kundmeddelanden i varuhusets högtalare. Drömscenen i andra akten, Och sist men inte minst – snarare främst av alla beståndsdelar – känslan för outslitliga, egensinniga melodier upphängda på glädjerusiga krokar.
obs fotografierna är från föreställning i Helsingborg.