• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Renaida Braun och Frida Argento i ny dramaserie på SVT

22 december, 2022 by Redaktionen

Fejk. Svensk dramaserie från 2023. Foto: Christoffer Lomfors

SVT:s dramaserie Fejk med Renaida Braun (The Playlist), Frida Argento (Young Royals), Felicia Kartal (Lyckoviken) mfl i huvdrollerna har premiär 3 februari på SVT Play. Ett pressmeddelande berättar:

Tre tjejers öden flätas samman kring en dramatisk händelse som leder till en persons försvinnande. Något som ett år senare fortfarande påverkar alla och riskerar att rasera både vänskap, kärlek och karriär för de inblandade.

Fejk har premiär den 3 februari på SVT Play och består av sex avsnitt. Nu kan du förhandstitta på dom två första avsnitten i SVT:s pressrum. I rollerna: Renaida Braun (The Playlist), Frida Argento (Young Royals), Felicia Kartal (Lyckoviken), Malte Gårdinger (Young Royals), Dakota Trancher Williams (Bonusfamiljen), Tiam Miladi (Zebrarummet), Sunny Taylor, Adam Dahlström mfl. Regi & manus: Maria Karlsson Thörnqvist (Festen)

Handlingen utspelar sig i den fiktiva småstaden Sjöhem och är en hemvändarhistoria med en mörk hemlighet som motor. Dom tre vännerna: Marie, spelad av artisten Renaida Braun, Sandi (Frida Argento) och Faye (Felicia Kartal) trodde att dom lämnat förra sommarens händelser bakom sig. När Marie är redo att gå upp på scen kommer det ödesdigra sms:et från Sandi. Ett sms som vänder upp och ner på tillvaron och tvingar henne att möta det som aldrig skulle komma upp till ytan.
”Någon vet vad som hände Kevin, du måste komma hem.”

För manus och regi står Maria Karlsson Thörnqvist som ligger bakom tittarsuccén Festen.

Titellåten till serien (Flyga högt) är både specialskriven och framförd av Renaida Braun.

Premiär 3 februari 2023 på SVT Play 6×35 min

Arkiverad under: Scen, TV

Succé för ny julshow – Fröken Elvis i Stenhammarsalen

21 december, 2022 by Mats Hallberg

18/12 2022

Stenhammarsalen i Göteborg

Arrangör: MTA Production / AB Monarch Music AB

Tajmingen var definitivt inte optimal för min del. Starttid för konserten var satt till 18:00 fjärde advent. Vid den tidpunkten fanns jag på plats på tredje rad, hörde i högtalarna jazziga melodier framförda (tror jag) av bland andra Frank Sinatra och Ella Fitzgerald, förknippade med årets största högtid. Hade strax före lämnat sportkrog på Avenyn som visade finalen i fotbolls-VM (hade som pensionär haft tid och lust att se merparten av turneringens sändningar), trots att något avgörande ännu inte ägt rum. Men eftersom livemusiken från en kvinnlig kvintett var så högklassig släppte jag tankarna på högdramatisk fotboll. Dessutom låg det nära till hands att gräma sig över att evenemanget krockade med celeber hyllning till Sonya Hedenbratt på Stora Teatern.

Minnesgoda läsare vet att Fröken Elvis förekommit i K-bloggen tidigare. Minst fem texter har publicerats varav undertecknad är skyldig till fyra av dem. Senaste liveupplagan ser något annorlunda ut, då ett par ordinarie medlemmar fått förhinder (mammalediga?). Den eminenta textleverantören och sångerskan Camilla Fritzén omges på en julbelyst och stjärnprydd scen av Sanna Andersson, Josefin Berge, Sofia Tåhlin samt senaste tillskottet Petra Wahlgren. I och med Wahlgren introduceras fiol, i praktiken istället för trombon. De instrument som hörs mest frekvent är ståbas, akustisk gitarr, fiol, trummor och keyboard. Som förutsett sker många byten av instrument vilket i vanlig ordning piggar upp. I samband med att dessa välutbildade multiinstrumentalister presenteras uppmärksammas också deras ljud- och ljusansvarige. Ska poängteras att denne Axel hade fixat eminent ljud.

Fröknarna har ju avsevärt expanderat sin hommage-formel. Ändå svävar Elvis ande över scen. I noga förberett mellansnack alluderas på och frågas om jultraditioner. (hävdas att ambitionen är att bättra på julstämningen bland publiken.) Därutöver anspelas på The King vid lämpliga punkter i det program som pågår lagom länge i två avdelningar. Finns mycket att bli förtjust i på en konsert med fem kvinnor som skaffat sig en självständig stil: Sinnet för starka melodier, samspelet, stämsången, rytmkänslan, smarta texter, genomtänkt mellansnack med mera.

foto från Fröken Elvis hemsida (taget vid annat tillfälle – foto Tom Goren

Minst sagt suggestiv inledning hämtas från senaste skivan Elvis och giganterna, genom att miniversion av Bolero med ny julig text på svenska framförs. Vokala successiva stegringen torde vara en utmaning, fast inget som ställer till bekymmer för textförfattaren. Sker en lyckad övergång rent musikaliskt till Så misstänksam (Suspicious Mind). Minns jag rätt spelar Wahlgren här melodica

. Låtlistan är konstruerad enligt devisen omväxling förnöjer. Efter juldesignad ballad med sång från nästan alla i den refräng som slår fast att ”den största glädjen är att ge, inte få”, skiftas effektfullt till bluegrass-stuk där vi delges råd om att sänka våra förväntningar. Att julen får oss att tänka på människor på livets skuggsida, symboliseras kongenialt av Fröknarnas berörande, nära nog tårdrypande, I betongen (In The ghetto). Det förbluffande kreativa bandet visar ingen överdriven respekt gentemot det traditionsenliga, anser att julsånger kan stöpas om. Sist före paus bjuds nämligen på fragment ur Staffansvisan i spelmanstappning. I denna upphottade variant breder fiolen ut sig i full frihet. Absolut en höjdpunkt!

Tillbaka efter paus har ombyte av scenkläder genomförts, vilket poängterar att vi är med om en show. Med lustfylld samstämmighet huggs det in på ett juligt potpurri sittandes på den rytmlåda, ursprungligen från Peru, som heter cajon. Till en början sjunger Fröknarna fiffigt nog med sin idols röst i bakgrunden. Ett festligt fyrverkeri av upphetsande rytmer och välkända julramsor. I en annan sekvens skojas hejvilt på doo wop -manér med O helga natt och andra traditionstyngda sånger.

Därefter vidtar med kul koreografi en djupdykning i innehållet på senaste skivan. Försvenskade bearbetningar av Tjajkovskij, Beethoven och Schubert fick representera den härligt diversifierade stil publiken påtagligt uppskattar. Otroligt att Für Elise kan låta stompig, Ave Maria utvecklas till ett hisnande crescendo om ensamhet och hur Fritzells frasering och vibrato blir en kulmen genom det sätt hon ackompanjeras av sammansvetsade medmusiker. Den sprudlande musikaliteten och känsliga behandlingen av material gör sig gällande också i Psykopat (Devil In Disguise), Jag glömmer aldrig dig (Always On My Mind) och i Elvis specialskrivna comeback-julsång med citat från Martin Luther King. Sist nämnda tonsatta appell ges en särskild introduktion.

Stenhammarsalen är näst intill fullsatt, Efter vad som deklareras vara sista låt ges på begäran extranummer. Resulterar i stående ovationer. Med Sanna Andersson på munspel i introt framförs vemodigt vackra Auld Lang Syne och allra sist bildas två formationer vilka finstämt sjunger a cappella. Således en minnesvärd julkonsert som lyser upp i en mörk tid, sprider skratt och allvar, svängiga toner och fridfull stämning.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: I Wanna Dance With Somebody – en otroligt mäktig låtlista

21 december, 2022 by Birgitta Komaki

I Wanna Dance With Somebody
Betyg 4
Svensk premiär 21 december 2022
Regi Kasi Lemmens

Naomi Ankie gör rollen som Whitney Houston lysande. Trots att hon inte är porträttlik glömmer man snart att hon inte är Whitney. Genom musiken lever Whitney kvar och filmen bärs fram av alla berömda sånger.

Vid 23 års ålder är hon hela Amerikas älskling med en image av helylle. Att hon har ett förhållande med en tjej, Robin (Nafessa Williams) , är inte accepterat. När hon 1992 gifter sig med Bobby Brown (Ashton Sanders) är det ett val för att få familj och barn.
En dotter får de men äktenskapet blir trassligt.

Familj är viktigt och Whitneys föräldrar är med och styr i karriären. Cissi Houston (Tamara Tunge) är själv känd sångerska och en hård lärare. John Houston (Clarke Peters) tar hand om ekonomin och låter pengarna flöda. När ekonomin är kaos måste Whitney ut på en turné med 70 spelningar. En turné som slutar med drogproblem och kollaps.

Filmen berättar om Whitneys liv och karriär. Hennes musikaliska framgångar och konserter. Även om hennes liv utanför musiken skildras är det ändå hennes musik
som blir filmens innehåll. Med otaliga hits , 6 grammis och 200 sålda album slår hon många musikaliska rekord. När hon sjunger nationalsången på Super Bowl övertygar hon en hel nation och 1994 sjunger hon på Nelson Mandelas konsert.
1992 spelar hon in filmen Bodyguard med Kevin Costner som har blivit en klassiker
med låten I Will always love you. Fler filmer följer.

Om hennes privatliv berättar filmen det som är känt sedan tidigare utan att gå in djupare. Trots 2,5 timmar speltid känner man artisten men inte kvinnan och modern Whitney.Den starka kvinna man får en bild av, som alltid vet vilken musik som är hennes i diskussion med skivbolagets producent Clive Davis (Stanley Tucci) är en sida.
Dem andra sidan av hennes liv fördjupar sig filmen inte i. Hon behåller sin integritet och stjärnglansen får fortsätta stråla. Att hon dog i 48 år gammal med droger i kroppen visar att det fanns en annan Whitney också. Den tragiska historien berättar mer om personen Whitney än den här filmen vill avslöja.

Med en otroligt mäktig låtlista tar musiken hem allt i den här filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Whitney Houston

Filmrecension: Decision to Leave – fröjd för hjärna, ögon och hjärta

21 december, 2022 by Linou Gertz

Decision to Leave
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2022
Regi Park Chan-Wook

I slutet av 1990-talet, och början av det nya 2000-talet, inleddes en ny skara filmer med den klassiska figuren Martin Beck – gestaltad av Peter Haber – där de frångick direkta tolkningar av enskilda litterära verk för att istället industrialisera varumärket och pumpa ut flertalet filmer i stora hop. Men det var inte enda förändringen som filmerna genomgick – nu fanns också ett berättartekniskt grepp där huvudkaraktärerna inte bara var poliser i tjänst, utan även privatpersoner med sina egna problem och våndor. En slags Nordic Noir där mörkret inte kom utifrån samhället eller solens frånvaro utan istället människans inre. Det är någonting som känns igen i den Cannes-prisade polisthrillern vars Sydkoreanske regissör, tidigare känd för bland annat Hämnar-trilogin (inledd med Oldboy) och klaskritiske Snowpiercer, i intervjuer erkänt den svenska polisinsinpirationen.

Om regissören gjort sig känd för våld och dramatik har han i senare filmer, som Stoker och Handmaiden, utvecklat en mer stilistisk lyrik i högre estetisk anda där allting inte alltid är så entydigt och lättbegripligt. Även denna film kräver sin uppmärksamhet och sitt engagemang. I grunden väldigt enkel, en mordgåta vars lösning inte är slutet utan bara början, och en polis vars olösta fall håller honom vaken så till den grad att det nästan dödar honom. Sen tillkommer en inte så klassisk Fem Fatale vars trassliga relationer och mångbottnade personlighet gör allting desto krångligare. Upplägget och berättarstilen underlättar inte utan sätter hela tiden sin tittare på prov så det är inte filmen för någon som söker lätt underhållning i julhelgen, utan den medvetne cineasten som vill berikas och känna ömsesidig respekt från en filmlyriker vars verk nästan uppgår i ett drömtillstånd.

Detta är dock inte bara en fröjd för hjärnan utan också för ögonen och hjärtat. Det är nämligen inte bara väldigt snyggt filmat och färggraderat utan även väldigt vackra motiv som fångats. Miljöer av storstadsdjungel och vykortsvackra stränder är bara ett par exempel av det ögongodis som presenteras. Tillsammans med komplexa människor, personligheter och intrikata relationer är det svårt att inte falla pladask för denna svårsmälta pärla och vilja ta den till sig och trycka hårt mot bröstet som att hålla om en kär vän som blivit svårt sjuk och kanske aldrig får återse igen. Därför lämnar jag biografen något omskakad utan en riktig klar bild vad jag faktiskt varit med om – förutom en snyggare och komplexare variant av Nordic Noir som på något sätt fångat omvärldens intresse – och med en känsla av att den kommer hålla mig uppe likt en av de många olösta fall i filmen. Tur då bara att den utsöndrar livsenergi snarare än undergångskänsla så det inte slutar där.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Park Chan-Wook

Filmrecension: Mästerkatten 2 – energisk, humoristisk och lättsam historia

20 december, 2022 by Elis Holmström

Mästerkatten 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Joel Crawford, Januel Mercado

Då Dreamworks Shrek hade premiär för mer än tjugo år sedan var det den första konkurrenten till Pixar, som efter succéerna med Ett Småkryps Liv och Toy Story verkade ha monopol på datoranimerad film. Den västerländska animerade filmen verkade därmed vara uppdelad mellan Dreamworks och Pixar.

Men där Pixar har fortsatt att frodas – och bevarar sin status som en av världens främsta filmstudios oavsett format, har Dreamworks fallit tillbaka i skuggorna. Studions senaste filmserier som Boss Baby och Madagascar har inte direkt försatt biobesökare i eld och lågor. Numera kan Dreamworks inte ens titulera sig som näst bäst inom kategorin animerad film, den titeln tillfaller istället Illumination vars finansiella framgångar inte tycks upphöra.

Shrek har – likt sin studio, blivit irrelevant. Där Toy Story belönades med ett knippe fenomenala uppföljare blev Shrek sämre för varje ny film. 2011 var serien totalt dränerad, det enda sättet vara att sadla om och lämna det gröna träskmonstret. Den karismatiske och stridslystne Mästerkatten fick istället sin första solofilm som mottogs relativt väl. När nu uppföljaren väl har premiär har det gått otroliga elva år, en väntetid som kan jämföras med James Camerons uppföljare till Avatar.

Men där Camerons mastodontprojekt bär med sig förväntningar om att rädda biograferna ur ekonomisk kris finns det inga storslagna ambitioner med Mästerkatten 2. Det är en regelrätt uppföljare som inte har några tankar på världsherravälde. Men denna lättsamma inställning gör också uppföljaren till en oväntat underhållande, men förutsägbar, film.

Att hoppas på något nyskapande eller innovativt vad gäller den animerade familjefilmen i och med Mästerkatten 2 är bäst att glömma. Det här är lika traditionellt som raketer och champagne på nyårsafton. Patoset är sockrat och pudrat, berättelsen är så pass simpel att den kunde ha formats med hjälp av en kakform. Regissörerna Joel Crawford och Januel Mercado kunde därmed ha kunnat koppla på autopiloten. Men till deras stora förtjänst uppvisar de istället en brinnande entusiasm för projektet. Från första början trycker man gasen i botten med skamlöst hurtiga och storslagna actionscener som är mycket medvetna om sin absurda natur.

Det vilar något ungdomligt, busigt och finurligt över hela filmen vilket förmildrar de förutsägbara strukturerna och bristen på sann kreativitet. Det är så pass energiskt att Crawford och Mercado ibland glömmer bort att de regisserar en barnvänlig familjefilm, detta då de introducerar rena skräckelement som kommer leda till både en och annan tänd nattlampa för de yngsta besökarna. Men den här spretiga och spontana registilen är oväntat charmerande då den är befriad från någon som helst cynism. Många gånger kan det tyckas vara alltför kaotiskt och flamsigt men det balanseras ständigt upp av den ostoppbara energin.

Tyvärr så förtas en del av behållning i och med den svenska lokala versionen, något de flesta svenska biobesökare kommer att behöva se. Vi får varken Antonio Banderas eller den geniala Olivia Colmans röster. Istället serveras – ännu en gång, en oinspirerad och sömnig dubbning som får flera sekvenser att kännas onödigt forcerade och krystade. Förutom Rafael Edholm i huvudrollen verkar ensemblen ha gått i ide. Det finns dock flera problematiska inslag som inte kan tillskrivas dubbningen.

Animationen flänger runt mer än den titulära katten. Tanken är att skapa en hybridvariant av animation som ska befinna sig någonstans mellan den typiska västerländska digitala animationen och japansk anime. Slutresultatet blir dock bisarrt eftersom flera sekvenser, innehållandes ett multum av karaktärer i full rörelse, mest liknar marionetter som just genomgått höftledsoperationer. Den här grovhuggna animationen är tyvärr indikativ för filmens final. Trots entusiasmen och passionen finns det en gräns när fundamentet är otillräckligt. Då klimax närmar sig finns det knappt något kvar att ge. Det blir en pliktskyldig och menlös final som trampar vatten i sådana mängder att det kommer att orsaka fuktskador i biosalongen.

Även om Mästerkatten 2 inte är något polerat mästerverk är det dock svårt att inte ha väldigt roligt. Det är en energisk, humoristisk och lättsam historia som passar utmärkt i jultider.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 356
  • Sida 357
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in