• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Boppig urkraft i snyggt samspel – Nordström/ Capalbo på Unity

20 mars, 2022 by Mats Hallberg

18-19/3 2021

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Att det existerar en handfull aktiva jazzsaxofonister med samma förnamn kan te sig en smula förvirrande. Den senaste av dem jag lyssnat på – Fredrik Nordström boende i Stockholm – kom jag i kontakt med för några år sedan. Har utförligt recenserat ett par av dennes skivor plus en konsert under Sthlm Jazzfestival, i den studio som går under beteckningen BAS (Bandhagen Art Studio). På senare tid har han inlett samarbete med italienska kontrabasisten Ilaria Capalbo. Pedagogen, bandledaren, kompositören och instrumentalisten har en master från studier i hemlandet. Hon blev kvar i Stockholm efter ett utbytesår på KMH (Kungliga Musikaliska Högskolan).

I helgen genomförde duon ett antal konserter på Unity tillsammans med renommerade Göteborgsbaserade musiker, vilka jag är väl förtrogen med. Båda kvällarna satt Ossian Ward bakom trumsetet, medan pianopallens innehavare växlade. På lördagen lirade Anders Persson medan jag kvällen före hörde Fabian Kallerdahl. Ska omgående påpeka att jag kom direkt från teaterpremiär, varför jag missade vad de företog sig inledningsvis, det vill säga i halvannan låt. Hamnade mitt i en typiskt småbökig Monk-komposition. Kul lyssning med lagom tuggmotstånd!

Vad jag kan se spelar Nordström denna gång enbart tenor. Han tillhör den exklusiva skara saxofonister som förmår fronta, då de fullkomligt behärskar sitt arbetsredskap genom spännande musikaliska bågar. Mannen som ursprungligen kommer från jazzmetropolen Sandviken är i gott sällskap. Har skrivit om och lyssnat på instrumentkollegor på Unity såsom Tomas Franck, Bernt Rosengren, Per ”Texas” Johansson, Joakim Rolandsson, Fredrik Lindborg, Martin Svanström, Magnus Dölerud, Karl-Martin Almqvist, Fredrik Kronkvist och Eric Liftig. Har säkerligen förekommit fler tunga namn.

Publiken befinner sig väldigt nära scen. Blev en konsert där i mitt fall öronproppar behövdes. Trumljudet stundtals för starkt och akustiken från pianot emellanåt alltför genomträngande, ovanligt nog. Med det sagt utvecklades deras andra kvällsgig ändå högst njutbart. En utsökt ballad signerad Carla Bley framförs i avslappnad stil. Den färgas av Fabian Kallerdahl jämte Ossian Ward på vispar (råkade vara hans 29-åriga födelsedag). Capalbo flikar in ett pregnant inpass.

Olika tempo skiftar föredömligt. Tacknämligt att Nordström, som har en fäbless för skrynklig fri form, oavsett graden av intensitet i sina solistiska eskapader håller sig i bebop-land, ibland övergående i hardbop. Uppskattar en utbroderad rivig låt som bemödar sig om stadig puls. Tyder jag mina anteckningar rätt hade denna titel hämtats från Hank Mobley. Han avlöses återigen av stimulerande knixigt tonspråk signerat Thelonious Monk. Hör då en uttrycksfull ballad av sökande natur.

Fäster mig vid energin, det melodiska sinnelaget samt kvartettens glödheta samspel. Man avslutar briljant med kvicka rytmer och halsbrytande solon, främst från saxmannen Fredrik Nordström. Sammantaget en distinkt, angenäm och härligt genomförd spelning jag fick möjlighet att vara med om i uppemot en trekvart.

Arkiverad under: Musik, Scen

Teaterkritik: Nypremiären av Gasljus, på Stockholms stadsteater gav känslan av lätt obehag men inte thrillerkänslan av total nerbrytning

19 mars, 2022 by Lotta Altner

Kulturhuset Stadsteatern 2021

Gasljus
Av Patrick Hamilton
Översättning Eva Sköld
Regi Melody Parker
Scenografi och kostym Erika Sjödin
Dramaturg Marc Matthiesen
Rekvisitör Petra Jansson
Sufflös Ida Dåverstam
Nypremiär på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen den 18 mars 2022
Rollista Helena af Sandeberg (Bella Manningham), Henrik Norlén (Jack Manningham), Bahador Foladi (Rough) och Eva Rexed (Elisabeth, Nancy)

I en thriller ska de hela tiden ligga en obehaglig känsla av ångest i luften. Någonting ska upplevas krypande ruskigt, växande obehag som kan dyka upp när som helst och de minsta fjunen på armarna är redo för givakt; ståpäls när vi kanske minst anar det. Ordet ”gaslightning” har efter detta manuskript fått sin egen psykologiska benämning d.v.s. det är en form av manipulation där situationer/information förvrängs och utelämnas med avsikt att få offret att tvivla på sina egna minnen, uppfattningar och försämrar hälsan. Att någon leker med ens psyke på det viset kan få mycket förödande följder och påminner om hjärntvätt som kan förekomma i exempelvis vissa sekter. I den här uppsättningen är det maken som försöker knäcka hustrun.

Föreställningens handling utspelar sig i ett stort vardagsrum, där ljuset, lamporna och källan till värme är centralt i berättelsens form. Vad ska tändas, vad ska släckas och vem kan bevisa att hen har sanningen på sin sida? Om man läst originalmanuset av Patrick Hamilton är man fullt medveten om det engelska språkets underton av elakheter som kan låt trevligare än de är om man inte förstår det finstilta. Har man dessutom sett den amerikanska thrillerfilmen från 1944 (med bl.a. Ingrid Bergman) så har man med hjälp av musik och zoomning fått till det där speciella obehaget som manipulation kan ge, men som kräver just stillbilder och större närhet än i en teaterföreställning. Att på en stor scen skapa en thrillerkänsla är mycket svårt och uppsättningens försök är god även om jag inte känner att de till sin fullhet kommer i mål. Jag hade önskat kraftigare undertoner av obehag, mer trängda situationer och ett tydligare syfte med att maken vill driva sin hustru till vanvett.

Maken (Henrik Norlén) i uppsättningen är en slusk, lycksökare och tjuv som helt klart vill skrämmas och leva på sina egna villkor. Däremot är han inte tillräckligt manipulerande eller tillräckligt utstuderad i sina metoder, för att jag ska uppleva det som att han medvetet gör det han gör – vilket jag uppfattar att manuset ger utrymme för. Det känns tråkigt att säga men karaktären är intentillräckligt osympatisk för att jag ska känna den där rysningen. Manipulation kräver en klyftighet som jag inte känner av i Jack. Däremot ger han den vanliga skitstöveln ett gott ansikte och att spexigt drygt spela teater i teatern och tro sig vara bättre än han är, gör Jack med bravur.

Hustrun Bella (Helena af Sandeberg) ger ett bräckligt intryck även om jag aldrig riktigt känner att hon helt håller på att tappa förståndet. Kanske är det rollkaraktärens skönhet, balans och förtroende som gör att hon inte helt känns som ett förlorat offer. Däremot är det något obehagligt hur hon inte står på sig eller bara går därifrån. Hon är dock allt för hel för att det ska kännas trovärdigt att hon skulle ha stannat kvar.

En bra metod för att knäcka en annan människa psykiskt, är att hela tiden ifrågasätta saker med fler och fler frågor. Man gör det samtidigt som man tillrättavisar kring de mest banala saker. Det är viktigt var du sitter, hur du sitter och vad du har på dig mm. Bagateller påvisas som stora problem, vilket därmed leder till att dina proportioner på vad som är viktigt och mindre viktigt totalt rubbas. Jack ”hackar” på sin Bella som en korp som vill sticka hål på en halvdöd kropp och han verkar enbart kunna känna sig mättad när hon går sönder. Här finns en rimlig balans karaktärerna emellan.

Uppsättningen har en underbar ”twist” på slutet som ger insikt i hur psyket på en manipulerad kan behöva utvecklas och rusta sig. Fantastiska scener som ger oss chansen att tänka ”åh ena sidan” skulle det kunna vara så här men ”åh andra sidan” är det nog mest troligt att verkligheten trots allt är såhär. För var går egentligen gränsen för det som är skapat i oss som ett minne och det som är den yttersta sanningen?

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Natthärbärget av Gorkij på Dramaten – lysande tolkat och bedövande starkt

19 mars, 2022 by Hans Lindberg

Natthärbärget
Maksim Gorkijs storverk i regi av János Szász
Av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Bearbetning Irena Kraus/János Szász
Scenografi Márton Ágh
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Tamás Bányai
Musik Anna von Hausswolff
Peruk och mask Frida Ottosson, Melanie Åberg.
Medverkande Kicki Bramberg, Erik Ehn, Duncan Green, Karin Franz Körlof, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Johan Holmberg, Ellen Jelinek, Hamadi Khemiri, Ingela Olsson, Torkel Peterson, Shanti Roney, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner

När ridån går upp, inser vi att vi är medverkande i ett pågående drama, precis där, just då när scenens ljuskrona hissas upp och ner för att markera tidens gång. Femton utmärkta Dramaten-skådespelare står på scenen med Ingela Olsson som Luka, lyssnare och betraktare, kanske ”profet”, lysande tolkat.

Den kände regissören Janos Szasz och scenografen Marton Agh får oss inkluderade i dramat, som saknar egentlig handling, men är rykande aktuellt. Vi måste lyssna till femton röster från samhällets botten och spegla oss själva.

På Dramatens hemsida står det om föreställningen: Det finns ett ljus i slutet av tunneln – men vägen dit är fylld av kamp.
Szász Natthärbärget utspelar sig på Dramatens stora scen i en nära framtid. En katastrof har just ägt rum och på teatern utkämpar några vilsna individer en kamp för överlevnad. Här möts samhällets utstötta och genom berättelsen går vandraren Luka som med sina moraliska anekdoter duperar sin omgivning.

Föreställningen är stark, en totalupplevelse som gör att vi är som bedövade länge efteråt, så tagna är vi av det vi upplevt från scenen och i salongen. Regi och skådespelare, scenografi, ljus, ljus och den viktiga musiken. Anna von Hausswolff har komponerat nyskriven musik till uppsättningen. Pjäsen har nyöversatts mycket skickligt av Kajsa Öberg Lindsten som bland annat översatt verk av Svetlana Aleksijevitj till svenska.

Det är en berörande föreställning som talar till djupet inom oss och jag tror ingen kan se den utan att bära den med sig, länge efteråt. Trasiga människor möts i ruinerna av en förstörd teatersalong. En scenbild som blivit ännu mer påtagligt aktuell efter att ryssarna bombade en teater i Ukraina för några dagar sedan och vi sett bilder i medier får detta. Flera miljoner ukainare är på flykt nu och det är något Janos Szasz, denna uppsättnings regissör kan känna igen sig i. Han lämnade sig land Ungern med sin familj på grund av antisemitismen i Ungern och deb ungerska premiärminister Orbáns politik.

Fakta om regissören:
János Szász är ungersk film- och teaterregissör, som nyligen, liksom många andra kulturarbetare i Ungern, utsatts för förföljelser av polisen. Szász har fått ett antal internationella priser och bland annat vunnit European Film Award för sin filmatisering av Woyzeck 1994, efter Georg Büchners berömda pjäs. Hans filmatisering av Ágota Kristófs roman Den stora skrivboken har också belönats med priser. Szász har även varit verksam i USA där han regisserat flera uppsättningar vid American Repertory Theater, bland annat Mor Courage, Mordet på Marat och Onkel Vanja. Det är första gången János Szász regisserar i Sverige och han har med sig ett ungerskt konstnärligt team.

Om Gorkij:
Maksim Gorkij (1868–1936) var en rysk författare och dramatiker och en av de främsta företrädarna av socialrealismen som litterär stil. Med På botten från 1902, i svensk översättning ofta kallad Natthärbärget efter den tyska titeln Nachtasyl, vann Gorkij stor framgång. På Dramaten gästpelade Natthärbärget under Bergmanfestivalen 2012, i regi av Oskaras Koršunovas.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: The Hill Where Lionesses Roar

18 mars, 2022 by Rosemari Södergren

The Hill Where Lionesses Roar
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 mars 2022

Titeln på filmen är lockande och sätter igång fantasin och höjer förväntningar. Som blev helt krossade. Filmen handlar om tre unga kvinnor i övre tonåren som bor i en liten bygd i Kosovo där målet för en kvinna är att gifta sig. Kvinnor är hårt bundna av ett mansdominerat samhälle. De tre unga kvinnorna vill inte finna sig i det förutbestämda kvinnolivet i Kosovo.

Det kunde blivit en intressant berättelse men nu blev det alldeles för spretigt och för ytligt. Regissören verkar vara väldigt förälskad i de tre huvudrolls-innehavarna för han låter väldigt mycket tid gå åt till närbilder i ultrarapid där de skuttar och slänger med sitt långa vackra hår. Utan att dessa scener tillför något för berättelsen mer än att scenerna stryker under dessa tre kvinnors ytlighet.

De tre unga kvinnorna har sökt på universitetet för att genom studier kunna förändra sina liv. Men de får besked att de inte kommer in. Här är en av de situationer där filmen missar, tycker mer jag. Som tittare undrar jag ju varför de inte kom in. Varför kom ingen av dem in? På bilderna från intagningen verkar det ändå som att andra kvinnor kommer in. Krävs det mutor och är intagen ingen korrumperad eller har de tre kvinnorna inte betyg nog? Det är en av de många teman i filmen som flyter med i en stor röra av ämnen. När vi närmar oss slutet av filmen peppras filmen dessutom av några kärleksscener mellan två kvinnor. Rätt omotiverat och liksom bara huxflux utan att det har någon betydelse för fortsättningen.

Jag tycker det är synd att filmskaparen valt att fokusera så mycket på att deras största lycka verkar bestå av att skutta och dans, röka massor av cigaretter, dricka alkohol och stjäla dyrbara kläder och smycken – och att sminka sig. På ett sätt kan jag se dem som en parodi på vad västvärldens influensers ofta gör reklam för – och vad unga influensers tycks kunna tjäna mycket på. Men jag är osäker på att det är vad regissören vill säga. Det är luddigt över lag vad regissören vill säga. Är unga människor lurade att tro att lyckan är att skratta, dansa och ha sex? Finns det ingen lycka i att ha ett gediget yrke, att ha kunskap och vara del i att försöka förändra klimathotet eller vara aktiv för att förändra saker som är fel i världen? Dessa tre unga kvinnor är i total avsaknad av något engagemang för annat än att röka cigaretter, åka bil i hög fart och dricka alkohol och ryta högt upp på ett berg. Det är jättesynd. En sådan titel kräver en bra och stark film.

Arkiverad under: Scen

Älskling är jag hemma – komedi om nostalgi och verklighetsflykt på Kulturhuset stadsteatern

18 mars, 2022 by Redaktionen

Älskling är jag hemma är en komedi om nostalgi och verklighetsflykt son får premiär på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande berättar:

Den 25 mars är det Skandinavienpremiär för den hyllade brittiska komedin Älskling är jag hemma på Kulturhuset Stadsteatern. I berättelsens centrum står Judy som i sin längtan till sitt idoliserade 1950-tal skapar alla förutsättningar för att leva efter sitt ideal. Men vad händer när förväntade könsroller från en svunnen tid appliceras i dagens samhälle? Älskling är jag hemma är en färgglad komedi om nostalgi, verklighetsflykt och strävan efter det perfekta förhållandet. Pjäsen är skriven av Laura Wade och för regi står Maria Blom.

Judy är den perfekta hemmafrun. I sitt fläckfritt städade hus, med en omsorgsfullt lagd frisyr, står hon alltid redo med tofflor i ena handen och en cocktail i den andra när maken Johnny kommer hem efter en lång arbetsdag. Med vippig kjol, varsamt lagd makeup och ständigt pågående kakbak, lever hon i en femtiotalsdröm.

Men det är inte förr. Judy och Johnny lever inte på femtiotalet, utan har bara bestämt sig för att leva ut fantasin efter att Judy blivit varslad från sitt jobb. Sitt nygamla liv iscensätter de i hemmet med allt från tidstypiska kläder, möbler och musik till den dåtida uppdelningen mellan man och hustru.

– Älskling är jag hemma är en härlig smällkaramell med mycket humor och pinsamheter. Men det är också en berättelse om längtan och att följa en dröm. Laura Wades välskrivna pjäs visar ett spännande experiment om svunna familjeideal placerat i nutid. Jag kan utlova mycket skratt och många oväntade händelser, säger regissören Maria Blom.

Maria Blom slog igenom stort med pjäsen, och senare filmdebuten, Masjävlar 2004. På Kulturhuset Stadsteatern satte hon senast upp En rackarns långhelg (2016). Det var också på Kulturhuset Stadsteatern, på scenen som kallades backstage och var en del av Stockholms stadsteater, som hon etablerade sig som regissör och manusförfattare under 1990-talet.

Älskling är jag hemma
Av: Laura Wade
Översättning: Sofia Fredén
Regi: Maria Blom
Scenografi: Bengt Fröderberg
Kostym: Anna Hagert
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Johan Ehn
Mask: Susanne von Platen
Koreografi: Catharina Allvin

Medverkande:
Judy: Janna Granström
Johnny: Philip Hughes
Fran: Johanna Lazcano
Marcus: Andreas Kundler
Sylvia: Kajsa Reingardt
Alex: Angelika Prick

Premiär 25 mars 2022, Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 423
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in