• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Amandas Ateljé med premiärgäst Malin Wättring

4 april, 2022 by Mats Hallberg

Gatenhielmska huset vid Stigbergstorget i Göteborg

31/3 2022

Amanda Andréas är en initiativrik kvinna i yngre medelåldern. Med en bakgrund i teaterns värld har hon senaste åren etablerat sig som sångerska och låtskrivare, inom den sorts visa vilken live vetter åt det charmigt popösiga eller jazziga. För cirka tre år sedan släpptes skivan Som havet som väckte berättigad uppståndelse. Har skrivit om hennes flera gånger i Kulturbloggen. I år är hon aktuell bland annat med Barbro Hörberg-program och medverkar (även skrivit musik) i lyckad föreställning om Ester Blenda Nordström.

Senast sjösatta projekt kallas Amandas Ateljé. En exklusiv publik bjuds då in till soaré i Gatenhielmska huset, ett 1700-tals hus där interiören antingen är i original eller pietetsfullt restaurerad. Denna kreativa miljö är för närvarande Andréas skrivarsalong. På nedervåningen pågick en grönskande utställning av Ida Gudmundsson att sjunka in i. Och på övervåningen finns ett rum med piano, passande för intima evenemang.

Totta hade Bengan Blomgren som sin undergörare och vapendragare. Pernilla Andersson jobbar i princip alltid med Fredrik Rönnqvist. Motsvarande mirakelman i det här sammanhanget heter Erik Björksten (se foto ovan). Nu såg jag gitarrist Björksten samarbeta på scen med Andréas för ungefär åttonde gången. Efter att de gjort etthundrasjutton gig tillsammans kan ”the woman in charge” kosta på sig lyxen att spontant ändra i låtlistan.

En iakttagelse att notera är att han, trots att avståndet till den exklusiva publiken uppgår till cirka fem meter, bullat upp med massa inkopplade sladdar och pedaler. Björksten är noga med detaljer, månar om att få fram exakt avpassat sound genom sina effektboxar.

Malin Wättring gör soundcheck – foto Amanda Andréas

Vi serveras omkring ett dussin låtar, varav två från sprillans färsk skiva av Malin Wättring betitlad Songs Of Wounds And Healing. Omslaget har Amanda gjort inklusive fotoarbete plus filmat. Dessutom intervjuas Wättring av sin väninna, föreståndaren för ateljén. Till gitarrspel från Erik Björksten på akustisk gitarr som oftast får stå tillbaka för elförstärkt modell, sjunger Amanda Andréas. Låter sig ledsagas av egenkomponerade melodier från pianist Amanda Andreas.

Duon framför i första avdelningen exempelvis Om jag skulle nöja mig, Snuddande nära samt en dikt av Barbro Hörberg; skänkt av en bror till henne, vars ord Amanda respektfullt klätt i musikalisk skrud. Visorna är som regel schvungfyllda med kluriga texter, ibland eftertänksamma. Björksten målar med välavvägda ackord.

Om vad Amanda & Erik ägnar sig åt känns mysigt välbekant även när nytt material lanseras, kan inte det samma sägas i fallet Malin Wättring. Hon har umgåtts med Amanda sedan högstadiet i Lerum då en saxofonist behövdes för Summertime. Ingår också i mån av tid i Amandas band. Jag har i egenskap av jazzrecensent skrivit om ett par av hennes många bedrifter, i en genre hon rönt stor uppskattning oavsett om det handlat om egen kvartett, oktett, medverkan i andra grupper eller att komponera för Bohuslän Big Band.

från utställning på Gatenhielmska huset

Emellertid kommer en ny sida ut i och med nya skivsläppet. Genom att bejaka punkig attityd och en förebild som den tidige P.J Harvey (andra angivna referenser är grungerockarna Soundgarden och Pearl Jam jämte Björk) jämte taggigt, osminkat sound, berättas om sexuella övergrepp med kompromisslös urkraft. Övergrepp hon blev utsatt för i uppväxten utanför familjen. Med patos sjungs två låtar till eget ackompanjemang på distad gitarr. Kändes lika ovant som berörande! I intervjun menar hon att det rockiga formatet med vers-refräng-brygga kändes befriande fyrkantigt. Vidare avslöjas hur intresset för att spela instrument startade i barndomen och hur hon går till väga när låtar blir till. ”Hon gör aldrig något halvdant” hävdade intervjuande väninnan.

I avslutande delen får vi njuta av en premiärmelodi feat. Björksten med extra schwung, vars slutliga utformning inte spikats. Vidare sången Lågan från föreställningen Bansai, skönt sentimentala Hymn La Amore (Piaf) samt hitten Vad är vi nu?

Håll utkik efter fler trevliga sammankomster med Göteborgskonstnärer i Amandas Ateljé. De spännande gäster det hintades om är samtliga kvinnor, vilket synes symtomatiskt. När Amanda Andreas väljer att sjunga andras sånger, är det så gott som alltid egna könet som prioriteras.

Arkiverad under: Musik, Scen

Barnteater speglar trauma med nervig intensitet – Kråkan på Masthuggsteatern

3 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av Karl Ekdahl baserad på Den fräcka kråkan av Ulf Nilsson (ill. Eva Eriksson)

Regi: Karl Ekdahl

Scenografi & kostym: Råger Johansson

Ljusdesign: My Persson

Ljuddesign & komposition: Jonas Franke-B

Mask & Peruk: Kerstin Olsen

Medverkande: Helen Hansson och Carl-Markus Wickström

Premiär: 1/4 2022

Spelas till och med 23/4 Mashuggsterrassen i Göteborg (+ turné)

Tänkt för åldrarna 4-7 år

Tycker det är en utmaning att recensera uppsättningar gjorda för helt annan målgrupp, det vill säga ung publik. I detta fall teater ämnad för så små människor som de i förskoleåldern. Gäller att föreställa sig en annan begreppsapparat, ett osofistikerat sätt att tolka sin omvärld. Med nödvändighet måste det få vara barnsligt med tydliga övertoner, annars tappas fokus på vad som händer. Krav på trovärdighet existerar inte, däremot bör fantasifull approach bejakas. Tidigare i år såg jag sf-fars med metaperspektiv, inriktad på högstadieelever på Teater Jaguar. Otroligt fånigt anslag resulterade i noll motivation att lägga energi på recensionsskrivande. Duktig ensemble med Emil Klingvall i spetsen gjorde sitt bästa för att få fason på ett helsnurrigt manus författat av Anders ”Ankan” Johansson.

Tack och lov fann jag Kråkan fantasifull utan tendenser till fjantig hållning. Tippar att uppsättningen som delvis handlar om att bete sig modigt, snarare kan framstå som lite läskig. Karl Ekdahl har utgått från en illustrerad bok från 1985 av älskade barnboksförfattaren Ulf Nilsson som dog ifjol. Enligt Masthuggsteatern breder stora känslor ut sig i ett intimt format där vänskap och förändring är parametrar. Enligt uppgift en sann berättelse som bearbetats.

Bevistade kvällspremiären då fler vuxna än barn närvarade. Efter att skådespelarna kommit ut i foajén och presenterat sig med sina riktiga namn, får vi ta plats. Antingen direkt på golvet eller på låga bänkar ser vi en föreställning uppmätt till 42 minuter. I taket hänger ett lakan, fastspänt likt en segelduk till för att projicera konturen av en kraxande kråka. I övrigt är scenografin sparsam. Den gamla damen har rollator medan den hörselskadade, senile mannen sitter i rullstol.

foto Lina Ikse

Konflikten lanseras omgående. Skuldbördan för något livsavgörande ska fördelas, en incident från kusinernas lekar i barndomen. Visar sig röra sig om en rolig aktivitet. Man mumsade på bär från ett ståtligt körsbärsträd, vilket försvårades av en kalasande kråka. Kråkan jagas iväg för att sedermera fångas in av de mänskliga fågelskrämmorna Ulf och Cilla. Kul blir det när fågeln ska skrämmas iväg. Ramsa á la hejaklack skanderas. Utvecklas till publikfriande rap. Den gången var han fyra och kusinen fyra år äldre, vilket innebar att hon vågade klättra upp trädet. Ljudet från det flaxande hotet framställs realistiskt.

Vems felet var till att det blev som det blev, ältas i denna märkvärdiga teaterlek, utgör drivkraften. Traumat reproduceras sinnrikt när den förvirrade gamlingen i rullstol sätter i halsen, efter att ha svalt kärnor och istället spottat ut det saftiga köttet. Rollfigurerna befinner sig i trädgården på ett äldreboende, båda snarstuckna men tyr sig ändå till varandras sällskap. Viss obalans råder i och med att hon har förståndet i behåll, medan han regredierat. När de likt Proust´s Madeleinekaka hamnat i sina minnesschakt rullas dramatiken upp. Hon som vi får veta heter Cilla Axelsson har med sig en transistorradio. Glimt av Trädgårdsdags och framför allt Moonlight Serenade från Melodikrysset hörs. Smart att ta fram nostalgifaktorn med en oslagbar evergreen.

Uppenbart att regissören slipat på tilltal, skruvat in fungerande våglängd att sända på. Enligt mitt förmenande lyckas han och skådespelarna i sin föresats. Man är djärva nog att inte gulla med sin publik. Istället inriktade på att berätta om ett omtumlande minne. Omformandet av gosedjur till massakrerad fågel, illustrerar hur raffinerat teamet förhållit sig till de gamla människornas humörsvängningar. Ett hastigt vredesutbrott som kan uppfattas som lite otäckt och skapa otrygghet, avlöses av en fint sammanbindande duett. Ytterligare en omständighet sticker ut. Den avser språket. Föräldrar kan bli upprörda över att ett sjok förekommer, där karaktärerna vältar sig i svordomar. Slutklämmen är genial i sin tvetydighet. Man vill ta reda på om den är hämtad från boken Den fräcka kråkan eller tillagd. Skänker föräldrar utrustade med känslosprön vemodiga tankar.

Helen Hansson är veteran vad beträffar att spela för barn, vilket märks. Hennes omedelbara tilltal fångar uppmärksamheten när hon får frossa i att vara beskäftigt skärpt och argumentera emot. Carl-Marcus Wickström är betydligt yngre och har mestadels sysslat med andra genrer. Har sett honom på Tofta sommarteater (Människor i solen) i Vår tid är nu och på Stadsteatern. In i pjäsen har skådespelaren tagit med sig dialekten från Blekinge, vilket ger hans lätt läspande och oberäknelige gestalt ett lika lustigt som gåtfullt drag. Stort plus utdelas till skådespelarna och extra guldstjärna till Wickström. Samspelet är tätt med lysande resultat! Kerstin Olsens fantastiska peruker bidrar också till att duon med full kapacitet kunnat gå in i rollfigurernas tonfall och manér.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Excess Will Save Us – lovande men en besvikelse

31 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Excess Will Save Us
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Morgane Dziurla-Petit

Morgane Dziurla-Petit är en skicklig ung lovande regissör. Trots att jag blev besviken på denna långfilm, som bygger på en oerhört hyllad kortfilm som vann Guldbagge, ser jag tydligt att det är ett verk av en begåvad regissör. Hennes sätt att välja foton och berätta en historia är intressant och jag vill gärna se mer film från henne. Film där hon tar steget bort från sin egen släkt och familj och släpper lös dramatiken helt.

Excess Will Save Us är en dramadokumentär och har representerats på dokumentärfilmfestivaler. De som medverkar i filmen spelar sig själva men spelar ändå upp en mer absurd version av sig själva, det är jag övertygad om. De kan inte vara så utflippade som de är.

Morgane återvänder till sin släkt i den lilla nordfranska byn Villereau för att göra sin första långfilm. Hennes farbror, som är vuxen medelålders, bor hemma hos sin åldrade pappa. Det verkar vara flera som bor hemma hos sina föräldrar fast det är långt över tonåren. Då de flesta mest lever på sina små gårdar är det ett liv långt från det liv de flesta av oss i Sverige lever. Lön, skatt och spara till pension är begrepp som är viktiga i vårt samhälle. Inte så långt från oss ligger Frankrike med byn Villereau. Det är som att uppleva en helt annan värld där ingen tycks fundera på vad de ska leva på när de blir pensionärer. Det är fascinerande, tycker jag, hur olika liv vi kan leva och ändå tillhör vi Europa.

I fokus för filmens händelser står framför allt hennes pappa, hennes farbror och den gamla bittra farfadern. Morganes plan var från början att fokusera på sin kusin och hennes längtan efter att byta åker mot asfalt. Hennes kusin har en pojkvän som bor i stan. Men de tre männen tar över showen, definitivt. Till en början är det roligt och absurt och galet. Det är bara så svårt att riktigt engagera sig i personer som framställer sig själv som löjligare än de förmodligen är. Också den unga kvinnliga kusinen framställer sig som rätt dum.

Denna hybridfilm mellan dokumentär och dramakomedi är bitvis komisk, excentrisk och unik men någonstans i mitten av filmen snubblar den på sig själv, i samband med scenerna vi får se från kortfilmsfestivalen där kortfilmen Excess Will Save Us visas och farbrodern tillsammans med sin flickvän beter sig oerhört löjligt, som en parodi på landsortsbor. Meta-berättande där filmen ännu mer betonar att den handlar om sig själv.

Fakta om regissören
Morgane Dziurla-Petit är född 1996 i Frankrike och är bosatt i Sverige sedan 2017. Med flera prisbelönade kortfilmer bakom sig, gör hon nu sin långfilmsdebut. Excess Will Save Us belönades med juryns specialpris i Rotterdam tidigare i år och var uttagen till tävlan för Dragon Award på årets filmfestival i Göteborg.

Morgane Dziurla-Petit berättar om sina tanker om titeln på filmen:
– Med titeln vill jag säga att för att överleva måste man ibland förvanska historien. Det är ett sätt att skapa någonting stort på en plats där ingenting händer. Utom i människornas fantasi.

Delar av filmen är mästerliga och berättar något mer än att skildra några udda personer i en liten nästan bortglömd by. Då vi kan se hur människors rädsla och paranoia skapar problem och skräck, som när någon sköt duvor och en dam larmade och polisen kom till byn för att jaga terrorister. Men för min smak dras skämten för många barn och karaktärerna framställer karikatyrer av sig själva och när två av dessa män i fyllan en natt slog ihjäl gårdens hönor med hammare, då fick jag nog. Jag undrar: har regissören på allvar låtit dem döda hönor för filmen eller är det låtsashönor vi ser? Jag vet inte, men jag mår dåligt av den scenen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Morbius – tandlös ursäkt till film

31 mars, 2022 by Elis Holmström

Morbius
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 mars 2022
Regi Daniel Espinosa

Spider-Man No Way Home är en av de största triumferna vi sett flera år. Inte nog med att de gjorde det omöjliga och band ihop årtionden av olika filmer och skådespelare, det var också första gången under pandemin som en biofilm lyckades attrahera och fängsla miljontals besökare jorden runt. Den villkorslösa kärleken som demonstrerades i biosalongerna är värd en egen dokumentär.

Men att bevara denna eufori verkar inte vara av intresse för Sony Pictures. Den märkliga satsningen på ett filmiskt universum baserat på Spider-Man – utan Spider-Man, är fortfarande obegriplig. Även om Venom Let There Be Carnage inte var någon dramatisk arvtagare till Harold Pinter eller Samuel Beckett, så var det en harmlös historia som regisserades med behövlig humor signerad Andy Serkis. Om det skulle göras en jämförelse mellan Serkis film och Morbius så skulle den förstnämnda framstå som en självklar vinnarkandidat för Nobelpriset i litteratur.

Daniel Espinosa fick en direktbiljett till Hollywood efter sin adaption av Snabba Cash. De flesta som jobbar inom filmbranschen skulle offra ett antal kroppsdelar för de möjligheter som Espinosa givits. Tyvärr valde Espinosa att kasta bort denna chans i närmsta papperskorg på LAX. Under tio års tid har vi fått utstå malande och identitetslöst dravel som Safe House och Life. Tyvärr innebär inte Morbius den behövliga och akuta uppryckning som Espinosa skulle behöva, istället fungerar den som raketbränsle för hans sämsta sidor. Som alltid så genomsyras Espinosas regi av ofantligt mycket slarv, berättelsen är en enda sörja av lösryckta scener som snabbt söver tittaren. Entusiasmen är också rekordlåg, det är som att detta bara är ett hinder på vägen för Espinosa. Dock så är det svårt att helt tillskriva Espinosa ansvaret för härdsmältan som utspelas på filmduken. Morbius känns som en enda lång och desperat räddningsaktion där oräkneligt många människor lagt sig i den kreativa processen för att räddas vad som räddas kan.

Med den bisarrt korta speltiden på knappt 100 minuter så presenteras en förvirrad och totalt ointressant berättelse som hålls ihop av silvertejp och trälim. Vad som är mest beklämmande är filmens immunitet mot entusiasm eller energi. Trots att det förekommer scener som i teorin borde få adrenalinet att pumpa, så lyckas de bara agera som ett sänke gjutet i bly. Morbius hemsöks också av de sämsta specialeffekterna som skådats sedan Dwayne ’’The Rock’’ Johnson förvandlades till en skorpion i Mumiens Återkomst. Det går överhuvudtaget inte att beskriva den mardröm som utspelas – koreografin, kameravinklarna och klippningen är inget annat än katastrof. Alla actionscener verkar dessutom ha spelats in i en vindtunnel som fyllts av kontinuerlig brandrök. I en genre som kantas av fantastisk och nervpirrande action så är det som erbjuds här ett slag i ansiktet på allt och alla. Som kronan på verket har den svenska kompositören Jon Ekstrand genomfört ett skamlöst Hans Zimmer-plagiat som borde konfiskeras av närmsta copyrightväktare.

Om det funnits en känslomässig nerv i det hela hade actionfiaskot kunnat ursäktas. Det sägs att det inte finns zombies eller vampyrer, men efter att ha sett Morbius är jag övertygad om att den måste ha minst 90 procent zombie-DNA i sig med tanke på hur död filmen är, någon annan förklaring finns inte. De få sekvenser som är menade att engagera publiken i karaktärernas diverse predikament kunde lika gärna ha skickats till förbränningen istället för att ockupera biorepertoaren. Inte blir det bättre av en helt hopplös ensemble, Jared Leto tittar hålögt in i kameran för att sedan gnälla och beklaga sig, Letos insats och karaktär är lika sympatisk som en skorpion vars tagg är redo att genomborra huden. Att Letos skådespel är inkonsekvent är en sak, men att se skräcken i Jared Harris ögon är tragiskt. Denna briljanta aktör får äran att sitta ned, öppna munnen och sedan försvinna. Matt Smith som vanligtvis är solid gör sin sämsta roll någonsin och doppar hela sin karriär i saltsyra i och med sin medverkan. Det enda som toppar dessa hälsofarliga rolltolkningar är Tyrese Gibson och Al Madrigal i rollen som två polisutredare som når en ny nivå vad gäller det patetiska. Denna duo får Hans Holmér och Christer van der Kwast att framstå som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Morbius är fullkomligt omöjlig att titta på från början till slut. Den enda behållningen är att filmens amerikanska premiär är satt till den första april, det kunde inte ha blivit ett mer passande datum för en såhär tandlös ursäkt till film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sonic The Hedgehog 2

31 mars, 2022 by Elis Holmström

Sonic The Hedgehog 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Jeff Fowler

Med Sonic The Hedgehog 2 så har regissören Jeff Fowler nästan inget förlora. Efter en katastrofal första trailer för Sonic The Hedgehog, där en skräckinjagande digital igelkott förekom, så tvingades filmens karaktärsdesigners tillbaka till ritbordet. Efter denna erbarmliga uppvisning så var förväntningarna rekordlåga, det kändes som om hela världen låg i bakhåll med verbala sågar, beredda på det värsta. Det är svårt att kategorisera Sonic The Hedgehog som bra, men sett till den skandalösa upptakten så var slutresultatet bättre än väntat. Någon grandios berättelse eller innovativt filmskapande var det inte tal om, men mellan varven så fanns ett och annat skratt och framförallt så regisserade Jeff Fowler med ett stort mått självironi.

I och med att förväntningarna har sänkts – eller höjts beroende på ens värdering av den första filmen, så har Foweler väldigt lite att förlora. Att ta ut svängarna eller förädla konceptet är det inte tal om, det här är en regelrätt uppföljare som mer eller mindre är identisk till sin föregångare. Humorn är fortfarande dråplig och charmig i all sin enkelhet, actionscenerna är en kavalkad av digitala specialeffekter som innehåller en rad finurliga vinkningar till spelserien och dess många omdebatterade egenheter. Och det är som allra mest underhållande då explosionerna avlöser varandra och då våra animerade hjältar utför handlingar som ignorerar tyngdlagen.

Specialeffekterna har också förbättrats rejält sedan sist. Sonic, Tails och Knuckles befinner sig i ett perfekt gränsland mellan det rent absurda och det realistiska, de är uttrycksfulla och överlag roliga att se på. Men när Fowler överger det bombastiska och de färgglada antropomorfiska karaktärerna så återstår en film som är nästintill omöjlig att se på. James Marsden i rollen som den korrekte och godhjärtade Tom Wachowski verkar ha tappat viljan att skådespela och bjuder på en rolltolkning som är lika energisk som om han vore på väg in till sin egen begravning. I de sekvenser där han tvingas agera med någon av de animerade karaktärerna så framstår Marsden avsevärt mindre trovärdig än både blå igelkottar och rävar med dubbla svansar. Men med tanke på vad Marsden tvingas göra så är det föga förvånande att det personliga intresset är lågt.

I en rad sekvenser tvingas Marsden och Tika Sumpter genomföra en bisarr barntillåten version av American Pie, med allt vad det innebär med självförnedring, plågsam humor och uselt skådespeleri. Speltiden på två timmar är rent absurd och kunde utan tvekan ha skurits ned och därmed hade publiken förskonats från det som utspelas då bland annat Natasha Rothwell massakrerar sitt cv inför öppen ridå. Mest bekymmersam är dock Jim Carrey, denna geniala och helt hejdlösa aktör kan vara en av de mest missförstådda och fel använda aktörerna i modern tid. Carrey har en fantastisk förmåga att blanda det rent hysteriska med ett stort empatiskt och emotionellt djup, se bara till den helt mästerliga Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Tyvärr har Carrey fastnat i en situation där hans hysteri är det enda som värderas. Denna gång är han än mer benägen att agera bindgalen, Carreys otroliga mimik och de många utbrotten är inledningsvis underhållande men blir snart tjatiga.

Fowler är inte intresserad av att begränsa Carrey eller någon av filmens mer tveksamma inslag. Många gånger är det ett besinningslöst bombardemang av precis allt, det tramsas och flamsas i kubik och kvadrat. Efter ett tag har alla barriärer brutits ned och det enda man kan göra är att låta vansinnet skölja över en. Den helt obegripliga storyn, den genomusla dialogen och de oändliga svårsmälta moralkakorna passerar bara förbi som människor på T-Centralen i rusningstid.

Sonic The Hedgehog 2 befinner sig i flera gånger i en unik sits, att vara så dålig att det faktiskt blir bra. Men det är svårt att känna sig missnöjd eller förledd, även om kvalitén många gånger är rekordlåg så finns det ett underhållningsvärde som inte går att förbise. Med tanke på den usla historiken vad gäller filmer baserade på TV-spel så är detta närmast mästerligt i jämförelse. För vem har inte drömt om att se Idris Elba i rollen som illrött myrpiggsvin med knogar hårda som sten? Inte ens David Lynch i sina mest absurda stunder hade kunnat drömma om det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 418
  • Sida 419
  • Sida 420
  • Sida 421
  • Sida 422
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in