• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

3 juni, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Challenger

Challenger
Gästspel på Folkoperan
Komposition, idé och dirigent Joel Thoor Engström
Libretto Sigrid Herrault
Regi Ola Eliasson
Musikalisk ledare Karin Haglund
Ljusdesigner Torben Lendorph
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Maskdesign Matilda Bragner
Videodesign Morten Just Hansen
Solister Linnea Andreassen, Alexandra Büchel, Richard Hamrin, Erik Rosenius, Conny Thimander
Musiker Karin Haglund piano, Theo Hillborg saxofon, Mattias Rodrick cello
Föreställning som recenseras: 2 juni 2026

Fria operakompaniet Kamraterna lyckas storartat med sin nyskrivna opera Challenger. Föreställningen som gästspelar på Folkoperan ställer frågor om vetenskap och teknikutveckling, visionen att erövra rymden och människans dröm att uppleva något enastående. Musiken av Joel Thoor Engström och librettot av Sigrid Herrault är stilfullt sammanflätade till en berörande enhet. De skickliga sångarna och regin av Ola Eliasson ger djup och skönhet åt historien.

Det är spännande och välkommet med en nyskriven opera och att Kamraterna griper sig an ett så här allvarligt och komplext ämne är ett utropstecken. Challenger baseras på en av modern tids mest omskakande händelser. I januari 1986 lyfte rymdfärjan från Cape Canaveral. Några sekunder senare exploderade den i direktsänd teve och en hel värld som såg på chockades. Alla sju astronauter omkom, däribland läraren Christa McAuliffe som skulle bli den första vanliga människan ombord.

Karaktärerna i operan är fiktivt gestaltade och även dialogen/kraftmätningen mellan olika intressen som föregår katastrofen. Nasa-managern- en pregnant Erik Rosenius – sjunger med stark mäktig stämma en lovsång till utveckling och nödvändigheten att ta risker för att uppnå nya mål ” Framtid, framsteg och framfart!”.

Managern från underleverantören Thikol (Conny Thimander) stämmer hovsamt in men med oro och tvekan i hjärtat. Han är medveten om det svåra problem som ingenjören – Linnea Andreassen – försöker få gehör för. Hon förklarar allt mer desperat att en detalj i färjans konstruktion kanske inte håller för gastrycket om temperaturen är för kylig.

Mycket fina är duetterna och samspelet mellan den erfarne astronauten gestaltad av Richard Hamrin och lärarinnan tolkad av Alexandra Büchel. Han förmedlar med förtrollande stämma det speciella att ge sig av på en flight ut i det okända och berättar samtidigt krasst om obehag det kan vålla. Hon sjunger lustfyllt ut sin längtan mot stjärnhimlen. Tänker snart kommer jag att vara däruppe och få sprida kunskaper om rymden till mina elever. Hur underbart och otroligt är inte det?

Take off för rymdfärjan som närmar sig är dock just en sådan kall dag som ingenjören/vetenskapen varnade för. Tanken på att de här karaktärerna och de andra astronauterna snart kommer att dö i denna opera liksom i verkligheten värker till i ens inre.

Musiken i Challenger är både svävande lätt och maskinell för att fånga tekniken som är historiens grundton. Librettot tar effektfullt upp drömmar, dilemman och smärtpunkter.

Scenografi är enkel och samtidigt anslående, inte minst på grund av ljusdesignen. Själva rymdfärjan är likt en ljusomsvävad vision som pekar stolt upp mot taket/världsrymden. När den exploderar sker det inte som väntat i en öronbedövande knall, utan i en rökdimma samtidigt som Thikol-managern bestört mässar” Delar faller”.

Avslutningen är en värdigt skildrad begravning av astronauterna. Samtidigt hävdas från NASAs håll ”vissa risker krävs för att föra utvecklingen framåt. Så har det alltid varit”. Ingen direkt syndabock pekas tacknämligt ut i föreställningen utan det faktum att beslut drivs igenom trots tvivel. Fokus är uppmaningen att lyssna på vetenskapen och risker experter varnar för. Något som känns högst angeläget idag inte minst med tanke på AI-utvecklingen och världsledares förnekandet av vetenskapliga sanningar.

All heder åt operakompaniet Kamraterna för dess mod och alla medverkande – sångare, musiker och det kreativa teamet för genomförandet. Challenger är en glimrande föreställning och en frisk fläkt i operavärlden. Detta är värt en stor publik.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Wasteman

1 juni, 2026 by Rosemari Södergren

Wasteman

Wasteman
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Cal McMau

En skoningslös fängelseskildring, med fokus på droger och våld. Till stor del är filmen ett tätt kammarspel där två huvudpersoner agerar och kommunicerar. Taylor har suttit i fängelse i tretton år och överlever i den hårda fängelsemiljön genom att vara undfallande och vara en duktig frisör. Han klipper de fångar som styr dör inne genom sin kontroll på droger.

Det är mycket droger som florerar i fängelset och Taylor snorta Subutex, en ersättning för heroin. Det var droger som gjorde att han hamnade i fängelset också och det är hans drogmissbruk som gjort att hans flickvän inte vill ha med honom att göra och inte låter honom ha någon kontakt med sin son.

Plötsligt får Taylor besked att han snart kan bli villkorligt frigiven. Samtidigt, i den vevan, får han en ny rumskamrat, Dee. Det tar upp kampen om att styra fängelsets droghandel. Han kör på i full fart och har tillgång till mycket, vilket så klart redan de som styrde innan han kom. Taylor hamnar i mitten i denna konflikt och kamp och vill inte ta ställning, han vill inte missa sin frigivning och vill kunna bygga en kontakt med sin fjortonårige son.

taylor och d mycket bra skådespelare
David Jonsson är mycket bra och övertygande i rollen som Taylor. David Jonsson är bland annat känd från The Long Walk och Alien Romulus. Tom Blyth är lika imponerande i rollen som Dee. Tom Blyth har haft roller i bland annat The Hunger Games: Songbirds och People We Meet on Vacation. Deras spel upplever jag som mycket trovärdigt och realistiskt. Det realistiska i dialoger och prat är en av filmens styrkor. Samtidigt är det mycket, våldsamt och deprimerande att se livet bakom fängelsets murar och ibland känns det som att de flesta fängelsefilmer är rätt ensidiga och bygger på förutfattade uppfattningar. Det måste finnas många som lever i fängelse utan att ständigt vara drogade och alltid utsatta för våld. Vissa våldscener är ändå rätt tveksamma i denna film. Att det kan gå till så våldsamt utan att någon vakt reagerar är lite svårt att tro på.

Berättelsen är spännande och den har en del överraskande vändningar. Regissören Cal McMau hyllades av många för tv-serien Adolescence på Netflix.

Wasteman är bitvis spännande och otäck, nästan för skrämmande och det tar lite tid att bygga upp inför den stora urlandningen mot slutet. Men det är sevärt och hygglig fängelsefilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Backrooms

28 maj, 2026 by Ulf Olsson

Backrooms

Backrooms
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 maj 2026
Regi Kane Parson (debut).
Roller: Chiwtel Eejifor som Clark och Renate Reinsve som Mary.

Filmen bygger på ett viralt internetfenomen som har fått ett stort genomslag, särskilt genom en kortfilm av den då 16-årige Kane Parson. Framgången gjorde att Kane, fyra år senare, fick chansen att utveckla kortfilmens berättelse till en långfilm, The Backrooms.

I filmens inledning möter vi en orolig röst som rör sig genom ett labyrintliknade, ödsligt och gulaktigt rum med blinkande lysrör. Den oroliga rösten upprepar om och om igen samma mantra: ja, ja, kom igen, kom igen, nu kör vi, nu kör vi, fuck, fuck, shi, shit och kom och hjälp mig då, hjälp mig! Vem som irrar runt i labyrinten blir inte helt klart, kanske är det här vi möter Clark för första gången. Och hur är det egentligen, sitter någon utanför eller inne i de märkliga rummen och filmar det som händer.

När filmen skiftar fokus möter vi Clark hos terapeut Mary. Hon menar att Clark sitter fast i en offerroll, att han hela tiden skyller sina tillkortakommande på andra. Han sitter fast i destruktiva tankemönster, känslor och vanor. I sin rädsla stöter han bort andra för att inte riskera bli sårad själv. Enligt Marys utlåtande styrs Clark alltid av ”minsta motståndets nervbanor”. Om Clark vågar kan hon hjälpa honom att öppna fönstret och att stiga ut ur det inre fängelse som han om och om igen återskapar för sig själv.

I de scener som följer får vi se Clarks till synes tråkiga och meningslösa liv som försäljare av dåliga möbler. Efter skilsmässan, som han skyller på frun som inte förstår honom, är han hemlös och tvingas sova i det lågprisvaruhus som han driver. Men inte heller den ledsna terapeuten Marys liv verkar vara särskilt roligt, hon sitter fast i sina minnen från en barndom med en psykiskt sjuk mamma, som hållit henne inomhus och förbjudit henne att öppna fönstret och titta ut. Det är nämligen farligt där ute. Hur ska Mary som inte kan hjälpa sig själv kunna hjälpa Clark?

Tillbaka på varuhuset upptäcker Clark plötsligt att han kan gå igenom väggarna in en helt annan värld, samma värld som vi mötte i filmens inledning. Där irrar han runt och hamnar hela tiden i nya och mer och mer obehagliga rum och världar. Bor det någon här? Var kommer alla röster ifrån?

När han träffar Mary nästa gång försöker han övertyga henne om att han faktiskt har fallit in i en annan värld, som liknar den vanliga världen men på ett skrämmande och förvridet sätt. När hon inte tror honom utan säger att han nog hade varit drogad går han ilsket därifrån, fast besluten att bevisa för Mary att han faktiskt har varit där han har varit. Därför övertalar han två fotografer att följa med honom genom väggen för att filma den skrämmande världen eller världarna. Det slutar med att fotograferna plötsligt försvinner in i det okända och att Clark blir kvar ensam. Mary som undrar vart Clark har tagit vägen får plötsligt ett meddelande från honom som säger att han har öppnat fönstret. Han ber henne samtidigt att komma till varuhuset och gå igenom väggen på ett ställe som Clark har märkt ut. Hon gör som han säger och befinner sig plötsligt i den i den värld som Clark har pratat om. Bevisat! Hon träffar Clark och inser snart att han tänker stanna kvar i den främmande världen. Samtidigt stiger hennes oro för vad som ska hända med henne själv. Kommer Clark visa henne vägen tillbaka eller kommer han hålla henne kvar i de okända bakrummen? Till slut lyckas hon fly från Clark, förföljd av vålnader. Men var hamnar hon efter flykten, i den vanliga normala världen eller har hon blivit fånge i ett nytt bakrum? Finns det överhuvudtaget någon väg tillbaka?

Hur ska vi förstå det som Clark och Mary möter när de faller igenom väggarna. Handlar det om en parallell värld, eller om flera olika parallella världar. Eller handlar det om möten med deras egna inre världar och demonerna, som håller sig kvar eftersom de sitter fast i minsta motståndets nervbanor i stället för att öppna sina inre fönster och kliva ut.

Filmens berättelse är en hela tiden pågående och allt intensivare skräckupplevelse som aldrig förlorar sin orosskapande trovärdighet. Upplevelsen förstärks av samspelet mellan ljudeffekter, musik, bildspel och Clarks och Marys lysande skådespeleri. Jag ger filmen en fyra fullt medveten om att den som älskar skräckfilmer mycket väl kan ge den en femma.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

27 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Millesgården

Tal R – Elefanten i rummet (23/5 – 30/8, 2026)

Millesgården har denna gång bjudit in och låtit en aktuell stor konstnär skapa flera verk specifikt för utställningen. Dessa har – blandat med även äldre verk – inrymts i och utanför konsthallen. En platsspecifik (pågående?) installation är också förlagd till själva Carl Milles ateljé. Det som visas är både måleri, skulpturer, flera teckningar plus installationen. På ett förtjänstfullt sätt har också konstnärens egna tankar levandegjorts – i mycket personliga intervjutexter bland verken.

Först lite fakta: Den internationellt kände konstnären – som kallar sig Tal R – föddes 1967 i Tel Aviv i Israel. Egentligen heter han Tal Rosenzweig och kom som ettåring med sin familj till Danmark. Hans mor är dansk och hans far tjeckisk. Sin utbildning fick han vid Billedskolen i Köpenhamn 1986 – 88 men även vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn 1994 – 2000. I dag är han verksam i Danmark, men arbetade i tio år bland annat som professor vid Düsseldorfs konstakademi i Tyskland. Han är representerad över hela Europa samt i USA och hjälper idag också kommande generationer av konstnärer. I närtid har han haft separatutställningar – förutom i Danmark – även i Nederländerna och Storbritannien. I Sverige har Magasin III ställt ut honom, men även Artipelag. 2018 fick han Prins Eugen-medaljen för sin konstnärliga gärning. Verken återfinns idag i flera offentliga konstsamlingar såsom Art Institutet of Chicago/USA, Louisiana/Danmark, Centre Pompidou/Paris/Frankrike, Kiasma/Helsingfors, MuseMuseum Bijmans van Beuningen/Rotterdam/Nederländerna, Walker Art Center/Minneapolis/USA, Moderna Museet och Magasin III/Stockholm.

Millesgården utställning heter Elefanten i rummet – vilket också är namnet på det platsspecifika verket. Så här berättar Tal R om hur det gick till:

”Jag är en medvetet ytlig person. Jag gillar att gå in i Carl Milles ateljé utan att veta någonting – att gå runt som alla andra, att förnimma honom och hans verk, hans fru, hennes frånvaro där. I ögonblicket jag går ut tänker jag: det finns en elefant i rummet här.”

Han var noga med att installationen inte skulle vara färdig, då den är utställd i en ateljé där processer pågår.

I en annan intervjutext vid teckningarna – beskriver han sitt förhållande till skapandet:

”Jag växte upp som många barn i Skandinavien, med långa kalla vintrar. Så man gör saker med händerna. Min mor gjorde det. Min far gjorde det. I min barndom hade det aldrig ett namn som konst – det var bara att göra saker. Jag var tecknarpojken. Vuxna gillar när barn ritar för då är de tysta och lugna”. Tal R förklarar vidare hur ritandet blev till ett eget språk, som ett medel till att upptäcka saker. På hans tid saknades det skärmtittande som visar barn främmande världar. Han hade tecknandet.

Det är lätt att förföras av det lekfulla och det naivistiska i Tal R:s verk. Här finns glada färger såväl i skulpturerna som i måleriet. Mer än en gång tänker jag på Matisses förenklade former och basala färger. Associationer går också till Picassos bestämda sätt att göra pregnanta linjer och bygga motiv. Pregnanta linjer syns såväl i måleriet som i de grafiskt så rena svartvita teckningarna. Men mest berörd, nästan hänförd, blir jag av formatet. Färgfält, former och material känns i kroppen. Verken talar till flera sinnen – inte bara till min kognitiva reflektion kring själva motiven.

När Tal R säger att han är ”medvetet ytlig” så skulle jag snarare kalla det ”medvetet öppen för sitt omedvetna”. Han förnimmer de kvarlämnade tecknen i Milles ateljé men avläser även det konkreta i nuet, ljuset och rumsligheten. Han verkar säker på att inspirationen alltid leder honom till mål – i allt han gör, även när han startar med motiv skissade från verkligheten. Så här formulerar han hur motiv blir till målningar:

”Många av konstverken kommer från vad jag kallar domestic – banalitetens högsta borg: ditt eget hem, människorna omkring dig, vänner, barn, din fru, dig själv … Kampen som konstnär är att lämna intimiteten bakom sig och att låta dem bli till målningar, teckningar, skulpturer. De är inte längre desamma. De är fiktion. Jag vill att dessa figurer ska vara allas barn, allas fruar, allas man.”

Tal R upplevs ha en säker länk till sin kreativitet och kan med avundsvärd lätthet följa den. Om det vittnar också berättelsen om hur han helt sonika hoppade över att måla fram en snabel på en elefant: ”för att det hade blivit för mycket”. Den spännande tavlan med elefanten – som har en familj nedanför sig – hänger nu mitt i konsthallen rakt fram, med ett noga fullbordat uttryck. Det kallar jag att lita till sin kreativitet. Det omedvetna och intuitiva får styra, när han väljer verkens form och uttryck. Inte alls är det att vara ”ytlig”. I presentationen tipsas man även om Freuds uttryck ”unheimlich” – det kusliga som uppstår när något verkar hemtamt. En sådan tanke får det till synes bara naivt ljusa i verken att bli mer spännande.

På det hela har Millesgården skapat en tillgänglig, vacker och intressant iscensättning av Tal R:s levande och spännande verk. Hoppas många kommer hitta dit!

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Litteratur och konst, Recension

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

26 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Eurotrash (sedd 25 maj 2026)

Scen Galeasen

Baserad på boken Eurotrash av Christian Kracht

Dramatisering av Kristian Hallberg

Regi Natalie Ringler

Scenografi/kostym Rikke Juellund

Mask Anna Olofsson

Ljus Tobias Hallgren

Musik Sole Gipp Ossler

Medverkande David Rangborg, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Fredrik Odenborg

Galeasens dramatisering av boken Eurotrash som skrevs 2021 – gjord av Kristian Hallberg – regisserad av Natalie Ringler – börjar med att en av huvudpersonerna – sonen Christian Kracht – mår dåligt. Han bär samma namn som författaren som skrivit boken som pjäsen baseras på, vilket skapar en metanivå. Detta vittnar om hur den verkliga författaren också brukar leka med sin roll som författare. Handlingen rör sig i korthet kring att son och mor ska bege sig ut på en resa i världen tillsammans. Syftet – förutom att genomföra en sista resa – som sonen mycket skuldtyngd bestämt – är att göra sig av med mammans stora mängd pengar genererade från vapen-aktier. Frågan är också – vad gjorde pappa under kriget?

Som inledning ser vi sonen – spelad av David Rangborg – sitta och vrida sig i en stol för att han har problem med magen. Att denna smärta återkommer i hans liv, får vi strax veta – när han med stor svada börjar berätta om sitt mående för den lite blasé expediten i en boutique. Han passar nämligen på att lyxshoppa lite, inför sin träff med sin gamla sjuka mor.

Illamåendet – men också behovet av att berätta – blir som en ingång till det som senare nystas upp ur hans förflutna. Nog har han skäl till att ha dragit på sig problem med sina inre organ … visar det sig.  Problem med inre organ har även hans gamla mamma som blivit opererad för stomi. Hon behöver få hjälp med att tömma sin stomi-påse med bajs av sonen – titt som tätt – på den resa de snart ska bege sig ut på. Smärta, inre tryck, ordsvada och omsorg blir centralt. Mamman berättar för sin son att hon hotas ”att dränkas inifrån” om han inte hjälper henne – och sonen sig tar an uppdraget – fast han äcklas.

Vi har således två pågående inre fysiska skador, med var sitt symbolvärde, i detta spel som följer en mycket välbärgad familj från Schweiz. Mamman som vuxit upp med en fullblodsnazist till far – lever också omhändertagen av psykvården.

David Rangborg har redan från start en speciell närvaro i sitt agerande. På ett mycket utstuderat sätt (ändå autentiskt) vrider han sig i sina plågor. Kroppen talar och något driver på. Den allra första scenen glider över till att bli komisk. Här är tonen satt. Den uttryckta oförmågan blir komisk, samtidigt syns det tragiska. Något tycks ha kapat banden till känslorna som behöver komma fram. Mängder av ord kommer ur hans mun, men var är förankringen? Sonens relation till den mycket excentriska mamman, är mer än komplicerad, visar det sig. Hon talar i sin tur om sonens ”glas-bubble-sjuka” som barn. Ständigt projicerar hon fräckt, som en upphöjd diva, mängder av eget mående på honom. En trovärdig värme som finns dem emellan, lyser också fram i gestaltningen.

Mamman – som är den omväxlande sköra men ofta ändå starkt utfallande och handlingskraftiga – gestaltas genialiskt av Monica Stenbeck. Mycket autentiskt överraskar hennes humörsvängningar. De känns ända ner i vuxen-barn-omsorgs-nerven. Är man som jag i Christians ålder känner man igen sig i scenerna där han vårdar sin äldre mor. De ombytta rollerna, den kroppsliga plötsliga närheten, integriteten som sätts på spel, blir trovärdig. 

Tidigt i föreställningen formas också temat om berättande (författande) – ur flera aspekter. Sonen, som vi förstår är författare, talar i en strid ström återkommande till oss i publiken – som om han tänker högt. Hans mor – uppmanar också honom flera gånger att berätta något för henne, för att lugna henne. Men ordsvadan blir också till riktiga osanningar och används som ren och skär manipulering.  Christian behöver få sin över 80 år gamla mor att bli följsam på den resa de gör. Det är ju han som håller i rodret. Hon är gammal och sjuk.

En kontrast till de rikas neurotiska beteende skapas effektfullt av Johan Wahlströms känsloladdade men stumma gestalt som taxichaufför. Hans sammanbitna närvaro gör de många fladdriga utfallen synliga. Maktobalansen i världen känns av, där vissa drabbas av rika personers agerande utan eftertanke. Här känns även ett effektfullt regiarbete.

En kännbar samtidsanknytning med en aktuell fläkt av business och kommersiell verklighet – formas av Fredric Odenborgs spel och könsöverskridande chicka klädsel. Både som bankpersonal och boutique-anställd. Imponerande smidigt agerar Odenborg också utifrån sin dansbegåvning – bland annat som isländsk glädjeflicka – vilket skapar en precis kroppslig mim-precision i spelet. Gestalterna blir subtilt kusliga, och väldigt träffande.

Christian Kracht född 1966 (som själv närvarade vid premiären på Galeasen) har fått mycket uppmärksamhet som samtidsskildrare under en längre tid. Många ser honom som kontroversiell. Själv beskriver han sin stil som parodisk och en blandning av hög- och lågkultur. Här känns ett visst släktskap med den franska författaren Michel Houellebecq.

Det är ett angeläget material Galeasen återigen tagit sig an att dramatisera. Förmodat skulle jag sett förställningen i början av spelperioden, och inte en måndag sista månaden den ges. Men mycket glad över den gedigna och underhållande gestaltningen vandrar jag hemåt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in