• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

22 maj, 2026 by Elis Holmström

Passenger

Passenger
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi André Øvredal

Vanligtvis skall ordvitsar – som består i att håna filmens innehåll, undvikas. Det är en alltför simpel metod för att tydliggöra bedrövliga kvalitéer. Då det kommer till att bedöma Passenger, vars berättelse utgår från den öppna vägen, kärleken till friheten som privatbilismen erbjuder och de äventyr en bil – eller i det här fallet en vagn, kan skapa, finns dock inget annat än att implementera urbota fantasilösa metaforer, detta då det är enda sättet att få någon som helst behållning av detta stycke skrot.

Filmens regissör André Øvredal har tidigare varit involverad i ett antal filmer som varit så pinsamma att de fått ’’mästerverk’’ som Reine & Mimmi i fjällen! att stolt kunna titulera sig som inte så pjåkiga. Och någon vändning blir det inte med Passenger, istället är detta den värsta sortens slentrianskräck som trivialiserar hela genren och presenterar de mest groteska och ointressanta klyschor. Om förutsägbarhet hade behövt definieras är det bara att börja spela upp Passenger. Vad som än förekommer är det telegraferat som en avfart i Google Maps. Förutom det initiala ’’hoppa till momentet’’ i filmens öppning finns här ingenting värt namnet vad skräck som kan leda till sömnlösa nätter anbelangar.

Sättet filmen följer en – patetiskt, traditionell mall är lika slappt som det är ointressant. Detta är ett avdankat pulvermos där bäst före-datumet signalerar något livsfarligt. Men sådana futtiga varningssignaler stoppar inte André Øvredal från att trampa i klaveret och köra i motsatt riktning på motorvägen. Den mest effektiva skräcken skapar en bladning av fascination, totalt obehag och spänning, en potent mix som kan vara gastkramande och närmast förförisk. Øvredal väljer istället att hoppa över all form av stämningsbyggande och går rakt på tramsiga övernaturliga scenarion som kunde ha varit intressanta om resten av filmen varit någotsånär välarbetad. Men den sortens ansträngning är alltför mycket, varför anstränga sig då vi kan fortsätta på mikrovågsmetoden?

Vi får lite slakt, högljudda skrik, ett kärlekspar vars relation är lika trovärdig som en tidig AI-bild, sedan en berättelse som lika gärna hade kunnat säljas som sömnpiller. Inte ens då filmen vill brösta och visa på lite klassisk skräckfilms-brutalitet blir det annat än en jättelik snarkning som svar, detta då morden är lika ordinära som en röd Volvo på svenska vägar. Den största oförrätten tilldelas stackars Melissa Leo, denna strålande aktör som har tyvärr delegerats till skuggorna under de senaste åren. Om Leo hade lett projektet,
med sin pondus och sitt nyanserande agerande, hade det hela kunnat vara en intressant karaktärsstudie, i alla fall något mer än lite fantasilös massaker. Leo får dock bara två erbarmliga scener som är av så simpel karaktär att man måste fråga sig om den nuvarande amerikanska presidenten skött förhandlingarnas å hennes vägnar med tanke på vilket skräp kontrakt hon skrivit på. Att filmen också är visuellt konfunderad hjälper inte. Federico Verardi som står som ansvarig för fotot väljer att rama in det hela med klara färger och en märklig värme vilket skapar omedelbar förvirring – och inte den bra sorten. Det enda positiva är huvudrollsinnehavaren Lou Llobell som bjuder på ett helt dugligt skådespel som tyder på ett mått av engagemang,

Men det är en sjukligt klen tröst, då Passenger känns längre än en åktur från Malmö till Kiruna i stekande sommarvärme utan luftkonditionering. Att vara medpassagerare i detta elände är det sista någon borde överväga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

21 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Miroirs nr 3 - En båt på oceanen

Miroirs nr 3 – En båt på oceanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Christian Petzold

Vackert och begrundande kring hur människor hanterar sorg. Lite mystisk och upplagd som en slags deckargåta. Frågan borrar sig djupt in i oss och vi undrar: Vad är det som familjen döljer? Ett råd från mig: Se till att inte veta för mycket innan du ser filmen.

Laura är en ung kvinna. Rollen spelas träffsäkert av Paula Beer som förmedlar mycket under ytan. Hon går på en av de finaste musikhögskolorna i Berlin och bor tillsammans med sin pojkvän. Det är något med Laura. Hon verkar deprimerad eller väldigt uttråkad, ledsen. Hennes pojkvän försöker få henne att berätta vad som tynger henne men han får inget svar på sin fråga. Under en helg på landet råkar de ut för en svår bilolycka. Mirakulöst över Laura medan pojkvännen dör. Betty, en medelålders kvinna, bor några hundra meter från olycksplatsen och är först på plats. Hon springer dig och ringer efter ambulans.

Laura behöver bara plåstras om lite och vila några dagar. Hon vill inte göra det på sjukhuset och frågar om hon får bo den tiden hos Betty istället. Betty accepterar och tar hand om henne omsorgsfullt och vänligt. Efter ett tag från Laura träffa Bettys man Bettys man Richard och sonen Max, som båda bor på annat ställe. Sonen är en ung, vuxen man som liksom sin pappa är hantverkare. Betty bjuder in dem på en middag där de får träffa Laura. Det är något som inte riktigt stämmer. Pappan och sonen betraktar både Betty och Laura med misstänksamhet. Något bubblar under ytan. Det blir som en kriminalgåta eller thriller där vi som betraktare vill veta vad det är som ligger i botten. Varför är Richard och Max så misstänksamma?

En av de viktiga pelarna som gör att filmen håller är de duktiga skådespelarna. Paula Beer som Laura har jag redan nämnt. Men minst lika viktiga för att filmen ska fungera är Barbara Auer som Betty, Matthias Brandt som Richard och Enno Trebs som Max. De två männen gestaltar så bra dessa två jordnära, hantverkare som helt klart har ett tungt bagage, något har sårat dem och gjort dem rädda för att välkomna Laura.

Filmens styrka är att den inte berättar allting och inte är alltför tydlig. Samtidigt lämnar den mig med många frågor, som jag inte vet om jag är nöjd med att ha fått i mitt knä. Framför allt handlar mina funderingar efter filmen om Laura. Det var ändå hon som ville stanna hos Betty under sin konvalescens. Det var inte Betty som bad henne att stanna.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Den svaga länken är Lauras historia. Hennes förflutna och hennes beteende hänger i luften och det känns till och med som att hon är en elak person som bara tar emot omsorg och tillit men inte vill ge något tillbaka, både från sin tid med sin pojkvän och sin tid med Bettys familj. Delar av hennes beteende är dunkelt och svårt att begripa.

Filmen är välgjord men når inte riktigt till högre nivå. Den känns inte helt klar. Men den berättar samtidigt något viktigt om att leva med sorg och hur viktigt det är med relationer. Att det viktiga för att gå vidare vid stor saknad är att ha relationer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

19 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Mandalorian and Grogu

Star Wars: The Mandalorian and Grogu
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2026
Regi Jon Favreau

När Mandalorian nu får göra entré på bioduken är det storslaget och det går inte att slita sig, jag sitter som fängslad framför bioduken och bara suger in handlingen som av och till är typisk Star Wars-action men också med scener där vi får känna relationerna mellan framför allt Mandalorian och hans skyddsling Grogu men också en del annan vänskap som finns och fördjupas eller växer fram. En äventyrsfilm med både det som är spännande från Star Wars men också det mer mjuka och relationsbaserade som fängslar alla fans av Mandalorian.

På streaming finns säsonger av Mandalorian. Och att den gjort stor succé råder det ingen tvekan om. Likaså är det uppenbart att Star Wars är en av de mest älskade filmserierna. Serien av Star Wars-filmer har också fått både ett antal uppföljande filmer och ett antal spinoff-tv-serier. Av alla dessa uppföljare är nog Mandalorian den mest älskade. Mandalorian har på sätt och vis blivit ett eget varumärke och är på så sätt en äkta och mycket lyckad spinoff: Spin-off: Filmer som utspelar sig i samma universum men som inte är direkta fortsättningar på huvudberättelsen.

Denna film med Mandalorian och Grogu fungerar lika bra att se för den som sett alla tre säsongerna av tv-serien som för den som inte sett en enda avsnitt. Handlingen i filmen utspelar sig vid tiden efter att det onda Imperiet har fallit, men kejserliga krigsherrar är fortfarande utspridda över galaxen. Den nyfödda Nya Republiken arbetar för att skydda allt Rebellalliansen kämpade för och har tagit hjälp av den legendariska mandaloriska prisjägaren Din Djarin och hans lärling Grogu.

Det är slående hur väl filmen speglar vår tid, fast handlingen utspelas i en fantasivärld i rymden. Imperiet kämpar för att ta tillbaka makten och i filmens inledning för vi se en av dess ledande karaktärer tala inför några underlydande som står på Imperiets sida. Han påpekar att sedan Imperiet fallit har det blivit mycket rörigare i det stora universumet. En del varelser vill ha tillbaka Imperiet ordning och reda, menar han. Det är väl åsikter som vi kan höra idag också som anledning till att människor flockas kring såväl höger- som vänsterextremism. När en diktatur faller kan det öppna för giriga oligarker som det gjorde efter Sovjetunionens fall, till exempel.

Mandalorien, Din Djarin, spelas av Pedro Pascal, som gör sin roll perfekt. Den rollen gav Pedro Pascal skjuts ut i filmvärlden och hans syns numer i många andra stora roller. Sverige har en duktig representant i filmteamet i Ludwig Göransson som skapat musiken, som är en av de pelare som gör denna films storhet. Star Wars: The Mandalorian and Grogu kommer med stor säkerhet att locka en stor publik och både de Star Wars-fans som Mandalorians supportrar kommer att bli nöjda, liksom alla som älskar lilla Jedi-babyn Grogu. Det är underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm, som vi behöver ibland. Samtidigt finns det en underliggande mening som berättar något om mänskligheten utan att direkt skriva oss det på näsan.

Star Wars: The Mandalorian and Grogu

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mandalorian, Pedro Pascal, Star Wars

Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

19 maj, 2026 by Mats Hallberg

föreställningsfoton Denis Romanovski

Manus & regi: Vera Berzak (översättning från engelska: Björn Sandmark)

Ljud: Yosef Madar

I rollerna: Julia Sporre, Magnus Hulth och Hanna Ekberg

Röstskådespelare: Elin Wikström och Dennis Romanovski

Detta gästspel som ägde rum 13 maj hade sin urpremiär i Malmö och spelades därefter i Stockholm. Redbergsteatern drivs av Studieförbundet Vuxenskolan och är hemvist för nationella minoriteter, om jag korrekt uppfattade vad presentatören meddelade. Det var några år sedan jag var här. Läktaren (58 platser) var självfallet fullsatt. För egen del finns en förhistoria, då jag var inbjuden till en dramatiserad läsning av pjäsen på Stadsteatern, med efterföljande samtal mellan den i Göteborg boende dramatikern Vera Berzak och nyligen avgående vd:n Björn Sandmark. Har för mig att publiksiffran den gången uppgick till cirka hundrafemtio personer, varför man får hoppas att fler föreställningar kommer att erbjudas.

Minns jag rätt fick jag upp ögonen för dramatikern, regissören och performanceartisten genom musikern Ida Gillner. De har samarbetat i ett par uppsättningar. Sedan pandemin har jag recenserat absurda Stolarna (regi) och Berzaks tre senaste verk, nämligen Dagar i Warszawa, Alla vindar är stilla och Moderslinjer vilka getts på olika teatrar i Göteborg. Dramatikern uppehåller sig vid att lyfta fram judisk identitet, inte minst situationen för det judiska folket i såväl nutid som i historisk spegling. Berzak är född i Ryssland, uppväxt och teaterutbildad i Israel och hamnade i Sverige som In Residence-verksam teaterprofil och blev kvar här då hon bildat familj.

I Den Gröna jättekvinnan skildras utifrån egna och andras erfarenheter vad det innebär att vara judinna i Sverige efter massakern 7/10. Till saken hör att hon skrivit ett par texter om terrorgruppen Hamas metoder, kompromisslöst våld/ terror grundat i oförsonligt hat. Dessutom vågade hon bete sig oerhört modigt och tog initiativ till en motdemonstration alldeles bredvid Palestinaaktivisters tältläger i Göteborg, en långvarig lagvidrig ockupation som i praktiken stöddes eller fick klartecken av Polisen, lokala styret och Universitets ledning. Obegripligt att så skede. Och när Vera förenad med några hundra på årsdagen av massakern i höstas i Vasaparken , tände ljus och sjöng till åminnelse av kvinnliga offer – våldtagna, dräpta, torterade, tillfångatagna – (rapport om ofattbara vidrigheter har nyligen publicerats), skändades minnesceremonin av en aktivist-pöbel som passade på när Polisen lämnat platsen. Om händelsen berättas det i samtalet efter dramatiserade läsningen på Studion och i den redogörelse Vera fick publicerad i GP.

Ingen konflikt, inget krig, har sedan det bröt ut varit lika infekterat och uppblåst i media som det mellan Hamas och israeliska regeringen. Är lönlöst att debattera med fanatiker. Sådana som ägnar sig åt att vifta med Hamas eller Hizbollah-flaggor, gör dockor föreställande regeringsföreträdare som halshugger barn och sprider hat och rädsla mot demokratier i Väst. Vi har tvingats vänja oss vid Islamovänsterns aggressiva dominansbeteende och skanderande om folkmord och ”Global intifada”. Demagogin i ”from the river to the sea”, har blivit ett normaliserat inslag i våra största städer. Media och kulturkretsar (inklusive en mängd humanitära organisationer) har okritiskt backat upp en uppviglande rörelse. Vårt samhälle kan bara hoppas att vi skonas från dåd liknande det i Manchester. Ann- Sofie Hermansson befarade i seminarium från Bokmässan (finns på Youtube) att motsvarande dåd skulle ske hos oss. Föga förvånande har här både Folkteatern och Stadsteatern arrangerat pro-palestinska programpunkter.

Jag saknar egentligen tillräcklig kunskap för att uttala mig utifrån historisk bakgrund Har läst om judiskt liv och tänkande i ett antal romaner av amerikanska författare, roats av den svarta humorn på film och stand up. Undra förresten hur många av judisk börd som tilldelats Nobelpris? Men inriktningen, som jag tror uppkom på prestige-universitet i USA, ”queers for Palestine” är ju logiskt sett ett-hål-i-huvudet-agiterande. Och genomför aldrig SIDA och andra biståndsorganisationer runt om i världen någon utvärdering av de miljarder som ämnats för demokrati och fattigdomsbekämpning i Palestina? Att antisemitismen sedan det makabra firandet av massakern 7/10, eskalerat med många hundra procent i Sverige går inte att komma runt. Lidandet i Gaza ska inte förnekas. Men hur gränser ständigt skjuts fram i Sverige och drastiskt ökat otryggheten för judar, är upprinnelsen till Den gröna jättekvinnan. Vill skjuta in att i skrivande stund pågår debatt i Sveriges Riksdag där det ifrågasätts, varför moskéer vilka sprider antidemokratiska budskap och agg gentemot judar ges statliga medel för sin destruktiva retorik.

I pjäsen vars längd uppgår till cirka en timme möter vi en välbärgad familj som företar flera resor. Maya spelad av Julia Sporre – en aktris med filmstjärnestatus – har trivts med att bo både i Sverige och Israel där hennes föräldrar lever. Hon känner sig trängd här på grund av akut förvärrade villkor och månar om sin dotterns framtid, hon som i första scenen klagar på magont när hon hämtas från skolan. Men att bosätta sig i Israel så länge kriget pågår är inte realistiskt, vilket hon inser. Lite osäker. men kronologin tycktes en smula uppbruten. Dottern verkade något yngre när familjen tillbringar en weekend i Paris och går på Disneyland. Mayas tillgivna man är en välavlönad terapeut som i en av få humoristiska repliker skojar med skråets retorik, som vore makan en patient. Han hjälper också sin fru med översättning av artiklar. Konversationer telefonledes med föräldrarna förekommer ofta. Pratas i mobilen med de engagerade föräldrarna och morfar. Deras repliker levereras av Elin Wikström och Denis Romanovski. Familjen hälsar också på Mayas föräldrar vilka i sin tur planerar för att besöka dotterns familj.

Energiska Maya har många bollar i luften, bara en tidsfråga innan hon går in i väggen. Respit från stress över svåra beslut och information som sipprar fram om Hamas grymheter är dels nöjesresorna, dels yoga. En annan motvikt till tunga ämnet är Eurovision, vars ståhej i Wien lägligt nog gick av stapeln samma vecka som gästspelet. Vårt bidrags sångerska var som bekant inte det minsta insatt, vilket inte hindrade henne från att plocka poäng på att kampanja mot Israels medverkan. Har gått ett antal dygn sedan jag såg gästspelet och kom mig inte för att anteckna. Detta var hågkomster vilka kan fyllas på med tankegångar manus bygger på. I flyern om Den gröna jättekvinnan betonas hur farligt det känns att visa sin judiska tro efter krigsutbrottet. Dock, att lära nästa generation att dölja sin identitet tar emot. När omständigheterna är så komplexa, hur välja det minst dåliga alternativet? Så långt intrigen.

Jag håller ett par andra av recenserade verk från samma källa snäppet högre. Men graden av angelägenhet är maximal. Också som utomstående kan man utan svårighet sätta sig in i familjemedlemmarnas respektive öden. Pappan som en stabilt nav i bakgrunden, en lugnande och flexibel kraft beredd att ställa upp för de han älskar. Någon enstaka gång känner han sig föranledd att konfrontera sin käresta. Men Maya kan skatta sig lycklig. Som framgått är pjäsen primärt inte något idédrama.

Vad beträffar scenografin är det frågan om ett lågbudget-projekt. Stolar symboliserar säten i bil eller flygplan. Mammans stora cirkelformade väska förvandlas i några scener till ratt. I denna fullkomligt förödande konflikt där hatet är själva drivkraften finns ingen vinnande sida. Eftersom dilemmat i Den gröna jättekvinnan baseras på verkligheten, saknas förutsättningar för ett lyckligt slut. Med tanke på vilka som blivit borgmästare i New York och London har otryggheten för judiska församlingar ökat skrämmande även där. Jag som alltid opponerat mot hyckleri efterlyser förnuftets röster.

Trots utförlig text har en avgörande komponent lyst med sin frånvaro. Syftar förstås på skådespelarna och deras insatser. Hanna Ekberg som i fjol examinerades från Teaterhögskolan i Malmö och ingår i en improvisationsgrupp, ikläder sig utan trovärdighetsproblem rollen som entusiastisk sex-sju åring vars magont ändå gör sig gällande emellanåt. Publiken får fylla i i vilken utsträckning barnet påverkats av bemötande och föräldrarnas oro. Magnus Hulth har jag sett på Backa och han känns igen från Hundarna i SVT. Här får han sätta tänderna i en delvis otacksam roll, eftersom han agerar i bakvattnet av Mayas energi och vånda. Definitivt en berömvärd prestation om att ha gift in sig i en främmande kultur.

Julia Sporre är magnifik i sitt gestaltande av en kvinna nästan ständigt på språng, fast förvissad om sitt arv, sin förankring. Regissören har lyckligtvis säkerställt att överspel undviks, annars en överhängande fara. Även om Berzak dementerat vill man läsa in att Sporre porträtterar ett slags alter ego till dramatikern. Som sagt en otroligt viktig och välspelad pjäs som gärna hade fått kompletteras av en akt till.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

18 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Brassaï – Paris hemliga tecken

Moderna museet Stockholm (28 mars – 4 oktober 2026)

En av vår tids mest omtalade fotografer Gyula Halász – som tog sig namnet Brassaï – var också utbildad i måleri, skulptur vid sidan om fotograferandet. Han föddes 1899 i Transsylvanien, i dåvarande Ungern, och gick i konstskolor både i Budapest och i Berlin. Utställningen på Moderna museet – som pågår ända till 4 oktober – kallas Paris hemliga tecken och centreras kring den intensiva perioden under 1930-talet och hans speciella nattfotografi.

Det var med en 25-årigs fantasier om livet och önskningar han 1924 kom till Paris –  men verkade då till en början som journalist. Han rörde sig i konstnärskretsar och kände storheter som Picasso och en del av surrealisterna. Genombrottet som fotograf 1933 kom just med boken Paris de nuit. Den rymmer de många berömda motiven som skildrar nattlivets uteställen och dess för dåtiden ljusskygga existenser, som nu ställs ut. Kurerat utställningen har Anna Tellgren gjort, men den är också frukten av ett samarbete med de som äger rättigheterna för de många originalbilderna. Brassaï hade för vana att enbart printa en fotokopia av varje negativ.

Många tankar virvlar genom mitt huvud när jag vandrar runt framför de många numer klassiska silvergelatinfotografierna – som jag ju sett så många gånger. Dessa motiv som så många efter honom har försökt upprepa. Ödmjukt provar jag tanken på att ”det ju är länge sedan jag själv var 25 år”, vilket han ju var då han fotade. Jag slås av att jag nu ser dem med ett absolut mer vaket sinne än jag gjorde första gången.

En feministisk läsning av Brassaï startar ju alltid med frågan: Vems blick är det vi ser genom? Dessa bilder från Paris visar ju många kvinnor – dansare, prostituerade, älskarinnor, nattklubbsgäster – nästan alltid sedda genom en manlig blick. Laura Mulvey, exempelvis, skulle tala om den “manliga blicken” (male gaze): kvinnan i motivet blir snarare än människa ett objekt för betraktelse. Synligt är ju att Brassaï dröjer vid en fascination inför kvinnlig sensualitet och nattlivets erotik. Kroppar, poser och atmosfärer av begär blir synliga. Men allt mildras av att tiderna ju var annorlunda, tänker jag, mer puritanska. Den uppdämda nyfikenheten kan ju delvis förmildras av att hans ungdomlighet …

Jag stannar vid funderingen kring det faktum att de tabun och regler som dominerade vid den tiden ju främst gör Brassaï väldigt modig. Han gav faktiskt synlighet åt människor som annars stod utanför den respektabla offentligheten. Till och med var tidsandan sådan att fotografierna med de mer queera miljöerna fick vänta till så sent som på 60-talet att tryckas. Censuren stramades åt efter att hans första bok kommit ut 1933. Det går att känna att de prostituerade, de queera miljöerna, cabaretartisterna och nattens kvinnor inte tas med av honom för att enbart skapa skandal eller någon slags moralisk varning. Snarare finns de där som en del av stadens verkliga liv. Jag stannar vid att det finns en ofta märklig värdighet i hans bilder.

Men när jag ser dem, lyser ju den uppenbara frågan om makt fram: vem får tala, och vem blir betraktad? Kvinnorna – övervägande från lägre samhällsklasser – synes ofta tysta; det är fotografen som formar deras berättelse. Feministiskt kritiskt undrar jag också hur uppfattningen om skönhet gestaltas. Detta blandas med tanken om förhållandet mellan kameralins och motiv — mellan att se och att äga seendet.

Susan Sontag, skrev att fotografering kan vara ett sätt att “appropriera” världen. Att fotografera någon är aldrig helt oskyldigt. Det innebär en slags makt över hur personerna framträder och blir ihågkomna. Därav blir den värdighet som också framstår i Brassaïs människoskildringar viktig.

Så en feministisk tolkning av Brassaï rör sig mellan två poler: Dels de fina inkännande och poetiska och i de mänskliga skildringarna av nattens Paris – alla mänskliga begär – både hos de avbildade och observatörens – men också hur kvinnorna och de marginaliserade kropparna formas något kyligt genom hans blick.

Jag går ut från Moderna museet ändå lyft av den ofta vackra drömlika dimman i fotografierna och det estetiska värdet av riktig svärta i de fina originalfotografierna av silvergelatin. Men kvar stannar också motiven med arbetarklassens kvinnor – när de om natten säljer sig till de ivriga männen med pengar. Javisst, de ingår i nattlivet i dåtidens Paris, men med vems blick blir de sedda?

Arkiverad under: Scen Taggad som: Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in