• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Existentiella språng i fantasifulla och rörande episoder – Dream Quijote på Teater Trixter

17 november, 2022 by Mats Hallberg

foto Ines Kjelbye

Regi: Lycke Claesson

Devising/ Ensemble: Sara Ahlberg, David Speling Bolander, Ingvar Örner

Medskapare: Joel Heirås

Mask- och dockmakare: Alison Duddle

Ljus- och ljudtekniker: Martin Nilsson

Kostym/ producent: Anna Sefve

Projektledare: David Sperling Bolander

Samproduktion mellan Teater Trixter & Panjal Scenstudio

Premiär: 11/11 2022

Spelas hos Teater Trixter i Göteborg till och med 27/11

Tänker ibland på hur mycket som ska stämma för att en uppsättning ska gå hem hos åskådaren. Räcker inte med engagerande manus, övertygande skådespelare och inbjudande audiovisuell inramning. Krävs också att svårpåverkade parametrar slår in. Vilket humör är jag på och finns en balans i tillvaron som gör mig mottaglig? Har jag samma livssyn och därför kan kugga i i vad som verkar vara det man vill förmedla? Om inte, förmår jag ändå att associera teamets sceniska ambition och berättelse?

Dylika tankar uppstod efter att Dream Quijote – en vanföreställning direkt klickade och fortsatte stimulera under den timma uppsättningen pågick. Manus med alla referenser och infall har de medverkande spånat fram genom devising. Någon vecka före premiär nåddes tydligen den kreativa punkt då scener fladdrande som höstlöv i vinden fogades samman. Lycke Claesson, som under resans gång utkristalliseras som regissör kan sannolikt tillskrivas en icke obetydlig del i framgången.

foto Ines Kjelbye

Till saken hör att i början av året var jag hos Panjal Scenstudio i Majorna och recenserade Sara Ahlberg i en märklig monolog som utspelades i Jämtländsk fjällmiljö. Hade den gången problem att känna mig delaktig trots intressant ingång om betydelsen av att vara rotad. Helt annorlunda mot den hejdlöst inkluderande, i närmare två månader kontinuerliga teaterfest, som lektes fram i kreativt rus av Erik Holmström och hans ensemble under pandemins restriktioner. Om deras Don Quijote-happening skrev jag entusiastiskt omfattande recensioner. Därför är det ju en lustig slump att samarbetet hos Trixter också utgår från mannen som under tidigt 1600-tal förläst sig på riddarromaner och genom inbillning förvandlar sin oansenliga tillvaro.

I ett lyckat collage om artificiell intelligens härförleden använde sig frigruppen av så gott som hela sin lokal i ett sinnrikt utvecklat stationssystem. Denna gång sker inte motsvarande procedur. Däremot får publiken vistas på båda sidor om ridån. Under vad som visar sig vara preludium får publiken hålla till i foajén. Då ges av de tre aktörerna mycket lustfyllt de litterära förutsättningarna. Cervantes epokgörande digra roman med sina komiska huvudkaraktärer presenteras med några förklarande penseldrag. Trixters trotjänare Ingvar Örner är förstås gjuten som den stolte riddaren av den sorgliga skepnaden. Men det gycklande draget medför så klart att illusionen bryts, vilket får oss att skratta hjärtligt. Roas också av hur Sara Ahlberg och Davis Sperling Bolander laborerar med sina röster, framställer spansk brytning etc.

Mio Sperling

När introduktionen är över dras ridån undan och vi får sätta oss bekvämt. Vi får följa förvirrade Lennarts tankegångar och hur han likt barn som kan föreställa sig en drömvärld, glider in och ur rollen som Don Quijote. Han tycks ibland drabbad av afasi eller senilitet , vilket klokt nog spär på osäkerhetsfaktorn. Somligt lämnas åt publiken att fundera vidare på.

Eskapaderna inleds i till synes avlidet tillstånd liggandes på rygg, i vita kläder och med relik i form av gaffel hållen mot magen. Den fantastiska historien om besticket påstås vara självbiografisk, symboliserar finurligt uppsättningens fundament. Dess projektledare utövar lika vällustigt som skickligt sina omsorger kring den mångfasetterade mannen i centrum. Med eftertänksam bravur växlar han från präst till vårdare. Sara Ahlberg gestaltar den åtrådda Dulcinea, andra inte lika specificerade figurer och inte minst enligt egen utsago drömrollen som häst.

affisch Mio Sperling

Uttryckssätten blandas begåvat. Dramatiska och komiska situationer gestaltas genomgående med glimten i ögat trosvisst eller med spelad förundran Kul koreografi med sopborstar företas till mjuksvängig trancemusik. I strålande sekvenser filosoferar de båda dockorna djupsinnigt om nutidens hot och bekymmer. Sperling Bolander och Ahlberg nyttjar sina stämband på förbluffande vis. Av hur de behärskas framgår vilka röstkonstnärer de är. Därigenom uppstår sinnrikt dubbel effekt.

Musik förekommer förstås. Stämningsmättat spel på piano levereras. Vad som etsar sig fast särskilt är trions gemensamma sång till ackompanjemang av Örners toner på banjo. Vackra visan om kärlek och kamp kändes vagt igen, kommer från låt av Ted Ström och Norrbottens Järn från det obevekliga 70-talet då förhållanden kunde te sig naivt självklara. Den görs ömsint med ackuratess!

foto Ines Kjelbye

Texter av två förhållandevis ganska okända konstnärer/ textmakare ingår, varav en av dessa förekommer som excentriskt hållen allsång. Fler lätt absurda inslag florerar i Dream Quijote utan att det varken blir forcerat eller som helhet fånigt. Naturmystik á la Dan Andersson passerar förbi och variant på Shakespeares ikoniska dödskalle-monolog återkommer i en fyndig mix av absurdism och tankegods. En poetisk förhöjning uppstår i och med att paradoxalt koncis och abstrakt dikt av Bruno K Öijer från 2001 deklameras.

Ensemblens och teamets devisingprocess har som framgått skördat frukt. Skådespelarna interagerar smidigt och bekräftar lyhört. varandra. Föredömligt exponeras trosvisshet, förundran och klarsyn och reaktioner på dylika tillstånd. Många infallsvinklar hinns med på en timma utan att det blir forcerat. Humorn går sida vid sida med reflektioner kring existensen. Pålitlige Ingvar Örner bottnar som förväntat i omväxlande beteenden. Multikonstnären David Sperling Bolander alternerar framgångsrikt mellan att vara underhållande och trovärdig. Sara Ahlbergs mimik och tajming är exemplarisk, svävar omkring som uppsättningens clou. Bor ni i Göteborgs-regionen eller ska hit närmsta tiden se till att skaffa biljett.

OBS Vare upptagen på premiären och föreställningen därpå blev inställd på grund av sjukdom. Jag såg föreställningen 16 november.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Skalv

17 november, 2022 by Rosemari Södergren

Skalv
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 november 2022
Regi Tinna Hrafnsdóttir

Ett isländska drama som Saga, en kvinna som drabbas av ett epilepsianfall och en del av hennes minnen försvinner. Filmen bygger på en Roma av Audur Jonsdóttir.

Saga promenerar genom en park med sin åttaårige son Ívar då hon får anfallet. Ívar blir rätt och springer ut på vägen. Som tur är stoppar bilen och han får hjälp att kalla på ambulans till mamman, Saga, som är medvetslös.

Sakta börjar minnen bubbla upp. Saga (spelas mycket bra av Anita Briem) blir både rädd och frustrerad av att inte minnas sin barndom. De minnen som bubblar upp är skrämmande. Läkarna undersöker Saga och säger att det inte finns något fysiskt fel som ger epilepsin. Det måste vara något psykiskt, något mentalt, menar det. Den delen av filmen som skildrar hur hemskt Saga upplever sin situation är väl fångad.

Men det som är svårt är att ha sympati för henne. Hon har en son som går i lågstadiet och hon vägrar förstå att det är jobbigt och skrämmande för honom att bo med henne när hon kan drabbas av epilepsi när som helst. Ívars pappa bestämmer tillsammans med Sagas mamma att pojken ska bo hos honom till Saga blivit ordentligt återställd. Det kan Saga inte acceptera. Hon hämtar hem Ívar från skolan, hem till sig, fast Ívar är rädd. Hon ska laga varm choklad åt honom och de ska mysa, säger hon. Men hon lyckas tända eld på grytan, brandlarmet går och hon slänger brandlarmet i toaletten.

Det är så svårt att sympatisera med någon som inte kan se till barnets bästa. Det gör filmen ännu mer obehaglig och jag får tvinga mig att se den. Det är bra skildrat men otäckt och sorgligt.

Filmdistributören skriver om filmen:
Välrenommerade regissören och skådespelaren Tinna Hrafnsdóttir (Drottning Margrete, The Valhalla Murders) ger oss en drabbande historia om en kvinna på gränsen till totalt sammanbrott. Vår självuppfattning byggs upp av minnen. Så vad finns kvar när de försvinner?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Bread and Salt

17 november, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Bread and Salt
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfestival 2022
Manus och regi Damian Kocur

En återhållsam film där mycket sägs under ytan – det är både filmens styrka och dess stora svaghet.

Berättelsen handlar om två bröder i Polen. Tymek (spelas avTymoteusz Bies) kommer hem för sommarlov från sina universtitetsstudier till pianist i Warszawa. Han tillbringar sommaren i betongförorten tillsammans med sin yngre bror Jacek och dennes kamratgäng. De två bröderna spelas för övrigt av två skådespelare som är bröder.

Tymek och Jacek samlas ofta tillsammans med kompisgänget i förortens nyöppnade kebabställe. Det är många scener där de käkar kebab och många scener där de sitter med en öl i handen. De flesta i gånget är fast i samma banor som sina föräldrar, tyngda av sin klasstillhörighet och ingen dröm om att ta sig vidare. Tymeks yngre bror som också är duktig på att spela piano tycks ha tappat tron och viljan till att ta sig därifrån.

Det är mycket destruktivitet, hopplöshet och frustration. Regissören har valt att filma som om det vore en dokumentär. Många långsamma fotoutsnitt med närbilder på de unga, ofta skalliga unga män och öl och tatueringar. Jag känner mig klaustrofobisk av fotot, som om jag sitter fast och allt är hopplöst. Ett av filmens teman är den rasism som flödar mellan de polska underklassungdomarna och araberna som öppnat kebabställen.

Ett annat av filmens teman är undertryckt homosexualitet, ett tema som skildras utan ord men genom musiken och genom vad som inte sägs.

En av filmens stora plus är musiken, både de fantastiska pianospelet av klassiska melodier och raplåtar, ibland i spännande kombinationer. Pianospelet och hiphoplåtar är en av filmens styrkor. Musiken blir ett sätt att berätta mer än vad bilderna berättar.

Att göra film som har mycket under ytan är skickligt men också en utmaning. Jag känner mig lite tveksam till hur väl det fungerar i Bread and Salt. När ett ödesdigert bråket bryter ut är det svårt att tro på, det känns inte realistiskt. Det är synd på ett film som skulle kunna bli ett mästerverk annars. Men den är absolut värd att se och det är tydligt att regissören är skicklig och säkert kommer att skapa ännu starkare filmer framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Bardo

17 november, 2022 by Elis Holmström

Bardo
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 november 2022
Regi Alejandro G. Iñárritu

Någonstans, långt, långt därinne, finns en både intressant och vass film som gör en frontalattack på det moderna samhällets sämsta sidor. Socialmedia, click bait och allmän främlingsfientlighet avverkas med vassa kommentarer och dräpande slutsatser. I dessa stunder känns det som att Alejandro G. Iñárritu fortsätter på samma positiva bana som inleddes med Birdman för åtta år sedan. En film som markerade ett starkt avbrott från hans tidigare projekt. Trots dånande hyllningskörer har jag stora problem med filmer som 21 Gram och Älskade Hundar.

Iñárritu är expert på att grotta ned sig i total misär och han känns ständigt manad att undersöka hur långt människan kan falla. En sådan studie kan vara fascinerande men för Iñárritus del blev det mest tröttsamt och förutsägbart.

Med Birdman och The Revenant verkade den mexikanska regissören pånyttfödd. Skyfallen av tårar togs bort, de ersattes av en finurlig udd och sotsvart kompromisslöshet. Dessa två filmer tycktes ha motbevisat den uråldriga tesen, att gamla hundar inte kan lära sig sitta. Tyvärr verkar Iñárritu ha fallit in på samma problematiska bana som förr, energin och skaparglädjen från de senaste två projekten har nu ersatts med en virrig och rent obegriplig vision.

I en lång – och genuint obegriplig, utläggning från årets upplaga av Venedigs Filmfestival menar Iñárritu att Bardo är ett sorts möte mellan verkligheten och fantasin. Det hela kan ses som ett försök att skapa en slags reflektion över regissörens egen karriär, hans plats som mexikan i det amerikanska samhället. Idén är sannerligen inte originell men i alla fall god. Problemet är att utförande och manuskript är i det närmaste frånstötande. Att blanda surrealism och självinsikt drar genast tankarna till Federico Fellinis 8½. En film som inte är utan problem men som besitter en balans i ett virrvarr av fantasirika scener och poetiska bilder. Försöken i Bardo att uppnå någon sorts harmoni mellan det otroliga och jordnära är lika lyckad som att förvara isblock i Saharaöknen. Mest klandervärt är att Iñárritu själv känns påtagligt obekväm och vilsen vad gäller en slutdestination.

En mästare som Pedro Almodóvar kan få det mest absurda – ibland även groteska, att fungerar, men i sitt försök att emulera detta famlar Iñárritu i blindo. I en helt bisarr introduktion verkar hela filmen – och regissören, ha skorpsmulor innanför skjortan plus illasittande skor. Framställningen och regin är ansträngd, förvirrad och nästan frustrerad.

Bristen på en fullkomlig vision, både vad gäller patos och presentation, leder till en rad tvära kast där filmen håller på att få slagsida. Ett par gånger lyckas man snudda vid nutida problem. Det finns också ett par bra diskussioner mellan huvudrollsinnehavaren Daniel Giménez Cacho och hans två barn. I de här stunderna hittar filmen sitt hjärta. Men trots att receptet för framgång är mitt framför näsan på Iñárritu ignorerar han det. Istället fortsätter han att forcera och improvisera fram sekvenser som förtar all potential.

För mellan de intima diskussionerna återkommer utdragna, tramsiga och helt okontrollerbara scener där filmen bokstavligt talat löper amok. Det är som att Transformers-regissören Michael Bay har satt sig vid rodret och överöser filmen med allt mellan himmel och jord. Biobesökaren tvingas utstå en kakofoni av högljudd musik, hemska specialeffekter och metaforer som är så banala att de borde ses som en ren förolämpning. Även om det sker i en drömlik kontext blir upplevelsen plågsamt schizofren.

Surrealism och absurditet kan vara starka bundsförvanter men bara om regissören i fråga kan kontrollera dem. Iñárritu vägrar dock att lägga locket på och låter hela sin film bli till en cirkus där de vilda djuren äter upp cirkusartisterna, detta medan publiken förskräckt ser på. Att projektet är intellektuellt inkomplett blir än mer uppenbart då vi ser till vad som utspelat sig utanför filmen. Efter ett minst sagt ljummet mottagande vid premiären i Venedig valde Iñárritu att klippa ned filmen med ungefär tjugo minuter. Med tanke på att det finns ett genomgående tema gällande problematiken att lägga sig platt för etablissemanget blir detta beslut nästan farsartat. Trots denna nedskurna speltid känns Bardo längre än en resa till Japan med roddbåt. Och när de syrliga konversationerna åsidosätts för otaliga drömsekvenser blir upplevelsen en smärre tortyr.

Det här är inte en sårbar berättelse om förlorad identitet utan ett monstruöst virrvarr som saknar både ryggrad och relevans.

Vad som räddar projektet från ett bottenbetyg är – förutom de få dramatiska ljusglimtarna, en fantastisk teknisk kompetens. Iñárritu har numera gjort de långa och svepande tagningarna till ett signum. Precis som förr är det oerhört imponerande att beskåda. Fotografiskt är filmen också slående vacker och flera bilder är fullkomligt häpnadsväckande. Men detta är en klen tröst när vi har att göra med en film som är idémässigt bankrutt samt en regissör som genomför sitt jobb utan vett eller disciplin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: All of Our Heartbeats Are Connected Through Exploding Stars – En vacker och hoppingivande film

17 november, 2022 by Birgitta Komaki

All of Our Heartbeats are Connected Through Exploding Stars
Betyg 3
Svensk premiär 18 november 2022
Regi Jennifer Rainsford

Katastrofen i Japan 2011 startade med en jordbävning i havet sedan kom tsunamin.
Hus, bilar och människor spolas bort. Människor saknar sina anhöriga och minns dem med kärlek. Man har också en tro att de som dör ändå finns kvar hos oss. I filmen skildras några personer och hur de lever vidare med sina liv. Man vill hålla kvar kontakten med sina anhöriga. En kvinna fortsätter skriva brev till sin försvunne
make någon annan dyker i havet för att känna närheten till en maka som kan ha försvunnit i havet.

Det är en film som skildrar katastrofen, miljöförstörelsen i havet och sorgen.
Men mest visas havets skönhet och storhet. Mycket är filmen under vatten, i havet.
Det oändliga havet men också det lilla livet. Mikroorganismer som rör sig en millimeter om dagen. Det är otroligt vackert filmat och förtrollande scener.

Utan många ord kan filmen få en att inse att allt hänger ihop. Att livet fortgår trots katastrofer och att mikroorganismerna fortsätter sin långsamma millimetervandring .
En vacker och hoppingivande film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 365
  • Sida 366
  • Sida 367
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in