• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Beundransvärd inställning lägger grunden till strålande spelning – Felix Tani NYC-project feat Jeff ”Tain” Watts

8 maj, 2022 by Mats Hallberg

bild från Fasching – foto Uffe Flink

4/5 2022

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Felix Tani har gått under min radar trots att vi har 615 gemensamma fb-vänner. Har sin bas i Skåne och i hans gnistrande svensk-amerikanska kvartett ingår barndomskompisen Daniel Franck (bosatt i Köpenhamn, bror till renommerade saxofonisten Tomas) på kontrabas, ansedde altsaxofonisten och professorn Antoni Hart samt den världsberömda trumslagaren Jeff ”Tain” Watts. Rytmtrollkarlen som inte minns hur första kontakten togs kollaborerar framgångsrikt också med Fredrik Kronkvist.

Pianisten och kompositören som studerat på Juilliard har haft imponerande bredd på karriären. Något som illustrerar väl genom att räkna upp olika arbetsgivare: Bernt Rosengren, Kleerup, Anders Bergcrantz, Vivian Buzceck, Mikael Wiehe, Krister Andersson, Robyn, Roy Hargrove, Meja, Manfred Mann med flera. På senare tid har Tani rört sig i riktning mot minimalism, filmmusik och skandinavisk nostalgi.

Konserten på Valand ägnas dock uteslutande åt högoktanig jazz med boppiga flikar. Kvällen före lirade de på ett entusiastiskt och utsålt Fasching, varifrån bildmaterialet hämtats. Av outgrundlig anledning (kanske överutbud senaste tiden) var Valand så ödsligt, att det måste betecknas som en stor publikflopp. En anledning till att man ändå lyckades uppbåda önskvärd tändvätska, berodde förmodligen på att kvartetten spelades in av Jazzradion i P2.

foto Kenth Wångklev

Angenäm prydlig öppning vidgas efterhand i Roberta´s Place (Tani). Amerikanerna anför, dominerar ljudbilden när intensiteten vrids upp. Noterar inledningsvis att Hart genom sina förträffliga fraser, framstår som minst lika mycket ”Bird – hear alike” som den betydligt mer introverte instrumentkollegan Steve Coleman. ”Tain” ser till att fascinerande ting händer hela tiden, håller grytan kokande.

Konstaterar tämligen omgående att mötet mellan två olika kulturer, förenade i samma vitala uttryck, blir ljuvligt näringsrikt. Passionen till en outslitlig tradition flödar! Även om de tre första låtarna är original av den utsökte pianisten, råder ingen tvekan om vilka som oftast agerar i framkant, vördnad hyses för de afrikansk-amerikanska musikerna på topp. Och gentlemännen bevisar under cirka sjuttiofem varför hållningen är motiverad. Sprids en doft av genuin black music, vilket svenska vännerna också ska creddas för. Kvartettens läckra sound får mig att associera till mytomspunna jazzklubbar längs 52:a gatan. Föreställer mig att det lät ungefär så här på de hetaste klubbarna för så där sextio år sedan.

foto Kenth Wångklev

Tjusas av snyggt sammanfogade och böljande harmonier, utsträckta linjer med accentuerade rytmer. Uppskattar kapellmästarens lustfyllda löpningar, stundtals i Bill Evans anda. Trumslagaren praktiserar sina färdigheter med minst sagt kraftfull pondus. Bidrar konstant i sin fria roll, motsatsen till att agera support, istället jämförbar med dynamos som Art Blakey eller Elvin Jones. Polyrytmiska kaskaderna vilka ett antal gånger exekveras ganska osofistikerat, fast tekniskt sett på osannolikt hög nivå; tillför kopiöst med stimulans Jeff Tain Watts praktiserar bländande ”hårdkörning” i minst tre utflykter. Ler lyckligt där jag sitter bekvämt intill ljudtekniker. Klimax för en tungviktare som troligen får hålla igen hos bröderna Marsalis, inträffar efter ungefär en timma. Lika opolerad som sanslöst fräck trumshow utbryter. Förbluffande nog förvandlas personliga tilläggen aldrig till ointressant uppvisning, tvärtom.

Den 62-åriga stjärnans utlevande manövrar, medför dock att basist Franck får agera sammanbindande länk i dennes skugga. Visst antar han utmärkt rollen, men kontrabasen är ett snäpp för lågt mixad (åtgärdas förhoppningsvis i P2:s ljudupptagning). Noterar i alla fall flera piggt pådrivande basgångar jämte ett stilsäkert, pregnant intro i The Cat, för en duktig musiker jag hörde i fjol med Caroline Henderson i Ystad.

foto Kenth Wångklev

En anledning till att musikälskaren i mig oreserverat njuter är den fulländade dynamiken. Ett avsevärt register införlivas. Från medhårsstrykande puls till skönt stökiga, aningen spräckliga tendenser. Antoni Hart´s minnesvärda solon rör sig inom detta vidsträckta spektrum. Samtligas energiuttömning är fabulös. Låter väl logiskt att extra skärpa och ingivelse infunnit sig för att tillfredsställa kommande radiolyssnare (och musikerna i den fåtaliga publiken)?

Smeksamt framväxande Stars Fell On Alabama ( F. Perkins) featuring mycket vackert balladspel, av en altsaxofonist-elegant som gjort tio egna album, framstår som en i raden av höjdpunkter. Hart, vars samarbeten inkluderar Dave Holland, McCoy Tyner, Dee Dee Bridgewater och till och med Dizzy Gillespie, är en strålande representant för musiker, med osviklig känsla för att leverera rätt antal toner. Han går i spetsen för musikens spirituella vibe.

foto Kenth Wångklev

När det frammanas en ruggig intensitet kan inte nordbornas temperament mäta sig med amerikanernas. Vore omänskligt att begära. I gliporna av mer avskalad karaktär, i medium-tempo eller coolt framskridande passager, tas chansen att positionera sig. Uppskattar melodiska hantverket på flygel. Flelix Tani bekräftar sin status, är sannerligen värd att hålla öronen öppna för. Den stundom avsiktliga slagsidan hindrar inte från att jag ge mig hän, inte alls. Känner tacksamhet för att jag kan få dokumentera efter bästa förmåga.

At The End och Pilgrims And Poets av bandledaren heter resterande raffinerat elastiska låtar. Balladen At The End utvecklas till en ofantlig skönhetsupplevelse, lyhört samspel som doftar Bill Evans-intimitet. Kvartetten utgör här en sömlös, sammansvetsad enhet. Vi på plats jublar åt en exklusiv tilldragelse. Belönas med Ellingtons Take The Coltrane som extranummer där pulsmätaren rakar i topp. Extatiskt sväng! Tani och Franck försöker matcha herrarna från USA, vars framrusande besjälade intensitet tar andan ur en. Oförliknelige Jeff ”Tain” Watts ger oss ett sista crescendo.

Skribenten och Jeff ”Tain” Watts på Valand foto Andreas Thurfjell

Efteråt blev det givande pratstunder både med Felix Tani och rytmatleten ”Tain”. Vidare tackade jag offensive melodiskt sinnade Antoni Hart för vad han åstadkom. Kvartetten live förmedlar sådan nerv och närvaro, att jag rekommenderar att ni håller utkik efter kommande skiva.

Arkiverad under: Musik, Scen

Teaterkritik: Morbror Janne

8 maj, 2022 by Birgitta Komaki

Foto: Sören Vilks

Morbror Janne
Regi Alexander Mörk-Eidem
Stockholms Stadsteater Kulturhuset
Premiär 6 maj 2022

Det är pandemi i Sverige och stadsborna Alexander och Helena har sökt sig ut på landet för exil från smittan. När landet möter staden blir vardagslivet där omkullkastat och alla börjar ifrågasätta sina liv och sina roller. Landsortsborna känner sig utnyttjade och tankar om att man har missat något dyker upp. Samtidigt som man föraktar vältalighet och stadsliv finns där en lockelse. Alla blir förälskade i den sköna Helena som själv är underligt likgiltig och trött på sin pompösa gamla make.

Ett ensemble med många personligheter och särdrag spelar upp ett register av känslor. En vardagsnära drama om hopplöshet och tristess. Morbror Janne, en långhårig spinkig 45-åring som aldrig har flyttat hemifrån, är den som pratar och pratar. Han talar mycket utan att säga något. Runt sig har han den försupna doktorn, mormodern i rullstol med personliga assistenten Nazarin, inneboende Hawaii och tjocka systerdottern Sonja.
En både sorglig och komisk församling. Var och en med sina tillkortakommanden men också sin integritet och rätt att vara människa.

I första akten talas det mycket men i andra akten händer allt. Alexander kallar till samling och föreslås att gården skall säljas. En gård som han äger genom ingifte och aldrig har gjort något för. Han har bara fått pengar genom de andras arbete. Sanningar avslöjas och stadsparet åker. Livet återgår så småningom till sin vanliga lunk och rollerna blir de vanliga.

Tjechovs Onkel Vanja har blivit Morbror Janne i Bengtsfors. Med handsprit och brännvin och miljöengagemang har det blivit en historia i svensk nutid. Om en klyfta mellan stad och land som ökat och utnyttjande av de som blev kvar.
En samspelt skådespelaroktett får dramat att leva och publiken att förstå uppgivenheten. Parallellen med samhällets utnyttjande av landsbygden känns given.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Upplyftande, lärorik och berörande – Musikalen om Frigga på Stora Teatern

5 maj, 2022 by Mats Hallberg

Bild på medverkande från annat tillfälle – foto från facebooksida

3-4/5 2022

Stora Teatern i Göteborg

Manus: Jessica Högefjord Åslund och Mikaela Alburg (många repliker o samtliga tal i föreställningen är helt dokumentära)

Sångtext: Ida-Maria Brunt, Kajsa Lindvall, Louise Thörner

Regi: Tina Glenvik

Formgivning: Ragnhild Lennblad

Koreografi: Elisabeth Ludwig

Kostym: Isabella Hjortfors

Komposition: Kajsa Lindvall

Arrangemang och liveband: Julia Cook (kapellmästare), Hanna Westberg, Erik Wiskari, David Berio Garcia

Arrangörer (även scenografi, rekvisita, kostym, mask mm): Frigrupperna Septemberteatern, Altitudteatern, Skapet Scenkonst och Typ Vuxen,

På scen: Jessica Högefjord Åslund, Ida-Maria Brunt, Mikael Alburg, Louise Thörner, David Oest, Josefine Rapp, Linda Lättman, Mia Ohlsson, Jonathan Borg, Eva Fritz, Tina Glenvik, Fia Adler Sandblad + biroller, kör och barnskådespelare.

Tror inte jag tidigare sett musikal på Storan, vilket visade sig fungera ypperligt. Och det är i princip fullsatt när multi-frigruppsteater sätter upp en virvlande föreställning, om åren av kamp som föregick införandet av allmän och lika rösträtt i Sverige. En seger som förvisso inte var oinskränkt, tyvärr.

Teamet och den stora ensemblen på uppemot femtio personer (i flera fall samma individer) har jobbat fram Musikalen om Frigga under tre års tid. Två av de källor som legat till grund för synnerligen gedigen research har jag för inte länge sedan läst – Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutsson och Pennskaftet. Man strösslar förstås med faktiska citat och helt autentiska tal förekommer från ett pärlband av historiskt betydelsefulla kvinnor, inklusive Selma Lagerlöf (robust porträtterad av en ”bekanting”, nämligen Fia Adler Sandblad) och suffragettföreträdaren Sylvia Pankhurst. Den mödosamma kampen för politiskt inflytande skildrades som ett hundraårsjubileum i Förfesten på Hagateatern, vilket blev en braksuccé. Är benägen att utfärda liknande omdöme om vad jag bevittnade på Stora Teatern, i en musikal de själva beskriver som både rafflande och rörande. Adjektiv lätta att skriva under på.

Kronologiska redogörelsen i ord och ton inleds 1902, efter ett preludium med Elin Wägners minnesord över pionjären Frigga Carlberg. Angivna årtal bildas i Göteborg en lokalavdelning till LKPR (Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt) till vars ordförande Carlberg utses. I den obestridliga huvudrollen glänser Jessica Högefjord Åslund, i en gestaltning lika berömvärd som övriga på scen. Genom regissörens noggranna omsorg förmås rätt energi tillföras i såväl konflikt som medgång, i scener skådespelarna tajmar begåvat. Lyser av motiverat självförtroende från ensemblen, besjälad av att berätta om hur det förhöll sig.

illustration Ragnhild Lennblad

Språkliga stilnivån, betoningen på den tidens sirliga och hierarkiskt utformade svenska, förtjänar att framhållas. Överhuvudtaget utgör både manus och sångtexter synnerligen gedigna beståndsdelar i ett lyckat bygge. I dagens ljus framstår ju motargumenten, vilka också kom från kvinnor själva och från fackföreningshåll, som så befängda att de utgör komiska inslag. Bortsett från förväntad agitation och scener där missnöje vädras på möten, får publiken sig till livs en illustrativ intrig kretsande kring det pensionat fru Håkansson (Louise Thörner) driver, inklusive ingångna ojämlika snedsprång som får konsekvenser.

Värt att understryka att Musikalen om Frigga i lika hög grad ger en belysande inblick i ofantliga klassklyftor som kampen för kvinnlig rösträtt, en kamp som pågår under sjutton år, genom storstrejk, världskrig och hungerkravaller. Och i motsats till Förfesten finns ett antal män och deras reaktioner på ”kvinnosaken” inskrivna i manus. Jonathan Borg som redaktör Kjellén i spetsen för de stroppiga, roligt koreograferade journalisterna med skrivmaskin på magen, blir till återkommande tablå marinerad i berättigat gyckel.

Utan sång och musik av tillräcklig kvalitet skulle genren falla platt till marken. Kände inte till musikerna och blir därför smått imponerad. Vill särskilt peka ut elbasist Hanna Westberg och den framträdande melodileverantören Julia Cook på klaviatur, vars roll som kapellmästare inte ska underskattas. Musikerna understryker på ett utmärkt sätt intrigens stämning, ackompanjerar förnämligt de vokala insatserna. Ledmotivet tycker jag påminner om andra teman. Slump eller snyggt inlån? Kören förlänar musikalen förnimmelser av vibrerande och bejakande livslust, jämte riktad ilska mot missförhållanden. Heder åt deras unisona bedrift.

Flera av kvinnliga skådespelarna framför sånger på egen hand. Dessa ”arior” står ut med sällsam kraft. Tänker på bland andra Mikaela Alburg, Louise Thörner och titelrollens uttolkare. Den som främst stannar kvar i ens medvetande efteråt är ändå Linda Lättman, musikalutbildad i London. Hennes ”stanna-kvar-sång” framkallar gåshud. Samma sak med Otillias ömsom sköra, ömsom stolta frambesjungna statement. Fantastisk solostämma exekverad av Mikaela Alburg! Tacknämligt med strålande sångröster som inte överarbetar, utan tar fasta på att emotionellt förmedla ett budskap, en hållning.

Linda Lättman

Varje nytt moment i handlingen åskådliggörs naturalistiskt med små medel. Rekvisita/ dekor bärs in och ut med gemensamma krafter. Fungerar skapligt då modern teknik inte installerats. I fonden projiceras fotografier, både på exteriörer och interiörer som skänker lokalfärg och välgörande djupverkan. Minns jag rätt kompletterades det visuella med videokamera. Vikten av tidsenliga kläder ska inte heller försummas att berömmas. Vilket mödosamt jobb ansvariga lagt på denna viktiga ingrediens.

Hundra år länge sedan, men min mormor som dog i början på 90-talet, gick i skolan när beslutet togs 1919. Var en inhuman tid när motsättningarna i motsats till idag var tämligen entydiga. En komplicerande faktor som delvis driver jätteprojektet Musikalen om Frigga, är förvisso det interna motståndet, de olika viljorna. Kvinnors natur var inte utrustade för att engagera sig i sådana världsliga frågor som politiskt engagemang, var en på den tiden spridd uppfattning. En omständighet som medförde att kampen blev långvarig, somliga ansåg att offer var nödvändiga. Bärande idén utgår från att orättvisor kan krossas genom solidaritet och uthållig organisering. Hoppfull tanke!

foto Joar Lindberg

Publiken var väldigt blandad, frapperande många män. Förmodliga fanns många vänner och anhöriga till de medverkande på plats. Produktionen höll anmärkningsvärd verkshöjd, skulle förtjäna att visas i SVT. Fast jag inte såg Tältprojektet live, hävdas att lite av samma berusande positiva känsla infann sig. Också relevant att ur ett klassperspektiv referera till Oliver på Göteborgs-operan. Ensemblen kunde följaktligen ta emot rungande ovationer.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Operarecension: Karin Boye i ny kontext på Teaterverket

5 maj, 2022 by Redaktionen

Foto: Pär Fridberg

Bål
Bygger på texter av Karin Boye
Regi Helena Röhr
Scenografi, kostym och rekvisita Anne Hellandsjö
Kompositör, librettist, sångare och producent Helena Martinsson
Sångare:
Sopran Paulina Pfeiffer
Mezzosopran Hedvig Hasselström
Sopran Helena Martinsson
Musiker:
Flöjter Madeleine Johansson
Klarinetter Filip Alffram
Viola Andreas Forsman
Vibrafon och slagverk Magdalena Meitzner
Musikalisk ledare Dan Tillberg
Uruppförande den 4 maj 2022 på Teaterverket Svea i Stockholm

Karin Boye är en av våra stora poeter och för de allra flesta är nog strofen ”ja visst gör det ont när knoppar brister” välkänd. Nu har ensemblen Opera Astarte, i samarbete med Farsta församling, Musikverket, SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd) och Suicide Zero satt upp enaktsoperan Bål, som baseras på Karin Boyes texter. Operan vill uppmärksamma dagsaktuella teman som ungas psykiska ohälsa, sexualitet och identitet.

Den driftiga Helena Martinsson står för idén till uppsättningen, men har också skrivit librettot, tonsatt musiken och spelar själv rollen som Karins stora kärlek Anita Nathorst. Operan handlar om Karins tankevärld och relationer, och djupdyker rakt ner i hennes livs mest dramatiska skede. Karin brottades med sin sexuella läggning i en tid då homosexualitet fortfarande betraktades som en sjukdom. Samtidigt försökte hon hantera sina starka känslor för den äldre uppsalastudenten Anita Nathorst, men den romantiska kärleken förblev obesvarad. Istället skulle Karin leva resten av sitt liv med Margot Hanel som hon träffade under sin tid i Berlin, men aldrig utan att sluta tänka på Anita.
Operan börjar med den händelse som ska bli början av slutet på Karins liv. Hon tar emot ett brev från Anita, som har fått cancer och uppmanar Karin att leva lyckligt utan henne. Av sorgen och kärleken för Anita och skuldkänslorna för Margot, som utgör huvudtemat i operan, avslutar Karin Boye sitt liv, 41 år gammal.

På teaterverkets intima scen skrider Karin, Anita och Margot långsamt in, iförda blå pageklippta peruker och tidstypiska 40-talsdräkter. En ensemble bestående av flöjt, klarinett, viola och vibrafon står för musiken, som gränsar till det atonala. Stundvis är den suggestiv. Särskilt spännande är de plötsliga inslagen av vibrafonen och slagverken. Det som däremot verkligen bär upp musiken är sången. Det är tre mycket bra röster som låter fantastiskt ihop! När de sjunger tillsammans, som de bland annat gör i början och i avslutningen, blir musiken som intressantast. För det mesta framförs dikterna däremot som solopartier, vilket stundvis blir lite långdraget då musiken är ganska likartad i de styckena.

Jag har också lite svårt att tro på den starka kärlekshistorien som operan handlar om. Det är en ganska stor kontrast mellan dikternas intensiva känslor och hur sångarna förmedlar dem på scenen. Ibland skulle det kanske behövas mer inlevelse för att få det helt trovärdigt.
Men som helhet har operan ändå fångat den mystiska, ångestladdade och poetiska stämningen i flera av Karin Boyes dikter. Något som bidrar till det är de svartvita rörliga bilderna som spelas i bakgrunden och som illustrerar dikterna. Kameran är i rörelse genom skogen och visar en närbild av knoppar som brister.

Operan är ett fint initiativ. Kanske kan den ibland uppfattas som ”svår”, men intresserar man sig för Karin Boye och vill ta del av hennes verk i en ny kontext kan man gott ta sig till Teaterverket för att se denna opera.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Karin Boye, Opera, Teaterverket Svea

Parkour i världsklass i självbiografisk föreställning av Ahmed Matar på Dramaten

5 maj, 2022 by Redaktionen

Ada Berger och Ahmed Matar. Foto: Leonard Stenberg

Exit Parkour är ett multidisciplinärt scenkonstverk med och om Ahmed Matar, en av världens främsta parkourutövare. Med dans, teater och parkour berättar Matar om sina drömmar, om frihet och om att ta sig över hinder. För regi och koreografi står Örjan Andersson och medverkar gör, förutom Matar själv, två dansare och fem skådespelare. Urpremiär på Lilla scenen den 28 maj.

Ett pressmeddelande berättar:
–Det började med ett hopp, ett jämfotahopp. Det var längre än vad som är mänskligt möjligt och jag tappade hakan. Jag stod i en gympasal med min son, som tränar parkour och han som hoppade var den nya tränaren – Matar som jag genast började följa på Youtube. En dag dök det upp ett klipp där han berättade om sin bakgrund, om flykten från Gaza. Här någonstans föddes en fantasi om att berätta hans historia på scen, berättar Ada Berger som utifrån intervjuer med Matar skapat pjäsen.

Exit Parkour handlar om parkour, om Matars liv och familj, om bomberna i Gaza, om att lämna landet och om den första tiden i Sverige.

Örjan Andersson, som står för regin, är en av Sveriges mest uppmärksammade koreografer. Han har arbetat som dansare, bland annat med det israeliska kompaniet Batsheva Dance Company och koreografen Ohad Naharin. 1996 grundade han sitt eget danskompani, Andersson Dance. Han har också koreograferat för Cullbergbaletten, Kungliga Operan och Göteborgsoperan. 2013 satte han upp Werther på Unga Dramaten, som blev inledningen på ett arbete där han kombinerar regi och koreografi.

Av: Ada Berger. Regi och koreografi: Örjan Andersson. Scenografi och ljus: Chrisander Brun. Kostym: Daniel Åkerström-Steen. Mask och peruk: Moa Hedberg. Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir. Dramaturg: Anna Kölén.
Medverkande: Kevin Foo (dansare), Melinda Kinnaman, Ahmed Matar, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal, Tina Pour-Davoy, Johanna Wernmo (dansare).

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Parlkour

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 409
  • Sida 410
  • Sida 411
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in