Magic Mike’s Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 februari 2023
Regi Steven Soderberg
Ibland kan det komma uppföljare som trots sin osannolika natur faktiskt är bra, tyvärr är Magic Mike och hans – påstådda, sista dans inte en sådan.
Då Steven Soderbergh regisserade den första filmen med Channing Tatum som titelfiguren, skapades en oväntad succé. Ämnet med manliga strippor var aningen chockartat för det i normala fall strikta Hollywood där nakenerotik inte kan nämnas utan att skapa stor – och onödig, kontrovers. Men även om ämnet verkade utlova en storartad nakenchock var den faktiska filmen något helt annat. Magic Mike visade sig vara en förklädd Steven Soderbergh-film årgång 2000, det vill säga: identitetslös, ointressant och slarvig. Efter framgångarna med Traffic har Soderbergh blivit till en sorts Woody Allen-kopia, utan dennes skandalösa privatliv, som producerar film på film i rasande takt utan eftertanke eller passion.
Det diskutabla ämnet visade sig endast vara ett förevändning för Soderberghs – numera, ständigt tafatta dramatik. Karaktärerna och händelserna var lika oförglömliga som fjolårets vinnare av Robinson. Men det har inte hindrat Soderbergh från att återvända till filmserien efter att ha stått över den första uppföljaren. Med tanke på hur förhållandevis nonchalant Soderbergh tog sig an ämnet senast hade i alla fall jag hoppats på någon form av svärta denna gång. En film där en aningen äldre Magic Mike fick grubbla på både det ena och det andra. Men Soderbergh är inte intresserad av att knyta ihop säcken med eftertänksamhet eller någon större respekt. Istället blir det hela en förkastlig upprepning av den usla Ocean’s Twelve där Soderbergh bestämde sig för att skapa en hutlös lekstuga och åka på Europa-safari. Magic Mike’s Last Dance följer olyckligtvis denna katastrofala formula till punkt och pricka. Vad som började som ett torftigt livsöde i Florida förvandlas nu till en osannolik tonårsdröm, där rikedom och det lyxigaste av London står i centrum. Hela utgångspunkten påminner om någon feltolkad version av My Fair Lady. Det sätt som berättelsen måste ta sig fram på för att rättfärdiga den absurda premissen får valfri Star Wars-film att framstå som allvarsam diskbänksrealism. Händelserna och upptågen har ingen rim eller reson och väldigt snart blir precis allt skrattretande i sin absurditet. Dock finns det bitvis ett underhållningsvärde då allting bara få skena iväg. Ett par sekvenser är till exempel så pass vansinniga att det det inte går att låta bli att skratta. Men det här är inte ett resultat av god regi, snarare en tursam olycka där det inkompetenta kaoset blir någon form av förvriden underhållning. Soderbergh tycks inte vara det minsta intresserad av att regissera eller kontrollera produktionen. Istället verkar han ha turistat runt på Londons gator medan ensemblen lever rövare. Salma Hayek och Channing Tatum har en kemi som är lika obefintlig som det svenska elstödet och deras romans – som ska vara filmens själ och hjärta, ekar tom. Det blir inte bättre av att samtliga karaktärer är lika välutvecklade som SJs senaste bokningssystem.
Allting tycks ha lekts fram och det finns ingen som helst omsorg om någonting. Mest flagrant blir detta i den uppsjö av erotiska danser som upptar det mesta av speltiden. För att tematiken gällande vuxendanser ska fungera behövs det antingen genuin sensualitet eller ett vulgärt chockvärde. Precis som första gången får publiken inte uppleva någotdera. Det görs fumliga försök att övertyga publiken om dansens emotionella värde genom en ansträngd berättarröst, men allt vi får se prov på är ett substitut för sömnpiller. Koreografin är ansträngd och så pass strikt att varje framträdande framstår likblekt. Då Soderbergh försöker koppla på erotiken blir resultatet lika romantiskt som att iaktta två skyltdockor placerade i märkliga positioner. Istället för att anamma den mer komiska dimensionen av filmen stirrar sig Soderbergh blind på att leka Fred Astaire, detta leder fram till en mördande tråkig final som endast påminner om en video på MTV.
Bitvis finns det ett underhållningsvärde i Magic Mike’s Last Dance, men Steven Soderbergh är oförmögen att se eller kapitalisera på dessa inslag. Allting mynnar ut i ytterligare en grå betongkloss i Soderberghs numera söndertrasade filmografi.