• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Inte Ett Riktigt Jobb – engagerande debattinlägg med stort hjärta

20 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Inte Ett Riktigt Jobb

Inte Ett Riktigt Jobb
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Patrik M. Fahlin

Ett engagerande debattinlägg av en regissör vars hjärta brinner för folkbildningen. Egentligen är den här dokumentären mest ett debattinlägg om folkbildningen som är under attack från högerpartierna, i synnerhet av Sverigedemokraterna. Det är en slags föreläsning av regissören Partik M. Fahlin om hur viktig folkbildningen är och den är ett attack på de politiska krafter som drar ner på stöd och resurser för folkbildningen. Som film är den svår att betygsätta konstnärligt och dramaturgiskt. Det höga betyget får den för att regissören så väl lyckas föra fram sitt budskap.

Utgångspunkten för filmen är utbildningsminister Mats Perssons uttalande då han motiverade regeringen stora minskning av anslag till folkbildningen med att regeringen hellre vill satsa på utbildningar som leder till riktiga jobb. Mats Persson (Liberal) var Sveriges utbildningsminister 2022–2024. Uttalandet om riktiga jobb har fått många reaktioner. I filmen finns flera exempel på personer som fått inte bara jobb utan lyckats mycket bra, tack vare den start och det stöd de fick från studieförbunden. Josef Fares, Marit Bergman, Smash Into Pieces, Kalle Moraeus, med flera exempel finns på att folkbildningen kan skapa jobb.

Men folkbildningen är en bred rörelse som har flera andra viktiga syften än att utbilda människor till jobb. Som filmen tar upp ger studieförbunden många unga möjligheten att utvecklas inom ett område och där finns många, många kurser och evenemang där människor i olika åldrar och bakgrund kan mötas och få nya kontakter.

Syftet med filmen är helt klart att slå ett slag för folkbildningen. Dokumentären är ett politiskt inlägg för att folkbildningen ska få resurser. Det lyckas regissören bra att få fram även om jag tycker att han förminskar problemet med att studieförbundet Ibn Rushd som grundades 2001 och lades ner i slutet av 2024 fick många miljarder i anslag trots att det fanns en hel del kritik mot att det studieförbundet ska haftstudiematerial eller hänvisningar till texter som ansetts konservativa eller problematiska gällande exempelvis hbtq-frågor och synen på aga.D Kritiker menade att verksamheten inte uppfyllde de krav på demokratisk fostran som ställs på organisationer som mottar offentliga medel. Det var skarp kritik som regissören inte tycks ta så mycket på allvar. Överlag är den tredjedel av filmen där han går igenom kritiken som förts mot studieförbunden kring anklagelser om fusk är upprepande och känns som indoktrinering. Men det är förstås så ofta går till när någon vill tydligt framföra sin åsikt. Jag tror att dokumentären hade vunnit på att han inte upprepade sig så mycket.

Jag tycker att varenda politiker i Sverige på alla nivåer, såväl inom kommun som region och på riksnivå bör ser denna film. Men många andra bör också de den och prata om den. Folkbildningen, studieförbunden, är så mycket mer än att den ger människor, framför allt unga, stöd att utveckla något de är intresserade av som inom musik, teater, att laga mat, att hantverka, att programmera, att fotografera, att filma, att skriva med mera, med mera. Studieförbunden ger människor möjlighet att mötas.

Filmen har ett stort fokus på unga som får hjälp att utvecklas genom studieförbunden, men jag saknar en annan viktig del av vad studieförbunden gör för andra åldersgrupper och äldre människor. Folkbildningen/studieförbunden har en given plats där idrotten eller olika politiska eller religiösa organisationer inte lockar.

Att dra ner på resurserna till folkbildningen är farligt för samhället, menar många som får komma till tals i filmen. I stort sett den ende i filmen som uttalar stöd för att dra ner på resurser till folkbildningen är Sverigedemokraternas Alexander Christiansson.

Tja, denna dokumentär är utan tvekan ett politiskt debattinlägg – och därför väldigt svår att betygsätta. Men den görs övertygande och det bubblar av engagemang och hjärta. Egentligen siktar han väl på öppet mål. De flesta runt om i Sverige har väl en positiv inställning till folkbildningen? För övrigt ser väl opinionsundersökningarna inför valet ut som att Tidö-regeringen ska tappa makten och då är det väl högst möjligt att folkbildningen får mer stöd. Men osvuret är bäst, förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Folkbildning

Ystad Sweden Jazz Festival 2026 – IV Svensktillverkad bop och utforskande klanger plus Next Generation

20 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Harri Paavolainen

BOBO STENSON TRIO har med nuvarande sammansättning gett ut fyra skivor sedan 2008, samtliga producerade av legendaren Manfred Eicher. Minns jag rätt har jag recenserat de två senaste och live har det förunnats mig att höra dem några gånger. Pianisten och kompositören är en förgrundsgestalt inom svensk jazz, vars omfattande gärning sedan 60-talet resulterat i en rad utmärkelser. Och trion vars medlemmar kommer från Göteborg, Sandviken och Västerås har belönats med såväl Grammis som Gyllene Skivan. Man kombinerar original (ofta skrivna av Jormin) med tolkningar av konstmusik och global folkmusik.

Konserten på cirka sjuttiofem minuter äger rum en eftermiddag på stadens teater. Stenson avslöjar vilket gott humör man är på genom att lansera lite torr humor, vilket går hem. Underligt nog blir de inte presenterade. En miss eller avsiktligt? Kan vara upplysande att ringa in deras renommé, statusen de ofta erhåller. Två tysktalande kollegor tillfrågades efter festivalens sista ton klingat ut vilken konserter som hamnar överst på deras lista: Bobo Stenson trio löd svaret. Sådan ställning åtnjuter trion välkänd utomlands. Rytmsektionen består av professor Anders Jormin på kontrabas och batterist och slagverkare Jon Fält belönad med Jazzkatten.

foto Harri Paavolainen

Merparten av repertoaren presenteras vilket är en tacksamt gest mot vetgiriga icke-kännare En samhörighet skapas gentemot andäktigt lyssnande auditorium. På ett udda vis inte atypiskt för trion inleds med Våren (S-E Bäck). Följs upp med melodi från Nordkorea, ett isolerat land Jormin besökt. Han vill ta oss med på en resa och förunderligt nog låter det jazzigt och lättlyssnat på hög kvalitativ nivå. Fälts bidrag kan inledningsvis beskrivas som diskret, en bild som drastiskt kommer förändras. I superb akustik hörs ett första feature på kontrabas. Stenson spelar som om varje ton bär på en väsentlig betydelse, är utrustad med ett trollbindande anslag. I rådande intimt tilltal passar folkvisa av Silvio Rodriguez perfekt. Med kubansk touch framställs exotiska rytmer och klanger i en melodi, vars roterande kring dess stam gör den till ett av konsertens krön. Noter finns, samtidigt ges frihet att komma med infall. Allteftersom uppstår fler improvisatoriska tilltag av lekfull karaktär. Efter drömskt reflekterande intro på flygeln levereras ett lyriskt, avmätt stycke betitlat Helios (A. Jormin). Minimalistiska, meditativa tongångar bildar ett mönster rogivande att vistas i.

foto Harri Paavolainen

I detta skede uppkommer en abrupt höjning av intensitet vars omslag av ansiktsuttryck att döma verkar överrumpla rytmsektionen som antar utmaningen förstås. En annan magisk melodi vars suggestiva tema skrivits av Don Cherry heter Dons Kora Song. Fullkomligt ljuvlig tolkning renderar i ihållande applåder. I Oktober agerar Fält pådrivare genom sin avancerade polyrytmik och en arsenal av pinaler. Han dundrar på i otyglad, tämligen vildsint impro med fantasifulla eskapader. Ler åt vad vi överväldigade utsätts för, av en trio som annars inte sällan blickar inåt. Fälts underhållande raffinemang kan liknas vid en light-version av Trilok Gurtu. De andra går i clinch med honom och vise versa.

Subtiliteter och kontraster är sannerligen deras signum och Stensons löpningar och anslag skänker omisskännlig dragningskraft. Har fått uppgift om att härligt hetsig final före extranummer ska ha varit ett alster av pionjären Ornette Coleman. Allra sist framförs ett mycket vackert medhårsstrykande , kontemplativt porlande stycke med Stenson som anförare. Trion är i zonen. Märker att Jormins spel inte belysts, fast dennes basgångar är en omistlig del av deras fundament. Utan honom skulle det låta annorlunda. Bob Stenson trio erövrar lyssnarna genom kontinuerlig nyfikenhet, ypperlig teknik och en intuitiv kommunikation som inte kan kopieras.

Anna Rylander

Först ut på scenen i Hotell Fritiden är HELGE ALBIN QUINTET, ytterligare ett av festivalens all star team. För oss som tyckt om att vistats i storbands-sfären är altsaxofonisten, kompositören och storbansledaren en meriterad man. För andra ej insatta i Tolvan Big Band och deras framgångsrika samarbeten från 80-talet och framåt, framstår nog professor Albin från Malmö (född i Danmark) som en doldis. Äger åtskilliga plattor med Tolvan, hört dem live flera gånger och recenserade deras comeback från 2022. Visste dock inte att veteranen bildade ny grupp för tre år sedan vars handplockade stjärngäng debuterade med Homemade, också rubrik för spelningen på YSJF:

Han omger sig i sin skånska kvintett av den under festivalen flitige tenoristen Karl- Martin Almqvist, Jacob Karlzon vid flygeln, Johnny Åman på kontrabas samt trumslagaren Lennart Gruvstedt som kamperat ihop med låtskrivaren i Tolvan och oclså varit anställd i DR Big Band. Åman har jag hört i exempelvis Mathias Landaeus trio medan Karlzon och Almqvist kunnat avnjutas i eget namn i skilda konstellationer så pass ofta senaste decennierna att det renderat i flera uppskattande recensioner, live och på skiva. De har båda spelat tidigare. på YSJF.

foto Anna Rylander

Fäster mig vid akustikens goda balans, men också en ljudbild som innebär ett visst avstånd. Befinner mig i mitten av salen. Blir en soft inbjudande start där fokus på sedvanligt vis flyttas runt.. Albin berättar att kompositionerna genomsyras av vad han lyssnat på i sitt liv. Efter Easy Going framförs Palett vars intrikata fast ändå följsamma harmonik gör den extra tilltalande. Här avlöser saxofonisterna och pianisten varandra som solister.. Låter omväxlande i en attraktiv anda av postbop, möjligen en smula förutsägbart emellanåt. Lysande musiker ges utrymme att uttrycka sin personlighet, underordnar sig dock utskrivna noter i ensemblespelet. Ska poängteras att musiken är tillgänglig, vilket uppskattas. Det bökas inte med glissandon och dissonanser. Kompet backar elastiskt upp solister. Förnämlig rytmsektion binder samman soundet.

foto Anna Rylander

Magic Fingers visar sig vara en expressiv melodi i ett makligare tempo. Omsluts av melodi med flyhänta passager från virtuosen vid flygeln och blir förtjust i titelspåret vars hook snyggt broderas ut och som bonus adderas spänstig dialog mellan vännerna från Tolvan. Gör reflektionen att merparten av materialet ter sig rätlinjigt även om Albin ibland roats av att knixa till sina kompositioner, adderat kluriga inslag. Bass Figures tillägnas logiskt nog Johnny Åman och dennes stil. Det är ett lyriskt, sofistikerat alster som vecklar ut sig efter tekniskt avancerat intro av basisten, som återkommer med fräscht inlägg i feature. Noterar att ansvarsmannen i centrum bläddrar fram rätt notblad mellan låtarna.

foto Anna Rylander

Jeriko, jazzklubb i Skåne, lanseras som en snabb historia. Detta blir en höjdpunkt då skickliga musikers samarbete resulterar i flow. Kanaliserad energi drivs av märgfull nerv. Vi förunnas både piggt trumsolo och lite uppfriskande stök i outrot. Plats har reserverats åt begärt extranummer. Entusiastisk publik får ta emot en bearbetning av klassiskt stycke skrivet av polsk tonsättare. Därför döpt till Lutoslawski No.3, en begåvad bearbetning. Det är ett vackert, skört stycke där Jacob Karlzon triumferar. Snappade upp under festivalen att flera ur publiken lyfte fram denna stimulerande spelning.

foto Anna Rylander

NEXT GENERATION är rubriken på ett mycket lovvärt och omtyckt initiativ som funnits med på programmet i flera år i samarbete med Musik i Syd. Det avser ett ganska stort antal konserter på cirka en trekvart vardera där utövarna bildat band, hittat spelkompisar på de utbildningar de går, företrädesvis folkhögskolor i Skurup eller Fridhem. Konserterna som har fritt inträde arrangeras sedan i fjol på Bäckahästens spatiösa uteservering. På grund av tajt schema hanns bara två framträdanden med vilka bägge förtjänar förmedlande av intryck. Vad beträffar yttre förutsättningar ska sägas att vädret var tillfredsställande liksom ljudet.

EDIT LJUNGKVIST KVARTETT består av förutom frontande sångerska Ragnar Bergholm Larsson på gitarr, kontrabasist Arvid Wester samt Arvid Bexelius bakom trummorna. På repertoaren finns såväl original som standards, ibland omharmoniseringar. I efterhand får jag veta att den unga kvinnan är barn till i jazzkretsar välkända föräldrar. Syftar på Lina Nyberg och Fredrik Ljungkvist. Att kvartetten valt att göra gitarr till melodiinstrument får anses anmärkningsvärt, skänker dem ett avskalat sound där Edits uttrycksfulla stämma lyfts fram. Hör ett piggt och prydligt musicerande i korsningen bop -swing. Gruppen har goda chanser att gå en ljus framtid till mötes. Inledningsvis tar man sig an låt baserat på solo av trumpetaren Fats Navarro och I Fall In Lobe Too Easily.

foto Anna Rylander

Ett scatsång-avsnitt ackompanjeras snitsigt av Bergholm Larsson vars finurliga figurer i Cheek To Cheek framställs med inspiration från Kenny Burrell och i viss mån Barney Kessel. Blir förtjust i hur det plockas ackord i detta romantiska örhänge. I en tillbakalutad soft standard med gitarr i framkant bjuds på oklanderlig sång, medan det i text av Annie Ross på tema av saxofonisten Wardell Gray serveras vokal akrobatik. I But Not For Me med nytt tema av vokalist och i ett par andra bitar finns likheter med eran av så kallade refrängsångerskor. Följsamma rytmsektionen ägnar sig främst åt att backa upp de mest framträdande i kvartetten.

foto Anna Rylander

Med ESKIL ROOS finns redan en relation etablerad i och med att hans debut släpps på Prophone i slutet av september. Jag har lyssnat och kommer recensera lyxiga produktion Mystery of the Mind inspelad i Göteborg. Pianisten och kompositören har onekligen kommit långt konstnärligt sett. På YSJF finns han tillsammans med basist Gustav Sundquist och trummis Hampus Petersson. I princip enda invändning jag har är att vad låtarna handlar om förklarades alltför ingående, även om introduktioner per se har ett värde för oss mottagare, blev det för mycket info om ett förlopp fyllt av filosofiska frågeställningar. Samtliga titlar anges således.

Tippar på att vi ser Roos traktera ett digitalpiano. Hade nöjet att få en pratstund med denne obestridlige talang efteråt. Vi hade gemensamma vänner trots åldersskillnaden. Ska omgående påpekas att kompositören inte sällan sträcker sig bortom ortodoxt jazzidiom, vilket gör att jag tänker på hans album som visuell instrumentalmusik förankrad i ambient mer än genren jazz. Han väckte verkligen mitt intresse vid första genomlyssningen, besitter en exceptionell förmåga påminnande om Joel Lyssarides emellanåt.

Omgående levereras en betagande melodi, en nattlig betraktelse som greppar tag i en. Vad gäller att tonalt måla med stämningar och känslor vet han definitivt hur man går till väga. Första fyra låtarna agerar rytmsektionen extremt diskret och inkännande. Arrangören menar att Roos musik pendlar mellan driv och lugn, att han influerats av klassiska tonsättare, folkmusik och nordisk jazz. En lite luddig beskrivning inte helt kapabel att ge en samlad bild. Det är knepigt att skriva fram den atmosfär och de klanger han laborerar med.

foto Anna Rylander

Musiken tar oss med till platser, låter oss sjunka in i tillstånd. Titelspåret doftar av Chopin enligt recensent med polska rötter.Vill för egen del lägga till E.S.T och deras unika ibland drömska sound. Roos sensibla anslag och kunskap om harmonilära leder till sinnrik förfining de luxe. Vi upplyses om att albumet är inspirerat av böckerna som ingår i Trollkarlens ring om äventyrliga vägval. Det är rogivande och lättillgängligt utan att bli utslätat, fast friktion saknas. En komposition tar fasta på den dramatiserade ungdomsromanen Momo – kampen om tiden. På slutet ökar pulsen väsentligt när rytmsektionen med Petersson i förarsätet inkluderas fullt ut i repetitivt stycke med österländsk bakgrund. Vi får ett stycke solopiano som är obeskrivligt vackert. Bitterljuva Linnea skildrar förlorad kärlek med flödande romantik, medan Breaking Free drastiskt bryter mönstret genom att svårspelade toner sprutar ur dem likt ryskt temperament. Blir ett ej inspelat extranummer, en snabb och dråplig dänga där rytmläggaren excellerar i baktakt. Skivan fanns efteråt till försäljning och flera ur publiken införskaffade ett exemplar.

.

Arkiverad under: Scen

August Strindbergs ”Moderskärlek” sätts upp som musikteater med Frida Hallgren och Blossom Tainton

18 augusti, 2026 by Redaktionen

Blodsoffer

August Strindbergs ”Moderskärlek” sätts upp som musikteater med Frida Hallgren och Blossom Tainton, berättar ett pressmeddelande:

År 1892 skrev en kille som bodde på övre delen av Drottninggatan en pjäs, strax efter en infekterad skilsmässa. Han hette August Strindberg och hans ex-fru, Siri von Essen. Och nu, 134 år efter den hade premiär, kommer det en helt nyskriven version av samma pjäs, fast i musikalform.

Pjäsen det handlar om är Moderskärlek, som har (gala)premiär den 5 september 2026 men spelas från 9 september på Strindbergs Intima Teater i Stockholm. På scen möts Frida Hallgren och Blossom Tainton i en intensiv uppgörelse där smärtpunkter, skarp humor och starka känslor vävs samman i en berättelse om det mytomspunna moderskapet.

Pjäsen utspelar sig på en badort i skärgården och kretsar kring relationen mellan den ensamstående modern Amelie och hennes dotter Hélène. Amelie talar ständigt illa om Hélènes far, men gradvis avslöjas familjehemligheter som kastar nytt ljus över deras relation. Inte minst att Hélènes bästa väninna även visar sig vara hennes halvsyster. Karaktären Amelie anses vara inspirerad av Siri von Essen. Moderskärlek har tidigare satts upp i flera olika format. Redan 1948 regisserade Ingmar Bergman en radioversion av pjäsen, med bland andra Anita Björk i rollen som Hélène. År 1967 följde en tv-film där Agneta Prytz spelade modern.

I denna nytolkning står Annika Kofoed för både manus och regi och den nyskrivna musiken och sångtexterna är skapade av P-O Nilsson.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Strindbergs Intima Teater

Filmrecension: Carola! – öppen och ärlig

18 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Carola!

Carola!
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi My Sandström

En dokumentär som känns mycket öppen och ärlig som visar öppet hur unga kvinnor utnyttjas och inte får bestämma själva. En stark skildring av hur i synnerhet unga människor blir fråntagna makten över sig själva och sin musik. Regissören har fått tillgång till ett unikt material och ger oss en djup inblick i människan Carola Häggkvists liv.

Carola slog igenom för hela Sverige när hon som 16-åring vann den svenska uttagningen till Eurovision med sången Främling. Därefter gick det med full fart och hon blev känd inte bara i Sverige utan runt om i världen. Hon blev knuten till Bert Karlssons skivbolag först och senare till managern till Bee Gees. Hon hade inte mycket att säga till om. Skivbolagen bestämde över huvudet på henne. Ibland tvingades hon göra musik och video hon inte ville göra, ibland saker som helt stred mot hennes övertygelse.

Sedan hamnade hon ur asken i elden, skulle jag vilja beskriva det när hon blev aktiv i den kristna sekten Livets Ord hos Ulf Ekman. Hon fick sjunga gospel där och det var en befrielse som hon längtar efter men Livets Ord hade en del baksidor. Vi får se videoinspelningen från hennes bröllop med Runar Søgaard där Ulf Ekman tydligt påpekade att kvinnan ska vara underdånig mannen.

Carola är personlig och visar mycket ur sitt liv men samtidigt håller hon en tydlig bra linje gentemot det privat. Hon hänger inte ut människor men är ärlig med att när hon skiljde sig blev hon äntligen fri och självständig.

Carola har en fin röst. Det kan ingen förneka. Men hon har aldrig tillhört mina idoler inom musikvärlden. Men jag beundrar hennes öppenhet och ärlighet i denna dokumentär och den berättar inte bara om hennes liv utan säger något viktigt om hur unga kvinnor bemöts av makten inom musikbranschen och en del religioner och kyrkor. På ett sätt skulle jag vilja veta ännu mer men förmodligen hade dokumentären då gått över gränsen mellan privat och personligt.

En bra dokumentär där vi får följa Carola genom hennes genombrott, hennes motgångs roch konflikter och hennes styrka och revansch.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Carola, Carola!, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Nästan Forever

17 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Nästan Forever!

Nästan Forever
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Hannah Reinikainen och Lia Hietala

Jag skulle vilja tycka om denna dokumentära berättelse. Men det känns som att det privata får ta över för mycket av det som endast borde vara personligt. Jag skulle föredra att se en film om samma ämne men det skulle vara ett drama istället för rent dokumentär.

En dokumentär coming-of-age-porträtt som följer Jasmine, Philip och deras vänskapskrets i Stockholm under fem omvälvande år. Dokumentärfilmarna började följa ungdomarna och filma deras liv under sommaren 2020. Dokumentären skildrar hur de utvecklas från att vara barn till tonåringar med allt vad de kan innebära av sökan efter sin identitet och där vänskap och kärlek bubblar fram och tillbaka. Vi får följa vännerna då de åker skateard (naturligtvis). Finns det någon svensk ungdomsfilm som inte utspelas delvis kring skateboard? Vi får höra dem prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Filmen byggs upp med intervjuer, cinéma vérité-scener och ungdomarnas egna självfilmade videor, vilket av och till blir alltför förutsägbart och inget som känns nytt.

Tja, det är imponerande att regissörerna följt dessa ungdomar i fem år men jag känner att ett dramatiskt berättande som inte följer den exakta verkligheten hade talar djupare till tittaren. Hur filmen tas emot beror naturligtvis i hög grad på vem tittaren är. Jag är nog fel målgrupp för filmen.

När ungdomarna börjar i gymnasiet förändras mycket och de får nya relationer. Jag känner att det inte är helt rätt att följa så unga människor på detta nära sätt. Övergången till gymnasiet förändrar dynamiken i gruppen, så klart och deras relationer på prov. Men det engagerar mig inte.

För mig blir dokumentärer som följer unga människor alltid något tillbakahållna, det mest privata blandas med det och personliga, en del man vill veta döljs och ibland går filmaren för nära och det blir för privat. Samtidigt möter vi här två unga regissörer som vi kan vänta oss mycket av framöver.

Bakgrundsfakta om de två regissörerna:
Lia Hietala, född 1993 i Stockholm, arbetar som regissör, fotograf och casting director. Hennes kortfilmsdebut If I Say No (2016), inspelad i Norge, belönades med Nordnorsk Filmsenters stipendium Springbett, vilket ledde till kortfilmen Min homosyster (2017). Filmen vann en Teddy Award för bästa kortfilm på Berlinale och blev en internationell framgång. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber, regisserad tillsammans med Hannah Reinikainen.
Filmen hade premiär i Panorama-sektionen på Berlinale och belönades senare med pris för bästa långfilm på Seoul International Women’s Film Festival i Sydkorea samt bästa dokumentär på Lovers Film Festival i Italien. Tillsammans regisserade de även kortdokumentären Nattpass, som visades i Startsladden på Göteborg Film Festival 2022. Lia Hietala utvecklar för närvarande sin första spelfilmslångfilm Salt tillsammans med Camila Bejarano Wahlgren.

Hannah Reinikainen, född 1992 i Stockholm, är regissör och manusförfattare. Hon har studerat journalistik vid Stockholms universitet samt dokumentärfilm och manus på Biskops Arnö. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber tillsammans med Lia Hietala.
Filmen hade premiär på Berlinale och prisades senare på festivaler i bland annat Sydkorea och Italien. 2022 hade hennes första korta spelfilm Spott premiär på LUCAS International Festival for Young Film Lovers, samtidigt som kortdokumentären Nattpass visades på Sheffield DocFest. Hon utvecklar för närvarande spelfilmsprojektet babes inom det svenska debutantprogrammet Moving Sweden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecensionm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in