• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Vacker, rolig och egendomlig hybrid – Don Juan på Göteborgs Stadsteater

12 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Malin Arnesson

Av JB Moliére och Lorenzo Da Ponte (översättning Ulf Peter Hallberg)

Bearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg

Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Richard Andersson

Kostymdesign: Ann-Margret Fyregård

Maskdesign: Ingela Collin

Ljusdesign: Marianne Tallaug Wedset

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Caspar Engdahl, Tobias Aspelin, Caroline Söderström, Negar Zarassi, Christer Fjellström, Eline Höyer, Hans Brorson, Karin De Frumerie, Emil Ljungestig, Mikael Kjellgren, Victoria Olmarker och Jesper Söderblom

Premiär 9/9

Spelas på Stora Scen Göteborgs Stadsteater till och med 26/11 2022

Ursprunget till arketypen Don Juan kan spåras tillbaka till Sevilla tidigt 1600-tal och ett spansk skådespel. Myten om den obotlige förföraren fick evigt liv genom Moliére 1665, späddes på i operan Don Giovanni vars premiär ägde rum 1787. I Hollywood i modern tid är det Johnny Depps porträtt som etsat sig fast på näthinnan.

Mycket meriterade Hilda Hellwig verkar ha ett gott öga till Moliére och den problematik han behandlar. I samma teaterhus hade hon stor framgång med Lärda kvinnor för några år sedan, när samtida igenkännlig snobbism lika obarmhärtigt som underhållande dissekerades. Denna gång framstår inte syftet lika uppenbart, med en intrig som också äger rum i vår tid. Oklart vad Hellwig vill ha sagt bortsett från att hyckleri ställer till med elände. Att premiären skedde parallellt med sista stora valdebatten i SVT var förmodligen en slump, även om frasen ”politiskt pladder” dryftades. Möjligen en ytlig analys, men i dessa turbulenta tider skulle Stadsteaterns Don Juan kunna ses som verklighetsflykt, ett dråpligt drama på temat köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Hennes uppsättning kombinerar fars med idédrama. Vi befinner oss på Lusterholm där repetitioner av operan Don Giovanni pågår i första akten, med förutsägbara förhinder. Den notoriske kvinnojägaren är ju föga fokuserad på uppgiften att sjunga Mozart, vilket utsätter assistenten för enorma påfrestningar. Lusterholm utgör en kopia av Drottiningholmsteatern ( stämmer med min minnesbild från enda gången jag besökt teatern) med handmålad dekor. Scenografin och scentekniska lösningar inklusive moment där fiktionen bryts tillhör uppsättningens plusfaktorer.

foto Malin Arnesson

Don Juan vägrar ägna sig åt läpparnas bekännelse, bejakar istället sin natur fullt ut. Den ståtlige adelsmannen tar glupskt för sig, lär sig knepen att få trånande skönheter att falla för honom. Vet precis hur smicker och uppmärksamhet fungerar som smörjmedel. Framstår som orimligt att kalla denne egoist för rebell eller normbrytare. Enligt belackare fattas ju dygden. Självklart uppstår rivalitet och faror när han går från famn till famn, för dagbok för att ha koll. Görs en hänvisning till omtalade publikationer av Norén, Knausgård med flera och möjliga konsekvenser av att förekomma i kända dagboksredogörelser. Borde varit fler lika smarta referenser, fler samtidsmarkörer. Leporello ( Tobias Aspelin) vurmar i en utläggning för det coola i att röka, vilket snarare får betraktas som bakvänd ironi än uppdaterad kommentar.

Musiken får förhållandevis stort utrymme, särskilt inledningsvis.. Det börjar med ouvertyr innan ridån går upp, varefter Caspar Engdahl bland annat levererar Katalogaria och glänser i ”Räck mig din hand min kära” tillsammans med Negar Zarassi, vars vokala uppdrag borde varit fler. Två personer med mycket gedigen operautbildning har således rekryterats till ensemblen, jämte frilanspianisten och pedagogen Mikael Kjellgren i rollen som repetitör. Helt andra tongångar betonar att uppsättningen går av stapeln i nutid. Emil Ljungestig och Tobias Aspelin framför lustfyllt en bekant rockdänga. Den försmådde skinnknutten Masetto (Jesper Söderblom) gör entré med urban r & b i sin bergsprängare, medan teatersällskapet på fest dansar till techno, som endast hörs i bakgrunden.

foto Malin Arnesson

Praktfulla klädedräkter och dito peruker har valts med omsorg, blir en fest för ögat. Hierarkier i status signaleras effektfullt. Någon koreograf finns inte angiven vilket innebär att regissör Hellwig, antagligen i samarbete med kvinnliga skådespelarna, lagt mycket möda på att få fram rätt rörelsemönster. Förorättat alternativt behagfullt kroppsspråk blir tacksamt uttrycksmedel att tackla. Utmaningen i att mest uppseendeväckande tala med kroppen vinns av komiska begåvningen Victoria Olmarker, följd av Caroline Söderström som den paranta Donna Elvira och Eline Höyer, flitigt i elden som Zerlina.

Med förvärvad psykologisk insikt hävdar Don Juan att de han kurtiserar försöker göra motstånd, men förnuftet väger lätt när längtan blossat upp. De dånar av att bli sedda och genomskådade, trots vetskapen om att bli en i raden, någon som på ett oanständigt sätt förbrukas. Förförarens monolog innehåller nycklar som avtäcker skenheligheten hos förment goda människor. Ligger nära till hands att exemplifiera med politiska makthavare som propagerar för en bestämd hållning, fast själva agerar tvärtemot.

foto Malin Arnesson

Reslige Caspar Engdahl i huvudrollen ges möjlighet att porträttera en undflyende hal och självsäker figur om vartannat. Sjunger därtill oklanderligt även om han inte har den karisma man förväntat sig. Den som i stora stycken stjäl showen är istället skälmaktige Tobias Aspelin, vars gestalt både kivas med rekvisitören och förtroligt kommunicerar med statister i publiken. Han ligger bakom åtskilliga kvicka scener genom att framstå som lika delar ömklig och beskäftig.

Aspelin är den största behållningen i en produktion med förtjänster, även om den lämnar mig tämligen oberörd och något förbryllad.. Inte sällan finns fog att kritisera regissörer som inte är kapabla till kill-your-darlings-estetik. Här gäller snarare motsatsen. 2 ½ timme inklusive paus och ett antal sångnummer känns aningen rumphugget. Hade önskat en påbyggnad på minst en halvtimme.

Kontentan är att recensionen hamnade i ett mellanläge, tar varken ställning för eller emot. Är ni som läser sugna på en opera-doftande uppsättning som tar spjärn utifrån en klassiker, uppmanas ni att bilda er egen uppfattning.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Nordic Crime – surfar mest på ytan

9 september, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Hans Malm

Nordic Crime
Av Mattias Andersson
Text och regi Mattias Andersson
Scenografi Ulla Kassius
Kostym Moa Möller
Ljus Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall

Premiär på stora scenen på Dramaten 8 september 2022
Medverkande i rollerna Rebecka Hemse, Jakob Eklund, Nina Zanjani, Nemanja Stojanović och Krister Henriksson
Statister Ellie Aho, Tobias Cronwall, Jocelyn Leal Sundroos, Joshua Wernius, Paterne Irumva, Andro Elserwi, William Nyrén, Sandra Samuelsson, Camilo Vera-Zavala, Sam Herrgård, Maksimiljan Savnik

Intresset för kriminalromaner och deckarserier är stort, både fiktiva och True Crime. I denna föreställning granskar Dramatenchefen Mattias Andersson ämnet. Delvis är det roligt och delvis tankeväckande men i det stora hela skrapar denna föreställning mest på ytan.

Den tar upp tre riktiga fall där en del fakta ändrats för att ingen inblandad ska gå att identifiera. Det hindrar förstås inte att kriminalreportrar som bevakat fallen direkt vet vilka brottsfall det handlar om.

Foto Sören Vilks

Sex välkända tv-poliser står på teaterscenen. Vi får höra namn som Beck, Hassel och Falk på dem. Jakob Eklunds roll heter däremot Stig (Eklund är inom kriminalgenren väl mest känd för Johan Falk-filmerna medan namnat Stig ger mig associationer till Stieg Larsson som skrev första delarna av Millenium-serien). Krister Henriksson däremot kallas för Kurt. Det syftar väl på Kurt Wallander från Henning Mankells kriminalromaner där Henriksson spelat Wallander i filmer. De skämtar och reproducerar jargonger och klichéer från kända kriminalserier vilket lockar till enskilda skratt.

Dessa poliser ställs inför ett antal autentiska rättsfall. Tyvärr känns detta ofärdigt då detta inte iscensätts utan till största delen innebär att de läser upp dokument från domstolsbeslut och förhörsprotokoll.

Foto: Hans Malm

I en intervju med Mattias Andersson före premiären i Aftobladet läste jag att han sade att han inte lyfter fram någon lösning. Jag håller inte med. Hur ska vi annars tolka slutscenen där både citat från Svenska kyrkans gudstjänstordning används och där samtliga förövare får sitta tillsammans med polismannen Stig vid ett bord som utan tvekan är en avbild av tavlor på nattvarden. Det är väl ett budskap om att förövarna bör bemötas med kärlek och förlåtelse?

Jag förstår att föreställningen vill vara ett ifrågasättande av att många politiker talas om att brotten måste bli hårdare för mord och andra grova våldsbrott. Mattias Andersson vill ge utrymme för förlåtelse i debatten. Det är vackert tänkt.

Men jag undrar varför inte några fler offer än barnet som misshandlats grovt av sin mamma får sitta med vid bordet? Hur menar regissören att alla som förlorat någon genom grova brott ska leva vidare? Hur mår föräldrarna till den pojke som blev misshandlar och våldtagen på en kyrkogård? Hur känner föräldrar och anhöriga till den kvinna som blev grovt misshandlad av sin partner?

I ett pressmeddelande före föreställningen säger regissören och manusförfattaren Mattias Andersson:
– Jag vill skapa en frontalkrock mellan det fiktiva och dokumentära.

Njae. För mig känns föreställningen långt ifrån klar. Någon krock mellan de fiktiva och verkligheten känner jag inte att föreställningen lyfte fram. Okey att poliserna på scen skojade lite klyschigt emellanåt men de brott de läste upp var minst lika hemska som i tv-serier. Däremot brukar tv-serier betydligt oftare visa upp offren och hur hemskt det är att bli drabbad. Den sidan lyste med sin frånvaro.

Om ett syfte är att visa att förövarna behöver kärlek och förlåtelse då tyckerjag  inte att denna föreställning problematiserar vad som utlyst våldet. Vi får inte några svar på eller ens några försök till att förstå vad som gör att någon kan döda eller misshandla någon som är svagare. Ett litet försök görs i Stigs berättelse om när han sköt en pil i ögat på ett rådjurskid, men det räcker inte för att lyfta föreställningen. Ett bra initiativ och bra försök, men det skulle behöva bearbetas mer. Med så duktiga skådespelare och fascinerande scenbild är den ändå värd att se, speciellt om man är intresserad av kriminalromaner och serier.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Filmrecension: Leva tills jag dör – gripande film om rätten att åldras och leva

9 september, 2022 by Rosemari Södergren

Leva tills jag dör
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regissörer: Gustav Ågerstrand, Åsa Ekman, Oscar Hedin Hetteberg & Anders Teigen
Producenter: Marina-Evelina Cracana & Oscar Hedin Hetteberg

Om livet, om glädje och sorg och samhörighet och om att få åldras med värdighet. En gripande film om det som borde vara självklart: Att åldras inte ska göra att människor ställs åt sidan. Att alla borde få känna att man lever och utvecklas också när krämpor gör kroppen blir allt mer osmidig. Filmens distributör skriver om denna dokumentär:
Leva tills jag dör är en berättelse om att försöka försonas med livets slut, och göra det med humor, värme och flaggan i topp. Filmen utmanar vår bild av vad äldreomsorgen kan vara … och vad den kan bli.

Vi får följa människor som bor på Kyrkbyn, ett äldreboende tio kilometer söder om Stockholm. På detta äldreboendet strävar personalen efter att låta de äldre ha kul, få ta egna beslut och att de ska känna att boendet är deras hem och familj. Vi får komma nära ett gäng som tillsammans skrattar, skojar, gråter och tar vara på sin ålderdom.

Berättelsen fokuserar framför allt på Monicas och Ellas vänskap. Monica som jobbar på boendet är en aktivitetscoach som fortfarande sörjer sin bortgångna mormor och Ella är en 99-årig boende utan egna barn. De får en tät relation där de har har roligt tillsammans och kan tala öppet och ärligt som nära vänner om livets med- och motgångar i att åldras och vårdas i livets slutskede.

Livet består av både glädje och sorg och det får vi följa på ett sätt som känns äkta och verkligt. Det känns hoppfullt att det finns äldreboende som kan fungera på detta sätt. Jag hoppas denna dokumentär kommer att visas för alla som arbetar inom vård och alla politiker på alla nivåer. Ja egentligen borde alla se den. Min erfarenhet är att det brister en hel del i Sverige när det gäller rättigheter för de äldre.

Filmen känns väldigt ärlig och den tar upp den stora existentiella frågan om liv och död. Hur vi kan leva fast vi vet att döden närmar sig.

Min mamma ville absolut inte på några villkor flytta till ett äldreboende. Jag hade svårt att förstå henne då men idag när jag själv vet att vi alla åldras har jag tänkt på frågan och inser att jag inte heller vill bo tillsammans med så många andra människor, spå nte ens ett äldreboende där de äldre blir bemötta som vuxna, som på Kyrkbyn. Jag är alldeles för mycket en människa av stort behov av integritet och egentid. Men många är annorlunda än jag och när de börjar tappa ork och kroppen inte orkar så mycket tror jag många gärna vill bo tillsammans med andra. Det viktiga är att våga ta upp ämnet, att börja fundera på hur man vill ha det när man blir äldre och att vi alla tillsammans, som bildar samhället, ser till att vi har de äldreboenden som låter äldre människor känna att det lever.

Filmen känns viktig. Det råder rätt stor diskriminering av äldre människor i Sverige. En människa är fortfarande vuxen när den blivit gammal och har krämpor och kanske måste ta sig fram med rullator eller i en rullstol.

LEVA TILLS JAG DÖR | Trailer (svenska) from Film and Tell on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Äldreboenden, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

Spännande gästspel för alla åldrar: Jag är tid jag är rum på Unga Klara

5 september, 2022 by Redaktionen

”Jag är tid jag är rum – en sinnlig upptäcktsresa” på Unga Klara av Kollaborativet. Foto Marta Cicionesi.

Scenkonstgruppen Kollaborativet gästar Unga Klara med en sinnlig upplevelsevandring för alla oavsett språk, ålder eller funktion. Föreställningen Jag är tid, jag är rum – en sinnlig upptäcktsresa visas på Unga Klaras scen vid Sergels torg i Stockholm den 8-13 september, med tre offentliga föreställningar lördagen den 10 september.

Ett pressmeddelande berättar:
Missa inte heller Unga Klara Salong med filosofen och författaren Jonna Bornemark och medlemmar från Kollaborativet i ett samtal om ”Den sinnliga revolutionen” den 12 september.

Ljus, skuggor, speglingar, mjukt, hårt, skrovligt, kallt, varmt, tungt och luftigt i kroppens klanger. En upplevelsevandring i landskap där kroppen och rummet får hitta en egen rytm att andas tillsammans. Rum att utforska, röras vid, förundras av, förändras i och vibrera mot. Ett nära varande i ett förhöjt nu.

Jag är tid, jag är rum – en sinnlig upptäcktsresa är en av de sceniska produktionerna i ett deltagarorienterat och konstnärligt utforskande projekt betitlat ”Jag är tid, jag är rum”. Här arbetar den malmöbaserade scenkonstgruppen Kollaborativet nära barn och unga med funktionsvariationer och deras pedagoger inom specialförskola och grundsärskola. Med dessa samarbeten som grund skapas scenkonstnärliga upplevelser som utgår från kroppen och det sinnligt språkande. Uttrycket är taktilt, visuellt och auditivt, helt utan ord.

Kollaborativet arbetar i gränssnittet mellan dans, performance och bild- och installationskonst. Gruppen har en integrerad dialog och samverkan med ett flertal forskare och teoretiker som följer processerna som en del av sitt arbetssätt. ”Jag är tid, jag är rum”. är ett flerårigt konstnärligt undersökande projekt som syftar till att söka nya former för scenkonst för och tillsammans med barn och unga med funktionsvariationer.

Unga Klara Salong 12 september: Den sinnliga revolutionen – Kollaborativet i samtal med filosofen Jonna Bornemark

Om rörelsen mot ett samhälle som vågar omfamna våra liv som kroppar såväl som livets outgrundliga oberäknelighet. Om konstnärliga praktiker och upplevelser som öppningar till maktförskjutningar liksom möjligheter till skapande av verkligheter. Om perspektiv på funktionsvariationer, neurodiversitet och människors olika förmågor att uttrycka sig och stå i relation till världen, som tillgångar som berikar alla.

Jonna Bornemark är filosof, författare samt professor i filosofi och har skrivit flera uppmärksammade böcker som varit starkt inspirerande för Kollaborativets verksamhet.

Medverkande från Kollaborativet är Lisbeth Hagerman, Herman Müntzing, Erik Rask och Ellen Spens.

Jag är tid, jag är rum – en sinnlig upptäcktsresa
Medverkande:
Scenkonstnär Ellen Spens
Koreograf/dansare Lisbeth Hagerman
Scenograf Marta Cicionesi
Kostym- och textilkonstnär Chiara Pellizzer
Ljuddesigner och grafisk formgivare Erik Rask
Ljussättare Casper Wijlhuizen
Föreställningstekniker Meike Deppert

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Teaterkritik: Undkom ensam/Tänk om om bara – Poetiskt om åldrandet och tiden som flytt

4 september, 2022 by Petter Stjernstedt

Undkom ensam /Tänk om om bara
Två pjäser av: Caryl Churchill
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Maria Geber
Ljus: Susanna Hedin
Mask: Johanna Ruben
Komposition och ljuddesign: Joel Sahlin
Översättning Undkom ensam: Jonas Brun
Översättning Tänk om om bara: Erik Andersson
Med: Chatarina Larsson, Monica Stenbeck, Eva Millberg, Eva Ahlberg, Lars Lind, Natalie Minnevik och Anders Johannisson. I regi av Ole Anders Tandberg.
Premiär: 2 september 2022
Stadsteatern, Stora scenen

Ett myller av tankar, ett flöde av samtalsämnen som avverkas medan allvaret smyger sig på likt lejonet i natten. Slutet är nära eller är vi redan mitt uppe i katastrofen? I mötet mellan fyra kvinnor blir vardgaspratet som sköld mot vreden, livsvalen man ångar och som man aldrig kan göra ogjorda.

Det är laster vi bär på, ångesten kring det som aldrig blev. Allt framfört av en stark trojka skådespelare. Och som toppen på moset hör vi Joel Sahlins maffiga körverk som får hela stadsteatern att vibrera.

Fyra väninnor möts en tidig måndagseftermiddag. Damerna diskuterar högt som lågt om senaste tv-serien, läskiga katter, om smarta platser att gömma nyckeln på och falken som symbol för fascismen. Plötsligt bryts allt och scenen zoomar in på en av väninnorna. Hon håller en monolog. Att låta myllret av ordföljden pausas och i klassisk Noren-anda rikta rampljuset mot en av damerna och hennes samhällskval kan uppfattas som krystat. Men med teaterpionjär Caryl Churchills välskrivna ord och regissör Ole Anders Tandberg skickliga personregi når man fram. Det blir en spännande dynamik mellan det småputtriga, lättsamma och gravallvaret i monologerna om ett lidande jordklot.

Undkom ensam/ Tänk om om bara är två pjäser signerade den brittiska teaterpionjären Caryl Churchill. En kvinnlig dramatiker vars karriär sträcker sig ända tillbaka till 50-talet. Det är två berättelser om åldrande, ånger och tiden som flytt. Även om jag ställer mig kritiskt till att baka ihop två vitt skilda historier med olika tematik och berättande kan jag se poängen, att både hylla Churchill samtidigt låta olika perspektiv på åldrande få skönjas. Men tyvärr håller inte akt två samma verkshöjd som den inledande.

I ett gigantiskt skåp infinner sig skådespelarna. Det är som ett fönster för oss i publiken att se de mest privata i fyra åldrande kvinnors liv. Det är eviga smärtor som äter upp våra huvudrollsinnehavare. En vännina kan på grund av ångest inte lämna sin bostad, en annan har blod på händerna och en tredje har fobier som begränsar henne i vardagen. Och varje gång en av dem berättar sin historia zoomar berättelsen, både sceniskt och narrativt, in på personen. Upplevelsen känns filmisk, som att det inte är teater vi ser framför oss. Ju mer ångesten tynger desto mer krymper fönstret hon står i ,  en klaustrofobisk känsla av att kvävas i sina egna våndor.

Den fjärde väninnan är observatören. Hon betraktar och lyssnar till kvinnorna. Hon  pausar samtalet för att basunera ut sina domedagsprofetior, den ena värre än den andra, om översvämningar, svält och bränder som härjar. Kanske är det nuet vi människor så lättvindigt ignorerar. Nuet vi vägrar ta till oss. Det är en snygg metafor över livets ändlighet, om väninnornas krämpor som de med näbb och klor kämpar för att hålla utanför konversationen.

Även om det absurda alltid finns där saknar jag humorn. Det finns vissa roligheter här som när en av dem beskriver sin extrema rädsla för katter. Odjuret kan gömma sig överallt i lägenheten. Den kan vara bakom dörren, i kakburken, under sängen eller i kaffekannan. Vi känner alla igen oss i vardagsskräcken, rädslan att inte våga leva livet fullt ut.

Pjäsens aktualitet är skrämmande med alla scenarios kring apkoppor, svältkatastrof och härjande bränder. Efter succén på The Royal Court Theatre i London 2016 är Undkom ensam redan en av vår tids stora pjäser. Det poetiska språket och vardagsnära dialogen gör Undkom ensam till en pjäs att minnas. 

En ensam man som sörger tiden som flytt

Del två Tänk om om bara (Nej, det är inte en felstavning) kretsar kring en mans smärtsamma tidsresa, en kamp mellan nuet, omet och senet. Det är en mer melankolisk historia. Innovativt förvisso är att låta tiden vara ramen för huvudberättelsen om sorgearbete och panik kring tiden som flytt. Men liknande upplägg har vi sett förut och då i betydligt bättre tappning. Det maffiga körverket där ett dussin sångerskor sjunger för mannen och drar med honom i ljudvågornas skvalp höjer pjäsen ett snäpp. Verket är skrivet av Joel Sahlin och framförs av Romkören. Det är gamla skolkamrater från Adolf Fredriks musikklasser och musikgymnasium som studerade ihop på 1970-talet.

Tänk om om bara är mer metaforiskt tyngd och pjäsen har inte samma myllrande, brännande känsla som Undkom ensam.

Sammantaget blir Churchills två pjäser tillsammans en  fin serenad över livets ändlighet. Och att teaterverket har blickfånget riktat mot pensionärer gör förstås att Churchill förtjänar en extra eloge.

Undkom ensam utnämndes 2017 till bästa pjäs av Writers’ Guild Awards.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Caryl Churchill, Stadsteatern

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in