28/1 – 6/2 2022 i Göteborg
I förrgår vid 22-tiden hade sista filmen visats klart på årets festival, den 45:e i ordningen (fast har för mig att man skrockfulla inte räknade den trettonde upplagan). På 90-talet tog jag semester för att kunna göra långväga imaginära resor via vita duken. Tre senaste åren publik festival kunnat hållas har jag varit press. Såg i år 24 filmer på bio. Brydde mig inte om att överkonsumera, därför inget tittande online. Insåg att det kanske inte fanns plats som ackrediterad under slutfasen av restriktioner, en situation som innebar noggrann koll av vaccinationsbevis, krav på stora avstånd och tak satt till 30% av maxkapacitet.
Efter mitt påminnelsemejl kom emellertid bekräftelse samma eftermiddag GFF drog igång (smygstart skedde kvällen före). Då jag trodde att jag skulle bli ratad hade jag avvaktat planering, vilket för min del istället medförde dag-för-dag scenario. Tog det säkra före osäkra och baserade schemat på pressvisningar, vars antal i år hade utökats, mestadels förlagda till Biopalatset. Frekventerade också ståtliga Draken, Göta och Capitol. Fick anpassa dygnsrytmen, vilket var lite slitsamt om än värt besväret. Som framgår i rubriken besöktes pressvisningarna överlag av väldigt få, ett par gånger hade jag salongen i princip för mig själv. Skojade med Jan-Olov Andersson från AB om att här stoff till en krönika. Vid avnjutande av god två rätters på Skanhof såg jag platsen där Emma Gray intervjuade gäster varje kväll, intervjuer som sändes på nätet. Och i samband med premiärvisningen av Sven Wollters sista film Dag för dag, genomfördes vad som på fackspråk kallas Q & A. Min poäng är som aktivitet under festivalens hägn, ägnade jag mig uteslutande åt att se film på bio. Bevistade således inga seminarier eller dylikt. Och blev bara enstaka besök på presscentret vid Scandic Rubinen.
En lite kontroversiell programpunkt var möjligheten att inför några filmer bli hypnotiserad. I det fylliga programmet fanns en essä av konstnärlige ledaren Jonas Holmberg rubricerad kaos och reda, eftersom Oordning utgjorde tema 2022. Honorary Dragon Award heter ett av festivalens hederspriser. Det tilldelades italienske filmregissören Luca Guadagnino. Två av hans filmer visades. Och efter Call Me By Your Name arrangerades Directors Talk. Det andra hederspriset – Nordic Honorary Dragon Award – gick till svenska skådespelaren Rebecca Ferguson. Som ni kunnat läsa tävlas det i flera kategorier. Trots min flitiga närvaro på pressvisningar, har jag inte sett någon av de vinnande filmerna. Märkligt! Däremot några länders Oscars-bidrag jämte filmer prisade på festivaler runt om i världen.
Var dock på plats på Draken när Svenska Kyrkan delade ut sitt pris som i år tillföll Dag för dag. I regi av Felix Herngren är det en förskräckligt ojämn historia, vars manus skrivits av Martina Haag och William Spetz. Dessa tre finns för övrigt med i rollistan. Idén historien bygger på inbjuder till djupare funderingar om att leva livet fullt ut innan det är för sent. Marianne Mörck fyrverkeri av aggressiva men välmenande replikharanger utgör själva motorn, medan samspelet emellan Tomas von Brömssens dementa Tage och beslutsamt kontemplativa Malte (Sven Wollter i dennes avsked till filmpubliken). Look a like-kopplingen till Giorgio Moroder blir en fyndig detalj och det öppna slutet ett intelligent grepp. Lika berörande som dråpligt! Men den andra vågskålen tyngs av flamsig Solsidan-estetik á la grannar invecklade i otrohetsaffärer. Dag för dag färdigställdes för ett och ett halvt år sedan, fast planen är att den ska visas på biografer först i höst.
Såg ett antal filmatiseringar av romaner. Årets invigningsfilm var Så jävla easy going av Christoffer Sandler. Fyra manusförfattare hade sett till att August-prisade Jenny Jägerfelds ungdomsbok fungerade som nervig berättelse på vita duken. Joanna är i stor behov av ADHD-medicin. För att lätta på trycket ägnar hon sig åt simning och mekaniska samlag med sin kk. I en kaotisk tillvaro där varken föräldrar eller likvida medel finns till hands, begås desperata handlingar. Nikki Hanseblad är fantastisk i huvudrollen, vilket borde inbringa en Guldbagge. Shant Rooney porträtterar som så ofta med finstilt skärpa, en plågad och i detta fallet handfallen karaktär. Mycket svart humor i en rusig skildring som kuriöst nog utspelas i Göteborg, till och med på festivalbiografen Capitol. Så jävla easy going-postern signalerar paralleller till Fucking Åmål. Musiken påminner tyvärr om fantasilöst plagiat på Broder Daniel, enda trista inslaget i en riktigt bra film.
Ett minst sagt omtumlande drama är barbariska krigsfilmen Svart krabba, vars mardröm bygger på Jerker Virdborgs debutroman (läst ett par andra titlar av honom). Ljudeffekter, stunt, panoramafoto och actionscener är väldigt påkostade. Noomi Rapace ger heroiska strapatser ett ansikte och anför en stjärnspäckad rollista, vars rollfigurer måste premiera tillit för att ha någon som helst chans att ta sig till slutdestinationen.. Finns minimalt med mänsklighet i denna fasansfulla, rent av perverst ondskefulla atmosfär. Har näppeligen sett en sådan här svartsynt svenskproducerad, överbrutaliserad thriller tidigare. Bortser från kravet om rimlig realism. Låter mig istället svepas med med av den utvalda elitgruppens omöjliga uppdrag över isar och fiendeland.
Vid denna summering känns det tveksamt om några upplevelser ska klassificeras som mästerverk. Vid dylika tillfällen blir jag tagen, inte ovanligt att (kall)svettas vilket inte inträffade under festivalen. Däremot sågs flera filmer snäppet under högsta betyg. Flera som känslomässigt engagerade och därför rekommenderas.
Betraktade timtals av narrativ som lämpligen kan beskrivas som tjejer/ kvinnor i knipa. Med definitionen avses så väl att kämpa för att klara sig inklusive familj samt att nödgas förändra ett omöjligt livspussel. Tänker på stark dramatik som franska The Restless om en konstnärs tumultartade maniskhet, Cannes-prisade Sandra Melissa Torres i huvudrollen i Amparo för att rädda sin veke son från att skickas till fronten i Colombia, Blue Bayou av och med Justin Chon där Alicia Wikander och en makalös barnskådis i 8-års åldern sliter med kärleken, ekonomin och amerikanska migrationslagstiftningen, Murina utspelas vid och i Adriatiska havet med en underskön dotter och despotisk far i centrum, i ett sensuellt spel när besökare hälsar på som skickar referenser antikens tragedier, vardagsinfernot i ett av strejker lamslaget Paris i Full Time – en välgjord skildring med inblick i förhållanden för städerskor på lyxhotell. De två svenska filmer jag avhandlat ovan kvalar givetvis in i min kategori. Pricken över i:et hamnar ändå på Farha vars dokumentära bakgrund gör den koncentrerade berättelsen än mer gripande. Fjortonåriga Farha får 1948 till slut faderns tillstånd att studera vidare när hennes by utsätts för skoningslöst angrepp, varför hon göms i en jordkällare. Oerhört lovande långfilmsdebut av regissör från Jordanien. Excellent foto laborerar med ljus/ skugga för att exponera magnifikt agerande i dominerande huvudroll.
Vatten i olika former förekom rikligt. Antar att både skyfall, simscener och havsytans speglingar är frestande att bearbeta för fotografer, vilket kan leda både till poetiska utvikningar och dramatiska narrativ. Vanligast förekommande aktivitet i två ambitiöst anlagda filmer från Europa var tveklöst rökning. Blev något tvångsmässigt rituellt över detta beteende i verklighetsbaserade Lämna inga spår (Polens Oscarsbidrag) och Fabian – berättelsen om en moralist (roman från 1931 av Erich Kästner. Vådan av beroendet bekräftas i eftertexterna till den politiska polska skandalen, utförligt belyst ur olika perspektiv. Bägge filmerna har för övrigt ansenlig längd utan att tiden går långsamt.
Kärlek, klass, kulturkrockar jämte hot om våld utgör ingredienser i brittiskt underfundiga, delvis feel good-filmen Ali & Ava av Clia Barnard. Den blev publikfavorit i Cannes. Brittiska Mothering Sunday regisserad av en fransyska som var på plats på Draken, blev en halv besvikelse trots stjärnensemble och tacksamt klassaspekt. Alltför rörigt med olika tidsplan hävdar jag som ändå slukat läsvärda kortromanen med samma namn av Graham Swift. Vill skjuta in att flitigt förekommande rökning fock en närmast estetisk effekt.
När det vankades fokus på våldsamheter och brutalitet valde jag oftast att prioritera bort. I Kanadensiska fängslande Oscars-kandidaten Drunken Birds stod en värsting till plantageägare i centrum genom sitt hårdföra, oresonliga agerande. Tim Roths coola skådespeleri känns synonymt med våldsamma intriger. Inget undantag i Sundown vars intrig äger rum i vad som skulle kunna föreställa ett semesterparadis i Mexiko. Vidrigheterna i Farha har antytts, likaså vansinnet i Svart krabba.
Inte sällan ställer man sig frågan: hur kunde detta intetsägande verk vinna pris på ansedd festival? I blickpunkten för mitt ifrågasättande i första hand två floppar. Dels Memoria regisserad med säregen estetik av thailändare som erhöll jurypriset i Cannes. Tilda Swinton besöker i stillsamt kvasifilosofiska utläggningar i och utanför Bogota sin syster, hör detonationer som ingen annan uppfattar. Dels What Do We See When We Look At The Sky? som påstås vara ett helgjutet genombrott om förvirrande förbannelse i stad i Georgien med fotbolls-VM som fond. Att den beskrivs i termer av oemotståndlig romcom och vann kritikerpris i Berlin är helt obegripligt. I likhet med flera filmer användes speakerröst, så kallad voice-over.
En satir i grälla färger, avantgardistiskt klippt och berättad motsvarar mina förväntningar. Lika hysteriska som subversiva äventyret Bad Luck Banging Or Loony Porn kallas med rätta för pandemisk storstadssymfoni, en smått grotesk kakafoni från Bukarest om hyckleri och graden av frihet, vars Guldbjörn i Berlin känns motiverad. Håll utkik! Polska Silent Room utspelas på solig ö i Italien i form av listigt kammarspel vars psykologiska realism uppvisar släktskap med handfallenheten i Ruben Östlunds Turist. Mycket habilt hantverk!
Exotiska upplevelser hör till. I årets upplaga inhämtades vad vi för enkelhets skull kan kalla det annorlunda främst från Japan. Meditativa och empatiskt präglade Haruhara-san´s Recorder kretsande kring sorgearbete lät kameran vila länge i utdragna scener, likt metafysiken i de två konstnärligt inriktade flopparna ovan. Tredelade episodfilmen Tillfälligheter och fantasier från samma kultur gick hem bättre hos mig utan att över hövan engagera. Formen som mest framgångsrik när den kunde kopplas till ett koncept vi är bekanta med från Paul Auster.
Trenne filmatiseringar kvar att kärnfullt orda om. Lost Illusions ska definitivt betraktas som en storfilm med sitt formidabla bildberättande och dess protagonists omvälvande utveckling från naiv till cynisk i 1830-talets Paris. Bländande huvud- och birollsbedrifter jämte ett gigantiskt uppbåd av statister. Gérard Depardieu syns i en markant biroll. Enda invändning handlar om svårigheten i att hänga med i alla turer. Man hinner inte följa skeendet när kvick konversation översätts till engelsk textning. (Inte läst romanen, däremot annat verk av Balzac när jag studerade litteraturvetenskap.)
Billie August gästade GFF eftersom han är aktuell med Pakten, en biopic med stora förtjänster om ett förhållande på i längden ojämlika villkor emellan Karin Blixen och aspirerande poeten Torkild Björnvig, Pakten sluts på Rungstedlund 1948 på initiativ av den syfilisansatta författaren med tecken på megalomani. Självklart är den inte oproblematisk. Konflikter uppstår. Interiörer, färgsättning och skådespeleri imponerar. Birthe Neumann tolkar storartat karismatiska Blixen. Roligt att kunna nämna att jag äger Björnvigs självbiografi Pakten, som lästes med intresse på 80-talet.
Claes Olsson är den finlandssvenska filmens grand old man. Minns filmatiseringen av Underbara kvinnor vid vatten. Nu har en av filmmediets epiker i Norden tagit sig an Den svavelgula himlen – en berättelse om kärlek och vänskap, svek och raseri, klass och tidsanda. Manus bygger på romanen med samma namn av Kjell Westö (inte läst romanen, däremot träffat honom vid signering och läst andra titlar). Flera epoker korsklipps i ett ambitiöst projekt, vars nav är den tillbakablickande läraren och författaren Frej som publikens guide. Tyckte om den mångbottnade filmen, fast den etablerar ett stiliserat avstånd till sin publik. Man dras inte inte på allvar in i intrigen, får istället väven av händelser serverade med analyserande distans.
Som vanligt visades åtskilliga dokumentärer. Såg en av dem under mitt intensiva ”bevakande” av pressvisningar. Fördom och stolthet – en queer filmhistoria av Eva Beling visar sig vara synnerligen upplysande. En uppseendeväckande och välbehövlig genomgång av sexuell läggning av betydande aktörer inom svensk film sedan stumfilmseran med Mauritz Stiller.