• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Lämna inga spår – Väl utdraget drama om mordet som skakade kommunistregimen Polen

31 januari, 2022 by Petter Stjernstedt


Lämna inga spår
Betyg 3
Svensk biopremiär: Göteborg filmfestival
Regissör Jan P Matuszyński
Medverkande: Tomasz Ziętek, Sandra Korzeniak, Jacek Braciak, Agnieszka Grochowska och Mateusz Górski.

Polen 1983. Landet styrs av en kommunistregim. “Lämna inga spår efter er”, gormar polismannen när Grzegorz Przemyk, en ung gymnasist, misshandlad till döds av ett gäng gendarmer. I filmen följer vi efterspelet där sonens mamma, en poet som tillhör motståndsrörelsen Solidaritet, och kompisen Jurek kämpar för att rättvisa ska skipas. Poliserna som har blod på sina händer ska inte få komma undan utan ett rättvist straff. Men regimen vill något annat. I Lämna inga spår skildras båda sidor, familjens kamp och regimens politiska spel. Politikerna kallar händelsen för ett PR-bekymmer som de genast måste få ur vägen, men hur?

Lämna inga spår är Polens Oscarsbidrag och regisseras av Jan P. Matuszynski, en man som ofta beskrivs som en av Polens moderna filmskapare. Det är en engagerande berättelse om kampen för rättvisa. Jurek sätter mycket på spel när han bestämmer sig för att försvara sin döde väns heder. Hat och hot blir vardagsmat när Jurek ger sig ut i en David och Goliat -kamp. Motståndaren är regimen, en kommitte som inte ser ut att backa i första taget. Lämna inga spår skildrar kommuniststyrda Polen på 80-talet där politiker styr med järnhand och poliser kan haffa vem som mitt på öppen gata
bara för att den inte har något Id-handling i fickan.

Dessvärre blir filmen väl utdragen och engagemanget bibehålls inte hela vägen fram. Jag brukar inte haka upp mig på längden, men två timmar och 44 minuter för den här typen av berättelse. där själva rättegångsspelet kommer först mot slutet av filmen, är på tok för mycket speltid. En styrketår är det starka skådespelet. Tomasz Zietek som unge studenten Jurek fungerar utmärkt i rollen. Den sorg och desperation han känner inom sig kan en verkligen se i Tomaszs ögon och för varje motgång krymper hans axelhållning ytterligare.

Lämna inga spår är i ett episkt, mastigt verk, men som hade behövt en bättre klippare vid rodret för att legitimeras ett än högre betyg.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Transplantation visas på Elverket / Dansens Hus 24-26 feb

31 januari, 2022 by Redaktionen

Sofia Södergård och Charlotte Engelkes. Foto Mats Bäcker.

Transplantation är en varieté om identitet och existens på cellnivå.
Ett pressmeddelande berättar:
Den 24-26 februari visas Charlotte Engelkes senaste verk Transplantation på Elverket / Dansens Hus. Tillsammans med dansaren, koreografen och drag-king Sofia Södergård har en föreställning om identitet, existens, död och pånyttfödelse vuxit fram. Med dans, musik, standup, opera, komik och dramatik blir Transplantation en livsbejakande varieté med inspiration av benmärgstransplantation, kärlekshistorier och Wagner.

I Transplantation står den personliga berättelsen i centrum. Den ena kvinnan bär på en Y-kromosom efter en benmärgstransplantation. Den andra kvinnan bär på en dragking-identitet. Och båda frågar sig: Var tar jag slut och var börjar den andra? Kan jag vara allt?

2019 genomgick Charlotte Engelkes en benmärgstransplantation. Hennes egna immunsystem måste dö och hennes stamceller i benmärgen ersättas av en annan människas. Idag har hon en helt ny blodgrupp och har fått en Y-kromosom, eftersom hennes donator var en ung man. Hon är alltså i någon mån pånyttfödd – och den gamla Charlotte är i någon mån död.

Som Engelkes medspelare i föreställningen ser vi dansaren, skådespelaren, koreografen och DJ:n Sofia Södergård, alias dragking Qarl Qunt. Sofia Södergård och Charlotte Engelkes har länge letat efter ett sammanhang där de skulle kunna arbeta tillsammans. Sofia har precis som Charlotte på många sätt flyttat fram positionerna i svensk scenkonst för hur vi ser på normer och identitet, tagit upp till diskussion vilka vi är och varför och hur vi ser på varandra.

Transplantation är ett musikaliskt, dramatiskt, koreografiskt och humoristiskt verk – en varieté om kärleken till den andre, till sig själv och till livet.

Musiken i föreställningen består av specialskriven musik av den tyska kompositören och ljuddesignern Willi Bopp och av klassisk musik i ett överhängande komponerat ljudcollage. Musikstycken ur operan Tristan och Isolde av Richard Wagner är inspelad av och med Norrlandsoperans symfoniorkester under ledning av David Björkman.

Transplantation hade premiär på Norrlandsoperan den 19 november 2021. Hösten 2022 väntar en turné med Dansnät Sverige.

MEDVERKANDE
REGI OCH KONCEPT Charlotte Engelkes
KOREOGRAFI Sofia Södergård
PÅ SCEN Charlotte Engelkes, Sofia Södergård
MUSIK, LJUDDESIGN Willi Bopp
MUSIK AV RICHARD WAGNER Tristan och Isolde, Prelude akt 1-3, är inspelad med Norrlandsoperans symfoniorkester
DIRIGENT OCH ARRANGEMANG David Björkman
VIDEOPROJEKTIONER Geska och Robert Breçevic´/ Performing Pictures.
LJUSDESIGN, SCENOGRAFI Karl Svensson
KOSTYMDESIGN Anna Ardelius
FOTO Mats Bäcker
SAMPRODUKTION Norrlandsoperan
Scenografi, rekvisita och kostym har tillverkats av Norrlandsoperans ateljéer och verkstäder
En Astarte produktion med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Stockholms stad i samproduktion med Norrlandsoperan och Dansens Hus. Turné med Dansnät Sverige hösten 2022.

Arkiverad under: Dans, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Solitaire – Lars Norén de luxe om mänsklig ångest och ensamhet

30 januari, 2022 by Petter Stjernstedt

Teater: Solitaire
Regi: Sofia Adrian Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg
Ljud: Robin Auoja
Dramaturg: Anneli Dufva

Medverkande: Thérèse Brunnander, Per Burell, Otto Hargne, Irene Lindh, Marianne Nielsen, Andreas T Olsson, Mikaela Ramel, Siham Shurafa, Jonas Sjöqvist, Niklas Åkerfelt

Det finns få dramatiker som kan skildra oss trasiga, vilsna människor så exakt, så träffsäkert som Lars Norén, mannen som tragiskt nog gick bort förra året i sviterna av Covid-19. Men ibland blir han en parodi på sig själv. Så i fallet Solitaire.

En grupp människor står tätt sammanpressade vid scengolvets mitt. Här finns ingen utväg. Enda alternativet är att stå ut och hoppas på en snarast ljusning. Detta är Solitaire, Lars Noréns sista pjäs i regi av Sofia Adrian Jupither.

Personerna på scen har noll gemensamt annat än att de är människor av kött och blod med sina laster, styrkor och tillkortakommanden. Vi har läkaren vars kall betyder allt, den bereste och självgode hipstern som varit överallt i världen från Tokyo till Auschwitz i södra Polen. Den ensamma pensionerade lärarinnan har inga vänner kvar vid livet. Den finlandssvenske arbetaren har sådan värk i sitt vänstra ben att det upptar all hans tankeverksamhet. Tvåbarnsmamman bär stolt på sitt livlösa barn i famnen och tvåbarnspappan hatar allt som har med småborgerlighet att göra. Och så vidare. Tillsammans blir de ett utsnitt av mänskligheten, fragment av mänskliga röster, personer som alla inväntar döden och bara försöker att stå ut i livets mörkerrum.

Regissören Sofia Adrian Jupither är en erfaren Norén-kännare som totalt satt upp sju pjäser av hans, nu senast Vintermusik (2017) och Episod (2019). Hennes gestaltning och återspegling av Noréns text är stram och avskalad. På scen ser vi tio individer, ibland upplysta av scenljusets sken, ibland dolda av en dov belysning som silhuetter i mörkret. Packade som sillar i en sillburk står de där. De vet inget om varför de placerats här. Bär de på skuld, har de begått brott och ska straffas därutefter eller står de alla tålmodigt i väntekön till dödens rike?

Solitaire kan ses som en naturlig fortsättning på Noréns trilogi om åldrande som påbörjades med Stoft (2016). Det är den mänskliga ångesten som sätts under lupp med fokus på våra ihåligheter och oförmågan till att nå fram. Replikerna slår som spön i backen men ekar tomt i det inkapslade mörkerrummet. De är monologer, associationer som aldrig lyckas knytas samman och bilda broar. Att vi omges av människor fråntar oss inte känslan av att ständigt känna oss allena, ensamma om att förstå världen på just vårt vis.

För att avväpna sig från Liemannens tunga, klingande kedjor använder sig Norén av svart komik. Det fungerar, men trots spännande gestaltning blir Solitaire närmast en parodi på Norén himself. Pjäsen är en del av manusförfattarens fortsatta utveckling från det ordrika mot det outtalbara, tysta. Hans senare verk Stilla liv (2017 ) och Andante (2109) har gått från det konkreta mot det fragmentariska, en kargare dramatik där huvudrollerna anonymiseras och får epitet A, B och C eller 1,2 och 3. Precis som i Andante (2019) är gruppen i fokus. Memis kallas att härma på teaterspråk och Norén är världsmästare i grenen. Solitaire blir i sin gestaltning närmast komisk och känns för konstruerad, för konstlad. Varför måste promt både en rasist, en sexist och en troende finnas med i gruppen? Det bokstavliga, närmast generiska står i vägen för det medmänskliga. Det humana som Norén alltid siktar mot att fånga tappas bort. Hans fingertoppkänsla för karaktärsbyggande som i Tiden är vårt hem (2021) eller Stillheten (2011) finns heller inte att återfinna här. Och schablonerna och de ljumma intresset för individerna blir som en kalldusch för oss i publiken.

Oavsiktligt slutresultat är Solitaire ett ytterligare bevis för Lars Noréns förmåga till att ständigt förnya sig och hitta nya uttryck. Regissören lämnade oss förra året, men Norén lever kvar i sina texter och i de nya omtolkningar utförda av djärva unga regissörer såsom Jupither. Länge leve Norén, ångestens anfader, eller som den amerikanska författaren Langston Hughes själv skulle uttrycka sig – Life a bitch and then you die. Detta är den Norénska melodin – en klyscha eller en svidande sanning? You decide.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik När Baba faller i poolen är klockan 23.47 – rolig och rörande

30 januari, 2022 by Birgitta Komaki

När Baba faller i poolen är klockan 23.47
Manus Astrid Menasanch Tobieson
Regi Olof Hanson och Astrid Menasanch Tobieson
Premiär 29/1 -2022 Kulturhuset Husby

Miro och Baba (pappa). Två personer som speglar ett helt liv under en timme på scen. Med få attiraljer förutom en kaninkostym och en filmduk med gnistrande poolvattnet berättas Babas historia. En historia om saknad efter hemlandet, om arbete och moral.
Att alltid göra rätt för sig och göra det bästa är viktigt men också att inte visa svaghet.
Det gör att han när han blir arbetslös vid 61 år, tar jobb som eventkanin utan att säga något till sin familj.

Miro berättar pappas historia men också genom den sin egen historia. Han jämför med kompisars föräldrar, men han gör det med kärlek.

Det är en historia om utanförskap men också om klasstillhörighet. Att inte kunna göra sin röst hörd och inte få respekt.

Miro spelas av David Tafvizian med intensitet och tydlighet medan Baba görs av Cesar Sarachu. Hans förvirring och fysiska utspel är både roliga och rörande. Med eller utan kaninkostym tar man honom till sitt hjärta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Så jävla easy going – berör på djupet

29 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Så jävla easy going
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 februari 2022
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2022
Regi Christoffer Sandler

På ett sätt är detta en coming to age-film men den är mycket mer än så. Den handlar om att leva med sorg, om att tyngas av skam och inte våga berätta hur illa ställt man har det. Om att våga möta någon, att våga öppna sig för att möta kärlek. Den bygger på roman av den prisbelönade och hyllade författaren Jenny Jägerfeld. 18-åriga Joannas hjärna är som en blinkande nöjespark under högsäsong och för att funka normalt behöver hon ADHD-medicin. Men då hennes senaste uttag av medicinen inte betalt vägrar apoteket att ge henne mer medicin. Joanna har inga pengar, hon går ju i skolan och hennes pappa är helt utslagen av sorg sedan Joannas mamma dött. Pappan klarar inte att jobba och klarar inte att betala räkningar. Det blir till och med så illa att elen stängs av då han inte betalar el-räkningen.

Delas av familjen känns på djupet. Jag blir ledsen ända in i märgen när jag ser hur hennes pappa sitter helt orkeslös i soffan. Det är sådant en del barn och ungdomar får uppleva, ibland när en familj drabbas av svår sorg eller då föräldrar har svåra sjukdomar. Att samhället och myndigheter inte reagerar och hjälper Joanna att få sin medicin är sorgligt, bedrövligt och tyvärr en verklighet för en del drabbade. Barn som får bli föräldrar åt sina föräldrar har skildrats starkt i en del andra filmer också.

Filmen har imponerande skådespelarinsatser av det tre unga huvudkaraktärerna, Nikki Hanseblad som Joanna, Emil Algpeus som Matheus och Melina Benett Paukkonen är så duktig och stark som Audrey. Melina Benett Paukkonen kommer vi självklart att se i fler filmer och i tv-serier, det är jag övertygad om – och också de andra två, Emil och Nikki. Shanti Roney som Joannes pappa är som alltid bra. Jag tror inte jag någonsin sett Shanti Roney göra en dålig roll.

Filmen kommer säkert att bli en publikfavorit och säkert också bli en film som får nomineringar till Guldbaggen. Den är absolut sevärd. Men anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror på flera saker. Dels tycker jag att den spretar för mycket. Den handlar både om två tjejer som blir förälskade och om att leva med djup sorg och om barn som måste bli föräldrar åt sina föräldrar och om adhd och hur myndigheter och vuxenvärlden blundar för när ett ungdom behöver sin medicin. Det är för mycket som ska packas in i berättelsen. I tv-serie-format hade de olika ämnena kunnat utvecklats på ett annat sätt, i filmens format blir det spretigt och förenklat. Det är synd på så engagerande och viktiga ämnen.

En liten detalj som störde mig lite grann var hur de flesta och speciellt Joanne och hennes pappa hela tiden pratade ryckigt och med halva meningar. Ja det är realistiskt, många människor pratar utan att säga ut vad de egentligen vill säga, med halva meningar. Men det behövs inte att de gör så i hela filmen. Jag minns när jag gick en teaterutbildning. Då såg vi statistik på att om en rollkaraktär använder svordom två eller tre gånger i början av en pjäs då räcker det för att publiken ska uppfatta det som att den personen svär oerhört mycket. På samma sätt skulle Joanne och hennes pappa kunnat tala normalt en bit in i filmen, vi hade ändå uppfattat det som att de är personer som har svårt att säga vad de vill säga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Sida 442
  • Sida 443
  • Sida 444
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in