4/5 2022
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)
Felix Tani har gått under min radar trots att vi har 615 gemensamma fb-vänner. Har sin bas i Skåne och i hans gnistrande svensk-amerikanska kvartett ingår barndomskompisen Daniel Franck (bosatt i Köpenhamn, bror till renommerade saxofonisten Tomas) på kontrabas, ansedde altsaxofonisten och professorn Antoni Hart samt den världsberömda trumslagaren Jeff ”Tain” Watts. Rytmtrollkarlen som inte minns hur första kontakten togs kollaborerar framgångsrikt också med Fredrik Kronkvist.
Pianisten och kompositören som studerat på Juilliard har haft imponerande bredd på karriären. Något som illustrerar väl genom att räkna upp olika arbetsgivare: Bernt Rosengren, Kleerup, Anders Bergcrantz, Vivian Buzceck, Mikael Wiehe, Krister Andersson, Robyn, Roy Hargrove, Meja, Manfred Mann med flera. På senare tid har Tani rört sig i riktning mot minimalism, filmmusik och skandinavisk nostalgi.
Konserten på Valand ägnas dock uteslutande åt högoktanig jazz med boppiga flikar. Kvällen före lirade de på ett entusiastiskt och utsålt Fasching, varifrån bildmaterialet hämtats. Av outgrundlig anledning (kanske överutbud senaste tiden) var Valand så ödsligt, att det måste betecknas som en stor publikflopp. En anledning till att man ändå lyckades uppbåda önskvärd tändvätska, berodde förmodligen på att kvartetten spelades in av Jazzradion i P2.
Angenäm prydlig öppning vidgas efterhand i Roberta´s Place (Tani). Amerikanerna anför, dominerar ljudbilden när intensiteten vrids upp. Noterar inledningsvis att Hart genom sina förträffliga fraser, framstår som minst lika mycket ”Bird – hear alike” som den betydligt mer introverte instrumentkollegan Steve Coleman. ”Tain” ser till att fascinerande ting händer hela tiden, håller grytan kokande.
Konstaterar tämligen omgående att mötet mellan två olika kulturer, förenade i samma vitala uttryck, blir ljuvligt näringsrikt. Passionen till en outslitlig tradition flödar! Även om de tre första låtarna är original av den utsökte pianisten, råder ingen tvekan om vilka som oftast agerar i framkant, vördnad hyses för de afrikansk-amerikanska musikerna på topp. Och gentlemännen bevisar under cirka sjuttiofem varför hållningen är motiverad. Sprids en doft av genuin black music, vilket svenska vännerna också ska creddas för. Kvartettens läckra sound får mig att associera till mytomspunna jazzklubbar längs 52:a gatan. Föreställer mig att det lät ungefär så här på de hetaste klubbarna för så där sextio år sedan.
Tjusas av snyggt sammanfogade och böljande harmonier, utsträckta linjer med accentuerade rytmer. Uppskattar kapellmästarens lustfyllda löpningar, stundtals i Bill Evans anda. Trumslagaren praktiserar sina färdigheter med minst sagt kraftfull pondus. Bidrar konstant i sin fria roll, motsatsen till att agera support, istället jämförbar med dynamos som Art Blakey eller Elvin Jones. Polyrytmiska kaskaderna vilka ett antal gånger exekveras ganska osofistikerat, fast tekniskt sett på osannolikt hög nivå; tillför kopiöst med stimulans Jeff Tain Watts praktiserar bländande ”hårdkörning” i minst tre utflykter. Ler lyckligt där jag sitter bekvämt intill ljudtekniker. Klimax för en tungviktare som troligen får hålla igen hos bröderna Marsalis, inträffar efter ungefär en timma. Lika opolerad som sanslöst fräck trumshow utbryter. Förbluffande nog förvandlas personliga tilläggen aldrig till ointressant uppvisning, tvärtom.
Den 62-åriga stjärnans utlevande manövrar, medför dock att basist Franck får agera sammanbindande länk i dennes skugga. Visst antar han utmärkt rollen, men kontrabasen är ett snäpp för lågt mixad (åtgärdas förhoppningsvis i P2:s ljudupptagning). Noterar i alla fall flera piggt pådrivande basgångar jämte ett stilsäkert, pregnant intro i The Cat, för en duktig musiker jag hörde i fjol med Caroline Henderson i Ystad.
En anledning till att musikälskaren i mig oreserverat njuter är den fulländade dynamiken. Ett avsevärt register införlivas. Från medhårsstrykande puls till skönt stökiga, aningen spräckliga tendenser. Antoni Hart´s minnesvärda solon rör sig inom detta vidsträckta spektrum. Samtligas energiuttömning är fabulös. Låter väl logiskt att extra skärpa och ingivelse infunnit sig för att tillfredsställa kommande radiolyssnare (och musikerna i den fåtaliga publiken)?
Smeksamt framväxande Stars Fell On Alabama ( F. Perkins) featuring mycket vackert balladspel, av en altsaxofonist-elegant som gjort tio egna album, framstår som en i raden av höjdpunkter. Hart, vars samarbeten inkluderar Dave Holland, McCoy Tyner, Dee Dee Bridgewater och till och med Dizzy Gillespie, är en strålande representant för musiker, med osviklig känsla för att leverera rätt antal toner. Han går i spetsen för musikens spirituella vibe.
När det frammanas en ruggig intensitet kan inte nordbornas temperament mäta sig med amerikanernas. Vore omänskligt att begära. I gliporna av mer avskalad karaktär, i medium-tempo eller coolt framskridande passager, tas chansen att positionera sig. Uppskattar melodiska hantverket på flygel. Flelix Tani bekräftar sin status, är sannerligen värd att hålla öronen öppna för. Den stundom avsiktliga slagsidan hindrar inte från att jag ge mig hän, inte alls. Känner tacksamhet för att jag kan få dokumentera efter bästa förmåga.
At The End och Pilgrims And Poets av bandledaren heter resterande raffinerat elastiska låtar. Balladen At The End utvecklas till en ofantlig skönhetsupplevelse, lyhört samspel som doftar Bill Evans-intimitet. Kvartetten utgör här en sömlös, sammansvetsad enhet. Vi på plats jublar åt en exklusiv tilldragelse. Belönas med Ellingtons Take The Coltrane som extranummer där pulsmätaren rakar i topp. Extatiskt sväng! Tani och Franck försöker matcha herrarna från USA, vars framrusande besjälade intensitet tar andan ur en. Oförliknelige Jeff ”Tain” Watts ger oss ett sista crescendo.
Efteråt blev det givande pratstunder både med Felix Tani och rytmatleten ”Tain”. Vidare tackade jag offensive melodiskt sinnade Antoni Hart för vad han åstadkom. Kvartetten live förmedlar sådan nerv och närvaro, att jag rekommenderar att ni håller utkik efter kommande skiva.