• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Call of the Unseen

1 november, 2022 by Rosemari Södergren

Call of the Unseen
Betyg 3
Premiär på streamingplattformar 2 november 2022
Regi Henrik Pilerud
I rollerna Nathalie Merchant, Alan Adler, Marika Lagercrantz, Anki Larsson

En vacker film där fantasin knackar på verkligheten, en fantasy om att hitta sitt eget kreativa uttryck. En symbolisk berättelse om att våga hitta sig själv, bejaka sin unika kreativitet och sitt uttryck. Men också en parallell bi-historia om att offra sitt liv för konsten, som på ett sätt kan fördjupa temat men samtidigt blir väl mörkt, eller för symboliskt.

Huvudperson är en ung kvinna, Mya, som studerar på en konstskola och som går runt till en lång rad olika konsthallar och gallerier för att försöka få sin konst utställd. Hon får dock kalla handen överallt och får höra att hennes konst inte har något personligt uttryck. För att få hjälp vänder hon sig till en lärare i skolan, Thomas Arkwright, en äldre konstnär som har mörka tankar och kanske är det hallucinationer. Thomas Arkwright kan dock måla högst personligt och starkt. Hans konst talar till något djupt inom Mya och hon blir övertygad om att han kan hjälpa henne att utvecklas.

Mya besöker Arkwright i hans studio en morgon och får råd. När hon sedan går till konstskolan dyker Arkwright inte upp och när hon söker efter honom i hans bostad och studio är han försvunnen. Hans senaste tavla visade en fyr som lyser på natten. Mya bestämmer sig då för att bege sig till en fyr i havet. Hon är säker på att hon där ska kunna hitta honom. Där börjar en spännande resa, ett fantasifullt äventyr för Mya. På sin färd möter hon konstiga varelser, både vänliga och hjälpsamma och andra som är farliga.

Det är inte den första filmen om mystiska resor och äventyr där en ung människa får möta utmaningar och farligheter som utvecklar den unge. Delvis är denna både rolig och vacker men den känns inte fullt så unik som en del andra, men jag har också sett denna typ av berättelse i sämre format också. En del i filmen är förutsägbart men en del oväntade vändningar kommer också.

Filmen är Henrik Pileruds debutfilm och den är påhittig med en del fantasifulla karaktärer. Men då den har en biton av ett tungt tema som kan tolkas som självmord skulle jag inte rekommendera den till de yngsta. Jag vill inte berätta för mycket vad som händer, det förstör filmupplevelsen. Men det jag syftar på kan också tolkas på andra sätt, som metafor. Som en metafor för att hitta sig själv kan man vara tvungen att ge upp delar av sig själv. Filmen kan absolut tolkas på flera olika sätt och kan ge en del intressanta diskussioner.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Enastående rollprestationer inramas av kusliga effekter – Ghost Stories på GEST

31 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Manus: Jeremy Dyson & Andy Nyman

Regi: Gary Withaker

Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof, & Diblik Rabia

Ljusdesign: Max Mitlle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford

Illusions- och mentalismkonsult: Anthony Charles Heads

Inspicient: Vixtoria Tilly, Rachel Clements

Teknik: Diblik Rabia Leon, Sofie Arnkil

I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca, Kristina Brändén Withaker

Premiär hos GEST vid Chapmans Torg i Göteborg 29/10 2022

Spelas till och med 3/11 kvälls- och dagtid. (från 14 år)

Amerikanska företeelsen Halloween har slagit igenom stort i Sverige på senare år, särskilt hos en yngre generation som älskar att förvandla sig till skrämmande varelser. Barn passar på att uppfordrande skrika till främmande ”bus eller godis”. Känns därför logiskt att enda engelskspråkiga professionella teaterkompaniet i Västsverige har premiär för sin mest påkostade satsning, tillika mest skrämmande, just denna mörka tid på året. Parallellt med lusten att skrämmas och bli skrämd har ju en ökad vördnad inför döden, parat med ceremonier ämnade att minnas döda vi känt, blivit ett allt mer utbrett fenomen kring allhelgonahelgen.

Har aldrig konsumerat skräck. I motsats till hängivna får jag heller ingen kick av att bli omskakad av rädsla. Är helt inte införstådd med koderna, vilket bland annat medförde häpenhet över reaktionerna efter varje ”fallstudie”,(applåder som om det vore ett jazzsolo), plus att publikens skrik möjligen var extra höga för att det hör till genren. För egen del medges att Ghost Stories i olika grad var läskig, även om jag efteråt inte behövde pusta ut.

Slapp bli vettskrämd, något som däremot ska ha drabbat medtagna kritiker i London. Istället var resan in i gåtfulla och till synes oförklarliga incidenter sanslöst fängslande. Vad som sker under drygt åttio minuter är att betrakta som en ruskigt raffinerad båge med klimax i plural. Genom att ljuset tänds ett par gånger på uppmaning av professor Goodman, bryts illusionen medvetet. Pjäsens känslomässiga berg och dalbana tillhör dess styrka, liksom dess föredömliga rytm.

foto Lina Ikse

Stämningen av krypande obehag initieras redan före vi tränger ihop på läktarens vadderade bänkrader. Fördragna mörka gardiner, reducerad belysning i foajén och kusliga ljudillustrationer på toaletterna. Efteråt manas till samförstånd. Publiken ombeds att inte avslöja pjäsens hemligheter, eventuell knorr. Däremot uppmanas vi att deltaga i två undersökningar om övernaturliga upplevelser. Det är professorn i parapsykologi som frågar oss i anslutning till sitt upplysande bildspel. I hans utredningar om människors framlagda vittnesmål om spöklika fenomen har tre sådana stannat kvar i hans minne. Följaktligen betraktar vi den sinnrikt otäcka skildringen av dessa tre märkliga händelser, ur de tre ögonvittnenas perspektiv. Huruvida vi skräms av hemskheter som monster, andar eller motsvarande kommer inte recensionen att förtälja.

Lätt hänt att förbise vissa moment när en sådan här rungande produktion kraftfullt bearbetar publikens sinnen. I samråd med skicklig regissör har ljud- och ljusansvarig haft en otrolig påverkan, bidragit verkningsfullt till att vi skoningslöst dras in i skeenden bortom vår kontroll. Vad som suggereras fram av skådespelarna förstärks av ljud och ljus. Dramatiken pendlar smart mellan vetenskapligt docerande, vardagsidyll, oro och traumatisk fasa. Finns likheter med hur skräckmästaren Hitchcock byggde upp sina berättelser.

foto Lina Ikse

Ghost Stories kulminerar i samband med att hisnande specialeffekter briserar. Med några statisters hjälp och formidabla tekniska lösningar uppstår omskakande magi. Illusionstrick på en nivå jag sällan sett på scen, knappast förr hos en frigrupp. Den bil som i dimma får motorstopp har tydligen lånats från Västsvenska Teatern. Det är underligt, närmast spöklikt, att den och annan rekvisita helt plötsligt finns på scen när ridån dras i sär, utan att vi uppfattat hur.

Även om det vore fritt fram att spolia, är det ytterst tveksamt om jag skulle kunna redogöra specifikt vad som händer i upplösningen. Hur hänger avgörande händelser samman? Kvarstår moment av övernaturlighet eller ges rimliga och rationella förklaringar. För fyrtio år sedan när engelska studerades på universitetsnivå hade jag inte kunnat skylla på språkförbistring. Nu ska hävdas med emfas att kvartetten skådespelare använder en exceptionell diktion. Är en fröjd att höra aktörernas engelska satsmelodi. Icke desto mindre missar jag att uppfatta väsentlig info, särskilt i scenerna med Kristina Brändén Withaker (en av konstnärliga ledarna i GEST).

foto Lina Ikse

Engelska dramatikerduon firar triumfer med pjäsens upplägg. Lär oss finurligt om hur ockulta inslag fascinerat människor över tid, låter professorn ge oss belysande fördjupning om de tre mest ömmande fall som kommit till hans kännedom. Samtliga tre är i realiteten ensamma när det hemska inträffar, avskurna kontakt med omvärlden. Regissör Withaker ombesörjer noggrant att spänningen stiger gradvis.

Skådespeleriet är förstklassigt rakt igenom! James Hogg i huvudrollen övertygar kolossalt. Mestadels vänder hans bestämda rollfigur sig till publiken, ofta genom att hänvisa till sitt historiska bildmaterial. Varje påstående, varje utsaga ledsagas av naturliga rörelser och mimik. Således infernaliskt bra agerat, av en omtyckt pedagog som jag uppskattade i Offline. Bradley Garder är inte hans manliga motspelare. Istället gör han rollen som nattvakt – änkling med svårt sjuk tonårsdotter – på egen hand. Framställer magnifikt hur det tryggt invanda gradvis förbyts i sin motsats. Varje åtbörd är exakt kalibrerad. Tony omvandlas till ett nervknippe utan självförtroende. Man inser omgående varför han medverkat i åtskilliga filmer och teveserier av rang i Storbritannien.

Rumänska Maria Musarca är baserad i England, debuterar hos GEST. Utseendemässigt påminner hon om Uma Thurman i Pulp Fiction, förvisso inte lika lång. Musarca gestaltar akut rädsla lysande, med tonfall och kongenial motorik. Kristina Brändén Withaker har nog oftare varit regissör eller skrivit manus. Nu på scen som Mika manövreras galant mellan vitt skilda positioner. En pjäs döpt till Ghost Stories har inget krav på sig att vara trovärdig. Fast nog sker märkliga sammanträffanden och mystiska händelser i våra liv som saknar rationell förklaring. Vill man bevittna vad rubriken anger, ska man absolut utsätta sig för denna läskiga, otroligt välgjorda uppsättning. Som bonus kan en i varierande grad tillägna sig skiftande stilnivåer av engelska.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Rose

31 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Rose
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 november 2022
Regi Niels Arden Oplev

En dansk totalt magnetiserande berättelse om vänskap, syskonkärlek och att slåss för respekten för människor med psykiska sjukdomar. Ellen är nygift med Vagn och de har bestämt sig för att följa med på en bussresa till Paris tillsammans med Ellens syster Inger, som lider av en form av schizofreni. Givetvis blir det en del motgångar och krångel under resans gång och de möter öppna människor med medkänsla men också fördomsfulla människor som fördömer den som är annorlunda.

Det finns en del filmer med samma tema, om oväntad vänskap. Det som gör denna film så intagande och så gripande är att den förenklar inte, den undviker klyschor och klichéer.

Berättelsen utspelas hösten 1997. Inger och hennes syster Ellen och svågern Vagn känner inga bland övriga deltagarna på bussresan. Knappt har bussen nått motorvägen förrän Inger högljutt ger sig till känna inför gruppen. Hon berättar öppet i mikrofonen om sin sjukdom. En del i gruppen reagerar med sympati och omtanke, andra med avsmak.

När de når Paris visar det sig att Inger har en hemlig plan för sin resa. Det var i Paris det hände som kan ha utlöst hennes sjukdom. Nu ska hon försöka möta det som kanske är en förklaring till att hon blivit den hon är.

Rose är en varm film och känns ärlig. I Danmark toppade den biolistan i våras och har setts av 365.000 biobesökare, vilket är mer än någon annan dansk film hittills i år.

Sofie Gråbøl gör rollen som Inger så trovärdigt att det känns som att jag är med på plats. Sofie Gråbøl har prisats för sin roll och erhållit två Bodil (Danmarks Guldbagge) och sju nomineringar.

Fakta om regissören:
För regi och manus svarar Niels Arden Oplev, som har byggt sin historia på sin egen systers Parisresa. För den svenska publiken är Oplev mest känd för ”Män som hatar kvinnor”, som erövrade en Guldbagge för Bästa film och en BAFTA för Bästa utländska film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Young Royals 2 – minst lika bra som första säsongen

31 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Young Royals säsong 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 november 2022

Den första säsongen av Young Royals gjorde succé. Berättelsen om den ofrivillige kronprinsen Wilhelm och hans kärlekshistoria med underklass-pojken Simon var engagerande. Ett drama där det gick att känna med och förstå de olika karaktärerna och deras reaktioner. I den andra säsongen tar det några avsnitt innan intrigerna riktigt tar fart, men det är värt denna långa uppstarten. Säsong 2 är lika bra som den första säsongen.

Händelserna utspelas på den privata skolan Hellenska. utspelas på hillerska
unga människor i kläm mellan tradition och nya tider. mest av allt Wilhelm …Om jag inte träffat personen som berättat hur det varit att gå på en privat skola för överklassen hade jag sett skildringen av skolan och dess lärare som ironisk och överdriven, men vad jag förstår kan det gå till precis så traditionellt och ålderdomligt. Simon och hans syster Sara är några få av eleverna som inte kommer från en välbärgad bakgrund, de har fått plats på skolan genom stipendier.

Om det är något jag egentligen skulle vilja se mer av är det konflikterna mellan överklassen och de vanliga människorna. I säsong två är det framför allt Sara som får spegla den konflikten. Hon blir vän med Felice, en av de rikaste flickorna. Trots att Felice och hennes tjejgäng tror sig vara generösa som släpper in Sara i gemenskapen är det väldigt oförstående för Saras situation. Sara har inte råd att köpa fika i området ibland ens.

När det gäller Wilhelms och Simons relation är den förstås rejält infekterad. Simon tycker att Wilhelm varit feg som inte erkänt offentligt att det är de två på videofilmen som läckt ut. Wilhelm söker hämnd på August som läckt videon. Wilhelm utmanar hela svenska kungahuset i sin ilska.

Serien har en lång rad duktiga skådespelare, både de yngre och de mer erfarna som Pernilla August och Ingela Olsson med flera. Bland de yngre imponeras jag stort av Edvin Ryding som spelas kronprins Wilhelm. Trots sin unga ålder är Edvard Ryding en erfaren skådespelare redan som haft roller i bland annat Gåsmamman och Älska mig. Många av de yngre skådespelarna lär vi se mer av i fler sammanhang. Frida Argento som spelas Sara är en av de unga skådespelare jag hoppas få se mer av i andra sammanhang. Hon spelas så bra, det är lätt att känna med henne.

Jag är väl inte seriens främsta målgrupp som jag förmodar är tonåringar, gärna yngre tonåringar.
Det är så tydligt hur starka känslor unga människor kan ha. Hur de kan vara övertygade om att den de är förälskade i som tonåring är deras livs kärlek. Det är något jag tror de flesta kan känna igen. För min del är jag rätt glad att jag inte gifte mig med den person jag var kär i som 16-åring. Men oavsett vilken ålder man har är säsong 2 sevärd. Den har överraskande vändningar. Den är väl något sötsliskig mot slutet men säsongen har ett slut som absolut öppnar för en fortsättning.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension av tv-serie, Young Royals

Mångbottnat rolig och tänkvärd intrig om stumfilmseran – Shoot, kameran går på Göteborgs Stadsteater

31 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Manus: Eva -Maria Benavente Dahlin och Erik Holmström (inspirerat av roman av Luigi Pirandello)

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Maskdesign: Patricia Svajger

Ljuddesign: Kristian Jeppesen

Videodesign: Oscar Boman

Medverkande: Marie Delleskog, Carina M Johansson, Johan Gry, Dag Malmberg, Johan Hafezi, Oskar Laring (praktikant), Marta Andersson-Larsson (praktikant), Vivi Lindberg (praktikant), Matilda Esselius (praktikant), Erik Lundholm (praktikant)

Inspelad violinist: Johanna Moraeus

Urpremiär 21/10 2022 (såg föreställningen 26/10)

Spelas till och med 24/11 på Stadsteaterns stora scen

Dramatiker Erik Holmström är produktiv, verksam i Sveriges tre största städer. Känd bland annat för sin dockteater och att använda barn i vuxenroller. Frapperande ofta förekommer han genom egna verk eller bearbetningar i Göteborg numera. Innebär att jag kunnat recensera exempelvis Doktor Faustus, Moderna tider och Don Quijote-maraton (7 uppiggande premiärvarianter i tät följd). Hans konstnärliga blick tillför betraktaren nya aspekter på tillvaron. Min enda erinran mot Holmströms ständigt kreativa estetik handlar om oförmågan att renodla och begränsa sina infall. Kill your darlings är inte ett råd som praktiseras. Denna gång har förmodligen medförfattaren haft positiv inverkan, sett till att skapa ett hanterligt format. Dramatikern, dramaturgen och översättaren Eva-Maria Benavente Dahlin var den som översatte Stortorget som kunde ses på Folkteatern härom året.

Laboreras smart med metaperspektiv i Shoot -kameran går. Vi beskådar en filminspelning med förhinder i Rom 1914 pre-Hollywood. I studion Kosmograph spelas scener ur riddardramat Spartacus in, en heroiskt anlagd stumfilm som det knyts stora kommersiella förhoppningar kring. Konflikten mellan att vilja skapa banbrytande konst -som man ägnar sig åt i Turin- och att med nödvändighet generera intäkter belyses träffsäkert. Det andra huvudspåret handlar oundvikligt om skillnader respektive likheter mellan konst och liv, något bland andra Fellini skildrat i lika myllrande som turbulenta scener. Tacksamt ämne att penetrera förstås. Med sådant här genomarbetat manus löst baserat på förlaga av nobelpristagare, ges skådespelarna chansen att spinna loss. Och tvetydigheten har en dubbel effekt. Publiken erbjuds både förlösande skratt och situationer att reflektera över. Uppsättningen kännetecknas av dråplig humor, espri och några blinkningar till vår tid.

foto Ola Kjelbye

Scenografin är överdådig och på samma gång funktionell, är bara att tacka och ta emot. Maja Kall har bestämt att i stora drag rekonstruera en filmstudio det ödesdigra året 1914. Spegelvägg, högt i tak, kulissbyggen, statyer och annat prål.. Filmkameran och andra attiraljer ser naturtrogna ut. På skärm intill den otympliga kameran kan skeendet följas i vad det verkar realtid. Omsorgsfullt utvalda klädesplaggen markerar sinnrikt vilka uppgifter som ska utföras, jämte hierarkin i filmstudion.

Händelserna som leder till att kollektivet kapsejsar utgår från en och samma familj. Johan Gry mumsar i sig rollen som aktad, krisande regissör. Basunerar ut att han inte kan bry sig om stridande viljor, utan måste bete sig som diktator vad beträffar att ta ansvar för konstnärliga beslut. Explicita föraktet för ett nutida ”påfund” som medarbetarenkät, tillhör avdelningen träffsäkra och beska allusioner. Makten är kraftigt beskuren av finansiärer, publikens smak och omnipotente ägaren till filmstudion; förkroppsligad av kolossalt rutinerade Dag Malmberg med bravur. Hans gestalt som kallar sig filmfabrikör, pekar på att skapa är en sak, producera en annan parameter. Regissör Polacco delar säng med en skådespelande diva (Carina M Johansson) i nerförsbacken, tidigare stjärna i makens filmer.

Deras son (Oskar Laring) kan tituleras regiassistent, men ägnar mesta tiden åt sitt eget lika visionära som futuristiska projekt. Enligt dramaturgins standardbåge har han en käresta (Marta Andersson-Larsson) som vill bli filmstjärna, ett aspirerande löfte som fadern blir betuttad i, smider planer för. Och i dessa lustiga förvecklingar finns minst två olyckliga själar. Turerna är många och underhållande att följa. Visserligen på gränsen till att bli för mycket fars.

foto Ola Kjelbye

Åtskilliga repliker blir humoristiska när de levereras, samtidigt ger dessa utslungade tankar om konsten och livet välbehövlig relief till dråplig intrig. Tajmingen är klockren! Det påstås exempelvis att stor konst kommunicerar med omvärlden. Erik Lundholms överspända figur häver ur sig att han framstår som äkta, eftersom han är är utbildad i professionell förvandlingskonst. Pjäsens ciceron, tillika kameraman, har många kvicka kommentarer på lager – ”Vad har vi sagt om känslor?”etc. För övrigt näppeligen en slump att Marie Delleskogs iakttagare och igångsättare heter Pirandello.

Efter paus när storstilade ambitioner möter krass verklighet, planar uppsättningen ut något. Greppet om åskådarna släpps dock bara marginellt. Och avseende spänningsmoment tillkommer en skräckinjagande tingest i bur, vars tillverkning är fabulöst välgjord. Tigermakare Frida Wernersson förtjänar stor eloge. Det samma gäller ännu ej färdigutbildade halvan av ensemblen, vilka sannerligen motsvarar tilldelat förtroende. Antar att de fröjdats åt att få utlopp för regissörens instruktioner, ta fram de stora gester filmteamet opponerar emot. Ageras teatraliskt, avsiktligt taffligt. Överdrifter används flitigt. Hela kroppen tas i anspråk, tillåts uttrycka emotionellt överflöd. Matilda Esselius i rollen som synnerligen frustrerad manusförfattarinna på kul dialekt och Marta Andersson-Larssons lika energiska som roande utspel, är två exemplariska representanter för en tes om scenisk entusiasm.

foto Ola Kjelbye

Det rutinerade gardet behärskar utomordentligt väl sina uppgifter. Johan Hafezi övertygar i sina dubbla roller, vare sig han framställer inbilsk eller ömklig varelse. Carina M Johansson som giftig, förorättad komedienne känns oumbärlig. Johan Gry förvaltar skickligt att vara i centrum, förmedlar lysande en regissörs utveckling från auktoritet till att tappa fotfästet, upplösas. Dag Malmberg med sitt omfattande cv lanserar in i minsta detalj en trängd människa. Hans sanningssägande ståtliga filmfabrikör formas av total självtillit. Marie Delleskogs karaktär binder ihop elegant genom att spegla trassliga skeenden och ge oss kloka tankar om skillnader och eventuella likheter konst – liv.

Min i vanlig ordning tämligen långa utläggning utmynnar i ett kärnfullt påstående. Detta är bra teater, en komedi som förser publiken generöst med såväl skratt som analys. Görs dessutom uppenbart hur mycket ömsesidig respekt underlättar kreativa processen i ett lagarbete som exempelvis filminspelning.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in