• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Extatisk publik tillskansar sig extranummer – Azymuth på Nefertiti

2 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Nefertiti i Göteborg

30/9 2022

Ska erkänna att närmare koll på Azymuth från Brasilien saknades. Hade deras namn i bakhuvudet då trions musik är mäkta populär hos dj:s. Var inte första gången Nef besöktes, eftersom trumslagaren Ivan Conti betonade att här kände man sig hemma. Under en närmare femtioårig karriär har cirka trettio plattor släppts, många på ett skivbolag i London. Funkfusion-bandet består denna kokande kväll av grundaren Ivan Conti, Kiko Continentino på allehanda keyboards samt snabbinkallade Moyses Dos Santos på elbas, härstammande från Sau Paolo och firad studiomusiker bosatt i London. Musikerna uttryckte flera gånger sin beundran för varandra. Och Dos Santos som hann repa med Azymuth, sa att hans dröm blivit verklighet.

Konserten denna regniga kväll börjar på utsatt tid utan varken presentation eller välkomstapplåder. Den kommer pågå i omkring två timmar exklusive paus, vilket trevligt nog är längre än planerat beroende på översvallande respons. Är inte fullsatt, även om det köpts skapligt med biljetter. Sitter på lagom avstånd och njuter av böljande tongångar där inslag av brasilianska varianten av samba, tillhör det som gör gruppen unik. Trion visar sig vara mästerliga på behagliga sound, samtidigt som en virtuos läggning omgående exponeras.

pressfoto från officiella hemsidan för Aymuth

Ett repetitivt mönster på synt utgör inledande intro. Succén grundläggs redan i andra funkfusion-doftande låten med dess utmejslade drag av Headhunters i sig. Vocoder och slapbass-teknik används effektfullt. Läckert sväng, hela tiden med intakt dynamik. Ljudet är perfekt, spejsigt luftigt vilket ställets berömde ljudtekniker ska harangeras för. Moog, synt och keyboard som vant hanteras med händer över flera klaviaturer samtidigt, är de ljudkällor som ligger högst utan att obalans uppstår. Uppdelningen bas – diskant är föredömlig.

Ballad från senaste skivan spelas, ger dem möjlighet att pusta ut. Låter sfäriskt groovy i mjukt rundade tongångar. Sjungs ofta smeksamt ordlöst, ibland på portugisiska från främst Conti. Attraheras av en funkig smooth samba färgad av vinande tema från Continentino. Trion känns väldigt sammansvetsad trots vikarie på bas. Agerar coolt avspända och verkar genuint lyckliga över att vara på scen. Virtuosa färdigheter förefaller inte vara något självändamål, fast det otvetydigt existerar i deras DNA. Goda stämningen tilltar än mer när Azymuth uppmanar till allsång i form av nynnande, i gungande låt från 1973 som toppas av ett par fräcka övergångar.

Foto från officiella hemsidan

Andra set sätts igång med sugande Headhunters-vibe. Taktfast pumpande och infallsrikt beat. Nestorn bakom trumsetet matar på med sin vägvinnande teknik. Skenbart självgående sväng uppstår när hans medmusiker hakar på. Utan att lättheten överges märks avancerat samspel. Eggande harmonik får mig att vilja följa med in, i för mig icke tidigare utforskad värld. Även om teman etsar sig fast mer än specifika låtar undviks ytlighet. Blir istället emellanåt intrikat groovy utan att hamna i snårig terräng.

Likt landsmannen Airto Moreira tar Ivan Conti fram tamburinen och lanserar perkussiva elementen i samba. Ett inslag som röner stor uppskattning förstås. Mannen med alla klaviaturer tar vid med sitt lysande funkiga tonmåleri. Blixtinkallad basisten är en gigant, någon jag också borde haft koll på kan tyckas. I ett segment blir musiken intensivare vilket basgitarren bidrar till i högsta grad. Conti återkommer med ett dramatiskt, polyrytmiskt trumsolo.

Montage Mattias Lundin

I ett euforiskt gig, avspänt och ändå fokuserat, sägs att ”we´re gonna do some seroius music”, vilket råkar vara liktydigt med att med spela komposition av Chick Corea. Med fenomenalt skickligt understöd broderas friskt av Kiko Continentiono. Ett intro bestående av feta basgångar får publiken att jubla. När övriga kuggar i uppstår äkta ”brasse-funk”. Med benäget bistånd av exalterat nynnande publik surfas på en jättevåg av glädje.

I planerade extranumret görs deras främsta hit Jazz Carnival . Lycksaliga fans vill inte låta sig nöjas. Ser till att Azymuth stannar kvar på scen, genom att ihållande sjunga ramsa som sprider extas. Efter melodin med sin lättsinnigt lunkande refräng, ges på begäran två låtar till som plöjer i liknande fåror. En exceptionellt upplyftande konsert avrundas således spänstigt med ett fyrverkeri av snabbt musicerande.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Musikrecension: En musikalisk familjefest – Eric Bibbs liveinspelning Scalateatern

1 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

Scen: Scalateatern 30 sept 2022 
Artist: Eric Bibb
Gästartister: Sarah Dawn Finer, Rennie Mirro (son), Ulrika Bibb (fru)
Steelgitarr: Johan Lindström
Fiol: Esbjörn Hazelius 
Munspel: Greger Andersson 
Gitarr: Christer Lyssarides 
Kora: Lamine Cissokho  
Trummor: Olle Linder 
Producent: Glen Scott
Musical director: Glen Scott (spelar även bas) 
Stråkkvartett: (presenterades endast med förnamn)
 
Att vara med om den nästan tre timmar långa inspelningen på Scala är som att vara gäst vid en musikalisk familjefest med stor värme. När Eric Bibb, med sina fem medtagna gitarrer, från scenen påminner oss om bluesens roll i svåra tider, håller man med. Timmarna ge en insikt i vad folkmusik – till skillnad från konserter man enbart ska stilla beundra o imponeras av – kan ge. Eric verkar här efter ett långt musikerliv vilja bjuda på hela sin bredd som artist. Hans kontakter och förmåga att, som i kväll, samverka med absoluta toppmusiker från folk-, blues- och jazzvärlden är imponerande och en fröjd att få njuta av. Men ett mer avskalat eget uttryck hade också hållit långt. För en musikintresserad var det samtidigt underhållande att får ta del av interaktionen musikerna emellan, vid de många omtagningarna. Har man enbart dansat i en varm källare vid Mariatorget där Eric spelade blues under 80 – 90-talet, vidgade kvällen verkligen bilden av honom som artist.
Hans bakgrund i familjens stora musikervänkrets i New York/USA och deltagandet i kampen på 60-talet för de svartas rättigheter under Martin Luther Kings tid, väcker initialt ett intresse för hans texter. Erics far var också musikartist, Leon Bibb, men också motståndsman. Som barn pratade Eric gitarr med självaste Bob Dylan. Av de flera fantastiskt musikaliskt fint arrangerade låtarna under kvällen, så var det nog framför allt just i de bluestunga, med autentiskt material, som publiken blev helt nockad av. De (ofta) sju musikerna på scenen samverkade där starkt under hans ledning och temperaturen i rummet höjdes rejält. Men i sin helhet gick kvällen i kärlekens och helandets tecken, vilket sannolikt Erics personlighet fått styra. Anekdoterna ”extradottern” Sarah Dawn Finer och sonen bjöd på gav också fina vinkar om det. Eric har både stöttat musikervänner, lett barnkörer, sjungit godspel vid sidan om sina 40 album och flertalet turnéer. 
Förutom det egna fina gitarrspelet kvällen igenom vill jag särskilt nämna: Autentiska blueslåten med textraden ”..true story”  om ett minne från afroamerikanska Rosewood i Florida, sången och samspelet med stråkkvartetten i finstämda New world is going to come (titel?), det fina framförandet och texten i One-Ness Of Love med Sarah Dawn Finer, härligt ös med alla musiker i flera låtar efter paus, samt det värmande extranumret med refrängen Wish I was a ..in the ground då alla kom fram på scenen. 
Nu väntar turnéer i England, Frankrike och Australien men även i Sverige, och man kan bara önska lycka till!
(OBS! Kulturbloggen har skrivit om Eric Bibb genom åren. Läs särskilt Mats Hallbergs senaste recension av nya albumet Dear America, 8 okt 2021.)

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Adressat okänd – stark, dramatisk, absorberar mig totalt

1 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Adressat okänd
Av Kathrine Kressmann Taylor
Regi Natalie Ringler
Översättning Hanna Axén
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Elin Hallberg
Komposition Mikael Nilzén
Ljud Evelina Kyrk
Mask Maria Lindstedt
I rollerna Sven Ahlström och Fredrik Gunnarson
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 30 september 2022

En stark och dramatisk berättelse om vänskap, lojalitet och svek under svåra tider, då samhället och de mänskliga rättigheterna står under attack. Vad är vi beredd att göra när vi fruktar för våra liv? Hur mycket är våra löften till våra bästa vänner värda när det kan kosta en del att hålla fast vid vad vi lovat? Strax under ytan lurar hela tiden det mänskliga behovet (efter mat och sömn) att höra till, bli förstådd och älskad.


Handlingen utspelas 1932 och bygger på en brevväxling mellan två vänner, Martin och Max som driver ett konstgalleri tillsammans i USA. Martin har precis flyttat tillbaka till Tyskland tillsammans med sin familj och hans judiska vän Max bor kvar i Californien.

Martin får det bra i Tyskland. Han har gott om pengar och kan köpa en stor herrgård och ha en stor personalstyrka som passar upp familj och hus. Fattigdomen i Tyskland är stor i efterverkningarna av förlusten i andra världskriget. Martin blir då ett föredöme för bygden och inbjuden till borgmästaren och alla mäktiga i bygden. Hitler är på väg mot makten och erbjuder de fattiga människorna ett hopp om bättre välstånd för hela landet. För Max som bor är jude och bor i USA blir nyheterna från Tyskland alltmer skrämmande.

De två skådespelarna gestaltar de två vännerna och handlingen förs fram genom att de läser upp breven de skrivit. Att det kan bli dramatiskt och så spännande och engagerande att lyssna på brev som läses upp, det är imponerande. Det blir minst lika dramatisk som om det hade spelats upp i olika scener. Berättelsen griper tag i mig och handlingen känns lika aktuell idag, den ställer ständigt aktuella frågor om etik och moral, om vänskap och kärlek, om lojalitet och svek.

Scenlösningen är mycket enkel men oerhört effektiv scen med i stort sett endast de två skådespelarna och några fristående genomskinliga väggavskiljare där datum för brevet målades med vit målarfärg för varje brev som lästes. Denna enkla scenlösning blir verkningsfull, mycket tack vare att de två skådespelarna, Sven Ahlström och Fredrik Gunnarson, har sådan närvaro på scenen.

”Adressat okänd” är en dramatiserad brevroman från 1938 av amerikanska Katherine Kressman Taylor. Även om pjäsen har en historisk kontext är den tidlös och säger något till oss alla också i dagens värld. Den har, som alla riktigt bra föreställningar, flera nivåer i hur vi kan tolka och förstå vad som sägs och berättas. Sällan har en timme och tio minuter försvunnit så snabbt. Jag går och tänker på föreställningen hela tiden. Den träffar rakt i hjärtat och absorberar mig totalt. Kanske det bästa som visas på scen just nu.

Bakgrundsfakta:
Regissören Natalie Ringler tilldelades SvD:s Thaliapris 2021 för pjäserna Irakisk Kristus och Är det krig än? på Teater Galeasen. Hon har även regisserat NomNomNom på Dramaten och En enkel historia på Radioteatern.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern

Filmrecension: Born To Fly – Bångstyrig dokumentär om pojken som nådde oanade höjder

1 oktober, 2022 by Petter Stjernstedt

Born to fly
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regi: Brennan Robideaux

Born to Fly är berättelsen om pojken som aldrig gav upp, som ständigt pushade sig själv och till slut vann guld och gröna skogar. Vi har hört den förut, men det hindrar inte regissör Brennan Robideaux från att beröra.

Armand Duplantis har väl knappast gått någon sportintresserad förbi. Han är stavhopparen från Louisiana som sedan barnsben lagt all vaken tid på sporten. En engagerad pappa gjorde allt för sin son, tränade honom och byggde i trädgården en enkel konstruktion med ribba med två stolpar emellan. Det blev Mondos huvudsäte för att kunna utveckla sina kunskaper inom stavhoppandets ädla konst. Han excellerade och snart blir istället de stora arenorna hans hemort.

Med en mamma från Sverige var det svenska traditionerna nära förbundet med familjens seder och värderingar. Därför var steget inte långt att välja Sverige före USA som värdland. En blott sjuttonårig Mondo kommer till Sverige och inser först inte den extrema konkurrensen som råder på den elitnivå där han befinner sig. Nerver och omognad blir hinder på vägen att nå de riktigt stora pokalerna. För Mondo finns bara ett mål. Världsrekordet på 6.16 meter har varit i sikte enda sedan han började tävla som fyraåring hemma i trädgården.

Brennan har gjort en berörande men ofokuserad film om stavhoppslegenden Armand Duplantis där familjen är kitet – ankare som får honom att flyta trots upprepade motgångar. Dynamiken pappan och sonen emellan är stark.  Oftast är den varm och kärleksfull men ibland skärv och hård. Engagerade föräldrar pushar honom till oanade höjder.

Effektivt illustrerar Born To fly hur tufft det kan vara som elitidrottare, vad som krävs för att nå sina mål och hur en världsrekordhållare också ibland kan tappa det. Även om Mondo är fascinerande sammanbiten.

Trots att Born To Fly har hjärtat på rätt ställe är det en ojämn film med ett spretigt manus, som att regissören inte vet vad han vill säga. Är det den klassiska berättelsen om hur allt är möjligt bara man ger sig fan på det? Eller handlar det om att konkurrensen där uppe bland höjdare är stenhård eller att familjen är allt för att man ska lyckas här i världen? Det är oklart vad fokus ligger om inte på Armand.

Han är en udda fågel som oväntat drar mattan över fötterna på giganterna. Stavhopparen Hendricks beskriver Mondo som en idrottare som inte fyller något klassisk manus för hur en stavhoppare ska vara. Det är fräsch oväntad vinkel att få höra de andra idrottarnas perspektiv med avundsjuka och frustration som naturliga ingredienser. Born To Fly är  enkelspårig och redovisade utifrån mall 1A. Det är en bångstyrig dokumentär som kunde varit så mycket mera om man bara vågat välja väg.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Triangle of Sadness – rolig, absurd, tragisk, tankeväckande

30 september, 2022 by Rosemari Södergren

Triangle of Sadness
Betyg 5
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Manus och regi Ruben Östlund
I rollerna ser vi Harris Dickinson, Charlbi Dean, Woody Harrelson, Zlatko Buric, Vicki Berlin, Henrik Dorsin, Dolly De Leon, Iris Berben, Sunnyi Melles och Oliver Ford Davies

En underbar dissekering av det kapitalistiska västerländska samhället. Ett lustmord på den rika överklassen. Jag går ut från salongen helt omskakad. Ruben Östlund skärskådar och granskar vårt samhällssystem där klyftan mellan de rika och den stora arbetande massan är gigantisk och därför också har helt olika liv. Triangle of Sadness är absurd och komisk, men trots att vissa scener verkar överdrivna sätter sig skrattet i halsen.

Filmen vann Guldpalmen, det finaste priset i filmfestivalen i Cannes 2022. Därmed blev Ruben Östlund tvåfaldigt vinnare av Guldpalmen. Fem år tidigare vann han med The Square.

Vi följer ett ungt par, modeller och influencer, Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean), som hänger ihop kanske mest för att de båda har nytta av att synas tillsammans. Eller så finns det kärlek, det är osäkert, både dem och vi som ser filmen. De får följa med gratis på en en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Där får vi se en skarp, delvis absurd, men egentligen väldigt realistisk skildring av de gigantiska klyftorna mellan de rika och arbetarklassen i det moderna kapitalistiska samhällssystemet.

En talande scen är när den äldre hustrun till den stenrika ryssen badar i en bubbelpool, uppassad av en ung kvinna i serveringspersonalen. Plötsligt inser den rika ryskan hur orättvist det är att hon själv kan ligga i badet och njuta medan personalen inte får bada. Hon bestämmer att all personal ska bada. Eftersom hennes man är så rik att han kan köpa lyxbåten kan ingen sätta emot. Att mitt i allt stök med allt som ska fixas inför kvällens kaptensmiddag tvinga ut all personal att bada – det gör att jobbet bara blir ännu stressigare för de anställda. En metafor för hur de rika och mäktiga många gånger bara ställer till det när de vill ge något till de fattigare och mindre mäktiga.

En katastrof slår också till mot lyxresan och vi får se en spyscen utan like. Scenen kan verka överdriven och en slags dissekering av överklassen. Jag ser ovädret som en metafor för vart mänskligheten tycks vara på väg mot, klimathotet. De slöseri som världens rika och för den delen också medelklassen står för banar definitivt vägen för klimatförändringarna.

Ruben Östlund vrider och vänder på könsroller och begrepp om vem som har makten och varför. Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned. Plötsligt är det andra egenskaper som avgör vem som får makten.

Det finns mycket att fundera på och prata efter att ha sett filmen. Ruben Östlund ger inga tydliga svar. Han visar på det absurda i den kapitalistiska västvärlden men visar också på svårigheter att hitta ett alternativ. Han ställer frågor kring vad människor är. Är vi av naturen drivna av viljan att dominera andra? Vem har rätt att dominera och bestämma?

Triangle of Sadness är rolig, absurd, tragisk, tankeväckande. En stark film som skruvar och vrider och vänder på könsroller, makt och hierarki.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Guldpalmen, Ruben Östlund, Triangle of Sadness

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 379
  • Sida 380
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in