18-19/3 2021
Jazzkrogen Unity i Göteborg
Att det existerar en handfull aktiva jazzsaxofonister med samma förnamn kan te sig en smula förvirrande. Den senaste av dem jag lyssnat på – Fredrik Nordström boende i Stockholm – kom jag i kontakt med för några år sedan. Har utförligt recenserat ett par av dennes skivor plus en konsert under Sthlm Jazzfestival, i den studio som går under beteckningen BAS (Bandhagen Art Studio). På senare tid har han inlett samarbete med italienska kontrabasisten Ilaria Capalbo. Pedagogen, bandledaren, kompositören och instrumentalisten har en master från studier i hemlandet. Hon blev kvar i Stockholm efter ett utbytesår på KMH (Kungliga Musikaliska Högskolan).
I helgen genomförde duon ett antal konserter på Unity tillsammans med renommerade Göteborgsbaserade musiker, vilka jag är väl förtrogen med. Båda kvällarna satt Ossian Ward bakom trumsetet, medan pianopallens innehavare växlade. På lördagen lirade Anders Persson medan jag kvällen före hörde Fabian Kallerdahl. Ska omgående påpeka att jag kom direkt från teaterpremiär, varför jag missade vad de företog sig inledningsvis, det vill säga i halvannan låt. Hamnade mitt i en typiskt småbökig Monk-komposition. Kul lyssning med lagom tuggmotstånd!
Vad jag kan se spelar Nordström denna gång enbart tenor. Han tillhör den exklusiva skara saxofonister som förmår fronta, då de fullkomligt behärskar sitt arbetsredskap genom spännande musikaliska bågar. Mannen som ursprungligen kommer från jazzmetropolen Sandviken är i gott sällskap. Har skrivit om och lyssnat på instrumentkollegor på Unity såsom Tomas Franck, Bernt Rosengren, Per ”Texas” Johansson, Joakim Rolandsson, Fredrik Lindborg, Martin Svanström, Magnus Dölerud, Karl-Martin Almqvist, Fredrik Kronkvist och Eric Liftig. Har säkerligen förekommit fler tunga namn.
Publiken befinner sig väldigt nära scen. Blev en konsert där i mitt fall öronproppar behövdes. Trumljudet stundtals för starkt och akustiken från pianot emellanåt alltför genomträngande, ovanligt nog. Med det sagt utvecklades deras andra kvällsgig ändå högst njutbart. En utsökt ballad signerad Carla Bley framförs i avslappnad stil. Den färgas av Fabian Kallerdahl jämte Ossian Ward på vispar (råkade vara hans 29-åriga födelsedag). Capalbo flikar in ett pregnant inpass.
Olika tempo skiftar föredömligt. Tacknämligt att Nordström, som har en fäbless för skrynklig fri form, oavsett graden av intensitet i sina solistiska eskapader håller sig i bebop-land, ibland övergående i hardbop. Uppskattar en utbroderad rivig låt som bemödar sig om stadig puls. Tyder jag mina anteckningar rätt hade denna titel hämtats från Hank Mobley. Han avlöses återigen av stimulerande knixigt tonspråk signerat Thelonious Monk. Hör då en uttrycksfull ballad av sökande natur.
Fäster mig vid energin, det melodiska sinnelaget samt kvartettens glödheta samspel. Man avslutar briljant med kvicka rytmer och halsbrytande solon, främst från saxmannen Fredrik Nordström. Sammantaget en distinkt, angenäm och härligt genomförd spelning jag fick möjlighet att vara med om i uppemot en trekvart.