• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Marie-Louise Ekman ger levande ljudbok på Dramaten

2 november, 2023 by Redaktionen

Marie-Louise och Gösta Ekman i Dramatens lunchmatsal.

Med hjälp av David Book, Eva Dahlgren, Rebecka Hemse, Ingela Olsson och William Spetz flyttar Marie-Louise Ekman upp sin bok Jag tror att jag går in i hans rum och öppnar en väska till på scenen i vad de själva kallar ”en levande ljudbok”, berättar ett pressmeddelande:

Marie-Louise Ekman och Gösta Ekman delade allt under ett trettioårigt äktenskap, tills Gösta gick bort den 1 april 2017. I boken Jag tror att jag går in i hans rum och öppnar en väska till, som gavs ut i september 2023, fortsätter Marie-Louise deras samtal och öppnar hans allra tidigaste dagböcker en gång till för sig själv och för första gången för läsarna.

Där möter vi en ung man som inte vet vad han ska bli, vad han ska utföra eller hur han ska uppföra sig, och mår dåligt och misslyckas gång på gång, och skriver ner detta i väntan på vad som egentligen kommer att ske. Vi möter honom också under hans allra sista dygn i livet.

29 och 30 november 2023, Lilla scenen på Dramaten

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sound of Freedom – stark, välgjord, spännande, berörande

1 november, 2023 by Rosemari Södergren

Sound of Freedom
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Alejandro Monteverde

Ingen kan se denna film utan att bli berörd på djupet. Det måste vara omöjligt. I så fall är den som inte blir skakad av Sound of Freedom gjord av sten rakt igenom. Den är både spännande och stark. Trots att den bygger på verkliga händelser fungerar den ändå perfekt som drama. En fallgrop för många filmer som bygger på verkligheten är att redovisnings-skyldigheten tar över för mycket, att regissören tar med mer än vad som är bra för dramaturgin för att han eller hon känner att berättelsen måste redogöras mer detaljerat. Här är resultatet en dramatisk film som engagerar mig som tittare och ger mig en insyn i något som jag egentligen inte skulle vilja veta mer om men som det är något vi alla bör vara medvetna om.

Filmen är djupt tragisk och samtidigt ger den hopp. Den skildrar sextrafficking av barn och kampen mot den. När det gick upp på amerikanska biografer slog den i antalet sålda biljetter ut båda de två stora kassafilmerna, den nya Indiana Jones och den nya Mission: Impossible. Att en film om sextrafficking av barn kan locka storpublik i USA säger en hel del om hur stort engagemang frågan väcker är och att filmen är välgjord. Det är skickligt att kunna skapa en underhållande film av ett så svårt och tragiskt ämne.

Sextrafficking av barn är den snabbast växande av alla kriminella verksamheter i världen.
Den är redan nu större än illegal vapenförsäljning och är på väg i rask takt att bli större än all världens knarkhandel. Fakta är att slavhandeln är i världen idag större än den var under slavtiden. Bland dessa slavar finns många som säljs som sex-slavar.

Filmen bygger på en sann historia där vi får följa Tim Ballard, en amerikansk agent som arbetar för att sätta fast straffickingligor specialiserade på barn. Men en dag känner han att det inte räcker. Att sätta dig ligorna är visserligen nödvändigt men han vill också kunna rädda dessa barn, dessa unga offer och han får med sig några medarbetare och spårar upp kidnappade barn som säljs som sexslavar.

När Tim Ballard och hans män lyckas rädda en liten mexikansk pojke får de reda på att pojkens syster också kidnappats och är sexslav någonstans. Tim Ballard kan helt enkelt inte släppa det. Vetskapen förtär honom inifrån. Han måste finna henne, till varje pris. Sökandet efter att hitta systern för honom och hans män ut på en farlig – in i Columbias gerillas territorier.

Berättelsen är stark, självklart. Men den är också dramaturgiskt välgjord, spännande och engagerande.

Huvudrollen, Tim Ballard, spelas av Jim Caviezel. Han är privat också engagerad i kampen mot sextrafficking. Jim Caviezel slog igenom i storfilmen Greven av Monte Cristo och har också spelas Jesus i Mel Gibsons The Passion of the Christ. Han har också spelat mot Stallone och Schwarzenegger i Mikael Håfströms Escape Plan och i tv-serien Person of Interest.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Sextraffickning, Sound of Freedom

Välbehövligt porträtt i animerat monologformat – The art Of Being Many Hannah Arendt på Teater Trixter

1 november, 2023 by Mats Hallberg

foto Ines Sebalj

Manus & regi: Birte Niederhaus

Musik & ljudbild: Anna Gustavsson

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljud- och ljusteknik: Miranda Seiborg Wikström

Film & projektioner: Fredrik Egerstrand

Producent & kostym: Anna Sefve

På scen: Annika Nordin

Övriga medverkande: Guled Abdullahi, Gunnar Lundgren, Fabian Engvall, Mia Persson

Urpremiär: 28/10 2024 hos Teater Trixter, Masthamnsgatan i Göteborg

Spelas till och med 8/12

Om jag vore en äkta intellektuell skulle Hannah Arendt (1906-1975) ha lästs, skulle kunnat sätta in filosofens tankegångar i en kontext. Hon betraktas som en av 1900-talets främsta självständiga röster, betonade sin inriktning på politisk teori även om hon studerade för auktoriteten Martin Heidegger. I New York var hon knuten till en inflytelserik krets och undervisade vid ett progressivt universitet. Erkänner att jag nöjt med att vara medveten hennes betydelse. Judinnans livslånga besatthet vid att analysera nazismens och andra ideologiers barbari har utgjort underlag för flera dramatiker – exempelvis P-O Enquist.

Blir därför något av en matnyttig historielektion för mig som vetgirig novis att se monologen om Hannah Arendt, hennes resoluta konklusioner kombinerat med viktiga nedslag i biografin. Trixter väljer att placera publiken vid runda cafébord längs långsidorna på samma yta som fungerar som scen. Vilka olika sätt deras lokal används på är en av yttre spännande faktorer hos frigruppen vars kontrakt trist nog är uppsagt. Placeringen Innebär i praktiken att föreställningarna spelas med endast en tredjedels publikkapacitet. Ska sägas att monologen inte utspelas på en särskild plats, utan ageras ut på hela svarta trägolvet, vilket drar in åskådarna än mer i berättarens utläggningar. Talas i omgångar i mikrofonstativ i ena änden. Tvärs över bakom ett draperi döljer sig en lya med piano, radio och travar med böcker.

foto Ines Sebalj

Andra grepp fördjupar och förstärker en luftig monolog av Birte Niederhaus vars längd uppgår till femtio-femtiofem minuter. Syftar på att monologen varvas med video i svartvitt. En skickligt gestaltad fortlöpande intervju visas. Distinkta samtidigt öppna frågor returneras i skarpsinniga haranger. Annika Nordins utseende uppvisar en porträttlikhet med Arendt, fast vissa drag också tycks mig överensstämma med Marguerite Duras. Musikens roll som skildrare av livsbegär och omvittnade fasor måste också påpekas. Tyckte mycket om rutinerade Anna Gustavssons musik inklusive ljudinstallation.

Det tredje greppet i vad som på grund av undersökande och medskapande inslag går under beteckningen devising, hålls hemligt. En ung reslig man med rötter till Somalia lösgör sig nämligen ur publiken. Kände igen Guled Abdullahi från två tidigare pjäser och borde inte förvånats över inbrytningen. Hans intensiva appendix i en minimonolog artar sig till ett ack så förutsägbart angrepp på förment samhällsklimat, utan tillstymmelse till problematisering av kriminella klaner eller ökat terrorhot. En rallarsving implicit mot Sveriges näst största parti som anser att skötsamma nya svenskar, vilka är för att anamma våra värderingar och demokratiska ideal ska värnas . I The Art Of Being Many lanseras ändå ståndpunkten som en form av rasism. Den påstås önska honom bort från landet han bor i och kanske föddes i. Huvudpersonen själv var av allt att döma alldeles för insiktsfull för att förespråka ett sådant enkelspårigt resonemang, inte minst mot bakgrund av situationen för judar (i södra) Sverige för närvarande, det ensidiga kulturkändisuppropet och terroristattentatet mot landslagsfans i Bryssel. Man hamnar snett helt enkelt! Talande tondövhet!

foto Ines Sebalj

Annika Nordin förkroppsligar alldeles lysande kvinnan som gått till historien som en av de viktigaste tänkarna under 1900-talet. Som sig bör äger hon varje kvadratmeter på den vidsträckta scenen. Teser ur böckerna Människans villkor och Den banala ondskan om Eichmann citeras med emfas. Kompromisslöst hävdas slutsatser som görs till sanningar. Men Arendt var ingen torrboll. Nordin demonstrerar att hon vibrerade av liv, kunde konsten att roa sig i Paris och USA trots upptagenheten av ondska.

Tonfall, kroppsspråk och rörelseschema bidrar till att fånga publiken med estetisk skärpa. Genomgående förmedlas en beslutsam attityd, sällan tvivel. Vi får framför allt i rapsodiska nedslag lära känna den passionerade privatpersonen och effekten av att leva i ett öppet förhållande. Risken att uppsättningen skulle bli för docerande undanröjs energiskt genom kraftfullt, till och med fysiskt skådespeleri.

Osäker på om Nordin framfört monolog tidigare. Däremot framgår det att Niederhaus och Nordin känner varandra sedan tidigare samarbeten. Regin vässar budskapet, ölar dessutom förståelsen för personen bakom de berömda formuleringarna. Brev, skrifter och föreläsningar utgör monologens gedigna råmaterial. Scenkonstverket kännetecknas, med undantag för nämnda haltande samtidsmarkör, av en smart sammanbindande konstruktion.

ps Att recensionen skrivs så här långt efter premiär är definitivt inte optimalt. Beror huvudsakligen på att datorn strejkat.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Nya givande infallsvinklar på ett älskat fenomen – Yeah! Yeah! Yeah! It Was 60 Years Ago Today på Göteborgs Stadsteater

30 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Manus: Per Umaerus och ensemblen

Regi: Robert W Ljung

Ansvariga för scenrum/ föreställning: Pepperland, Robert W Ljung, Anders Johansson samt Göteborgs Stadsteater

Kostym: Hélène Otterbeck

Mask: Maria Agaton

Ljud: Dan Andersson

Ljus: Anders Johansson

Musikaliskt urval: Micke Isacsson och ensemblen

Musik: The Beatles

På scen: Marta Andersson-Larsson, Micke Isacsson, Benny Karlsson, Stephen Sahlin, Per Umaerus, Mathias Gian Kündig och Stefan Sporsén

Premiär 27/10 på Stora scen

Spelas till och med 3/1 2024

Minns jag rätt har två uppsättningar av världens främsta Beatles-tolkare (enligt sir George Martin) recenserats. Dels den om milstolpen Sgt. Pepper där Adde Malmberg intervjuade gäster i samband med halvsekels-jubiléet. , dels den centrerad kring hur The Fab Four arbetade i studio efter att turnerandet lagts på hyllan. Har därtill sett shower på Nef och i Mölndal då Pepperland (före detta Lenny Pane) i första hand beter sig som det förstklassigt ensidiga coverband de är.

När jag beträder den röda mattan och står vid inre entrén kommer jag i trevligt samspråk med vd och nya konstnärlige ledaren. Påminns om att det är på dagen 60 år sedan Beatles framträdde på Cirkus, ett stenkast från Stadsteatern. Blev inte klarlagt, underligt nog, om någon ur premiärpubliken var där i sin ungdom. Själv är jag åtminstone fem år för ung för att utgöra målgrupp. Ändå finns vaga minnen jämte ett par singlar plus ett biobesök med mamma för att se Let It Be. När nördiga Beatles-arkeologerna ställde samman sin föregående produktion, upptäcktes att det fanns mer att berätta, fler låtar som förtjänade att lyftas fram. Därför en ny uppsättning som sannolikt kommer bli lika populär för olika åldrar. De som var med när det begav och senare generationer musikintresserade. Pepperlands Per Umaerus deklarerade när Stadsteatern presenterade innevarande säsong inför två fullsatta salonger, att han och antagligen ingen annan i bandet fanns till när Beatles spelglädje golvade tonåringar på Cirkus, fast recensenterna pinsamt nog inte fattade grejen. Något som Stefan Sporsén gör oss varse.

Kan inflikas att jag är mer än måttligt intresserad av vad de fyra från Liverpool åstadkom innan de ens passerat 30-års strecket, fast jag bara sett utdrag ur och analyser av Peter Jacksons tredelade långa dokumentär Get Back. Däremot lästes i somras mycket gedigen och utförlig biografi om Paul McCartney. Berikande läsupplevelse! Och tidigare i höst recenserades Stockholm Voices live och på skiva, vilka tolkar McCartney i jazztappning. Kom på att en av mina allra första konserter utan föräldrar var när Wings kom till Scandinavium 1972 (min morbror presenterade faktiskt konserten) och cirka tjugo år senare såg jag Ringo Starr och hans All Star Band på Heden. Bara halvannan månad efter att John Lennon skjutits ihjäl studerade jag i ett England chockat över dådet. I Sverige sände P3 (Eldorado) ett två timmars extrainsatt hyllningsprogram, vilket nog många i min ålder minns. Äger förresten en pubspegel med Lennon i profil som motiv plus att refrängen till Imagine bifogats. Hans Give Peace A Chance finns vackert inkluderad i föreställningen.

Den lavinartat växande hysterin och den dramatiska konstnärliga utvecklingen ter sig i backspegeln ofattbar. Man hade ju fått tummen ner hos Decca. Ojämna debuten producerad av legendaren George Martin påvisar potentialen, men den skvallrar inte om vad komma skulle. När Pepperland grandiost river av en snabbversion av första fullängdaren, uppstår samma känsla som när jag såg Backbeat, lyckad bio-pic i svartvitt. Såväl Pepperland som musikerna på soundtracket befinner sig på en högre konstnärlig nivå än Beatles anno 1963. Nämnda turné i Sverige hade planerats med Trio Med Bumba som huvudakt, en komiskt beslut skrikande tonårstjejer raskt såg till att ändra på. Att Beatles minus Ringo starr redan var fabulöst sammansvetsade sedan intensiva maratonspelandet i Hamburg ska inte underskattas, utgjorde ett fruktbart embryo i vidare, hisnande utvecklingskurva..

foto Ola Kjelbye

Tillbaka till Pepperlands nya produktion. Man fortsätter på inslagna vägen att också lansera kvinnligt perspektiv. Följaktligen har programhäftets essä skrivits av skribenten och programledaren Anna-Charlotta Gunnarsson (sågs tidigare i år som konferencier på Manifest-galan) som föddes när Beatles splittrades. Väsentligt yngre torde Marta Andersson – Larsson vara, sopran som gjorde avtryck på samma scen i lysande bakom kulisserna- stumfilms-pastisch härom året. I Yeah! Yeah! Yeah! ikläder hon sig med auktoritet rollen som Yoko Ono. Med besked tar hon plats som kavat kvinna! Uppskattar frejdigheten, lärorika berättelserna och glimten i ögat. I denna polariserande och skrämmande tid behövs en glädjespridande gemensam källa mer än någonsin. Pepperlands nostalgikick skulle kunna utgöra den lägereld att samlas kring som Hylands hörna när Beatles nådde sin kulmen.

Kan inte nog understryka att samtliga på scen, finurligt instruerade av regissör och av impulser från bandmedlemmar, ständigt löser upp fiktionen. Hur naturligt som helst porträtteras historiska personer, dokumenterade anekdoter ageras fram.. Scener som kommenteras när de klivit ur rollen och på ett mycket underhållande sätt pendlas emellan deras olika jag och vad som ska gestaltas. När Pepperland flyttar in på Stadsteatern förvandlas de till något oändligt mycket större än ett tributband. Två som på ett förbluffande vis odlat sina dramatiska talanger och tajming är trumslagaren Benny Karlsson och basisten (ofta spelandes karaktäristisk Höfner). Karlsson undervisar i Bennys beat-skola och Giam Kündig glänser som bland annat porträttlik demonproducent. Stephen Sahlin frontar också på egen hand Stefan Sporséns komiskt teatrala aktioner tillför också åtskilliga leenden i publiken. Han äntrar scen som tokrolig robot/ avatar i silvrig utstyrsel med knasig röst för att övergå till att gestalta en allt i allo-fixare. Kul!

foto Ola Kjelbye

Ljudet är kristallklart och på lagom nivå, spetsigt och fett om vartannat. Ljuset bäddar in och speglar snyggt skiftande stämningar. Belamrade vridscenen utnyttjas maximalt. innehåller en mängd pinaler, ett flertal klaviatur- och stränginstrument. Indiska äventyret 1968 återskapas mästerligt direkt efter paus. Stor möda har framgångsrikt lagts på att utforma scenkläder och frisyrer. Manus som Per Umaerus knåpat ihop med god assistans måste i vanlig ordning betecknas som föredömligt. Knappologisk trivia blandas fiffigt med omvälvande händelser.

Föreställningens längd anges till två och halv timma inklusive paus. När jag fått ut min rock i garderoben hade över tre timmar passerat sedan första ackorden i Magical Mystery Tour. Absolut ingen i den saliga premiärpubliken kan ha beklagat tidsöverdraget. Inte heller att beprövade scener från tidigare uppsättningar togs fram, inklusive odiskutabla favoriter hos både utövare och mottagare vilka var en repris från föregående show. Var längden felkalkylerad eller blev man extra inspirerad av premiärpublikens bifall? Faktum kvarstår att omslutande värme sprids i och med världens bästa singel (de två A-sidorna) och gåshud framkallas i avslutande trilogi plus skämtsamt appendix från Abbey Road. Andra akten kan rent dramaturgiskt kritiseras för att falla i sär. Men man gör klokt i att bortse från dess disparata natur. Och ska man vara löjligt petig är inte all musik från Beatles eftersom smakprov ges på låtar komponerades av dem som soloartister.

Något man tänker på denna gång bortsett från hur en komisk och dramatisk ådra kontinuerligt växt fram i gruppen, är vilken för ändamålet lysande vokal förmåga man besitter. Stämsången hos multiinstrumentalisterna hänför.

foto Ola Kjelbye

Ska försöka avrunda en exalterad text genom att kika i anteckningarna. Noterade att snäll pop varvas med oborstade alster, ett förhållande som bidrog till Beatlemania. Vi delgavs nyheten om kommande sensationellt släpp i november av outgiven singel med pålägg, vilket den observante kunnat läsa om. Beatles utforskande pionjäranda demonstreras lysande i framföranden av exempelvis Tomorrow Never Knows och I´m The Walrus (det utflippat utdragna outrot skippas).som jag för övrigt spelat på Every Vinyl Tells A Story på Bengans. Fick lära mig att temat i Because influerats av Månskenssonaten. En av åtskilliga musikaliska fullträffar var något otippat versionen av George Harrisons I, Me Mine. En annan bedrift var hur de tog sig an While My Guitar Gently Weeps med feature på elgitarr av Micke Isacsson. Marta Andersson-Larssons tonsäkra aningen veka sopran. En överraskning som refererar till jazzig music hall i melodi signerad Jim McCartney (Pauls pappa) toppad av mycket blås. Av allehanda oklanderliga instrumentala insatser, förtjänar ett par trumpetsolon av Stefan Sporsén jämte Benny Karlsson solida trumspel och Stephen Sahlins intro till Hey Jude särskilt beröm.

Som framgått en mycket underhållande uppdaterad version av Yeah! Yeaj! Yeah! All härlig musik framstår nästan som en bonus, i en sprakande konsertföreställning med intelligent inlagd dramaturgi. Fram till sista halvtimmens eufori bidrog dess rytm till att publiken lever sig in i vad som sker på scen. Sedan blir det publikfrieri som klarar sig utan regi. Vi behöver under rådande omständigheter definitivt sådan här samvaro och trivselkänslor, att få berusa sig på högklassig musik och underfundiga scener på dokumentär bakhrund.

Arkiverad under: Musik, Scen, Teater

Filmrecension: Fungi – njae

30 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Fungi
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Björn Engström, Ove Valeskog, Sofia Brattvall och Lottie Johansson

En thriller om ett hot från naturen som har potential att bli tankeväckande men som faller på stor brist på realism, usel dialog och inte särskilt trovärdig handling.

Mänskligheten står inför ett fruktansvärt hot: sporer från en svamp sprids och tar sig in i människor där de växer och ger människor en plågsam död. Forskare bedömer att minst 80 procent av alla människor kommer att dö innan ett botemedel hunnit hittas och framställas.

Regeringen har utsett ett specialteam som ska finna botemedlet. Detta team håller till i en topphemlig bunker. Men nja, om världen stod inför ett sådant här gigantiskt hot skulle ett team inte bestå av några få människor i en bunker i Sverige. Det skulle finnas massor av forskare som både fanns i ett stort laboratorium och troligen också i flera utspridda forskningsstationer. Redan där faller trovärdigheten för berättelsen. Även när det är en påhittad historia måste grunden vara något så när realistisk.

Forskarna kämpar mot tiden, för att försöka rädda så många människor som möjligt. Inte bara svampen och dess sporer är farliga. Människor är våldsamma och rädda och det är med fara för livet de ger sig ut för att leta botemedel.

Det finns aspekter i filmen som är intressanta men alldeles för mycket känns som förutsägbart och inte direkt överraskande. Alldeles för stor del av komplotten bygger på situationer och reaktioner som inte är trovärdiga. Ett exempel är slutjakten där en man jagar forskarna för att döda dem fast han vet att enda chansen att överleva är att hålla forskarna vid liv.

Fungi har skapat genom ett samarbete mellan fyra regissörer: Björn Engström (Tangent Room, kortfilmen Enhälligt beslut) , Ove Valeskog (Mareld, Huldra – Lady of the Forest), Sofia Brattvall (Sammankomst, En Hjälpande Hand och Hopp) och Lottie Johansson (Andra Åket, Inga Lindström och Drugdealer). De har skrivit manus, regisserat och producerat tillsammans. Kanske det är för många kockar för soppan? Jag vet inte, men helt klart skulle denna berättelse kunnat bli mycket bättre om den bearbetades mer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Klimat, Skräck, Svamp

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 273
  • Sida 274
  • Sida 275
  • Sida 276
  • Sida 277
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in