18/12 2022
Stenhammarsalen i Göteborg
Arrangör: MTA Production / AB Monarch Music AB
Tajmingen var definitivt inte optimal för min del. Starttid för konserten var satt till 18:00 fjärde advent. Vid den tidpunkten fanns jag på plats på tredje rad, hörde i högtalarna jazziga melodier framförda (tror jag) av bland andra Frank Sinatra och Ella Fitzgerald, förknippade med årets största högtid. Hade strax före lämnat sportkrog på Avenyn som visade finalen i fotbolls-VM (hade som pensionär haft tid och lust att se merparten av turneringens sändningar), trots att något avgörande ännu inte ägt rum. Men eftersom livemusiken från en kvinnlig kvintett var så högklassig släppte jag tankarna på högdramatisk fotboll. Dessutom låg det nära till hands att gräma sig över att evenemanget krockade med celeber hyllning till Sonya Hedenbratt på Stora Teatern.
Minnesgoda läsare vet att Fröken Elvis förekommit i K-bloggen tidigare. Minst fem texter har publicerats varav undertecknad är skyldig till fyra av dem. Senaste liveupplagan ser något annorlunda ut, då ett par ordinarie medlemmar fått förhinder (mammalediga?). Den eminenta textleverantören och sångerskan Camilla Fritzén omges på en julbelyst och stjärnprydd scen av Sanna Andersson, Josefin Berge, Sofia Tåhlin samt senaste tillskottet Petra Wahlgren. I och med Wahlgren introduceras fiol, i praktiken istället för trombon. De instrument som hörs mest frekvent är ståbas, akustisk gitarr, fiol, trummor och keyboard. Som förutsett sker många byten av instrument vilket i vanlig ordning piggar upp. I samband med att dessa välutbildade multiinstrumentalister presenteras uppmärksammas också deras ljud- och ljusansvarige. Ska poängteras att denne Axel hade fixat eminent ljud.
Fröknarna har ju avsevärt expanderat sin hommage-formel. Ändå svävar Elvis ande över scen. I noga förberett mellansnack alluderas på och frågas om jultraditioner. (hävdas att ambitionen är att bättra på julstämningen bland publiken.) Därutöver anspelas på The King vid lämpliga punkter i det program som pågår lagom länge i två avdelningar. Finns mycket att bli förtjust i på en konsert med fem kvinnor som skaffat sig en självständig stil: Sinnet för starka melodier, samspelet, stämsången, rytmkänslan, smarta texter, genomtänkt mellansnack med mera.
Minst sagt suggestiv inledning hämtas från senaste skivan Elvis och giganterna, genom att miniversion av Bolero med ny julig text på svenska framförs. Vokala successiva stegringen torde vara en utmaning, fast inget som ställer till bekymmer för textförfattaren. Sker en lyckad övergång rent musikaliskt till Så misstänksam (Suspicious Mind). Minns jag rätt spelar Wahlgren här melodica
. Låtlistan är konstruerad enligt devisen omväxling förnöjer. Efter juldesignad ballad med sång från nästan alla i den refräng som slår fast att ”den största glädjen är att ge, inte få”, skiftas effektfullt till bluegrass-stuk där vi delges råd om att sänka våra förväntningar. Att julen får oss att tänka på människor på livets skuggsida, symboliseras kongenialt av Fröknarnas berörande, nära nog tårdrypande, I betongen (In The ghetto). Det förbluffande kreativa bandet visar ingen överdriven respekt gentemot det traditionsenliga, anser att julsånger kan stöpas om. Sist före paus bjuds nämligen på fragment ur Staffansvisan i spelmanstappning. I denna upphottade variant breder fiolen ut sig i full frihet. Absolut en höjdpunkt!
Tillbaka efter paus har ombyte av scenkläder genomförts, vilket poängterar att vi är med om en show. Med lustfylld samstämmighet huggs det in på ett juligt potpurri sittandes på den rytmlåda, ursprungligen från Peru, som heter cajon. Till en början sjunger Fröknarna fiffigt nog med sin idols röst i bakgrunden. Ett festligt fyrverkeri av upphetsande rytmer och välkända julramsor. I en annan sekvens skojas hejvilt på doo wop -manér med O helga natt och andra traditionstyngda sånger.
Därefter vidtar med kul koreografi en djupdykning i innehållet på senaste skivan. Försvenskade bearbetningar av Tjajkovskij, Beethoven och Schubert fick representera den härligt diversifierade stil publiken påtagligt uppskattar. Otroligt att Für Elise kan låta stompig, Ave Maria utvecklas till ett hisnande crescendo om ensamhet och hur Fritzells frasering och vibrato blir en kulmen genom det sätt hon ackompanjeras av sammansvetsade medmusiker. Den sprudlande musikaliteten och känsliga behandlingen av material gör sig gällande också i Psykopat (Devil In Disguise), Jag glömmer aldrig dig (Always On My Mind) och i Elvis specialskrivna comeback-julsång med citat från Martin Luther King. Sist nämnda tonsatta appell ges en särskild introduktion.
Stenhammarsalen är näst intill fullsatt, Efter vad som deklareras vara sista låt ges på begäran extranummer. Resulterar i stående ovationer. Med Sanna Andersson på munspel i introt framförs vemodigt vackra Auld Lang Syne och allra sist bildas två formationer vilka finstämt sjunger a cappella. Således en minnesvärd julkonsert som lyser upp i en mörk tid, sprider skratt och allvar, svängiga toner och fridfull stämning.