• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Fresk över psykvårdens brister alltför rörig – Blue Air på Teater Trixter

31 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Peter Lloyd

Manus: Paula Stenström Öhman

Regi: Johan Gry

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Kostym och rekvisita: Hela teamet

Ljud- och ljusdesign: Miranda Seiborg Wikström

Producent: Anna Sefve

I rollerna: Kristin Falksten, Ingvar Örner, Annika Nordin och Guled Abdullahi Ali

Premiär på Teater Trixter i Göteborg (i närheten av Stena-terminalen) 27/8 2022

Spelas till och med 2/10

Trixters intention har alltid varit enligt dem själva, att skildra skuggsidor och sprickor. Blue Air av Paula Stenström Öhman sägs passa in perfekt i konceptet, med sin dragning till drömspel. Kan erinra mig minst två sevärda pjäser skrivna av en vital dramatiker, manusutbildad på Biskops Arnö och Stockholm Filmskola och därtill samhällsrelaterade akademiska studier.

Av produktioner från scenkonstkollektivet Lumors konstnärlige ledare, har det skrivits lyriskt i Kulturbloggen om People Respect Me Now (gästspel på Folkteatern) och Allt gott i världen (Göteborgs Stadsteater). I dessa tvenne fall åskådliggjordes den samtida problematik hon dykt ner i alldeles lysande. Stenström Öhman utgår ofta från dokumentärt material. I vilken utsträckning tillvägagångssättet tillämpats i Blue Air framgår inte.

Paula Stenström Öhman – foto från hemsida för Colombine Teaterförlag

Kvinnan som tilldelats bland annat svenska Ibsenpriset, har i nya pjäsen (satts upp tidigare av Riksteatern och kommer senare i år spelas i Stockholm), valt att granska psykvården. Dess välvilja och tillkortakommanden, slentrianmässiga rutiner och skriande resursbrist. Dramat är uppdelat i två akter på vardera cirka 75 minuter.

Minimiantal för ensemblen har fastslagits till fyra personer. Minimibemanningen hos Trixter kan på sätt och vis symbolisera att det fattas händer, på den psykiatriska avdelning där merparten av intrigen utspelar sig. Kvartetten skådespelare har sammantaget hela tjugo roller att hålla reda på. Klädbyten och perukpåtagningar sker geschwint i ett rasande tempo.

I centrum står studie- och yrkesvägledaren Rita (Kristin Falksten), vars tillvaro krackelerat under en sommar. Hon får grava sömnsvårigheter, irrar runt i skogen lyssnandes på favoritmusik. Klarar varken av att sköta sitt arbete eller ta hand om sin tolvårige son. Kuriöst nog spelas sonen också av Falksten, en troligen skör grabb utrustad med tuff image för att freda sig. Omgivningen reagerar på missförhållandet och sonens mormor får rycka in.

Rita vill då hon kommer i kontakt med psyk, få svar på om hon blivit utbränd eller galen. Den peppande överläkaren (Ingvar Örner) utreder väldigt fyrkantigt, observerar patientens mentala kapacitet, får anledning att revidera sin bedömning. Vad gäller omvårdnad och uppföljning har Rita i praktiken mest at göra med underläkaren (Annika Nordin), en självständigt agerande psykiatriker som ironiskt nog också kämpar för att få rätsida på sitt liv.

foto Peter Lloyd

Samtidigt som Ritas ångest skildras i form av ett maniskt drömspel, ges på ett smått förvirrande sätt inblickar i vardagen hos tre andra patienter med skiftande diagnoser. Ett par av bifigurernas anhöriga kommer också till tals, gestaltas omsorgsfullt av Guled Abdudallahi Ali. Han har i likhet med Annika Nordin sex roller på sin lott. Överhuvudtaget bör pjäsens konstruktion ses som ett slags tour de force för den lilla, oerhört hårt jobbande ensemblen. Deras prestationer är berömliga, minst sagt. Fascinerande att registrera hur blixtsnabbt skådespelarna växlar positioner. Från personer med makt och myndighet till motsatsen, okontrollerbar utsatthet.

Författaren till denna omtumlande berättelse med sina tvära kast, har lagt in en trigger, vilken fungerar som en drivande underström. Den så kallade incidenten när poliser gör ett omhändertagande får fatal utgång. Den skyldige råkar vara en man Rita haft ett förhållande med, vars intresse för henne urartat. Till saken hör att hon bevittnat ”incidenten” och att gärningsmannens kollegor stöttar, aktivt försöker skrämma vittnet, tillika ett vittne utan större trovärdighet.

foto Peter Lloyd

Regissör Johan Gry (tillhör fasta ensemblen på Göteborgs Stadsteater) har som framskymtat, kunnat sätta tänderna i en komplex handling med sidoförgreningar. Drömspelet är parat med samhällsdebatt. Passivisering, övermedicinering och hur signalerar om akuta tillstånd riskerar missas; är exempel på kritik Stenström Öhman riktar mot existerande vård av själsliga sjukdomar. Ljus- och ljuddesign förstärker berättandet, ger publiken värdefulla markörer. Scenografin är sparsmakad och funktionell med en svängdörr i blickfånget.

Skådespelarnas tajming, kroppsspråk, tonfall och leverans av repliker lämnar inget i övrigt att önska. Märks att Örner och Nordin spelat mot varandra tidigare. Med precision i minspel och motorik får Kristin Falksten fram desperationen och viljan att läka hos sin rollfigur. Den djupa tragiken i dramat blandas upp med drastisk humor, inte minst breda dialekter. Och vad som kan förefalla vara överdrifter i personteckningen tillkommer likt en extra krydda.

Den upplösta verkligheten inklusive uppbrutna kronologin ställer dock krav på publiken. Att det stundtals blev för mycket att hänga med i och att man inte blev berörd på ett förväntat sätt, kan delvis bero på personliga orsaker. Såg nämligen matinéföreställningen under söndagen (28/8). Den pågick under den tid jag borde ha ätit middag, en omständighet förmodligen inte utan betydelse.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Ali och Ava – genuin och romantisk

30 augusti, 2022 by Birgitta Komaki

Ali och Ava
Betyg 4
Svensk premiär 2 september 2022
Regi Clio Barnard

En charmig historia som man måste älska

Två udda själar möts. Båda lite luggslitna, inte helt unga och med olika liv i bagaget.
Ali ( Adele Akhtar) är en skön kille, rolig och spontan och tidigare Dj. Hemligt separerad från en fru som vuxit ifrån honom. Ava ( Claire Rushbrook) är elevassistent, godhjärtad änka med barn och barnbarn , tycker om musik och med en härlig approach till livet. Trots olikheter i ras och klass hittar de varandra och har roligt ihop.

Med samma värme blir de förälskade. Men allt går inte på räls i ett England där arbetarklassen anammat skinnskallekulturen. Ungarna kastar sten på Alis bil i arbetarklassens radhuskvarter. Och Avas son Callum bär svarta kängor efter fadern.

Utan stora kärleksscener visas deras förälskelse. Mer som ett par som varit gifta länge
och har en naturlig relation till varandra. En realistisk skildring av vanliga liv med familjers förväntan och släktens krav omkring sig. Men glädjen att ha hittat varandra
trots ålder, ras och klass är genuin och romantisk. En härligt par som skapar feelgoodkänsla i filmen.

Claire Rushbrook är en lysande stjärna som sprider ljus i filmen och Adele Akhtar
matchar henne med en komisk sida.

En film som visar att kärleken bygger broar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Politik och vardag samlas i två intensiva pjäser av Caryl Churchill på Kulturhuset Stadsteatern

29 augusti, 2022 by Redaktionen

Foto: Ida Borg

Den 2 september inleds teaterhösten på Kulturhuset Stadsteatern med en Sverigepremiär för två prisbelönta pjäser av den brittiska dramatikern Caryl Churchill, i regi av Ole-Anders Tandberg.
Ett pressmeddelande berättar:

”Undkom ensam” och ”Tänk om om bara” är två intensiva, kortare pjäser som båda kompletteras av nyskriven musik av kompositören Joel Sahlin. På scen finns även Romkören som består av skolkamrater som gick tillsammans på Adolf Fredriks musikklasser på 1970-talet.

– Sedan industrialismens början har vårt ekonomiska system baserat på vinning för den enskilda individen utarmat jorden. Klimatförändringarna och Rysslands erövringsskrig i Ukraina är bara toppen av isberget, civilisationen som vi känner den är dömd att gå under enligt Caryl Churchills vittnesmål i pjäsen Undkom Ensam. I Tänk om om bara lämnar hon en strimma ljus i mörkret om att ett utopiskt tänkande fortfarande kan rädda oss från apokalypsen, säger regissören Ole Anders Tandberg.

Caryl Churchill är en prisbelönad brittisk dramatiker som skrivit för både teater film och tv. Hon anses som en av nutidens främsta dramatiker som är feministisk, politisk och nyskapande i sitt sätt att skriva dramatik. Hennes verk väcker frågor om makt, individen kontra kollektivet och förmågan att påverka framtiden. 2002 belönades hon med ”The Obie Lifetime Achievement Award” och 2010 valdes hon in i The American Theatre Hall of Fame.

Undkom ensam
Tre åldrande väninnors böljande samtal om livets vardagligheter. Efter fru Jarrets entré i trädgården blir diskussionerna mer intensiva. Kvinnornas allra mest privata smärtpunkter bubblar upp till ytan och konfronteras med groteska vittnesmål om makthavarnas exploatering av planeten vi bor på.
2017 utnämndes den till bästa pjäs av Writers’ Guild Awards. Efter att ha gjort succé på The Royal Court Theatre i London och off Broadway i New York är Undkom ensam redan en av vår tids stora pjäser.

På scen ser vi Chatarina Larsson, Monica Stenbeck, Eva Millberg och Eva Ahlberg.

änk om om bara
En ensam änklings reflektioner på livets upplopp. Över det liv som inte kan levas om igen. Om den framtid som andra livsval hade gett oss. Om framtiden vi inte fick uppleva.

Tänk om om bara hade urpremiär så sent som september 2021 på the Royal Court Theatre i London.
I rollerna: Lars Lind, Natalie Minnevik, Anders Johannisson, Billie Höper Edfeldt samt Hedvig Sahlin.

Ole Anders Tandberg har regisserat teater och opera runt om i Europa, varav ett tiotal uppsättningar på Kulturhuset Stadsteatern. Med sig i teamet har han kostymdesigner Maria Geber och för scenografin står Sven Haraldsson.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Tillbaka till Reims (Fragment) – skildrar hur socialistiska väljare gått till högerpartiet

29 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Tillbaka till Reims (Fragment)
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 september 2022
En film av Jean-Gabriel Périot, baserad på biografin av Didier Eribon

En film som skildrar en franska arbetarklassen och hur många har lämnat socialismen och/eller kommunismen för högerpartiet Front National. Med hjälp av filmfragment, nyhetsinslag och scener ur dokumentärer illustrerar och förklarar filmen utvecklingen för den franska arbetarklassen som helhet – från 1950-talet fram till idag. Inbitna kommunister utgör nu en viktig bas för det extrema högerpartiet Front National. Men det beror mer på förlust av identitet än främlingsfientlighet.

Drygt första halvan av filmen är oerhört stark och skildrar den fattigdom som arbetarklassen levde i under 1900-talets första halva. Hur omöjligt det var för barn födda i arbetarklassen att studera på högskola eller universitet. Hur skarpa skiljelinjer det var, och kanske fortfarande är, mellan de som har makten och de som inte har makt. Klyftorna mellan överklassen och arbetarklassen.

Tillbaka till Reims (Fragment) bygger på Didier Eribons memoarer från 2009 som bland annat adapterats på Dramaten och Göteborgs Stadsteater. Här kan du läsa Kulturbloggens tankar kring uppsättningen på Dramaten.

Didier Eribon lämnade sina föräldrar och gjorde en klassresa då han byggde sig ett liv som intellektuell i Frankrike. Han vägrade återvända så länga hans pappa var vid liv. Han hatade sin pappa så mycket. När hans pappa placerats på ett hem för dementa åkta Didier Eribon och hälsade på sin mamma som knappt kunde sluta att berätta. Hon berättade om sin uppväxt, om hur både hon och hennes mamma hade haft drömmar om att kunna studera och bli något men istället förblev kvar i arbetarklassen då det i stort sett var omöjligt för någon ur arbetarklassen att studera och för flickor var det ännu mer omöjligt.

Sista tredjedelen av filmen skildrar hur sympatierna för Front National vuxit inom arbetarklassen. Tyvärr tycks filmens skapare har fastnat i beskrivningen av sympatisörer till Front National som drivna enbart av rasism. Det är samma diskussion här hemma i Sverige kring Sverigedemokraterna. Så länge motståndare till SD endast sätter fasciststämpel på SD kommer vi aldrig att ta itu med det som gör att människor röstar på dem. Jag förmodar att det är samma sak i Frankrike med framväxten av högerpartier som Front National. Det är glasklart skildrat i filmen hur arbetarklassen under 1900-talets mitt drogs till det socialistiska och kommunististiska partierna. Klyftorna mellan de fattiga och rika var gigantiska och lönerna för arbetarklassen var låga och arbetstimmarna många. Däremot visar filmen inte på något begripligt svar på hur Front National kunde växa fram. Inget händer av sig själv.

Att filmen släpps nu före den svenska valet är bra tänkt. Men jag hade verkligen önskat att det fanns någon annan förklaring till framväxten av exempelvis Front National än rasism. Tanken med att släppa filmen på bio nu är förstås att dra paralleller till Sverigedemokraterna. Det senaste jag läste i nyheter om SD är att partiet inte kommer att stödja M om Moderaterna envisas med att sänka a-kassan. Förra veckan kom SD med vallöfte att de vill inlemma tandvård i sjukvårdsförsäkringen, precis samma löfte som Vänstern gett nyligen. Människor ska ha råd att gå till tandläkaren. Båda dessa utspel av SD borde gjorts av Socialdemokraterna. Om vi inte ser att det finns stora problem i samhället som de som har mest makt inte tar itu med det då kommer partier som SD att växa. Jag hade önskat att Tillbaka till Reims tog upp sådana aspekter. Hade filmens sista tredjedel varit tydligare med att det finns problem med de partier som har makten, problem med samhället som gett utrymme för så kallade missnöjespartier till höger, då hade filmen fått högsta betyg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ohanterlig knipa i dödens närhet – Solitaire på Folkteatern i Göteborg

29 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Mas Bäcker

Av Lars Norén

Regi: Sofia Adrian Jupither

Scenografi: Erland Birkeland

Kostym: Maria Geber

Ljus: Ellen Ruge

Peruk & mask: Peter westerberg

Ljud: Ruben Auoja

I rollerna: Malin Arvidsson, Bengt Braskered, Per Burell, Bianca Cruzerio, Otto Hargne, Maria Hedborg, Marianne Nielsen, Mikaela Ramel, Jonas Sjöqvist och Niklas Åkerfelt

Samproduktion mellan Dramaten och Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Riksteatern, Den Nationale Scene i Bergen, Svenska Teatern i Helsingfors, Uppsala Stadsteater och Avignonfestivalen (Festival dÁvignon).

Göteborgspremiär: 27/8 2022

Spelas till och med 10/9 på Folkteaterns stora scen

Den världsberömde dramatikern Lars Norén (1944-2021) var i ett par års tid konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg. Engagemanget var genuint, uppmärksamheten stor och planerna många. Men av hälsoskäl och andra orsaker fullföljdes inte kontraktet. Hans viktiga radarpartner Ulrika Josephson (syntes på Göteborgspremiären) fortsatte leda verksamheten på egen hand.

Genom ingången som förtroendevald i en av de största fackliga medlemsorganisationerna, unnades jag inblickar i Noréns estetik, tankar vilka delvis kom på pränt i intervju i LO-tidningen 2009 och givetvis i de omtalade dagböckerna. Därför infann sig en speciell känsla inför att få se en överföring av Dramatens uruppförande av Solitaire. Pjäsen blev en av de sista han skrev innan han dog ifjol.

Enaktaren pågår utan avbrott i hundra minuter. Scenanvisningen anger nivån av ovisshet för såväl rollfigurer som publik. Ett antal människor, oklart för dem själva hur många, har pressats samman på en ohälsosamt trång yta. Utan synliga förklaringar till deras belägenhet är de fastklämda i en rektangel mitt på en kal scen. Hur länge de befunnit sig i sin utsatta belägenhet framgår inte. Osannolikt nog saknar skaran på tio vuxna fungerande mobil och kommer sig inte heller för att gemensamt ropa på hjälp. Så ser dramats diffusa förutsättningar. Föga realistiskt scenario, eller?. Begrunda vad en övervägande majoritet av jordens invånare nyligen genomlidit under en lika långvarig som surrealistisk period, vars konsekvenser troligen bedömts som osannolika pre-pandemin. Är rimligt att anta att fler dog av rigorösa restriktioner än av covid.

foto Mats Bäcker

Solitaire inleds med tät rök som sprider sig ut i salongen jämte skarpt vitt ljus från scengolvet. Tillgången på ljus verkar vara Personernas positioner ändras efter plötsliga impulser. Och klaustrofobin blir akut för somliga, inte minst när ofrivilliga umgänget riskerar att rasera var och ens integritet. Hyfsad ton anbefalles utan framgång. Istället eskalerar den mardrömsliknande situationen. Konfrontationerna är legio. Självbelåtenhet och egoism råder på bekostnad av nödvändig samarbetsvilja. Jonas Sjöqvist gestaltar den cyniska aggressivitet, vars förödande kraft omintetgör varje försök till lösning.

Några av dessa desperata individer tycker sig höra röster utifrån. Huruvida det rör sig om hallucinationer eller faktiska händelser klarläggs inte. Vid ett skede blossar ett starkt ljussken upp, utan att varken publik eller de utsatta förstår varför. Gränsen mellan mörker och ljus och alla skalor däremellan regleras sinnrikt av Ellen Ruge. Ljudläggningen är av det mer subtila slaget, signalerar otvetydigt hur hotfull sits människorna haft oturen att hamna i. Ironiskt att scenograf finns angiven när scenen är renons på kulisser och interiör.

Både manus och Jupithers (van att sätta upp pjäser av Lars Norén) regi utgår från en otäck känsla av osäkerhet. Att vissa kommer bli offer för omständigheterna görs uppenbart. ”Vansinnet kommer drabba oss alla om vi inte stoppar henne.” Och det ofrivilliga sällskapets belägenhet förbättras inte av att vara fler än vad som först framkommer. Tvärtom får det fatala följdverkningar.

foto Mats Bäcker

Som regel kan svart humor skönjas i Noréns pjäser. Även här innan förtvivlan övergår i rysliga företeelser. Exempelvis ger Maia Hedborgs rollfigur argument till varför hon ser sig som oskyldig. Vid ett tillfälle levereras en nyckelreplik från den sidan som inte gett upp hoppet, ett påstående om att ju längre gruppen väntat ju närmare är de att bli räddade. Luftens kvalitet oroar några av kvinnorna men ingen verkar, underligt nog, efterlysa förnödenheter och en livsviktig resurs som vatten.

Död och åldrande är ständigt närvarande i En dramatikers dagbok. Tankegångar Lars Norén fört in och fortsatt laborera med, i denna avsiktligt gåtfulla dystopi. Ingen undkommer att livet kommer ta slut, något flera av männen fastslår brutalt.

Har redan antytt att citatet som bildade rubrik – ”Vill ge hopp och självkänsla” – i min nämnda intervju från 2009 i Solitaire närmast dränks i sin motsats. Hundra minuters ångest blir också i längsta laget. Dock, tillståndet av tilltagande skräck hamras obönhörligt in i åskådaren, även om man blivit mer drabbad av andra pjäser från samma penna.

foto Mats Bäcker

Det könsmässigt jämt fördelade kollektivet kan manus som rinnande vatten, vilket måste betecknas som remarkabelt. Finns ju få yttre faktorer att hänga upp replikerna på. Lite förvånad över att inte mygga användes, fast skådespelarna förvisso hördes tillfredsställande. Passande nog med tanke på samarbetspartners, finns på scen agerande med ursprung i såväl Norge som Finland, vilket framgår av tonfall.

Några röster och ansikten kändes igen från teverutan och bioduken i ett väldigt erfaret kollektiv, där specifika individers egenheter och historik utkristalliseras. Summasummarum en styv bedrift att fånga publikens uppmärksamhet i det oförlösta kammarspel som Solitaire utgör.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in