Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Rhys Frake-Waterfield
Det finns dåliga dagar och även riktigt dåliga dagar. Sedan finns det de tillfällen då en film som Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen måste upplevas. Att göra något galet eller hysteriskt kan – ibland, resultera i stor underhållning. Det kan antingen bli vansinnesbriljans – I Huvudet På John Malkovich, eller ett projekt som är så uselt att den uppenbara bristen på kompetens blir oförutsedd komik, bästa exemplet på detta är den kultförklarade The Room.
På pappret har Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen goda förutsättningar att bli ett underhållande fiasko. Premissen, med en mordgalen Nalle Puh som ackompanjeras av en sadistisk Nasse, är helt enkelt för galet för att inte kunna roa. Den här korta och simpla summeringen av filmens premiss är dock avsevärt mer kreativ och intelligent än något som filmen och regissören Rhys Frake-Waterfield har att erbjuda.
Efter en kort och fantasilös introduktion, som ironiskt nog innehåller filmens mest påkostade sektion – en animerad sekvens, börjar mardrömmen. Utrustad med en budget som inte ens förmår att köpa tuggummi utan att övertrassera kontot borde Waterfield ha förstått att humor och självironi är de mest effektiva verktygen för att övervinna de ekonomiska begränsningarna. Att manuskriptets intellektuella kapacitet får b-filmen Sharknado att framstå som ett verk av Samuel Beckett gör inte saken bättre. Någon form av ödmjukhet finns dock inte att hitta här. Förutom lite ofrivillig komik är detta en iskall, hjärtlös och motbjudande film vars själ och hjärta inte går att hitta.
Istället för att vända och vrida på Puh-elementen åsidosätts de istället. Snart förvandlas allting till en frånstötande sörja av kroppsvätskor som förolämpar hela skräckgenren. Här finns inte ens tillstymmelse till skräck, obehag eller pulshöjning. Det enda som Waterfield verkar vara inställd på är blodsutgjutelse. Förutom en ynka sekvens – som äcklar mer än skrämmer, finns det inget av värde vad gäller psykologisk skräck eller ens något sådant som uppfinningsrika avrättningar. Den knapra budgeten verkar uteslutande ha finansierat grisblod, tarmar och inälvor från en lokal slaktare.
Och eftersom passion, god smak och förnuft har flytt från produktionen lämnas vi med en film som är rent dysfunktionell vad gäller ’’triviala ting’’ som skådespel och klippning. Skådespelet går överhuvudtaget inte att beskriva utan att drabbas av slaganfall och migrän. Ledordet för hela rollbesättningen verkar ha varit talanglös. Pjäser som spelas på dagis framstår som Ingmar Bergman-produktioner då de jämförs med detta. Klippningen är lika anmärkningsvärt usel och hackar upp filmen likt ett av sina offer.
Slutligen måste det göras ett – motvilligt, politiskt inlägg. Jag har vanligtvis en mycket hög tolerans för vad som kan visas på film. Kontroversiella fall som Straw Dogs och I Spit On Your Grave bär med sig tydliga artistiska meriter och blir därför aldrig pornografiska våldsstudier. Detsamma kan sägas om den senaste Scream-filmen som besatt en oväntat vass berättelse. I dessa fall uppfattas den enorma våldsverkan varken exploaterande eller sadistisk från filmmakarna. Men det sätt som Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen porträtterar sina kvinnliga karaktärer på får mig att vilja anmäla produktionen till konsumentombudsmannen. Skräckfilmer har en lång och – ibland, problematisk relation till porträtteringen av kvinnor. Men regissörer som John Carpenter, och även Tobe Hooper, har besuttit ett viktigt mänskligt organ som hittas bakom pannbenet. De har aldrig låtit sina filmer bli till själlösa våldsoriger, vars enda syfte varit att bestialiskt mörda personer av motsatt kön.
Men genom 84 plågsamma minuter utsätts publiken här för grotesk misogyni där de kvinnliga karaktärerna är dömda till att skrika, himla med ögonen och givetvis visa upp sig utan kläder. Det hela görs utan tillstymmelse till humor eller ironi vilket får det hela att framstå cyniskt och utstuderat. Någon självbevarelsedrift eller intelligens går inte att hitta bland dessa hjärndöda karaktärer vilket förtydligar deras roll som rena offerlamm. Det är första gången på länge jag känt ett sådant här obehag gällande kvinnosynen i en film.
Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen är – förutom att vara en usel skräckfilm, ett hån mot den goda smaken och anständigheten. Jag kan endast råda dem som är måna om sin mentala och fysiska hälsa att hålla sig långt borta från allt som har med detta själlösa monster att göra.