• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: R.M.N. – Kall vinter – bitvis enastående träffsäker och kryper under huden

21 februari, 2023 by Rosemari Södergren

R.M.N. – Kall vinter
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Cristian Mungiu

En mörk otäck skildring främlingsfientlighet och okunskap som gror runt om i EU-länder. Handlingen utspelas i en rumänsk by där både tyskar och många ungrare bor och befolkningen klarat av att bo tillsammans med en del gnissel, men när några män från Sri Lanka kommer för att arbeta i byns bageri bryter alla fördomar lös och rasismen släpps fri i alla sin ruggighet. Samtidigt går det att förstå bybornas frustration. Många bybor jobbar utomlands eftersom det inte finns särskilt många arbetstillfällen i bygden. Den utarmning av vuxna som gör att många barn får växa upp utan sina föräldrar närvarande påverkar säkert människor på djupet.

En stark skepticism mot EU gror också. Byn och omgivande bygden skulle behöva satsning på elektricitet och moderna vägar – men de EU-bidrag som går att få är till parker. När människor bor granne med skogen är inte parker vad de behöver. Det är en stark känga till de stadsboende makthavarna i EU-

Huvudpersonen är Matthias, en rumänsk gästarbetare i Tyskland, som jobbar på ett tyskt slakteri och råkar i våldsamt bråk. (Varning: det är några äckliga bilder från slakteriet i filmens början. Om du liksom jag älskar djur är det bra att nästan blunda i början för att slippa se det plågsamma.) Matthias drar därifrån så fort han bara kan och återvänder till sin hemby i Transsylvanien.

Som huvudperson är Matthias inte direkt någon jag känner sympati för. Han är mannen som byns präst vänder sig till för att få hjälp att döda sin gris till jul. Hans ex-fru Ana bor med deras åtta-årige son Rudi, som i stort sett aldrig pratat. Men sin maskulina inställning försöker Matthias var en god förebild för sin son och tar ut honom i skogen för att lära honom fiska och spåra djur och göra fällor.

Bitvis är filmen helt enastående mästerlig i sin lågmäldhet och den möjlighet att se situationer och människor ur olika synvinklar är skickligt gestaltat och filmat. Det är fascinerande att känna att man är där, i byn, och får en inblick i ett liv som både är modernt och samtidigt har kvar vedspisar och fårskötsel, som ett liv som påminner om livet vid slutet av 1800-talet. När Matthias pappa blir sjuk och undersöks på sjukhus åker han in i en modern apparat, kanske är det en magnetröntgen kamera eller datortomografi och hemma har han vedspis och ett litet stall med får.
Byborna har moderna mobiltelefoner och samtidigt lever de på flera sätt som de gjort i generationer.

Skildringen av byborna och deras sätt att reagera är en stark och skrämmande metafor för mycket som rör sig runt om i EU-länders befolkningars djup. Men filmen spretar lite för mycket åt olika håll och det märks också i filmens slut som jag tycker är alltför öppet och pekar på att regissören inte riktigt visste vad som var ett möjligt slut. Ett slut som går att fundera på och diskutera, vilket både är bra och mindre bra. Men samtidigt är filmen enastående träffsäker, mörk och kryper under huden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik

Filmrecenion: Marschen mot Rom – omskakande avslöjande om fake news

20 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Genom tidigare okända bilder och sin karaktäristiska filmanalys berättar Mark Cousins om fascismens födelse i Italien och sedermera spridning över Europa. Delvis en essäfilm och delvis ett historiskt dokument kontextualiserar Cousins historien och visar att dåtiden är en spegelbild av vår egen tid. En tid där massmedia manipuleras och extremhögern långsamt kryper fram igen.

Mark Cousins visar hur nära Mussolini och Hitler stod varandra, även om det ofta var Hitler som drog mest i trådarna. Han drar paralleller till vår tid och visar klipp med Donald Trump och Brasiliens före detta president Jair Bolsonaro och Ungerns Viktor Organ. Jag undrar dock varför han inte tar upp diktaturen i Iran och Saudiarabien.

På ett sätt finns det många likheter med vår tid i situationen för människor i Italien och för den delen också i andra länder som fick fascistiska eller nazistiska regeringar vid tiden före och kring andra världskriget. Skådespelerskan Alba Rohrwacher gestaltar människor röster, hur de i början trodde att fascismens skulle rensa bort orättvisorna i samhället. De rika blev bara rikare, inflationen härjade och många arbetare kunde knappt få mat för dagen.

Det är viktigt att förstå vad som gjorde att fascism kunde växa fram. Jag tror dock att det finns en annan form av diktatur som kanske har ännu större möjligheter att ta över i en del västländer idag, den IS-inspirerade islamismen. I dessa länder kan stora skaror sättas igång och gå på gator och skrika mot Salman Rushdies bok utan att ha läst den.

I västvärlden är väldigt många människor oerhört individualistiska, så jag har lite svårt att se framför mig en stor mängd västerlänningar marschera tillsammans för att ta över regeringen. Jag tror hoten kommer från diktaturer som Ryssland, Kina, Iran och Saudiarabien – och mest från de länder som kan sätta igång stora massor. Men diktaturer som Ryssland och Kina kan knappast få igång stora mängder medborgare i västländer.

Så jag håller inte med regissören om att hotet enbart kommer från högerextremism. Islamister är ett lika stort hot, kanske större. Men det oerhört professionella med denna film är hur Mark Cousins analyserar den tidens fake news – och hur han visar på vad som gav Benito Mussolini och hans svartskjortor möjlighet att ta makten. Det var de alltmer ökande klyftorna men också makthavare som valde att släppa fram Mussolini. Fast å andra sidan har Ungern redan gått mot diktatur. Den allra viktigaste frågan är hur det går att förändra att klyftorna fortsätter att öka mellan de rika/mäktiga? Idag har vi en värld där de som arbetar och som drabbas av inflation och Riksbankens räntehöjningar och de kapitalistiskt styrda elbolagen inte kan påverka besluten och är maktlösa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Essäfilm, Fascism, Filmkritik, Filmrecension, Italien., Mussolini

Filmrecension: Den makalöse Maurice – en förförande hyllning till fantasin

20 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Den makalöse Maurice
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 februari 2023
Regi Toby Genkel, Florian Westermann
Svenska röster: Dan Ekborg, Edvin Ryding, Happy Jankell, Anton Körberg m fl.
Censur 7 år

En spännande och rolig animerad historia om kraften i berättelser, om litteraturens styrka – en förförande hyllning till fantasin och det magiska. En film som passar bra att gå på för alla åldrar. Men då filmen består av flera berättelser som vävs samman kan det vara lite svår att hänga med i för de allra minsta. Den släpps med svenskt tal med flera duktiga skådespelare som Dan Ekborg, Edvin Ryding, Happy Mankell och Anton Körberg, vilket är ett stort plus.

Huvudpersonen är Maurice, en stor orange katt som kan tala. Maurice reser från stad till stad och tar betalt för att hjälpa städernas invånare att bli av med råttor. Maurice är en magisk katt, inte bara det att han kan tala utan han kan också locka fram en pojke med flöjt som går genom staden och får med sig alla råttor. Det är bara det att egentligen samarbetar pojken med flöjt, råttorna och Maurice.

Att vara lurendrejare håller ofta inte i längden. En dag kommer det till en stad där de träffar bokmalen Malicia, som genomskådar dem. Men hon avslöjar inte att de är lurendrejare utan får istället med dem på att undersöka de mystiska fenomen som plågar staden.

Maurice är en rolig huvudperson. Han har de egenskaper som en katt brukar anses ha – och han är både individualistisk och ändå kärleksfull bakom ytan. Det går inte att låta bli att älska Maurice.

Den ena berättelsen är det som händer med Maurice och hans vänner och samtidigt får vi paralleller till en bok som Alicia läser ur och förstås finns det paralleller till den berömda sagan om råttfångaren i Hameln. Genom inspirationen från råttfångaren i Hameln och den bok om Bunny kanin som Malicia läger ur blir berättelsen om Maurice och hans vänner en meta-berättelse. Film blir en skildring av hur viktiga sagor och berättelser är för att vi ska förstå våra liv och vad som händer. Det går att denna familjefilm passar lika bra för vuxna som för barn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animation, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Magiskt

Spektakulärt inramat tonalt idédrama en fröjd att skåda – Caligula på Göteborgs Stadsteater

20 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Albert Camus

Översättning: Eyvind Johnson

Regi och bearbetning: Ildikó Gáspár

Scenografi: Lili Izsák

Koreografi: Veronika Szabó

Kostym- och maskdesign: Luca Szabados

Kompositör: Flora Lili Matisz

Ljusdesign: Tamás Bányai

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou

Videodesign: András Juhász

Medverkande: Andrea Edwards, Hans Brorson, Anna Bjelkerud,Marta Andersson-Larsson, Emil Ljungestig, Benjamin Moliner, Lasse Carlsson, Lukas Feurst, Per-Anders Ericsson och Jonas Franke-Blom

Premiär 17/2 2023

Spelas till och med 18/3 på Stora scen Göteborgs Stadsteater’

Finns all anledning att ventilera en oro över vilka som sitter på styrande positioner. Makt korrumperar, idag likväl som genom historien. Otroligt illavarslande att många av FN:s största medlemsstater är diktaturer, enligt Aron Flam en majoritet. Andra är demokraturer eller så pass bräckliga att de är solkade av demokratiskt underskott.

Mot den bakgrunden inser man att en nytolkning av Camus Caligula ( urpremiär 1946), fyller ett oavvisligt behov. Förvisso får vi i essä i uppsättningens program reda på att den existentiellt inriktade författaren, menade att alla människor kan härbärgera liknande perverterad mentalitet som ”ställde till det” för den romerske kejsaren. Lika nyckfulla som förödande beslut banade väg för avrättningen av honom och hustrun, efter knappt fyra år på tronen. Förvånas över att inga nutida motsvarigheter pekas ut och att samtidsmarkörer i princip saknas. Något som inte måste ses som en nackdel, särskilt med tanke på att sådana frestande hänvisningar medfört att ett par uppsättningar på Stora scen kantrat senaste åren.

Samma regissör som på Göteborgs Stadsteater låg bakom minst sagt märkliga produktionen Vem är Schmitz? återvänder nu till Göteborg, med ett ännu större team från Ungern. Har från välunderrättad källa uppgift om att Ildikó Gáspár och hennes medarbetare varit så pass bestämda med scenanvisningar, att en vid premiären stimulerande uppsättning kommer förbättras över tid. Att just Ingmar Bergman gjorde Caligula här 1946 är värt att framhålla, inte minst vid beaktande av vad han döpte sadistiske läraren till i Hets. Annars förekommer pjäsen nog inte speciellt ofta på landets scener. Pontus Stenshäll gjorde den dock i Helsingborg, också ett sammanträffande. Inte utan att en undrar vilka episoder/ tankegångar Gáspár skalat bort från ursprungliga fyra akterna. Vad som tillförts är mycket humor och ett knippe sånger, vilka överlag framställs i samma skepnad. En estetik som tjänar uppsättningen väl, även om det lättillgängliga tilltalet på randen till buskis riskerar att ta udden ur Camus otäcka tes.

foto Ola Kjelbye

Ligger nära till hands att anta att dramaturg tillsammans med Teaterns konstnärlige ledare satt samman truppen av skådespelare efter godkännande från ungerska teamet. Mixen av frilansare och (några) aktörer ur fasta ensemblen skapar den friktion regin eftersträvar. Oavsett vilken grupp man tillhör i dramat – medlöpare, intrigerande krafter eller allmänt räddhågsna vilka fruktar för sina liv – utvinns med eftertryck karaktärernas respektive personlighet.

Benjam Moliner är som skattmästare anslående imposant i ett par korta sekvenser. Hans Brorson (setts på bland annat Masthuggsteatern och Teater Trixter) kan tacksamt bre på genom ömkligt roliga rörelser och tafatta repliker. Adderar ytterligare valhänthet när han tvingas framföra Sånt är livet, den första i raden av ganska komiska sånginsatser. Anna Wallander och Marta Andersson-Larsson är båda involverade i hetsiga uppgörelser det slår gnistor om. Det fullkomligt synkade Helicon-paret Anna Bjelkerud & Emil Ljungestig i sina havsblå kostymer försedda med jojos utstrålar total kontroll. Ljuddesignern understryker fräckt vilken betydelse de tillmäter sig. Allra mest komik uppstår hos de musikaliskt inriktade Patricier-figurerna. Här återfinns för Stadsteatern bekanta ansikten så som Per-Anders Ericsson med gitarr på magen och Lasse Carlsson vars trumpettoner tillför nytt blod. Kan svårligen föreställa mig att det existerar något skrattframkallande i originalmanus. Fast högst begripligt att den dimensionen tillförts i nytolkningen.

foto Ola Kjelbye

Att allvarliga budskapet överlag paketeras i en underhållande skrud, innebär dock att vi inte engageras, inte tillräckligt känner för de varelser som vistas i despotens närhet. Även om denna version av Caligula – smeknamnet ”den lille stöveln” på Gaius Julius Caesar – samtidigt roar och upplyser måste det betecknas som en brist. Sammantaget faller ändå uppsättningen i god jord. Noterar tillräckligt med kvaliteter.

Överdådiga scenografin är en plusfaktor. Fantasifulla konstruktionen med de gigantiska, gyllenfärgade tråddraperierna vertikalt justerbara blir till visuell grannlåt. Det samma kan sägas om det klot (ska möjligen symbolisera den måne Caligula vill åt) vars högsta punkt Andrea Edwards är fastselad vid under större delen av föreställningen. Är kanske inte jätteradikalt att låta henne domdera i huvudrollen, eftersom romerske kejsaren som mördades år 41 e.Kr. ibland bar kvinnokläder. Hajade ändå till när den excentriske galningen omnämns som ”hon”, skulle kunna ses som en feministisk hämnare.

foto Ola Kjelbye

Osäker på om Edwards i sin karriär tidigare stått på samma scen. Vi teaterpublik i Göteborg har istället senaste åren kunnat se henne i ett antal livliga uppsättningar på Folkteatern. Edwards insats förtjänar respekt. Här firas triumfer vad beträffar fokuseringen på att förnedra i bitskt kompromisslösa replikväxlingar. Framgår med ackuratess vilken grotesk person hon gestaltar. Någon som offrar folket för sin märkvärdiga frihetsideologi, beklagar sin ensamhet excesserande mörkrets lycka, och framhärdar i att makten måste utövas intill fullbordan. Utan att det åskådliggörs berättas om illdåd. Edwards behärskar till fullo haranger med upprört tonfall. Har hon kapacitet nog för att rösten inte ska spricka? Enda som eventuellt kan ligga henne till last är att hon ofta framställt liknande figurer. Viss mättnad inför begåvad skådespelares passionerade register, finns med i bedömningen.

Otvivelaktigt är tajmingen stor tillgång hos Andrea Edwards, antagligen finslipad genom uppmärksamt regiarbete. I scenerna där en hysterisk Caligula kör med stackarna på scengolvet är hon lysande. Vid flera låtars framförande kräver den enväldige otaliga omtagningar och allt snabbare tempo. Sound of Silence och framför allt behandlingen av mästerlig text signerad Björn Afzelius resulterar i crazy humor. Också ungerska teamet har komponerat. Hotfulla stämningar frammanas skickligt av ljuddesignern/ kompositören. Vad beträffar musikinslag ska nämnas att Jonas Franke-Blom står för en kortare pregnant cellosekvens. För ordningens skull bör också nämnas att det spelas en del ute i salongen och framför ridån. Fungerar nöjaktigt även om det kändes aningen långsökt ibland.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Buster Keaton på månen – En lekfull Suzanne Osten tar siktet mot månen

19 februari, 2023 by Petter Stjernstedt


Buster Keaton på månen
Av: Gunilla Linn Persson
Regi: Suzanne Osten
Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari,
Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.
Dramaturg: Erik Uddenberg
Scenografi och kostymdesign: Rikke Juellund och Annika Tosti
Maskdesign: Linda Gonçalves
Musik: Maria Johansson Josephsson
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rickard Hasslinger
Ljuddesign: Robin af Ekenstam
Regiassistent: Josefin Wulff
Urpremiär på Unga Klara 20 augusti 2021.

Ångest, misshandel och förtryck med barnet i centrum. Bara Suzanne Osten kan måla med så mörka penslar och samtidigt framkalla hysteriska skratt. Bara hon kan kombinera cirkuskonst med musik, sång, pantomim, slapstick och teater och träffa rätt i alla åldersgrupper. Detta gör Buster Keaton på månen till sann teaterkonst.

Familjen Keaton är inte som andra familjer. Med cirkusdräkter som vardagsklädsel, ett husdjur stor som en häst och ett hem på hjul sticker de ut i mängden. Men framförallt bryter de normer kring hur man får bete sig. En tidigare cirkuskarriär som gått i stöpet har gjort föräldrarna olyckliga. Bitterheten äter upp dem inifrån. Med en migränsjuk mamma och en virrpanna till pappa med ständiga vredesutbrott befinner sig syskonen Buster och Harpo i en obekväm sits. Efter en okänd incident i barndomen har Harpo slutat att prata. Han har gett upp hoppet om en dräglig tillvaro. Dagligdags utmanar han den alkoholstinna fadersgestalten genom att sno grejer och röra om i grytan där hemma. Men i Pappan Joe Keatons skottglugg befinner sig Buster, det äldsta av deras två barn, en lillgammal ”farbror” finklädd i topphatt och sidenrock.

Blåmärken och bulor är resultatet av faders konstanta vredesutbrott. Drömmen om att ta sig vidare, att få lämna familjen och ta sig dit ingen annan människa varit- ”på månens baksida” lever starkt inuti Buster. För att undfly vardagen flyr syskonen tillsammans in i fantasins  värld.  Här träffar de Harry Houdini, en reslig och kraftfull operasångerska, som tar sig ton och blir barnets enda ljus i tunneln.
På samma vis som utbrytarkungen Houdini ( Den verkliga Buster Keatons gudfader) omringades av tunga kedjor omsluts Buster av faderns tunga bojor. De kontrollerar och begränsar hen. Hur ska Buster lyckas kravla sig ur pappans hårda grepp om familjen?

Buster Keaton är dramatiken Gunilla Linn Perssons stora idol. Filmkomikern tränades från barnsben till att bli akrobat. Slap-stick var den luft han andades och farsen hans levebröd. Keatons favör för cirkuskonst och humor har Gunilla Linn Persson och regissör Suzanne Osten tagit med sin in i teaterns värld. Det är dans, musik, trumpetblås och cirkuskonster. Buster Keaton på månen är lekfull och fantasieggande, en från början till slut njutningsfull teaterupplevelse. Hela atmosfären; miljöerna, attiraljerna från de gamla cirkusaffischerna till den enorma zebrastatyn; är genomtänkt. Men vad som imponerar främst är bredden, att berätta något så pass allvarsamt som alkoholismens grepp om den lilla människan och samtidigt nå ut till de allra yngsta i publiken. Att fånga alla åldersgrupper i ett enda andetag. Medans åttaåringen garvar åt Harpos roliga upptåg ler 40-åringen åt de ironiska rockplattityderna och filmreferenserna till Marx och dansmannen Buster Keaton.

Det är ett fruktsamt möte när regissör Suzanne Osten, pjäsförfattare Gunilla Linn Persson och dramaturg Erik Uddenberg ses och slår sina påsar ihop. Här tematiseras det frånvarande föräldraskapet med stor lekfullhet. Vi har flertalet gånger i såväl böcker som pjäser som filmer signerade Suzanne Osten sett ämnet manglas. Men aldrig i så lekfull kostym. Med sprudlande energi sjungs lovsången om självömkan och missundsamhet. Skådespelet förstärker bara känslan. Inte minst briljerar Siri Hamari som Buster ett barn alldeles för smart för föräldrarna att hantera, måhända är provokationen baserad på klass där Buster befinner sig högre upp i hierarkin än sina föräldrar. Även Gustav Deinoff är perfekt rollsatt som virrpannan Joe. På scen är han bångstyrig, dansant och hysteriskt rolig. Svårglömd är scenen där Joe river av sig tröjan och vi får skönja hans håriga brynja. Där och då släpps djuret löst. Temperaturen stiger för var minut som går. Samtidigt finns försök till ömhet hos fadern, men den dammiga mansrollen tvingar honom ständigt tillbaka i utvecklingen.

Harpo rockar loss i familjens hem på fyra hjul

Musiken, en mix av rockballader, opera och skönsång, är maffig och scenografin med alla dess detaljer är likt Pettsons vedbod en plats att gå vilse i. I Suzanne Ostens universum är ingenting omöjligt. Hennes unika öga för barnets persektiv, icke-moraliserande och kreativitet gör att allt hon tar i blir till guld. Och med Gunillas träffsäkra berättande skapas ren magi, en drömkombo som gör Buster Keaton till en månlandning vi sent ska glömma.

Petter stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 339
  • Sida 340
  • Sida 341
  • Sida 342
  • Sida 343
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in