• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Kristin – genialiskt

10 februari, 2023 by Pernilla Wiechel

Kristin
Scen: Stadsteatern Kilen, sedd 9 feb (nypremiär 8 feb)
Medverkande och medskapare: Anna-Maria Käll
Idé, text och regi: Hanna Adolfsson (fritt efter August Strindbergs text)                                          Koreograf och dramaturg: Emma Krafft
Ljus och ljud: Gustave Lund
Grafisk design: Moa Pettersson Lund                                                                                                   Foto: Kevin Chang

Det retoriska greppet och perspektivet är genialiskt i debuterande Hanna Adolfssons dramaturgi och text. Hon låter kokerskan som vi – via Strindbergs scenhänvisningar till Fröken Julie från 1888 – får veta ”sover”, är ”slö”, ”trög” och på grund av sin ”alldaglighet har en mer abstrakt karaktär” – en utfyllnad – äntligen få tala ut! Istället får vi ta del av allt genom Kristins ögon, som är allt annat än slö. Sover gör hon verkligen inte heller.

Vår nutida feministiska författare bell hooks skulle kalla Adolfssons text ett moment av ”talking back”. Klassmotsättningarna (även könsmotsättningarna) känns in i benmärgen, redan i början av föreställningen. Initialt skildras motsättningarna/ gapet mellan herr författare Strindberg själv – gestaltad på scen i form av en pappersdocka i mitten – i sin trångsynthet från 1888 – och en verklig effektivt arbetande köksa Kristin av kött och blod. Författaren hörs därefter svagt, som en inspelad röst, i korta inhopp. Men vartefter spelet tar vid är det motsättningarna/gapet mellan gestalterna i originalpjäsen det handlar om. Pigan/kokerskan/städerskan Kristin själv och Greven, betjänten Jean och unga fröken Julie. Alla roller blir effektivt tolkade av den enda skådespelaren Anna-Maria Käll som finns på scenen, närvarande och självklar.

Förhållandena beskrivs vara sådana i originalet att Kristin är förlovad med Jean men de är båda anställda hos Greven och hans dotter Julie – och lyder under dem. I Adolfssons text upplever vi hur Kristin tvingas till underkastelse men också till slut säger ifrån, och hur hon känner sig när hon hör Jean förföra Julie (och hon visst är vaken och hör allt!), men hur hon i kvinnoallians tar på sig att därtill även trösta Julie efteråt – samt också städa upp spåren efter den tragedi som därefter utspelar sig.

I Adolfssons föreställning talar Kristin till publiken om sitt stora ansvar och uttrycker precis sådan underkastelse hennes klasstillhörighet och kvinnoroll inpräntat. Här blandas vår samtid med dåtiden i pjäsen. Trots sin ställning har även hon en längtan som tar form av ett liv med Jean i en nutida tvåa på Kungsholmen med gröna växter i fönstret och vaser från Svenskt Tenn. I scenen där Kristin tar emot otaliga telefonsamtal från vänner och andra håll blir också orimliga krav – som samhället i dag, och även då, lägger i kvinnorollen – genialt skildrade. Tröst och allehanda tjänster – alltifrån sex-samtal till nödhjälp till barn som fått andnöd – delar hon ut, i stor hastighet utan paus. Hon har en vilja att ta ansvar och gränslöst räcka till. Här märks att texten delvis bygger på intervjuer med olika nutida kvinnor. Igenkänning uppstår också när jag hör att ”glutenfri mat” önskas i de orimliga beställningar hon får (i en annan scen), och de specifika ”laxkroketter” som ska levereras parallellt med självklart ”känslomässigt ansvar”.

I dagarna kom resultatet från en undersökning från TCO som sa att kvinnor spenderar mer tid hemma med barn än tidigare. Detta får följder för löner och pensioner för kvinnor, jämställdheten backar. Livspusslet är förmodligen fortfarande ett kvinnoansvar i alla samhällsklasser. Och för vem är det inte mest kännbart, om inte för dem varpå samhället vilar, de som utför fotarbetet och inte kan betala sig fria.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen

9 februari, 2023 by Elis Holmström

Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Rhys Frake-Waterfield

Det finns dåliga dagar och även riktigt dåliga dagar. Sedan finns det de tillfällen då en film som Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen måste upplevas. Att göra något galet eller hysteriskt kan – ibland, resultera i stor underhållning. Det kan antingen bli vansinnesbriljans – I Huvudet På John Malkovich, eller ett projekt som är så uselt att den uppenbara bristen på kompetens blir oförutsedd komik, bästa exemplet på detta är den kultförklarade The Room.

På pappret har Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen goda förutsättningar att bli ett underhållande fiasko. Premissen, med en mordgalen Nalle Puh som ackompanjeras av en sadistisk Nasse, är helt enkelt för galet för att inte kunna roa. Den här korta och simpla summeringen av filmens premiss är dock avsevärt mer kreativ och intelligent än något som filmen och regissören Rhys Frake-Waterfield har att erbjuda.

Efter en kort och fantasilös introduktion, som ironiskt nog innehåller filmens mest påkostade sektion – en animerad sekvens, börjar mardrömmen. Utrustad med en budget som inte ens förmår att köpa tuggummi utan att övertrassera kontot borde Waterfield ha förstått att humor och självironi är de mest effektiva verktygen för att övervinna de ekonomiska begränsningarna. Att manuskriptets intellektuella kapacitet får b-filmen Sharknado att framstå som ett verk av Samuel Beckett gör inte saken bättre. Någon form av ödmjukhet finns dock inte att hitta här. Förutom lite ofrivillig komik är detta en iskall, hjärtlös och motbjudande film vars själ och hjärta inte går att hitta.

Istället för att vända och vrida på Puh-elementen åsidosätts de istället. Snart förvandlas allting till en frånstötande sörja av kroppsvätskor som förolämpar hela skräckgenren. Här finns inte ens tillstymmelse till skräck, obehag eller pulshöjning. Det enda som Waterfield verkar vara inställd på är blodsutgjutelse. Förutom en ynka sekvens – som äcklar mer än skrämmer, finns det inget av värde vad gäller psykologisk skräck eller ens något sådant som uppfinningsrika avrättningar. Den knapra budgeten verkar uteslutande ha finansierat grisblod, tarmar och inälvor från en lokal slaktare.

Och eftersom passion, god smak och förnuft har flytt från produktionen lämnas vi med en film som är rent dysfunktionell vad gäller ’’triviala ting’’ som skådespel och klippning. Skådespelet går överhuvudtaget inte att beskriva utan att drabbas av slaganfall och migrän. Ledordet för hela rollbesättningen verkar ha varit talanglös. Pjäser som spelas på dagis framstår som Ingmar Bergman-produktioner då de jämförs med detta. Klippningen är lika anmärkningsvärt usel och hackar upp filmen likt ett av sina offer.

Slutligen måste det göras ett – motvilligt, politiskt inlägg. Jag har vanligtvis en mycket hög tolerans för vad som kan visas på film. Kontroversiella fall som Straw Dogs och I Spit On Your Grave bär med sig tydliga artistiska meriter och blir därför aldrig pornografiska våldsstudier. Detsamma kan sägas om den senaste Scream-filmen som besatt en oväntat vass berättelse. I dessa fall uppfattas den enorma våldsverkan varken exploaterande eller sadistisk från filmmakarna. Men det sätt som Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen porträtterar sina kvinnliga karaktärer på får mig att vilja anmäla produktionen till konsumentombudsmannen. Skräckfilmer har en lång och – ibland, problematisk relation till porträtteringen av kvinnor. Men regissörer som John Carpenter, och även Tobe Hooper, har besuttit ett viktigt mänskligt organ som hittas bakom pannbenet. De har aldrig låtit sina filmer bli till själlösa våldsoriger, vars enda syfte varit att bestialiskt mörda personer av motsatt kön.

Men genom 84 plågsamma minuter utsätts publiken här för grotesk misogyni där de kvinnliga karaktärerna är dömda till att skrika, himla med ögonen och givetvis visa upp sig utan kläder. Det hela görs utan tillstymmelse till humor eller ironi vilket får det hela att framstå cyniskt och utstuderat. Någon självbevarelsedrift eller intelligens går inte att hitta bland dessa hjärndöda karaktärer vilket förtydligar deras roll som rena offerlamm. Det är första gången på länge jag känt ett sådant här obehag gällande kvinnosynen i en film.

Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen är – förutom att vara en usel skräckfilm, ett hån mot den goda smaken och anständigheten. Jag kan endast råda dem som är måna om sin mentala och fysiska hälsa att hålla sig långt borta från allt som har med detta själlösa monster att göra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Magic Mike’s Last Dance

9 februari, 2023 by Elis Holmström

Magic Mike’s Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 februari 2023
Regi Steven Soderberg

Ibland kan det komma uppföljare som trots sin osannolika natur faktiskt är bra, tyvärr är Magic Mike och hans – påstådda, sista dans inte en sådan.

Då Steven Soderbergh regisserade den första filmen med Channing Tatum som titelfiguren, skapades en oväntad succé. Ämnet med manliga strippor var aningen chockartat för det i normala fall strikta Hollywood där nakenerotik inte kan nämnas utan att skapa stor – och onödig, kontrovers. Men även om ämnet verkade utlova en storartad nakenchock var den faktiska filmen något helt annat. Magic Mike visade sig vara en förklädd Steven Soderbergh-film årgång 2000, det vill säga: identitetslös, ointressant och slarvig. Efter framgångarna med Traffic har Soderbergh blivit till en sorts Woody Allen-kopia, utan dennes skandalösa privatliv, som producerar film på film i rasande takt utan eftertanke eller passion.

Det diskutabla ämnet visade sig endast vara ett förevändning för Soderberghs – numera, ständigt tafatta dramatik. Karaktärerna och händelserna var lika oförglömliga som fjolårets vinnare av Robinson. Men det har inte hindrat Soderbergh från att återvända till filmserien efter att ha stått över den första uppföljaren. Med tanke på hur förhållandevis nonchalant Soderbergh tog sig an ämnet senast hade i alla fall jag hoppats på någon form av svärta denna gång. En film där en aningen äldre Magic Mike fick grubbla på både det ena och det andra. Men Soderbergh är inte intresserad av att knyta ihop säcken med eftertänksamhet eller någon större respekt. Istället blir det hela en förkastlig upprepning av den usla Ocean’s Twelve där Soderbergh bestämde sig för att skapa en hutlös lekstuga och åka på Europa-safari. Magic Mike’s Last Dance följer olyckligtvis denna katastrofala formula till punkt och pricka. Vad som började som ett torftigt livsöde i Florida förvandlas nu till en osannolik tonårsdröm, där rikedom och det lyxigaste av London står i centrum. Hela utgångspunkten påminner om någon feltolkad version av My Fair Lady. Det sätt som berättelsen måste ta sig fram på för att rättfärdiga den absurda premissen får valfri Star Wars-film att framstå som allvarsam diskbänksrealism. Händelserna och upptågen har ingen rim eller reson och väldigt snart blir precis allt skrattretande i sin absurditet. Dock finns det bitvis ett underhållningsvärde då allting bara få skena iväg. Ett par sekvenser är till exempel så pass vansinniga att det det inte går att låta bli att skratta. Men det här är inte ett resultat av god regi, snarare en tursam olycka där det inkompetenta kaoset blir någon form av förvriden underhållning. Soderbergh tycks inte vara det minsta intresserad av att regissera eller kontrollera produktionen. Istället verkar han ha turistat runt på Londons gator medan ensemblen lever rövare. Salma Hayek och Channing Tatum har en kemi som är lika obefintlig som det svenska elstödet och deras romans – som ska vara filmens själ och hjärta, ekar tom. Det blir inte bättre av att samtliga karaktärer är lika välutvecklade som SJs senaste bokningssystem.

Allting tycks ha lekts fram och det finns ingen som helst omsorg om någonting. Mest flagrant blir detta i den uppsjö av erotiska danser som upptar det mesta av speltiden. För att tematiken gällande vuxendanser ska fungera behövs det antingen genuin sensualitet eller ett vulgärt chockvärde. Precis som första gången får publiken inte uppleva någotdera. Det görs fumliga försök att övertyga publiken om dansens emotionella värde genom en ansträngd berättarröst, men allt vi får se prov på är ett substitut för sömnpiller. Koreografin är ansträngd och så pass strikt att varje framträdande framstår likblekt. Då Soderbergh försöker koppla på erotiken blir resultatet lika romantiskt som att iaktta två skyltdockor placerade i märkliga positioner. Istället för att anamma den mer komiska dimensionen av filmen stirrar sig Soderbergh blind på att leka Fred Astaire, detta leder fram till en mördande tråkig final som endast påminner om en video på MTV.

Bitvis finns det ett underhållningsvärde i Magic Mike’s Last Dance, men Steven Soderbergh är oförmögen att se eller kapitalisera på dessa inslag. Allting mynnar ut i ytterligare en grå betongkloss i Soderberghs numera söndertrasade filmografi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Asterix och Obelix: I drakens rike

9 februari, 2023 by Birgitta Komaki

Asterix och Obelix: I drakens rike
Betyg 2
Svensk premiär 10 februari 2023
Regi Guillaume Canet

Kejsarinnan av Drakens rike fängslas efter en statskupp av prins Ding Tsin Qin. Hennes dotter prinsessan Tju si lyckas tillsammans med sin livvakt Sny Ting fly till Gallien. När hon träffar Asterix blir han genast förälskad i den vackra prinsessan medan Obelisk blir nockad av Sny Tings utstrålning. De båda hjältarna följer med till Drakens rike för att hjälpa till att befria kejsarinnan. Men även Cesar och hans romare är på väg för att inta Drakens rike.

En förälskad Obelix ( Gilles Lellouche) är den charmigaste i hela filmen. Att se ut som en randig ballong med mustasch och vara helt utan filter är oemotståndligt. När han dansar med sin kärlek Sny Ting eller blygt uppvaktar henne är det roligt. Asterix (Guillaume Canet) har fått en modernare roll med sina förslag om vegetarisk mat och att sluta slåss. Julius Caesar görs av Vincent Cassel, välkänd fransk skådespelare.
Zlatans omtalade roll i filmen är tyvärr alldeles för liten. Hans insatser är välfunna med anknytning till fotbollen Varför prata när man kan springa. Ni ville ha Antivirus och jag gav er Antivirus. Jag hade gärna sett mera av honom på duken. Han säger sina repliker själv. Annars är ju filmen dubbad och ibland stämmer inte mimik och tal .

Det här är den femte live-actionfilmen om Asterix och Obelix. Med en stor budget har man ändå åstadkommit en ganska medioker film. Trots en dubbad film tror jag få barn eller unga skulle förstå skämten. Och i ett rasande snabbt tempo avverkas de. Kanske för att man inte ska hinna tänka på hur dåliga de är. Den här filmen måste vara skapad enbart för vuxna Asterix och Obelix- fans som redan uppskattar allt med sina idoler.
Ett plus vill jag dock ge musiksättningen av filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Varför tycker Zara Larsson att tystnad är så hemsk?

8 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Zara Larsson, artist som gärna sticker ut hakan, har i en video på Tiktok förklarat att bio är till för de som vill prata högt och reagera, gärna analysera högt och ljudligt. Den som vill se en film och kunna ta till sig små detaljer uppmanas av henna att se filmen hemma hos sig själv. Detta deklamerar Zara Larsson med en röst som strålar av ego.

Många filmer har ljud eller olika detaljer som förmedlas med låg volym eller som tittaren måste sitta i lugn och ro för att observera. Det kan tillhöra själva filmens atmosfär att allt inte skriks ut med högsta volym. Sådana filmer lär vara omöjliga att se på bio om man skulle råka vara där samtidigt som Zara Larsson eller hennes fans. Jag undrar: varför är det så hemskt att se och uppleva något under tystnad? Är det så förfärligt att vara tyst i knappt två timmar?

För alla kanske inte Zara Larsson är jättekänd även om hennes musik har många lyssnare. Så för deras kännedom: Hon är född 1997, bosatt utanför Stockholm och en svensk artist som slog igenom i TV 4:s Talang 2008.

Nu är Tiktok som Tiktok. Där postas extremt korta videoklipp. I dessa korta videoklipp går det inte att föra något vettigt resonemang. Den som skriker högst vinner och tar sig igenom bruset. Den som är mest utmanande når ut. Är det ett sådant samtals- och debattklimat vi vill ha?

Zara Larsson lägger upp ett klipp på Tiktok där hon kategoriskt förklarar att den som vill se en film utan att övriga publiken högt och tydligt pratar om hur de analyserar filmen – den bör se filmen hemma hos sig själv istället. Jag tycker att det är tvärtom. Zara Larsson kan se film hemma hos sig själv där hon kan prata hur högt hon vill och skrika hur mycket hon vill.

Skrämmande är att Sveriges Television i Kulturnyheterna visar hennes filmklipp och tar upp det utan att låta det bli någon seriös diskusson kring frågan. Också Dagens Nyheter ger Zara Larsson utrymme. Jag menar, är det ens värt det? Majoriteten av biopubliken är säkert tillräckligt smart för att förstå att den som sitter och babblar högt kommer att missa detaljer i filmen som tillhör helheten och förstöra för omgivningen samtidigt.

Frågan är varför denna Tiktokvideo alls diskuteras? Att människor skrattar och applåderar under film finns det knappast någon som ifrågasätter. Däremot att högt analysera filmen är extremt okunnigt och ointelligent eftersom en film måste ses i sin helhet innan den ska analyseras.

Men vad säger Zara Larssons utbrott egentligen? Det är ett förfärligt vittnesmål om en utveckling i vår tid där en liten grupp vill ta över och höras mest. Det är också ett talande exempel på den okunnighet som breder ut sig där människor inte ens kan lyssna på något i lugn och ro. En tidsperiod där många tydligen är livrädda för eftertanke.

Jag utmanar Zara Larsson att följa med på en meditationsstund hos en zenbuddhistisk förening jag är med i. Sitt ner i en timme och låt tystnaden tala.

Arkiverad under: Film, Krönikor, Toppnytt Taggad som: bio, Biosalong, Zara Larsson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 342
  • Sida 343
  • Sida 344
  • Sida 345
  • Sida 346
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in