• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Silvana Imam spelar Hamlet på Stadsteatern i Stockholm, premiär 20 oktober

27 september, 2023 by Redaktionen

Artisten Silvana Imam gör teaterdebut i rollen som Hamlet och framför även ny musik i föreställningen. William Shakespeares klassiker sätts upp som moderniserad musikteater i regi av Sunil Munshi. I övriga roller ser vi bland andra Isabelle Kyed, Leif Andrée, Annika Hallin, Shebly Niavarani och Peter Andersson. Premiär 20 oktober 2023 på Kulturhuset Stadsteatern, berättar ett pressmeddelande:

– Jag vill skapa ett dystopiskt rike av glam och dekadens där sårbara ungdomar kämpar för att överleva i en värld som styrs av vuxnas maktfullkomlighet och skoningslösa samhällsordningar. Publiken får följa Hamlets frihetskamp som havererar i tragik – där nyskriven kaxig musik pumpar i maffiga shownummer à la arenakonsert varvat med tät dialog och mustiga scenbilder, säger Sunil Munshi.

Hamlet kämpar för att överleva i en verklighet som styrs av den cyniska vuxenvärlden. Han tillåts varken sörja sin döde far eller träffa sin stora kärlek Ofelia. Hans framtid är utstakad och han pressas av kraven som ställs på honom, inte minst när vålnaden av hans döde pappa plötsligt uppenbarar sig och kräver att Hamlet måste hämnas på pappans mördare. Hamlet plågas av existentiella frågor, skuld, hämndbegär och paranoia.

Pjäsen flätas samman av nyskrivna låtar framförda och producerade av Silvana Imam som inspirerats av Hamlets monologer. Sunil Munshis version av William Shakespeares klassiker kretsar kring konflikten mellan ungas drömmar och vuxnas maktspel. Hamlet och hans vänner driver en frihetskamp samtidigt som de jagar uppriktig bekräftelse och ren kärlek.

– Jag känner stark koppling med Hamlet och det är väldigt spännande att få bearbeta alla känslor och tankar om min tid på den här jorden, tillsammans med hela ensemblen. De säger att Hamlet är sjuk men vad är att känna kärlek i en värld av lögner? Sorg i en värld där alla låtsas? Hamlet är den sista strålen av äkthet och ljus i en förmultnad värld. Man kan inte begära ett friskt svar i en sjuk värld, säger Silvana Imam.

Konstnärligt team
Av: William Shakespeare
Översättning: Sture Pyk
Bearbetning, regi, scenografi: Sunil Munshi
Scenografi och ljus: Tobias Hallgren
Kostym: Siri Areyuna Wilhelmsson
Koreografi: Sacha Jean-Baptiste
Komposition: Silvana Imam
Komposition och ljud: Jonas Redig
Musik: Nisj
Mask: Susanne von Platen

På scen
Hamlet: Silvana Imam
Claudius: Peter Andersson
Gertrud: Annika Hallin
Vålnaden: Manuela Gotskozik Bjelke
Polonius: Leif Andrée
Laertes: Shebly Niavarani
Ofelia: Isabelle Kyed
Horatio: Carlos Romero Cruz
Rosencrantz: Angelika Prick
Gyldenstern: Emil Hedayat

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Hamlet, Kulturhuset stadsteatern, Silvana Imam

Filmrecension: The Creator

27 september, 2023 by Elis Holmström

The Creator
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Gareth Edwards

Regissören Gareth Edwards karriär har varit en märklig historia. Från den såsiga debuten Monsters, den trista Godzilla och sedan till den makalösa Rogue One har det varit svårt att förstå Edwards som regissör. Men efter att ha briljerat med Rogue One uppstod en gaffel i karriären. Skulle nästa film vara en fortsättningen på triumfen från 2016 eller en regression? Svaret är blandat, Edwards har dock börjat hitta en distinkt identitet som borde göra hans mest hängivna fans hoppfulla för framtiden.

Rogue One var en estetiskt fantastisk film, innehållandes en unik atmosfär som inte fångats sedan dessa, inte ens Tony Gilroys bejublade Andor. Bildspråket och sättet Edwards komponerade de gigantiska rymdstriderna står sig som bland det bästa Star Wars någonsin bjudit på. Det sylvassa och något hotfull utseendet är tillbaka denna gång och ger flera vinkningar till slaget på planeten Scarif. Ännu en gång har vi att göra med spektakulär komposition och ett foto som lyckas vara intimt men också storslaget då det behövs.

Scenografiskt hittar också The Creator hem genom att låna från Neil Blomkamps Elysium och District 9. Det är strömlinjeformade fordon, byggnader som stöpts i arkitektonisk brutalism och en värld där slitaget är påtagligt. Till skillnad mot Blomkamps pajaskonster har Edwards en entusiasm och skaparglädje som smittar av sig. Skillnaden mellan det grabbiga och det pojkaktiga är avsevärd. Edwards bär med sig samma oskyldighet och ofiltrerade glädje som då barn leker med sina favoritleksaker och iscensätter egna berättelser och världar. Många gånger är detta som att träda in ett sympatiskt och entusiastiskt pojkrum där affischer på actionhjältar tapetserar väggarna och rymdskepp av plast har satts upp i taket.

Det finns också en ådra av barnslig naivitet genom hela filmen, detta leder till att flera inslag presenteras med aningen för mycket okunskap och att filmens dramatiska grundnoter inte är helt originella eller intressanta. Att Edwards vill hylla sina favoriter är uppenbart, det gäller inte bara flera visuella vinkningar utan det rent berättarmässiga. Den oerhört stabbiga dramatiken och den bombastiska sentimentaliteten känns igen från James Camerons största och mest magnifika filmer. Tankarna dras många gånger om till Terminator 2: Judgement Day som med sitt enkla – men kraftfulla, patos skar ut hjärtat ur en hel generation. Edwards lyckas dock inte engagera och förtrolla till den grad att naiviteten skall accepteras. Personregin – som var den stora svagheten i Rogue One, har inte genomgått någon metamorfos. Trots duktiga och karismatiska skådespelare som John David Washington, Gemma Chan och den som alltid fantastiska Allison Janney, förblir karaktärerna aningen stela och ointressanta.

Strukturellt är filmen oftast förbryllande, uppdelad i tydliga kapitel med jättelika rubriker skapar detta en upphackad och fragmenterad upplevelse som helt och hållet stryper filmens tempo. Utöver det saknas det samma euforiska actionscener som i Rogue One, förvisso behöver inte alla Edwards filmer kulminera i en final som lämnar publiken i andnöd. Men de gånger det görs försök att skapa nervpirrande action är slutresultatet endast godkänt, långtifrån episkt. Dock skall det poängteras att flertalet actionscener känns som om Edwards tolkar Camerons Avatar, dock med en udd som saknas i Camerons pompösa alster.

För att vara en film som tar sig an artificiell intelligens och globala konflikter är tematiken och de rent filosofiska inslagen lika djupa som en plaskdamm. En av science-fiction genrens största styrkor har varit att skapa oerhört kraftfulla allegorier med vår egen värld. Möjligheterna är vidöppna men Edwards väljer istället att endast skapa en parallell till Vietnam-kriget, något som inte känns särskilt innovativt eller spännande med tanke på oroligheterna i världen just nu. Dessutom känns slutet långtifrån särskilt genomtänkt, snarare som en förhastad och ganska klumpig kompromiss som försöker injicera forcerad action med tafatta försök att vrida om tårkanalen.

Att inte bli entusiasmerad av Gareth Edwards pojkaktiga charm som regissör är svårt. The Creator är en oerhört ambitiös och visuellt kreativ skapelse, det är en film som sällan produceras i en tid då filmbolag söker efter säkerhet i etablerade och populära varumärken. Dock hade det varit uppskattat om Edwards vågat ta än mer risker med sitt manus och skapa en mer originell kreation, inte bara ett storögt hyllningsbrev till forna mästare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Rasism och kulturella krockar – Sverigepremiär för prisbelönta Nu är jag Medea

27 september, 2023 by Redaktionen

Fotograf Berber Theunissen

Rasism och kulturella krockar – Sverigepremiär för prisbelönta Nu är jag Medea, berättar ett pressmeddelande:

I kritiker- och publiksuccén Nu är jag Medea vävs Khadija El Kharraz Alamis självbiografiska berättelse om att växa upp mellan två världar ihop med Euripides klassiska drama om Medea. En föreställning som beskrivs som en övning i att acceptera det okända, omfamna ilska och tillåta sig att förlåta. Premiär den 1 oktober i Stockholm.

I Nu är jag Medea får vi följa en uppväxt där skillnaderna mellan den västerländska och marockanska världen ger upphov till en rikedom av kultur, språk, religion, musik och mat ända tills de två världarna kolliderar.

– Jag hade mycket ilska inom mig och fick ofta höra att jag var för mycket och för känslostyrd. Jag upptäckte Medea när jag läste Martha Nussbaums ”Ilska och förlåtelse” och bestämde mig för att omfamna min inre Medea, säger Khadija El Kharraz Alami.

I ett nära möte med publiken och med en slående närvaro skapar El Kharraz Alami en kompromisslös, känslomässigt laddad resa. En story som berättas med humor, ungdomlig lätthet och med lika roliga som överraskande vändningar.

– Vi lever i tider där jag tror att vi fruktar det okända. Med denna föreställning försöker jag uppmuntra till att och omfamna det som känns främmande och

möta sig själva ur ett annat perspektiv, säger Khadija El Kharraz Alami.

Khadija El Kharraz Alami står för ett nytt mycket spännande konstnärskap som Riksteatern är först med att introducera i Sverige. Nu är jag Medea vann KBC Young Theatre Prize 2018 på den stora scenkonstfestivalen Theater Aan Zee där juryn beskrev Khadija El Kharraz Alami som en ”anmärkningsvärd och oförsonlig teaterpersonlighet”.

Föreställningen spelas på engelska och är ett gästspel från Productiehuis Theater Rotterdam i Holland.

Medverkande
Khadija El Kharraz Alami

Konstnärligt team
Av och med: Khadija El Kharraz Alami
Scenografi: John Thijssen
Ljusdesign: Axel Dikkers
Kostymdesign: Erik Bosman
Konstnärligt stöd: Luk Perceval, Jip Vuik, Robbert van Heuven

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Riksteatern

Nojig rånartrio briljant gestaltad i skruvad Lars Demian-musikal – Stugfeber på Göteborgs Stadsteater

26 september, 2023 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelbye

Av Lars Demian

Regi: Hugo Aavaranta Hansén

Scenografi & ljus: Marcus Granqvist

Koreograf: Rickard Hasslinger

Kompositör & kapellmästare: Lars Demian

Mask: Marina Ritvall

Ljud: Daniel Johansson

Sånginstudering: Karin De Frumerie

Musiker: Lars Demian, David Tallroth, Love Meyerson, Jesper Söderblom och Karin De Frumerie

I rollerna: Fredrik Evers, Caroline Söderström, Anna Bjelkerud, Jesper Söderblom och Karin De Frumerie

Urpremiär: 23/9 2023

Spelas till och med 3/11 på Studion Göteborgs Stadsteater

Minns Lars Demian från ett strålande framträdande med vapendragaren David Tallroth på Falkenbergs Visdagar för ett tiotal år sedan. De burdust träffsäkra texterna, suggestivt karnevaliska tonspråket och karisman Halmstadsonen spred omkring sig. Så visst lockade en nyskriven musikal från en säregen artist med tio skivor i bagaget. Borde dock ha framgått tydligare att han helt överlåtit framförandet av Stugfebers kupletter/ visor till den lilla, ehuru naggande goda ensemblen. Vänner av Lars Demian har ur den aspekten anledning att vara besvikna. Jag har tre invändningar emot en uppsättning som sammantaget ändå fick mig på fall, med en konsekvent gycklande ton som ideligen generar skrattsalvor. Att upphovsmakaren inte sjunger är första invändningen.

Efter att musikerna tågat in framför ridån klämmer de in sig med sina instrument vid scenens vänstra flank. Kapellmästaren trakterar piano. Multiinstrumentalisten David Tallroth står för blåsarrangemang och spelar bastuba, trumpet samt trummor. Dragspel, trummor och marimba spelar Love Meyerson. Dessutom kompletteras de av en dubbelarbetande duo. Syftar på självlärde Karin De Frumerie på saxofon, klarinett, banjo, miniatyr-dragspel samt slagverk medan Jesper Söderblom ägnar sig åt att lira klarinett, banjo och slagverk. Musiken kan beskrivas i termer av klezmer, fransk chanson, tyskstånkande kabarésound, valser och up tempo tango.

Nyskrivna musikalen innehåller arton låtar vilka hopfogade med det skruvade manuset, tar drygt två timmar inklusive paus. Stugfeber handlar om White trash-nervvraket Tindra som tillsammans med sin kille och vaktande svärfar begått ett värdetransportrån. När exceptionellt välgjorda pastischen på gangsterkomedi-genren inleds, har Tindra och svärfar, som anstränger sig till max för att framstå som cool, tagit sin tillflykt till en stuga på vischan. Pengarna fick de med sig, men inte Jonny. Han som varit gangster sedan dagis. Han som hävdade att stöten kunde ske utan problem. Utanför knuten pågår älgjakt. Dessutom får det omaka paret oväntat besök av en bedagad gröna vågen-hippie med förkärlek för brännvin med tillsats av svamp. Till råga på allt är hennes dotter halvklantig polis som orolig gör sig ärende till sin skrupulösa mamma.

Absurda musikalens lånar stildrag från Tarantino och Coen, fast utan att inkorporera deras obehagliga svärta och brutalitet. Vidare genomsyras den av slapstick á la Papphammar och Jönssonligan. Publiken garanteras därmed underhållning, klämmiga kompositioner och framför allt tre tragikomiska förövare vilka skildras med bravur. Brunmurriga scenografin och kostumdesignerns kreationer bör också hyllas.

Karin De Frumerie alternerar emellan att tillhöra musikerna och agera naiv polis i uniform med dubbla lojaliteter.. Hon verkar trivas med sina skilda uppdrag, även om de enligt uppgift är ansträngande. Vi fröjdas åt framställd tafatthet. Än mer tillåts Anna Bjelkerud ta ut svängarna som gränslös glesbygdsbo. Bidrar till att intrigen utvecklas i galen, festlig riktning. Kan väl avslöja så pass mycket att efter paus tilltar förövarnas knipa. Och inte blir det enklare att komma överens när Jonny dyker upp, med skottskada i benet. Jesper Söderblom överger således sin plats i det samtrimmade kapellet. Att de två sista sångerna, de två sista scenerna, artar sig till ett slags antiklimax ska ses som andra invändningen.

Den taffliga rånartrions konflikter är musikalens främsta behållning. Fredrik Evers och hans bollplank den kedjerökande Caroline Söderström firar triumfer, agerar perfekt i synk. När Jesper Söderbloms rollfigur kommer in och härjar lyckas man också då bibehålla greppet. Ensemblen har förmodligen haft nytta av tekniker tillägnade i produktioner som Ship Of Fools, Mr. Burns, Idlaflickorna och Vi hade i alla fall tur med ramavtalet. Koreografin är av högsta tänkbara kvalitet. Rörelseschemat och blickarna ger oss mitt i prick tre förvirrade viljor, vars samarbetsförmåga obönhörligt sätts på prov. Rickard Hasslingers instruktioner realiseras på ett obetalbart sätt i varje moment. Det är väldigt roligt att beskåda. Evers och Söderström utvinner fenomenalt mycket genom kroppsspråk. Och Söderbloms stöddige glidare visar med varje gest vikten av att ha kontroll.

Tajmingen sitter galant och bäddar för storartat skådespeleri. Regissören gör de ständiga krumbukterna till en hejdlös drift med ganstergenrens tugg. Dessa beklagansvärda existenser kläs bokstavligen talat av på bara skinnet. Sånginsatserna är nästan lika fullgoda som de utslungade dråpliga replikerna och den vulgära estetiken. Förbluffande att Fredrik Evers, Caroline Söderström med flera håller en sådan nivå. Därtill demonstreras oklanderlig artikulation. Till skillnad från experternas röster i Wicked förfogar skådespelarna över oklanderlig artikulation. Varje ord når ut i salongen. Vad beträffar erfarna trion Evers, Söderström och Söderblom tangerar deras bedrift det bästa de gjort i huset vid Götaplatsen, vilket ger en uppfattning om exponerade yrkesskickligheten.

Texterna innehåller fyndiga rim. I motsats till rutinerade Hugo Aavaranta Hansén avhåller jag mig däremot, från att hävda att nya sångerna tillhör det bästa Demian skrivit. De fyller sin funktion och sveper fram som en frisk fläkt. Men vill inte påstå att refrängerna sätter sig i skallen.

Lyckligtvis uppstår ingen glorifiering av tre vinddrivna existenser. Deras samlade beteende framstår istället som löjeväckande. På Dramaten kan pjäs på repertoaren, förödande nog, tolkas som att gängkriminella är samhällets olycksbarn. I Stugfeber antyds på slutet det sociala arvet. I övrigt slipper vi ursäktande förklaringsmodeller. Min tredje invändning rör tiden vi genomlider med hänsynslösa dåd och kriminella klaner som styr i så kallade utsatta områden.. Även om musikalen parodierar bör understrykas att behovet för en sådan här skröna aldrig varit mindre. Ofrånkomligt att Lars Demians manus och sångtexter ger lite dålig smak i munnen, med tanke på alla offer för eskalerande våldsvåg. Detta dilemma till trots ska ånyo betonas vilken hög klass de uttrycksfulla skådespelarna håller, musiken inte att förglömma.

Pressfoton: Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen

Ken Loach besöker Stockholms filmfestival och tar emot Stockholm Lifetime Achievement Award 2023

26 september, 2023 by Redaktionen

@Photocred. Johan Bergmark, Stockholm International Film Festival

Ken Loach besöker Stockholms filmfestival och tar emot Stockholm Lifetime Achievement Award 2023, berättar ett pressmeddelande:

Den legendariske och kritikerhyllade filmregissören Ken Loach har tidigare prisbelönats med två Guldpalmer i Cannes – nu hedras han med Stockholm Lifetime Achievement Award på Stockholms filmfestival.
Loach besöker Stockholms filmfestival i samband med visningen av hans senaste film »The Old Oak«, den 9 november på biograf Skandia, för att ta emot priset och möta publiken under ett exklusivt Face2Face-samtal.

Motivering:
Ken Loach är den tvåfaldigt guldpalmsvinnande regissören som berört människor i över 50 år, och kommit att bli en förebild inom den brittiska filmtraditionen. Genom sitt uppriktiga engagemang har han på ett gripande sätt skildrat konsekvenserna av ojämlikhet och blottat de verkliga samhällsklyftor som existerar i vår värld. Den mästerliga regissören har skapat stilbildande filmer av en enastående kvalitet som inte bara berör publiken djupt utan även har en betydande inverkan på samtiden. Stockholms filmfestival är stolta över att hedra filmskaparen Ken Loach med Stockholm Lifetime Achievement Award.

Den brittiska socialrealismens och humanismens mästare Ken Loach, som fyllde 87 i somras, är känd för en rad filmer om människors strävan efter en bättre tillvaro.

Nu visar Stockholms filmfestival »The Old Oak« som även var årets Cannes-bidrag från Loach och manusförfattaren Paul Laverty, vilka lånat filmens titel från The Old Oak – en pub som kämpar för överlevnad i en alltmer avfolkad nordengelsk gruvby. När ett antal syriska flyktingar kommer till samhället blir stämningen laddad bland byborna. Men pubägaren TJ Bannatyne (Dave Turner) blir vän med flyktingen Yara (Ebla Mari) och börjar snart se möjligheter snarare än hot.

Under sina fem decennier långa verksamhet har Loach fått många lovord och priser, bland dem Guldpalmen i Cannes 2006 för »Frihetens pris« och igen tio år senare för »Jag, Daniel Blake« (2016). Loach och Laverty är ett sammansvetsat team, som med »The Old Oak« gör sin fjortonde film tillsammans sedan deras första gemensamma projekt »Carlas sång« (1996).

– Vi känner stor ödmjukhet inför att återigen få välkomna en av Europas främsta regissörer, Ken Loach, till Stockholm. Fortfarande fullt aktiv, och vid 87 års ålder har han inte bara levererat en av sina bästa filmer han åker fortfarande som en ständig fanbärare världen runt för att tala för dem som inte har så starka röster. Varmt välkommen till Stockholm Mr Loach! säger Beatrice

Ken Loach kommer till Biografen Skandia i Stockholm för att ta emot filmpris samt delta i ett exklusivt Face2Face. Därefter visas filmen, »The Old Oak«

När: 9 november
Tid: 18.00
Plats: Biografen Skandia

Arkiverad under: Film, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 284
  • Sida 285
  • Sida 286
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in