• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Sårad ängel av Sara Stridsberg får urpremiär på Dramaten.

9 februari, 2022 by Redaktionen

Repetitionsbild. Melinda Kinnaman och Jakob Eklund. Foto: Jens Sethzman.

Sårad ängel av Sara Stridsberg får urpremiär på Dramaten.

Ett pressmeddelande berättar:
Sara Stridsbergs pjäs Sårad ängel, med Jakob Eklund och Melinda Kinnaman i rollerna, får urpremiär på Målarsalen den 25 februari. Prisbelönta artisten och kompositören Sibille Attar har gjort musiken. – Pjäsen handlar om en far och hans dotter och deras gemensamma historia som aldrig tar slut, säger Sara Stridsberg.

Sårad ängel utspelar sig under ett helt liv där en man och hans dotter möts och skiljs åt och möts igen, vid ett hav, i ett slott, på ett behandlingshem, vid en spansk motorväg, på ett bårhus och till sist vid hans dödsbädd.

Sara Stridsberg är en av Sveriges främsta författare och dramatiker, översatt till 25 olika språk och mångfaldigt prisbelönt, bland annat med Nordiska Rådets pris och European Union Prize for Literature. 2019 nominerades hon till det prestigefyllda internationella Man Booker Prize för romanen Drömfakulteten. Stridsbergs pjäser har spelats flera gånger på Dramaten, senast Beckomberga 2015. I september 2021 utkom hon med novellsamlingen Hunter i Huskvarna.

Rebecka Hemse tillhör Dramatens fasta ensemble. Hon debuterade på teatern 2004 och har sedan dess medverkat i produktioner som Ett drömspel, Beckomberga, Peer Gynt och Linje Lusta. Senast hyllades hon för sin prestation som titelrollen i Elektra. Just nu är hon även aktuell i Lars Noréns Tiden är vårt hem på Kulturhuset Stadsteatern. Hemse regidebuterade med Evakuering: De förskräckliga föräldrarna 2019.

Sibille Attar är producent, låtskrivare och sångare. 2013 släppte hon egenproducerade albumet Sleepyhead och nominerades till Grammisgalan som Årets nykomling, Årets pop i P3 Guld och till Gaffapriset i kategorierna Årets svenska album, Årets soloartist och Årets svenska genombrott. 2021 släpptes hennes andra fullängdsalbum A History of Silence.

Sårad ängel skulle haft premiär våren 2021 men har blivit framflyttad och får nu urpremiär den 25 februari.

Medverkande: Melinda Kinnaman och Jakob Eklund. Av: Sara Stridsberg. Regi: Rebecka Hemse. Scenografi/Kostym: Bente Lykke Møller. Ljus: Jens Sethzman. Mask/peruk: Linda Hyllengren. Musik: Sibille Attar.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Karin Boyes självbiografiska roman Kris blir teaterpjäs

9 februari, 2022 by Redaktionen

Kris av Karin Boye
Vällingby
Kulturhuset Stadsteatern 2021
På bilden Beri Gerwise

Karin Boyes självbiografiska roman Kris blir teaterpjäs.
Ett pressmeddelande berättar:
Den 26 februari har Maja Salomonssons bearbetning av Karin Boyes Kris urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby. I huvudrollen ser vi rapartisten Beri Gerwise och Frida Beckman.

1994 var jag 14 år och Sverige vann VM-brons i fotboll. Innan matchen läste förbundskaptenen en dikt av Karin Boye för att motivera spelarna. Den slutade:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Det var så jag upptäckte Karin Boye. Hennes dikter och romaner kom sedan att bli viktiga följeslagare under tonårens omtumlande tid.”

säger Maja Salomonsson, regissör och dramatiker.
Karin Boyes självbiografiska roman Kris utspelar sig i 1920-talets Sverige. Mellan två världskrig och i en tid när homosexualitet var förbjudet. När romanen först publicerades ansågs den vara oerhört kontroversiell av både kritiker och allmänheten.

80 år efter Boyes död blir romanen ett scen konstverk som binder ihop Boyes tidlösa universum med samtiden.

”Jag hade ingen koppling alls till Karin Boye när jag fick förfrågan om att spela denna roll.
När vi började repa och grävde ner oss i hennes verk så förstod jag att Karin och jag har mer gemensamt än jag har med någon som lever i samma tid som mig. Det är en otroligt stor ära att få gestalta henne som ung och öppna upp rummet för den unga publik som kanske också får sitt första möte med Karin Boye, genom Malin.”

säger Beri Gerwise, skådespelare och rapartist.

”Berättelsen utspelar sig till stor del i en inre, tidlös värld och handlar om en ung människas existentiella brottningsmatch med Gud, vuxenvärlden och inte minst med sig själv. Boyes modernistiska och fragmentariska estetik har banat vägen för föreställningens form. Vi bjuder in publiken i ett poetiskt universum, där dragkampen mellan att vilja leva och att vilja dö får fritt spelrum. Idag när vi lockas av enkla förklaringar och snabba lösningar på psykisk ohälsa är det mer aktuellt än någonsin att stå upp för krisens komplexitet.”
Säger Maja Salomonsson

Om föreställningen

Släpp mig lös – så skall jag rubba jorden.

Malin ska snart ta studenten när allt plötsligt rämnar. Egentligen är det inget som har hänt, inte som Malin kan förstå i alla fall. Men verkligheten känns så främmande. Inuti Malin pågår en kamp som håller på att slita sönder henne. Hur kan hon må så dåligt när andra har det sämre? Varför gör hon inget för att stoppa allt lidande i världen? Tänk om Gud inte finns? Tänk om Gud finns? Ska hon göra som alla andra vill eller göra uppror?

Mitt i allt kaos blir Malin kär. Alltså jättekär. I någon hon absolut inte får bli kär i.

Maja Salomonsson
Maja Salomonsson är regissör och dramatiker utbildad vid Stockholms dramatiska högskolas radiolinje. Hon har de senaste åren regisserat och skrivit pjäser för bland annat Orionteatern, Riksteatern, Ung scen/öst, Örebro länsteater. I sina föreställningar närmar hon sig ofta ljudkonst och bildkonst. Hennes föreställning Vilka är ni? togs ut till Scenkonstbiennalen för barn och unga 2020. Maja Salomonsson är nu även konstnärlig ledare för Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

Kris

Av Karin Boye i dramatisering av Maja Salomonsson

Regi Maja Salomonsson

På scen Frida Beckman och Beri Gerwise

Scenografi och kostym Johanna Mårtensson

Ljus Raimo Nyman

Komposition och ljuddesign Kent Olofsson

Mask Eva Rizell

Dramaturg Mia Winge

Dramapedagog: Elin Callmer

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Döden på Nilen

9 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Döden på Nilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi Kenneth Branagh
I rollerna Annette Bening, Rose Leslie, Kenneth Branagh, Tom Bateman, Ali Fazal, Russell Brand med flera.

Ett filmiskt elegant verk med vackra vyer. Filmen är helt underbar att se på en stor bioduk. En härlig puzzeldeckare med Agatha Christies karaktär Hercule Poriot tolkad av Kenneth Branagh. En film för dig som uppskattar deckare som går i långsam takt där du kan njuta av foto och bilder och en lång rad duktiga skådespelare. Däremot blir det aldrig direkt spännande. Oavsett om du listar ut vem som är mördaren eller inte är det inte kriminalhistorien som är filmens tema eller som skapar engagemang för filmen. Temat är först och främst en granskning av vad kärlek kan få oss att göra men också en närmare titt på vad finanser och brist på pengar gör med människor.

Handlingen kretsar kring en stenrik ung kvinna, Linnet Ridgeway (spelad av Gal Gadot) som bjudit in sina närmaste vänner och släkt på en lyxsemester i Egypten för att fira att hon gift sig. När någon är så stenrik som Linnet kan det vara svårt att veta vem som är en äkta vän och inte bara låtsas vänskap för att vara i närheten av och kanske kunna utnyttja någon som är förmögen. Dessa karaktärer som rör sig kring henne är svårt att kunna föreställa sig för någon som är uppväxt här i Sverige och alltid varit tvungen att arbeta för att kunna betala hyra och köpa mat – och som inte ens känner någon som bara kan leva på en stor förmögenhet. Det är svårt att ens förstå hur en del av karaktärerna runt henne ens kan leva de liv det gör, där de på alla sätt försöker åka snålskjuts på förmögna människor utan att behöva göra ett handtag.

Vad kan få människor att döda? Sviken kärlek? En möjlighet att roffa åt sig en förmögenhet? Rädsla för upptäckt av brott? Poirot ställs inför olika alternativ när han ska nysta upp vad som ligger bakom mord och för att hitta mördaren. Filmens behållning är inte deckargåtan. Inte alls. Det är hur Poirot nystar i vad som ligger bakom. Ett plus är också att Kenneth Branagh har växt in i rollen som Hercule Poirot sedan Mordet på Orientexpressen 2017 och ger ett djup i karaktären jag inte sett tidigare.

Jag tycker Kenneth Branagh, som regissör, gör detta på ett elegant sätt. Mycket kommer upp till ytan men det är ändå upp till betraktaren att själv dra slutsatser och tolka. Varför göra en ny version av en deckarhistoria som redan filmatiserats i en hyllad version 1978 med Peter Ustinov som Hercule Poirot? Jag tänker att filmtekniken har utvecklats en hel del sedan slutet på 1970-talet så det kan vara bra att presentera en deckarhistoria som går i skön lugn takt för dagens människor som är överösta av actionserier. Jag tycker att Kenneth Branagh dessutom vuxit in i rollen som Poirot och för mig är lika bra som Ustinov i den rollen. Allt är givetvis en smakfråga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Agatha Chistie, Döden på Nilen, Filmkritik, Filmrecension, Hercule Poitor, Kenneth Branagh

Göteborg Filmfestival 2022 – oturlig tajming, ödsliga pressvisningar och sevärda biofilmer.

9 februari, 2022 by Mats Hallberg

foto på lyckliga vinnare – från organisationens facebooksida

28/1 – 6/2 2022 i Göteborg

I förrgår vid 22-tiden hade sista filmen visats klart på årets festival, den 45:e i ordningen (fast har för mig att man skrockfulla inte räknade den trettonde upplagan). På 90-talet tog jag semester för att kunna göra långväga imaginära resor via vita duken. Tre senaste åren publik festival kunnat hållas har jag varit press. Såg i år 24 filmer på bio. Brydde mig inte om att överkonsumera, därför inget tittande online. Insåg att det kanske inte fanns plats som ackrediterad under slutfasen av restriktioner, en situation som innebar noggrann koll av vaccinationsbevis, krav på stora avstånd och tak satt till 30% av maxkapacitet.

Efter mitt påminnelsemejl kom emellertid bekräftelse samma eftermiddag GFF drog igång (smygstart skedde kvällen före). Då jag trodde att jag skulle bli ratad hade jag avvaktat planering, vilket för min del istället medförde dag-för-dag scenario. Tog det säkra före osäkra och baserade schemat på pressvisningar, vars antal i år hade utökats, mestadels förlagda till Biopalatset. Frekventerade också ståtliga Draken, Göta och Capitol. Fick anpassa dygnsrytmen, vilket var lite slitsamt om än värt besväret. Som framgår i rubriken besöktes pressvisningarna överlag av väldigt få, ett par gånger hade jag salongen i princip för mig själv. Skojade med Jan-Olov Andersson från AB om att här stoff till en krönika. Vid avnjutande av god två rätters på Skanhof såg jag platsen där Emma Gray intervjuade gäster varje kväll, intervjuer som sändes på nätet. Och i samband med premiärvisningen av Sven Wollters sista film Dag för dag, genomfördes vad som på fackspråk kallas Q & A. Min poäng är som aktivitet under festivalens hägn, ägnade jag mig uteslutande åt att se film på bio. Bevistade således inga seminarier eller dylikt. Och blev bara enstaka besök på presscentret vid Scandic Rubinen.

foto från festivalens facebooksida

En lite kontroversiell programpunkt var möjligheten att inför några filmer bli hypnotiserad. I det fylliga programmet fanns en essä av konstnärlige ledaren Jonas Holmberg rubricerad kaos och reda, eftersom Oordning utgjorde tema 2022. Honorary Dragon Award heter ett av festivalens hederspriser. Det tilldelades italienske filmregissören Luca Guadagnino. Två av hans filmer visades. Och efter Call Me By Your Name arrangerades Directors Talk. Det andra hederspriset – Nordic Honorary Dragon Award – gick till svenska skådespelaren Rebecca Ferguson. Som ni kunnat läsa tävlas det i flera kategorier. Trots min flitiga närvaro på pressvisningar, har jag inte sett någon av de vinnande filmerna. Märkligt! Däremot några länders Oscars-bidrag jämte filmer prisade på festivaler runt om i världen.

Var dock på plats på Draken när Svenska Kyrkan delade ut sitt pris som i år tillföll Dag för dag. I regi av Felix Herngren är det en förskräckligt ojämn historia, vars manus skrivits av Martina Haag och William Spetz. Dessa tre finns för övrigt med i rollistan. Idén historien bygger på inbjuder till djupare funderingar om att leva livet fullt ut innan det är för sent. Marianne Mörck fyrverkeri av aggressiva men välmenande replikharanger utgör själva motorn, medan samspelet emellan Tomas von Brömssens dementa Tage och beslutsamt kontemplativa Malte (Sven Wollter i dennes avsked till filmpubliken). Look a like-kopplingen till Giorgio Moroder blir en fyndig detalj och det öppna slutet ett intelligent grepp. Lika berörande som dråpligt! Men den andra vågskålen tyngs av flamsig Solsidan-estetik á la grannar invecklade i otrohetsaffärer. Dag för dag färdigställdes för ett och ett halvt år sedan, fast planen är att den ska visas på biografer först i höst.

Svenska Kyrkan delar ut pris till Dag för dag – foto från filmfestivalens facebooksida

Såg ett antal filmatiseringar av romaner. Årets invigningsfilm var Så jävla easy going av Christoffer Sandler. Fyra manusförfattare hade sett till att August-prisade Jenny Jägerfelds ungdomsbok fungerade som nervig berättelse på vita duken. Joanna är i stor behov av ADHD-medicin. För att lätta på trycket ägnar hon sig åt simning och mekaniska samlag med sin kk. I en kaotisk tillvaro där varken föräldrar eller likvida medel finns till hands, begås desperata handlingar. Nikki Hanseblad är fantastisk i huvudrollen, vilket borde inbringa en Guldbagge. Shant Rooney porträtterar som så ofta med finstilt skärpa, en plågad och i detta fallet handfallen karaktär. Mycket svart humor i en rusig skildring som kuriöst nog utspelas i Göteborg, till och med på festivalbiografen Capitol. Så jävla easy going-postern signalerar paralleller till Fucking Åmål. Musiken påminner tyvärr om fantasilöst plagiat på Broder Daniel, enda trista inslaget i en riktigt bra film.

Ett minst sagt omtumlande drama är barbariska krigsfilmen Svart krabba, vars mardröm bygger på Jerker Virdborgs debutroman (läst ett par andra titlar av honom). Ljudeffekter, stunt, panoramafoto och actionscener är väldigt påkostade. Noomi Rapace ger heroiska strapatser ett ansikte och anför en stjärnspäckad rollista, vars rollfigurer måste premiera tillit för att ha någon som helst chans att ta sig till slutdestinationen.. Finns minimalt med mänsklighet i denna fasansfulla, rent av perverst ondskefulla atmosfär. Har näppeligen sett en sådan här svartsynt svenskproducerad, överbrutaliserad thriller tidigare. Bortser från kravet om rimlig realism. Låter mig istället svepas med med av den utvalda elitgruppens omöjliga uppdrag över isar och fiendeland.

Black Crab. (L to R) Noomi Rapace as Caroline Edh, Erik Enge as Granvik in Black Crab. Cr. Johan Bergmark/Netflix © 2022 Netflix, Inc.

Vid denna summering känns det tveksamt om några upplevelser ska klassificeras som mästerverk. Vid dylika tillfällen blir jag tagen, inte ovanligt att (kall)svettas vilket inte inträffade under festivalen. Däremot sågs flera filmer snäppet under högsta betyg. Flera som känslomässigt engagerade och därför rekommenderas.

Betraktade timtals av narrativ som lämpligen kan beskrivas som tjejer/ kvinnor i knipa. Med definitionen avses så väl att kämpa för att klara sig inklusive familj samt att nödgas förändra ett omöjligt livspussel. Tänker på stark dramatik som franska The Restless om en konstnärs tumultartade maniskhet, Cannes-prisade Sandra Melissa Torres i huvudrollen i Amparo för att rädda sin veke son från att skickas till fronten i Colombia, Blue Bayou av och med Justin Chon där Alicia Wikander och en makalös barnskådis i 8-års åldern sliter med kärleken, ekonomin och amerikanska migrationslagstiftningen, Murina utspelas vid och i Adriatiska havet med en underskön dotter och despotisk far i centrum, i ett sensuellt spel när besökare hälsar på som skickar referenser antikens tragedier, vardagsinfernot i ett av strejker lamslaget Paris i Full Time – en välgjord skildring med inblick i förhållanden för städerskor på lyxhotell. De två svenska filmer jag avhandlat ovan kvalar givetvis in i min kategori. Pricken över i:et hamnar ändå på Farha vars dokumentära bakgrund gör den koncentrerade berättelsen än mer gripande. Fjortonåriga Farha får 1948 till slut faderns tillstånd att studera vidare när hennes by utsätts för skoningslöst angrepp, varför hon göms i en jordkällare. Oerhört lovande långfilmsdebut av regissör från Jordanien. Excellent foto laborerar med ljus/ skugga för att exponera magnifikt agerande i dominerande huvudroll.

Farha

Vatten i olika former förekom rikligt. Antar att både skyfall, simscener och havsytans speglingar är frestande att bearbeta för fotografer, vilket kan leda både till poetiska utvikningar och dramatiska narrativ. Vanligast förekommande aktivitet i två ambitiöst anlagda filmer från Europa var tveklöst rökning. Blev något tvångsmässigt rituellt över detta beteende i verklighetsbaserade Lämna inga spår (Polens Oscarsbidrag) och Fabian – berättelsen om en moralist (roman från 1931 av Erich Kästner. Vådan av beroendet bekräftas i eftertexterna till den politiska polska skandalen, utförligt belyst ur olika perspektiv. Bägge filmerna har för övrigt ansenlig längd utan att tiden går långsamt.

Kärlek, klass, kulturkrockar jämte hot om våld utgör ingredienser i brittiskt underfundiga, delvis feel good-filmen Ali & Ava av Clia Barnard. Den blev publikfavorit i Cannes. Brittiska Mothering Sunday regisserad av en fransyska som var på plats på Draken, blev en halv besvikelse trots stjärnensemble och tacksamt klassaspekt. Alltför rörigt med olika tidsplan hävdar jag som ändå slukat läsvärda kortromanen med samma namn av Graham Swift. Vill skjuta in att flitigt förekommande rökning fock en närmast estetisk effekt.

När det vankades fokus på våldsamheter och brutalitet valde jag oftast att prioritera bort. I Kanadensiska fängslande Oscars-kandidaten Drunken Birds stod en värsting till plantageägare i centrum genom sitt hårdföra, oresonliga agerande. Tim Roths coola skådespeleri känns synonymt med våldsamma intriger. Inget undantag i Sundown vars intrig äger rum i vad som skulle kunna föreställa ett semesterparadis i Mexiko. Vidrigheterna i Farha har antytts, likaså vansinnet i Svart krabba.

Inte sällan ställer man sig frågan: hur kunde detta intetsägande verk vinna pris på ansedd festival? I blickpunkten för mitt ifrågasättande i första hand två floppar. Dels Memoria regisserad med säregen estetik av thailändare som erhöll jurypriset i Cannes. Tilda Swinton besöker i stillsamt kvasifilosofiska utläggningar i och utanför Bogota sin syster, hör detonationer som ingen annan uppfattar. Dels What Do We See When We Look At The Sky? som påstås vara ett helgjutet genombrott om förvirrande förbannelse i stad i Georgien med fotbolls-VM som fond. Att den beskrivs i termer av oemotståndlig romcom och vann kritikerpris i Berlin är helt obegripligt. I likhet med flera filmer användes speakerröst, så kallad voice-over.

En satir i grälla färger, avantgardistiskt klippt och berättad motsvarar mina förväntningar. Lika hysteriska som subversiva äventyret Bad Luck Banging Or Loony Porn kallas med rätta för pandemisk storstadssymfoni, en smått grotesk kakafoni från Bukarest om hyckleri och graden av frihet, vars Guldbjörn i Berlin känns motiverad. Håll utkik! Polska Silent Room utspelas på solig ö i Italien i form av listigt kammarspel vars psykologiska realism uppvisar släktskap med handfallenheten i Ruben Östlunds Turist. Mycket habilt hantverk!

Exotiska upplevelser hör till. I årets upplaga inhämtades vad vi för enkelhets skull kan kalla det annorlunda främst från Japan. Meditativa och empatiskt präglade Haruhara-san´s Recorder kretsande kring sorgearbete lät kameran vila länge i utdragna scener, likt metafysiken i de två konstnärligt inriktade flopparna ovan. Tredelade episodfilmen Tillfälligheter och fantasier från samma kultur gick hem bättre hos mig utan att över hövan engagera. Formen som mest framgångsrik när den kunde kopplas till ett koncept vi är bekanta med från Paul Auster.

Birthe Neumann i Pakten

Trenne filmatiseringar kvar att kärnfullt orda om. Lost Illusions ska definitivt betraktas som en storfilm med sitt formidabla bildberättande och dess protagonists omvälvande utveckling från naiv till cynisk i 1830-talets Paris. Bländande huvud- och birollsbedrifter jämte ett gigantiskt uppbåd av statister. Gérard Depardieu syns i en markant biroll. Enda invändning handlar om svårigheten i att hänga med i alla turer. Man hinner inte följa skeendet när kvick konversation översätts till engelsk textning. (Inte läst romanen, däremot annat verk av Balzac när jag studerade litteraturvetenskap.)

Billie August gästade GFF eftersom han är aktuell med Pakten, en biopic med stora förtjänster om ett förhållande på i längden ojämlika villkor emellan Karin Blixen och aspirerande poeten Torkild Björnvig, Pakten sluts på Rungstedlund 1948 på initiativ av den syfilisansatta författaren med tecken på megalomani. Självklart är den inte oproblematisk. Konflikter uppstår. Interiörer, färgsättning och skådespeleri imponerar. Birthe Neumann tolkar storartat karismatiska Blixen. Roligt att kunna nämna att jag äger Björnvigs självbiografi Pakten, som lästes med intresse på 80-talet.

foto från filmfestivalens facebooksida

Claes Olsson är den finlandssvenska filmens grand old man. Minns filmatiseringen av Underbara kvinnor vid vatten. Nu har en av filmmediets epiker i Norden tagit sig an Den svavelgula himlen – en berättelse om kärlek och vänskap, svek och raseri, klass och tidsanda. Manus bygger på romanen med samma namn av Kjell Westö (inte läst romanen, däremot träffat honom vid signering och läst andra titlar). Flera epoker korsklipps i ett ambitiöst projekt, vars nav är den tillbakablickande läraren och författaren Frej som publikens guide. Tyckte om den mångbottnade filmen, fast den etablerar ett stiliserat avstånd till sin publik. Man dras inte inte på allvar in i intrigen, får istället väven av händelser serverade med analyserande distans.

Som vanligt visades åtskilliga dokumentärer. Såg en av dem under mitt intensiva ”bevakande” av pressvisningar. Fördom och stolthet – en queer filmhistoria av Eva Beling visar sig vara synnerligen upplysande. En uppseendeväckande och välbehövlig genomgång av sexuell läggning av betydande aktörer inom svensk film sedan stumfilmseran med Mauritz Stiller.

Arkiverad under: Film, Krönikor

Filmrecension: Bad Luck Banging or Loony Porn

8 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Bad Luck Banging or Loony Porn
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi Radu Jude

Vad skulle du tycka om dina barns lärare dyker upp i ett vågat sexklipp på Internet där hon har ganska vilt sex och piskar sin man och låter sig själv bli piskad och njuter av att bli killad slampa i filmklippet? Denna väldigt udda film från Rumänien handlar om en lärarinna Emi, som är väl ansedd som duktig lärare men råkat spela in en sexvideo tillsammans med sin man och videon hamnar på Internet. Hennes elever kan se filmklippet i sina mobiltelefoner. Föräldrar blir upprörda och kallar till ett möte för att diskutera, mitt i pandemin. Men att ha sex med sin man är inget brott, inte att visa det på en sajt för vuxna heller. Vad har vi rätt att kräva av de som är lärare? Denna film undersöker frågor kring detta tema. I Sverige kan ämnet var lite extra aktuellt då en biskop inom Svenska kyrkan i Visby nyligen blev av med sitt biskopämbete och samtidigt blev av med sin rätt att vara präst, i samband med att det uppdagats att han varit otrogen mot sin fru i flera år.

Denna film vann Guldbjörnen för bästa film på Berlin Film Festival 2021. Det förvånar mig. Jag tycker filmen har intressanta aspekter och den är väldigt speciell då en filmens mittersta tredjedel består av ironiska beskrivningar/tolkningar av ord och uttryck, delvis helt fristående från filmens handling fast givetvis har det många beröringspunkter. Vi får fakta om när den rumänska makten avrättat människor som vågat protestera mot diktatur, bland annat påpekar att den ortodoxa kyrkan i Rumänien stängde sina dörrar för människor som 1989 protesterade mot den kommunistiska diktaturen. Dessa människor dödades därför av militären.

Även denna mellersta del av filmen var intressant tycker jag det gjorde att filmen spretar för mycket. Den sista tredjedelen består av en lång debatt och hätsk diskussion mellan föräldrar. läraren och rektorn. Det blir mer som teater än film – och en hel del klichéer. Speciellt de människor som framför åsikter som regissören tycker än löjliga, verkar det som. Det är sådant här som för min del drar ner mitt betyg av filmen.

Denna film utspelar mitt under corona-pandemin. Människorna bär munskydd. Men oj vad de slarvar och har munskyddet så näsan syns och av och till drar de ned munskyddet över hakan. Den svenska stadsepidemiologen Anders Tegnell som hela tiden. under pandemin varit skeptisk till nyttan av munskydd skulle nog blir skrämd av hur slarvigt munskydden används och få vatten på sin kvarn.

Temat för filmen är klart intressant och värt att utforska. Vad har allmänheten rätt att kräva av de som har höga positioner i samhället? Men det verkar som att regissören varit fixerad vid att det ska vara mycket sex i filmen, men många närbilder på både manliga och kvinnliga könsorgan. Ibland kan jag tycka att filmer blir sämre när filmskaparna känner att de måste visa exempelvis könsorgan mycket nära och mycket. Är det för att regissören vill utmana oss som tittare? Att regissören anser att sex ska kunna visas i filmer, det är tydligt. Vill regissören få oss att inte tycka annat, för att vi inte vill vara konservativa? Det är väldigt tydligt vad regissören har för åsikter även om sista tredjedelen av filmen är en lång debatt där föräldrarna diskuterar hett och vilt och många olika synsätt lyfts fram.

Bitvis är filmen klockren i sin beskrivning av dubbelmoral. Av och till är den en rolig fars. Men enligt min smak spretar den för mycket och skulle kunna bearbetas och bli mer drama.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in