10/6 2023
Stora Teatern i Göteborg
Manus och regi: Robert Puikitis & Amandas konstnärliga råd
Kostym: Britta Lindgren
Konferencier: Francis Shaugnessy
Måste erkänna problem att fokusera. Har tänkt mycket på och tagit del av reaktioner efter de groteskt brutala våldsdåden i helgen, en systemhotande brottslighet som nästan blivit vardag. I ett sådant läge blir en jubileumskonsert med en kollektiv urkraft på drygt 30 personer något av en frizon i kärlekens tecken, en trösterik motvikt. Amanda som drog igång 1981 i Göteborg, kännetecknas av sina specifika inspirationskällor: Originella arrangemang av låtar hämtade från när och fjärran under olika epoker, innovativa danskompanier, experimentlystna orkestrar, teatrala effekter, en poetiskt underfundig tradition samt humor som korsar spoken word med en slags dadaism.
Vokal glädje, förundran och humor symboliserar ett ytterst vitalt hantverk. Någon annan kör lika lätt att identifiera existerar knappast. Under årens lopp har man gjort bestående avtryck genom ett antal uppmärksammade uppsättningar och en handfull skivor. Har för mig att jag 2012 recenserade Hunger på Folkteatern och har starka minnen från Argia Kargia 1993 på Pustervik. Har därtill sett konstellationer framträda på andra evenemang.
I tre timmar inklusive paus på ett så gott som utsålt Stora Teatern får publiken sitt lystmäte, en uppvisning av essensen ur deras banbrytande estetik. Att det blev en betydligt längre fest än aviserat, var ett förhållande åhörare självfallet inte hade invändningar emot. Drastiskt omväxlande repertoar kan liknas vid greatest hits-samling. Värt att notera att konstnärliga rådet består av sex kvinnor – bland andra Anci Hjulström, Sanna Källman och Åsa Johansson. De fyndiga arr som lanseras har många olika upphovsmän. Några av de mest tongivande är Lasse Smedlund, Tomas Jönsson, Patrick Rydman, Sten Källman, Cajsa Roman och Peter Lycke Holmstrand.
Nyskapande kollektivet utgörs av lika många män som kvinnor, lika många sopraner och altar som tenorer och basar. Många har kommit och slutat under årens lopp, vilket märks i extranumret då ett tiotal forna medlemmar ansluter. Åtskilliga av nuvarande medlemmar ackompanjerar dessutom i vissa sångnummer. Vi hör exempelvis stråkinstrument, kontrabas, gitarr, percussion, sopransaxofon och i extranumret keyboard. På högra flanken av scenen huserar en förstklassig slagverksensemble bestående av Michael Andersson, Patrick Rydman, Johan Hogenäs, Angelina Mangs samt Karin Marmander. Samtliga utom den först den först uppräknade vän (som kunnat avnjutas på såväl GöteborgsOperan som i ett antal jazzsammanhang) ingår också i den vokala formationen.
Till glamoröst jubileum behövs galanta gäster, helst med koppling till Amanda. Programmet av miljöskäl tryckt i mycket begränsad upplaga, listar Lasse Smedlund, Tomas Jönsson jämte de för mig välbekanta namnen Per Störby Jutbring, Niclas Hjulström och Karin Inde. Den första storartad ”bandoneon-betvingare” i globalt turnerande New Tide Orquesta och i egna projekt (recenserats här). Den andre frontfigur i Cue, känd skådespelare och regissör (intervjuats av undertecknad). Den tredje med förflutet som jazzig singer songwriter valdes nyligen till ordförande för Musikerförbundet. För att inte namndroppandet skulle bli för massivt, koncentrerade sig konferenciern belysande istället på Amandas bakgrund och drivkrafter. Ett undantag gjordes när första körledaren presenterades sittandes på första raden.
Vad som i mina öron attraherar mest är hur omsorgsfullt omväxlande en show med Amanda ter sig, något som realiseras gång på gång denna sprakande lördagsafton när Pride-evenemang pågick parallellt, exempelvis i Bältesspännarparken mitt emot. Tvära kast kännetecknar, också en skön släng av absurdism. Den förekommer i monologer/ dialoger invävda i medryckande repertoar, blir till underhållande avbrott från tonalt intensiva upplevelser. I sina produktioner har de därtill för vana att inkorporera svensk modernistisk lyrik. Dikter av Aspenström och Tranströmmer deklameras innerligt, tillhör de favoriter vilka gärna lyfts fram. Att denna nydanande ensemble dessutom roas påtagligt av nonsens och torr humor upphör aldrig att förvåna, som ett alternativ till förväntade appeller finns de införlivade i deras dna.
Och rent musikaliskt är mixen både oemotståndlig och osannolik. Världsmusikinfluenserna betonas, inte minst extatiska voodoo-kulturen på Haiti som Sten Källman tidigt introducerade. I en makalös brygd av kontraster levereras en spännvidd från Mozart och Billie Holiday till Prince, Kent och Björk. Från Peterson-Berger till Beatles. Hör anmärkningsvärda arrangemang av bland andra Lasse Smedlund, Tomas Jönsson, Patrick Rydman, Cajsa Roman Peter Lycke Holmstrand och ovan nämnda Sten Källman. Man nöjer sig inte heller med att krama ur kärnan i ikoniska hits. Hänförande tolkningar av till exempel Sign Of The Times (Prince) och Fragile (Sting) draperas i svensk översättningar signerade Niclas Hjulström respektive Tobias Edvardsson.
Fyra mikrofonstativ står uppställda i förgrunden. I övrigt nyttjas huvudsakligen myggor. Märker som vanligt klok avvägning mellan ensembleinsatser och solister. Solisterna med början i kongenialt spröda stämman från Stefan Malmström vars ambition torde vara att imitera Carl Wilson i Good Vibrations. Solisterna låter personliga snarare än att äga scenen likt musikalstjärnor. Vad de tillför antingen charmar eller gör djupt intryck. påfallande få namn i kören är mig bekanta. Tippar att endast en klick av dem kunnat försörja sig i branschen, även om undervisningsrelaterade jobb inkluderas. I en mycket välljudande trupp utan självklar stjärnglans på individuell basis får de mest etablerade sägas vara Patrick Rydman, Anci Hjulström (bokade Ted Gärdestad-programmet hon uppträdde med tillsammans med Simon Ljungman 2008), Sanna Källman (driver kören Tetra) och Åsa Johansson.
Ljussättningen parat med scenklädernas färger understryker elegant den stämning som eftersträvas. Konstnärligheten sitter i fingertopparna på de ansvariga. . En annan avgörande detalj vars föredömliga utformning förtjänar stort beröm handlar om det krispiga ljudet. Lät hur läckert som helst när stämmors skiftningar svarade på slagverksgruppen och i förekommande fall inlägg från instrumentalister. Värt att flika in vilka anmärkningsvärda röstresurser Amanda förfogar över. Snärtiga, sugande eller stämningsfulla rytmer fixar de att framställa på egen hand, vilket framgår med ackuratess. Fräckt då att den frapperande förmågan förstärks med minst sagt dynamiska slagverkare med varierande numerär.
I ett maffigt program innehållande uppemot 35 nummer förekommer höjdpunkter frekvent. Musik från Haiti, kreolsk(?) kultur, latin-harmonier, afrikansk-amerikansk tradition och keltisk plus nordisk folkmusik sprider genuint välbehag. Av instrumentalister minns jag bäst, så här ett par dagar efteråt, såväl unisont samverkande styrka som Robin Sjösvärds sopransax och Åsa Johansson musicerande på violin. Hennes feature i Across The Universe etsade sig fast. Vidare måste givetvis dragspelsfantomen Per Störby Jutbring lyftas fram som ett rungande utropstecken, hans dröjande klanger accentuerar vemodigt sound. Raffinerat slagverks-battle tillhörde också anrättningen praliner.
Låtarna som gav mig ståpäls eller näst intill var överlag, naturligt nog, sådana jag redan hade ett förhållande till. När jag checkar av med mina svårtydda anteckningar hittas supergroovig Prince-hit, en standard-ballad ur popkatalogen som Fragile tillförs fräscht blod, svepande mollorienterade melodin Om du var här, undersköna harmoniken i Across The Univerese, Björks första megahit översatt av Karin Inde, den suggestiva puls som upprätthålls i Come Along (J. Berg/ P. Svensson) samt vacker kärlekssång där betagande refrängen lyder Will You Go, Lassie.
Samtliga triumferar i tredelad underbar slutkläm. Tunggunget når sitt crescendo i Helter Skelter. Snacka om euforiskt beat kryddat med infernalisk svärta! .Intensiteten fortsätter med oförminskad frenesi i Voodoo Child , fast utan något kvidande gitarrsolo.
Som belöning för stående ovationer ansluter som nämnts ytterligare hågade ”x-Amandor” . Myllret av strupar på scen sprider nu oförställd glädje genom att backa upp Niclas Hjulström (hade tidigare framfört egenskriven monolog med magisk dimension om Göteborg från ovan) respektive Jonathan Kara. Duon ger växelvis precis allt vad de har inombords på Joe Cocker- manér i explosiv urladdning. Covern i fråga är förstås With A Little Help From My Friends, vars dramatiska stegringar gör melodin till den perfekta avslutningen för en strålande, tillika särpräglad sångensemble.
Foton: Lovisa Stenmark och Michael Andersson