• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Kungen – en dokumentär väl värd att se oavsett om man är för eller emot monarki

13 juni, 2023 by Rosemari Södergren

Kungen
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 februari 2023 – premiär online 9 juni 2023
Regi Karin af Klintberg

Hur är det att vara kung i ett land som Sverige? Dokumentären Kungen är en unik film. Producent Karin af Klintberg har följt och intervjuat kung Carl XVI Gustaf under två år. Vår svensk kung, Carl XVI Gustaf, har aldrig tidigare släppt någon journalist så nära under så pass lång tid. Visst finns det mycket kvar att fundera på, som jag skulle vilja veta om vår kung, men det känns absolut som att vi genom denna dokumentären kommit honom närmare och fått en inblick i hans liv. Det är ett stycke nutidshistoria vi får se i denna dokumentär.
’
Karin af Klintberg och hennes filmteam har haft en enorm fingertoppskänsla och låter kameran ofta stanna kvar i närbilder på framför allt kungen och också på många detaljer i hans omgivning. Vi får se ansiktsuttryck som låter oss ana mycket.

Ett stort plus får dokumentären för att den i lugn takt låter oss närma oss kungen utan att skriva oss på näsan om och huruvida regissören är för eller emot monarki. Dokumentären är ett stycke svensk historia och sevärd oavsett om man är för monarki eller hellre vill ha en republik. Vi får se kungens vardagsliv, se honom och drottningen arbeta och vi får se honom vandra i sommarslottet på Öland. Vi får se hans vardag där han bor i Drottningholms slott och kör bil till arbetsplatsen, slottet i centrala Stockholm. En sak är saker: Kungen jobbar mycket.

Visst finns det mycket att diskutera kring fenomenet att ha ett kungahus i ett land. Det finns mycket att säga både för och emot – och jag tycker det är skönt att denna dokumentär inte fokuserar på den debatten även om några frågor berör ämnet. Karin af Klintberg ställer frågorna på ett naturligt sätt och ibland envisas hon tills det blir tvärstopp. Det säger en hel del också, när kungen säger att han inte svarar på något.

Kungen har 2023 varit monark i Sverige i 50 år. Kungen uppsteg på tronen den 15 september 1973. Det gör honom till en av de monarker i Europa som suttit längst på tronen. Denna dokumentär är väl värd att se oavsett om man är för eller emot monarki. Och visst finns det många frågor som jag skulle vilja ställa också, men så är det säkert med de flesta av oss.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Magnifik exposé över trollbindande särartsestetik – Sångensemblen Amanda 40+ på Stora Teatern

13 juni, 2023 by Mats Hallberg

foton Lovisa Stenmark (från genrepet) och Michael Andersson

10/6 2023

Stora Teatern i Göteborg

Manus och regi: Robert Puikitis & Amandas konstnärliga råd

Kostym: Britta Lindgren

Konferencier: Francis Shaugnessy

Måste erkänna problem att fokusera. Har tänkt mycket på och tagit del av reaktioner efter de groteskt brutala våldsdåden i helgen, en systemhotande brottslighet som nästan blivit vardag. I ett sådant läge blir en jubileumskonsert med en kollektiv urkraft på drygt 30 personer något av en frizon i kärlekens tecken, en trösterik motvikt. Amanda som drog igång 1981 i Göteborg, kännetecknas av sina specifika inspirationskällor: Originella arrangemang av låtar hämtade från när och fjärran under olika epoker, innovativa danskompanier, experimentlystna orkestrar, teatrala effekter, en poetiskt underfundig tradition samt humor som korsar spoken word med en slags dadaism.

Vokal glädje, förundran och humor symboliserar ett ytterst vitalt hantverk. Någon annan kör lika lätt att identifiera existerar knappast. Under årens lopp har man gjort bestående avtryck genom ett antal uppmärksammade uppsättningar och en handfull skivor. Har för mig att jag 2012 recenserade Hunger på Folkteatern och har starka minnen från Argia Kargia 1993 på Pustervik. Har därtill sett konstellationer framträda på andra evenemang.

I tre timmar inklusive paus på ett så gott som utsålt Stora Teatern får publiken sitt lystmäte, en uppvisning av essensen ur deras banbrytande estetik. Att det blev en betydligt längre fest än aviserat, var ett förhållande åhörare självfallet inte hade invändningar emot. Drastiskt omväxlande repertoar kan liknas vid greatest hits-samling. Värt att notera att konstnärliga rådet består av sex kvinnor – bland andra Anci Hjulström, Sanna Källman och Åsa Johansson. De fyndiga arr som lanseras har många olika upphovsmän. Några av de mest tongivande är Lasse Smedlund, Tomas Jönsson, Patrick Rydman, Sten Källman, Cajsa Roman och Peter Lycke Holmstrand.

Nyskapande kollektivet utgörs av lika många män som kvinnor, lika många sopraner och altar som tenorer och basar. Många har kommit och slutat under årens lopp, vilket märks i extranumret då ett tiotal forna medlemmar ansluter. Åtskilliga av nuvarande medlemmar ackompanjerar dessutom i vissa sångnummer. Vi hör exempelvis stråkinstrument, kontrabas, gitarr, percussion, sopransaxofon och i extranumret keyboard. På högra flanken av scenen huserar en förstklassig slagverksensemble bestående av Michael Andersson, Patrick Rydman, Johan Hogenäs, Angelina Mangs samt Karin Marmander. Samtliga utom den först den först uppräknade vän (som kunnat avnjutas på såväl GöteborgsOperan som i ett antal jazzsammanhang) ingår också i den vokala formationen.

Till glamoröst jubileum behövs galanta gäster, helst med koppling till Amanda. Programmet av miljöskäl tryckt i mycket begränsad upplaga, listar Lasse Smedlund, Tomas Jönsson jämte de för mig välbekanta namnen Per Störby Jutbring, Niclas Hjulström och Karin Inde. Den första storartad ”bandoneon-betvingare” i globalt turnerande New Tide Orquesta och i egna projekt (recenserats här). Den andre frontfigur i Cue, känd skådespelare och regissör (intervjuats av undertecknad). Den tredje med förflutet som jazzig singer songwriter valdes nyligen till ordförande för Musikerförbundet. För att inte namndroppandet skulle bli för massivt, koncentrerade sig konferenciern belysande istället på Amandas bakgrund och drivkrafter. Ett undantag gjordes när första körledaren presenterades sittandes på första raden.

Vad som i mina öron attraherar mest är hur omsorgsfullt omväxlande en show med Amanda ter sig, något som realiseras gång på gång denna sprakande lördagsafton när Pride-evenemang pågick parallellt, exempelvis i Bältesspännarparken mitt emot. Tvära kast kännetecknar, också en skön släng av absurdism. Den förekommer i monologer/ dialoger invävda i medryckande repertoar, blir till underhållande avbrott från tonalt intensiva upplevelser. I sina produktioner har de därtill för vana att inkorporera svensk modernistisk lyrik. Dikter av Aspenström och Tranströmmer deklameras innerligt, tillhör de favoriter vilka gärna lyfts fram. Att denna nydanande ensemble dessutom roas påtagligt av nonsens och torr humor upphör aldrig att förvåna, som ett alternativ till förväntade appeller finns de införlivade i deras dna.

Och rent musikaliskt är mixen både oemotståndlig och osannolik. Världsmusikinfluenserna betonas, inte minst extatiska voodoo-kulturen på Haiti som Sten Källman tidigt introducerade. I en makalös brygd av kontraster levereras en spännvidd från Mozart och Billie Holiday till Prince, Kent och Björk. Från Peterson-Berger till Beatles. Hör anmärkningsvärda arrangemang av bland andra Lasse Smedlund, Tomas Jönsson, Patrick Rydman, Cajsa Roman Peter Lycke Holmstrand och ovan nämnda Sten Källman. Man nöjer sig inte heller med att krama ur kärnan i ikoniska hits. Hänförande tolkningar av till exempel Sign Of The Times (Prince) och Fragile (Sting) draperas i svensk översättningar signerade Niclas Hjulström respektive Tobias Edvardsson.

Fyra mikrofonstativ står uppställda i förgrunden. I övrigt nyttjas huvudsakligen myggor. Märker som vanligt klok avvägning mellan ensembleinsatser och solister. Solisterna med början i kongenialt spröda stämman från Stefan Malmström vars ambition torde vara att imitera Carl Wilson i Good Vibrations. Solisterna låter personliga snarare än att äga scenen likt musikalstjärnor. Vad de tillför antingen charmar eller gör djupt intryck. påfallande få namn i kören är mig bekanta. Tippar att endast en klick av dem kunnat försörja sig i branschen, även om undervisningsrelaterade jobb inkluderas. I en mycket välljudande trupp utan självklar stjärnglans på individuell basis får de mest etablerade sägas vara Patrick Rydman, Anci Hjulström (bokade Ted Gärdestad-programmet hon uppträdde med tillsammans med Simon Ljungman 2008), Sanna Källman (driver kören Tetra) och Åsa Johansson.

Ljussättningen parat med scenklädernas färger understryker elegant den stämning som eftersträvas. Konstnärligheten sitter i fingertopparna på de ansvariga. . En annan avgörande detalj vars föredömliga utformning förtjänar stort beröm handlar om det krispiga ljudet. Lät hur läckert som helst när stämmors skiftningar svarade på slagverksgruppen och i förekommande fall inlägg från instrumentalister. Värt att flika in vilka anmärkningsvärda röstresurser Amanda förfogar över. Snärtiga, sugande eller stämningsfulla rytmer fixar de att framställa på egen hand, vilket framgår med ackuratess. Fräckt då att den frapperande förmågan förstärks med minst sagt dynamiska slagverkare med varierande numerär.

I ett maffigt program innehållande uppemot 35 nummer förekommer höjdpunkter frekvent. Musik från Haiti, kreolsk(?) kultur, latin-harmonier, afrikansk-amerikansk tradition och keltisk plus nordisk folkmusik sprider genuint välbehag. Av instrumentalister minns jag bäst, så här ett par dagar efteråt, såväl unisont samverkande styrka som Robin Sjösvärds sopransax och Åsa Johansson musicerande på violin. Hennes feature i Across The Universe etsade sig fast. Vidare måste givetvis dragspelsfantomen Per Störby Jutbring lyftas fram som ett rungande utropstecken, hans dröjande klanger accentuerar vemodigt sound. Raffinerat slagverks-battle tillhörde också anrättningen praliner.

Låtarna som gav mig ståpäls eller näst intill var överlag, naturligt nog, sådana jag redan hade ett förhållande till. När jag checkar av med mina svårtydda anteckningar hittas supergroovig Prince-hit, en standard-ballad ur popkatalogen som Fragile tillförs fräscht blod, svepande mollorienterade melodin Om du var här, undersköna harmoniken i Across The Univerese, Björks första megahit översatt av Karin Inde, den suggestiva puls som upprätthålls i Come Along (J. Berg/ P. Svensson) samt vacker kärlekssång där betagande refrängen lyder Will You Go, Lassie.

Samtliga triumferar i tredelad underbar slutkläm. Tunggunget når sitt crescendo i Helter Skelter. Snacka om euforiskt beat kryddat med infernalisk svärta! .Intensiteten fortsätter med oförminskad frenesi i Voodoo Child , fast utan något kvidande gitarrsolo.

Som belöning för stående ovationer ansluter som nämnts ytterligare hågade ”x-Amandor” . Myllret av strupar på scen sprider nu oförställd glädje genom att backa upp Niclas Hjulström (hade tidigare framfört egenskriven monolog med magisk dimension om Göteborg från ovan) respektive Jonathan Kara. Duon ger växelvis precis allt vad de har inombords på Joe Cocker- manér i explosiv urladdning. Covern i fråga är förstås With A Little Help From My Friends, vars dramatiska stegringar gör melodin till den perfekta avslutningen för en strålande, tillika särpräglad sångensemble.

Foton: Lovisa Stenmark och Michael Andersson

Arkiverad under: Musik, Scen

Sweden Rock: Jag har hört mycket gott om Skynd

10 juni, 2023 by Gästskribenter

Och vad jag än har hört så överträffades förväntningarna. Jävlar i min lilla låda vilken artist hon är. För Skynd är sångerskan i den här konstellationen som också består av multiinstrumentalisten ”Father”. En tredje musiker står på scenen men den personen förblir namnlös tills vidare.

Foto: Maria Laakso Åman

Det är tveklöst så att det är på scenen inne i tältet som nya upptäckter görs. Det är sedan gammalt! Skynd är ett synnerligen intressant koncept som jag kommer lyssna mer på. Temat för alla låtar handlar om massmördare och seriemördare. Hur modernt som helst i dessa tider av True Crime. Musiken är suggestiv och mystisk, drar med mig som lyssnare in i genren av mördare och otäckingar.

Framförandet är en kombination av teater och konsert. Hennes uttryck fångar publiken extremt bra. Jag ser vuxna män med tårar på kinderna. Gripande är bara förordet. Otroligt bra det här. Sluta läs nu och lyssna på Skynd!

Foto: Maria Laakso Åman

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Transformers Rise Of The Beasts – all finess och skaparglädje uteblir

9 juni, 2023 by Elis Holmström

Transformers Rise Of The Beasts
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2023
Regi Steven Caple Jr.

Transformers är i grund och botten inte komplicerat. Det är stora robotar som slåss mot ondskan i form av än större mekaniska monster, avsedda att sälja tonvis med leksaker för Hasbro. Man kan därför fråga sig varför filmadaptionerna sedan premiären 2007 har retat gallfeber på finsmakare och kritiker. Anledningen stavas Michael Bay. Att utpeka någon som filmvärldens motsvarighet till en av apokalypsens fyra ryttare må låta som hyperbol. Men Michael Bay har gång på gång gjort sig skyldig till att förnedra både sig själv och publiken genom enastående inkompetens och usel smak. Problemet är inte hans totala fascination att leka Dynamit Harry, och spränga allt i småbitar. Under detta bedövande smällande hittar vi toxisk maskulinitet av värsta sort och en kvinnosyn som inte ens går att kommentera. Transformers har varit Bays lekstuga och representerar det mesta som är fel med västvärlden. Bortom fascinationen för närbilder på kvinnliga kroppar i utmanande ställningar, valde Bay också att dränka filmerna i en lika motbjudande humor som inte kunde bry sig mindre om att blanda in lite rasism och groteska perversioner.

Genom fem filmer tilläts Bay plåga publiken med detta elände. Att försöka rädda denna nukleära härdsmälta skulle vara en utmaning för både Jesus och Stålmannen. Regissören Travis Knight gjorde i alla fall ett tappert försök med Bumblebee, en film som försökte hitta tillbaka till den ursprungliga animerade serien, där oskyldig äventyrlighet var kärnan inte dolda ambitioner att göra porrfilm.

Men inte ens en talang som Travis Knight har kunnat sudda bort stanken. När det nu blivit dags för nästa del i huvudsagan är det uppenbart att Michael Bays skugga inte går att slippa undan. Dock är det viktigt att poängtera att regissören Steven Caple Jr vill följa i Knights fotspår och göra Rise Of The Beasts mer lekfull och befriad från Bays vansinne. Tanken är att göra en film som är perfekt en lördagsmorgon för morgonpigga barn, redo att insupa fantastiska äventyr iklädda pyjamas. Berättelsen har inga hämningar vad gäller att presentera det mest simpla och lättförstådda av scenarion, rädda världen. Därefter tillförs ett sockersött budskap om familj och lojalitet, sedan får vi – givetvis, explosiv action som spränger bort allt med väggar och tak. Den här formulan må vara enkel men med tanke på det vedervärdiga arv filmserien bär med sig känns återgången till det banala och barnsliga uppfriskande. Problemet är bara att det saknas någon som helst tändning eller passion.

Där Travis Knight hade ambitioner och en otrolig målmedvetenhet verkar Steven Caple Jr mest benägen att klara sig helskinnad ur en produktion av den här skalan. Caple Jr har gjort filmer med en budget som knappt skulle räcka till att finansiera fikan till valfri Transformers-film. Han är överväldigad och osäker vad gäller att hantera specialeffekter och bullrig action.

Märkligt nog är inte heller de mer ’’dramatiska’’ sekvenserna särskilt väl genomförda. Förutom ett evigt ältande och tjatande om brödraskap är personregin genuint ihålig. I ren desperation väljer Caple Jr att tvångsmata publiken med gigantiska sockerbomber. Det är faktiskt ett bra tag sedan jag sett något såhär olidligt sötsliskigt på film. Det leder också till att filmen får en helvetisk struktur där tempo uteblir. Åkturen är hysteriskt obekväm då hastighetsmätaren skjuter i toppen ena sekunden och tvärnitar i nästa. Mixen mellan action och platt patetik lyckas aldrig att gå ihop och filmens första tredjedel är många gånger mördande tråkig. Att vi slipper ’’magiska’’ förmågor som Shia LaBeouf, Megan Fox och Rosie Huntington-Whiteley är i sig en välsignelse. De nya förmågorna Anthony Ramos och Dominique Fishback som nu axlar huvudrollerna må vara fantastiska vad gäller att öka representationen på film, men tyvärr är de långt ifrån så talangfulla som man skulle kunnat önska. Ramos i synnerhet är mer syntetisk och stel än valfri robot.

Viljan att göra det enkelt och barnvänligt går inte att racka ned på. Med tanke på vad Michael Bay utsatt unga som gamla fans för är detta mer givmilda och naiva handlag att föredra alla dagar i veckan. Men all form av finess och skaparglädje uteblir, skämten och försöken till häpnadsväckande spektakel genomförs med ett ansträngt leende på läpparna som är lika genuint som ett vallöfte årgång 2022. Det finns ingen genuin glädje som skänker explosionerna och de bombastiska slagsmålen någon som helst gnista.

Det är också allt mer tydligt att serien börjat tappa relevans, inte bara för publiken utan även för filmbolaget Paramount, detta märks framförallt i avsevärt sämre specialeffekter. Trots tidigare filmers rekordlåga kvalité vad gäller berättande och allmän anständighet, har effekterna alltid var banbrytande och av högsta kvalitet. Denna gång känns de genuint åldrade och långt ifrån imponerande. Det kan ha att göra med Caple Jr:s ovana med digitala effekter i denna utsträckning, men för att vara en sommarfilm känns Rise Of The Beasts som ett plastigt halvfabrikat jämte konkurrensen.

Resan tillbaka till ljuset visar sig vara lång, frågan är om Transformers någonsin kommer att nå dit. Att Caple Jr försöker att följa i Travis Knights fotspår och återställa någon sorts heder till detta toxiska träsk är beundransvärt, men frågan är om det hela inte är bortom all form av räddning? Det kan i alla fall konstateras att detta – om vi räknar bort Bumblebee, är den bästa Transformers-filmen någonsin, dock är det faktumet inte mycket värt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Unga Klara sätter up Romeo & Julia: om tonåringars revolt mot vuxenvärldens konflikter, premiär 12 oktober 2023

8 juni, 2023 by Redaktionen

Mari Carrasco och Gustav Deinoff. Foto: Elvira Glänte.

Unga Klara sätter up Romeo & Julia: om tonåringars revolt mot vuxenvärldens konflikter, premiär 12 oktober 2023.

Ett pressmeddelande berättar:
Romeo & Julia är berättelsen om tonåringars kamp för rätten till en egen röst, i en värld av polarisering och nedärvt hat. Om den explosiva kraften hos unga och konsekvenserna av vuxenvärldens påtryckningar. Från 13 år och uppåt. Premiär den 12 oktober. I regi av Gustav Deinoff.

Verona, sent 1500-tal. Tonåringarna Romeo och Julia är kära, men fast i järngreppet av sina familjers ogrundade konflikter. I spelet mellan hat och kärlek leds de sedan mot det oundvikliga slutet.

Nio skådespelare för publiken till hettan och pulsen på Veronas gator genom Shakespeares originaltext, Mari Carrascos koreografi och Mikael Karlssons musik. Om Shakespeares klassiker säger Gustav:

– Mitt första möte med pjäsen var när vi spelade den i skolan i nian. Den har levt med mig sen dess och det känns fantastiskt att få sätta upp den för andra högstadieelever som den förhoppningsvis ska drabba lika hårt.

Under repetitionsperioden kommer en referensgrupp att återkommande få vara med i processarbetet inför premiären. Referensgruppen består av 30 personer med helt olika erfarenhetsgrad av teater. Under cirka sju tillfällen kommer de att få följa arbetet, ge sina reflektioner och delta i diskussioner kring pjäsens teman. Om referensgruppen säger Gustav:

– Vi jobbar ju alltid nära vår publik men den här gången kändes det extra viktigt att få samla en grupp som följer hela projektet. En grupp av olika åldrar och erfarenheter som kan bidra med tankar och reflektioner från många olika perspektiv.

Romeo & Julia är duon Gustav Deinoffs och Mari Carrascos tredje samarbete på Unga Klara, då de innan producerat Girls Will Make You Blush (2013) och Som man sår (2017).

Föreställningen turnerar för offentlig publik mellan Unga Klara och Helsingborgs Stadsteater under hösten 2023. Från januari 2024 följer sedan en nära två månader lång turné i Stockholm, Sundsvall och delar av Dalarna. Unga Klara i samproduktion med Helsingborgs Stadsteater och i samarbete med Dalateatern.

MEDVERKANDE
På scen Annika Kofoed, Myra Neander, Nina Rashid, Richard Sseruwagi, Karolina Mindell Kidanu, Klas Lagerlund, Sandra Medina, Mattias Lech, Lucas Carlsson (understudy), Viktor Carlsson (praktikant, Teaterhögskolan i Malmö)
Av (dramatiker) William Shakespeare
Översättare Göran O Eriksson
Regi Gustav Deinoff
Dramaturgi Erik Uddenberg
Koreografi Mari Carrasco
Scenografi Annika Tosti
Kostymdesign Annika Tosti
Maskdesign Lillebell Höglund
Kompositör Mikael Karlsson
Ljusdesign Mira Svanberg
Regiassistent Malin Nilsson
Grafisk form Parasto Backman
Teknisk chef Stephanie Burberry
Producent Sara Fors (Unga Klara), Atoosa Farahmand (praktikant, Stockholms konstnärliga högskola) och Peter Sunesson (Helsingborgs stadsteater)

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Unga Klara

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 307
  • Sida 308
  • Sida 309
  • Sida 310
  • Sida 311
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in