• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

27 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Siri Hustvedt Dance Around the Self
Siri Hustvedt – Dance Around the Self
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Sabine Lidl

En underbar hyllning till kultur och framför allt litteraturen och samtidigt en djupdykning i livet och de existentiella frågorna och ett inspirerande möte med Siri Hustvedt. Som alla mästerliga dokumentären ger den en inblick i något men samtidigt berättar den något allmängiltigt som vi alla kan ta till oss, något som berör oss alla. Om litteratur, om författarskap, om liv och död, om barn och barnbarn, om kvinnors roll, om feminism, om mental sjukdom, om fysisk sjukdom och cancer. Fint och välgjort berättat och mycket berörande och upplyftande.

Vi får möta författaren Siri Hustvedt, hennes liv och författarskap, hennes tankar om liv, död, kärlek, tillhörighet och författarskap. För alla som läser hennes böcker är filmen ett måste att se. Ingen som läser hennes böcker bör missa filmen. Men som dokumentär är den så fantastisk att också den som inte en läst en enda av hennes romaner eller annat hon skrivit kommer att få en djup insikt i litteratur och livet.

Filmen har fina bilder från både Minnesota, där Siri Hustvedt växte upp med sina tre systrar och från New York dit hon flyttade som ung kvinna. Vi får också en inblick i hennes föräldrars liv och den tid då kvinnor förväntades stanna hemma och ta hand om barn och hem. Omväxlande får vi också se och höra Siri Hustvedt liksom hennes syster Liv och Siri man Paul Aster läsa stycken ur olika böcker. Det fungerar mycket bra och känna inte alls som enbart uppläsning utan blir ett starkt budskap om hur mycket som förmedlas med litteratur, med ord och meningar, dess rytm.

I New York började Siri Hustvedts litterära resa och vi får se hennes jakt på huvudpersonen till hennes debutroman. En skildring som samtidigt berättar så mycket om relationen mellan det verkliga livet och det som berättar med litteratur. Ingen som är intresserad av litteratur bör missa dessa samtal och funderingar.

Siri Hustvedt är liksom hennes man författaren Paul Auster en av vår tids tids mest inflytelserika författare. Paul Auster gick bort i cancer 2024. Vi får möta honom i denna dokumentär tillsammans med Siri Hustvedt. Det är personligt och ett fint porträtt av dem båda.

I pressmeddelandet om filmen står:
Dance Around the Self skildrar vägen till för Siri Hustvedt till en självklar plats bland vår tids mest inflytelserika författare, präglad av skrivandet, de feministiska idéerna och en okuvlig nyfikenhet på människans inre.

Väl uttryckt. Jag håller med helt. En film jag kommer att se fler gånger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecensioln, Paul Auster, Siri Hustvedt

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

27 augusti, 2026 by Elis Holmström

Blodsoffer

One Night Only
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Will Gluck

Det sägs idag vara svårt att få en film producerad som inte har sin utgång i något befintligt. Även de gånger vi inte har att göra med spindelmän eller rymdskepp i ljushastighet tar filmindustrin gärna stöd i adaptioner av framgångsrika böcker eller någon form av förlaga där det finns en installationsbas villig att se filmen.

Hur en film som One Night Only existerar blir därför ett enda långt huvudbry. Och inte av den positiva förundrande sorten över att något unikt, originellt och utomordentligt personligt når bioduken, snarare är det tal om en enda lång förvirring kring varför något såhär håglöst har producerats.

Enkla koncept eller utgångspunkter har aldrig hindrat en film från att lyckas. Se bara till Oliva Wildes nyligen släppta The Invite, ett klassiskt kammardrama som gradvis blir en dramatisk och verbalt våldsam tryckkokare. Istället är det en fråga om det simpla eller traditionella konceptet nyttjas i någon vettig utsträckning, tillåter lysande demonstrationer vad gäller skådespel eller rapp dialog. One Night Only känns från första scenen som ett omoget och fnissigt utkast som aldrig lämnar embryostadiet. Inte för att idén om ett statligt nationellt förbud mot utomäktenskapligt sex är vidare fantastisk, men det finns vägar att gå för att diskutera det nuvarande totalitära amerikanska samhället och dess ökande könsdiskriminerade lagar. De mer samhällskritiska delarna blir dock förpassade till lite bakgrundsbrus som ter sig patetiskt harmlöst.

Det som istället – olyckligtvis, får filmens fulla fokus är istället otroligt menlöst gnabb mellan Monica Barbaro och Callum Turner. Om dialogen – samt kemin, hade varit sylvass hade det hela kunnat vara lika delar underhållande och magnetiskt, i samma anda som då Zendaya och Robert Pattinson inledde relationskrig i The Drama. Men Will Gluck har tyvärr inte tillräckligt med fräckhet eller skärpa för att skapa något som helst underhållningsvärde.

Allt mynnar ut i tafatta och genuint fåniga scener som känns tramsiga och inte det minsta uppseendeväckande. Det är lite kinkigt snack om kondomer, sexpreferenser samt en och annan bar rumpa. Någon vidare sexchock eller skandalöst tabubrott blir det inte tal om, snarare endast lite fnissigt snusk.

Callum Turner och Monica Barbaro tvingas därmed bära upp en film utan varken struktur, vision eller kompetens. Båda två är fullt kapabla aktörer men är fortfarande i ett tidigt stadie i sina karriär där de behöver hjälp från en kunnig regissör för att nå sin fulla potential. Gluck har inte i närheten av den behövliga förmågan för detta och agerandet blir endast acceptabelt.

Hoppet om att skapa något gränslöst erotiskt är lika förlorat som Grisbukten, trots eviga ekivoka upptakter är själva filmen lika sexig som gråbetong. Att det faktiska utseendet – vad foto och scenografi beträffar, pendlar mellan att vara hopplöst billigt och direkt fult hjälper inte heller till att skapa någon vidare upphetsande och inbjudande stämning.

Att den ganska mjäkiga speltiden på under två timmar också känns som ett par säsonger av Lilla Huset På Prärien säger också något om hur kolossalt menlöst – för att inte säga ointressant, det hela är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

25 augusti, 2026 by Redaktionen

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

Den 11 september 2026 släpps en nyinspelning av Siw Malmkvists klassiska ”Min jord” – den här gången tillsammans med hennes nioåriga barnbarn Dahlia. En sång som för 50 år sedan var en kärleksförklaring till vår planet får nu en ny och högaktuell betydelse: en generation sjunger tillsammans med nästa, för den jord vi ska lämna vidare.

Ett pressmeddelande berättar:
”Min jord” är inte en nyskriven låt om klimatkrisen. Det är den svenska versionen av den franska chansonen “Bravo Monsieur le Monde”, som Siw Malmkvist gjorde till sin 1976.

Redan då var budskapet tydligt. Sången är en kärleksförklaring till bergen, haven, vinden och träden – men också en stilla vädjan och ursäkt för det vi människor riskerar att förstöra.
Femtio år senare får orden en ny tyngd.

När Siw Malmkvist nu spelar in ”Min jord” på nytt är det tillsammans med barnbarnet Dahlia, 9 år. Mötet mellan de två generationerna blir själva kärnan i den nya versionen. Siw representerar en generation som har levt med sången i ett halvt sekel. Dahlia tillhör den generation som ska leva med konsekvenserna av de beslut vi fattar idag.

– Det känns väldigt fint att få sjunga den här sången tillsammans med Dahlia. När jag sjöng in den första gången för 50 år sedan kunde jag knappast ana att den skulle kännas så aktuell igen. Nu sjunger vi den för hennes och alla barns framtid, säger Siw Malmkvist.

Siw Malmkvist är en av Sveriges mest folkkära artister, med en enastående karriär som sträcker sig över sju decennier. Inga pauser och inga comebacker – Siw har fortsatt att vara aktuell, på scen och i människors hjärtan, generation efter generation.

I samband med den nya inspelningen deltog Siw Malmkvist på Sveriges hittills största klimataktion “Den stora Klimatdemonstrationen” där över 50.000 personer demonstrerade genom Stockholm, för att uppmärksamma den akuta klimatsituationen. Tillsammans med Dahlia framförde Siw “Min jord” framför den enorma publik som samlades för att göra sina röster hörda och för att påminna om det ansvar vi har för framtiden – samma framtid som Dahlia representerar.
”Den stora klimatdemonstratioen” arrangerades av Naturkyddsföreningen och Rebellmammorna samt över 250 organisationer, bla UNICEF och Rädda barnen.

”Min jord” handlar därför inte bara om det vi riskerar att förlora, utan också om det vi fortfarande kan välja att lämna efter oss: en friskare, vackrare och mer livskraftig jord.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Musik, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

25 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Primavera

Primavera
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Damiano Michieletto 
Roller Tecla Insolia som Cecilia, Michele Riondino som Antonio Vivaldi, Andrea Pennacchi som ordförande i barnhemmets styrelse, Fabrizia Sacchi som föreståndare på barnhemmet och Stefano Accorsi som Cecilias tilltänkte make Sanfermo.

Filmen handlar om den mycket musikaliska barnhemsflickan Cecilias möte med Antonio Vivaldi, kompositören till De fyra årstiderna. Hon är 20 år gammal och har varit på barnhemmet sedan hon föddes, i hemlighet inlämnad av sin okända mamma. Cecilia är besatt av att få veta vem hennes mamma är och drömmer om att mamman en gång ska komma och hämta henne. Barnhemmet har en stråkensemble som gör det möjligt för de mest begåvade flickorna, som Cecilia, att ägna sig åt musik. Ensemblen som är mycket berömd ger regelbundet konserter för Venedigs överklass och rika donatorer. Men flickorna får inte visa sina ansikten för publiken, de måste spela bakom ett galler eller bakom en mask. Det yttersta målet med barnhemmets disciplinerande uppfostran är att flickorna ska säljas och giftas bort med någon betydligt äldre och rik gubbe ur överklassen. Cecilia är redan bortlovad och såld för 300 dukater till krigshjälten Sanfermo. Barnhemmets verksamhet är helt beroende av försäljning av flickor, donationer och publiktillströmning. När publikens och donatorernas intresse plötsligt viker beslutar styrelsen därför att försöka vända den ekonomiska kräftgången genom att återanställa Vivaldi som dirigent, kompositör och musiklärare.

Mötet med Vivaldi förändrar Cecilias situation helt och hållet då han utser henne till förste violinist. Det gör att den förvånade Cecilia blir berömd och att musiken ger henne ett ökat självförtroende samt öppnar hennes sinne, även om hon fortfarande sitter fast inom barnhemmets väggar. När Cecilia står på sin musikaliska höjdpunkt återvänder Sanfermo plötsligt från kriget och vill gifta sig med Cecilia som han redan har betalat 300 dukater för. Äktenskapet skulle visserligen innebära att hon kan lämna barnhemmet och leva ett bekvämt, men till priset av att tvingas ge upp musiken som är det enda som betyder något för henne. Valet är enkelt, hon väljer musiken och den fortsatta kontakten med Vivaldi. Men eftersom valet inte är hennes eget har ligger hon med grönsakshandlaren med målet att inte klarar det obligatoriska oskuldstest som är ett absolut villkor för äktenskapet. Testresultatet gör att hon blir fri att spela musik men också för överskådlig tid fast inom barnhemmets väggar. Eftersom den förlorade oskulden betraktas som ett allvarligt löftesbrott, och gör att barnhemmet förlorar pengar, sätts Cecilia i en isoleringscell. Men för att om möjligt rädda situationen och barnhemmets ekonomi går en annan flicka motvilligt med på att gifta sig med Sanfermo. Den annars fege Vivaldi lyckas dock övertyga barnhemmets ordförande om att uruppförandet av ett nytt verk, för att fira krigets slut och hylla hjälten Sanfermo, är helt beroende av Cecilias medverkan.

När hon släpps ut ur isoleringscellen känner sig Cecilia övertygad om att hennes vägval är det rätta, särskilt som hon blir inbjuden av Sanfermo till något som hon först tror är ett försoningsmöte. Men det visade sig snart vara något helt annat. Den kränkte Sanfermo hämnas genom att skada Cecilia på ett sätt som gör att hon kanske aldrig mer kan spela violin. Vivaldi tror inte på barnhemmets bortförklaring, att Cecilia skadade sig när hon föll nerför en trappa. Men han är alltför feg för att ingripa. Cecilia lyssnar till premiären i det fördolda fast besluten att fly från barnhemmet efter första akten. Hon lyckas med det tack vare föreståndaren hjälp. När hon efter flykten sitter i en båt som för henne bort från Venedig känner hon befriad från både barnhemmet trånga väggar och från sin ständiga längtan efter sin okända mamma. Nu är hon fri att skapa sitt eget liv trots att hon inte vet vilken riktning som det kommer ta. Vivaldi däremot, som aldrig blir berömd under sin levnad, fortsätter att vara fast inom barnhemmets väggar trots sin musikaliska storhet.

Centrala tema i den mycket sevärda filmen är längtan bort från ödet att leva under mycket begränsande omständigheter samt spänningen mellan tryggheten i det välkända och friheten i att skapa eget liv under nya osäkra omständigheter. Filmen bärs upp av Tecla Insolia som spelar Cecilia på ett lysande sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Primavera, Vivaldi

Teaterkritik: Lysistrate – skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje

23 augusti, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Lysistrate

Lysistrate
Av Aristofanes
Bearbetning Carsten Palmær med bidrag av Viktor Rydberg, Johan Ludvig Runeberg, August Lindh och Hjalmar Gullberg
Regi Eva Gröndahl
Musik Bo Hülphers
Fondmålning Hanna Karlsson
Medverkande Salan Ahlgren, Berit Lundquist, Jonna Banck, Maria Sleszynska, Katarina Korp, Joline Moberg, Irma Magnusson Eklund, Jörgen Mattsson, Mattias Hülphers, Göran Enerstål, Sondre Gevelt, Erik Isaksson
Musiker Mattias Hülphers och Bo Hülphers
Premiär 22 augusti 2026 i Hjorthagens kulturhus

I en tid när länder slits sönder av fruktansvärda krig och det i hela Europa sker en enorm militär upprustning är det upplyftande med en pjäs med tydligt fredsbudskap. Att Aristofanes Lysistrate håller än idag visar tydligt Folkkulturcentrum på Hjorthagens kulturhus. Det är en skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje.

Aristofanes berättelse om kvinnors kärleksstrejk för att få männen att lägga ned vapnen hade premiär i Aten år 411 före Kristus mitt under brinnande krig. Det var en djupt längtansfylld dröm om fred mellan Aten och Sparta som dessvärre inte infriades. Det peloponnesiska kriget fortsatte i sju år och ledde till katastrof.

Det erfarna konstnärliga teamet – regissören Eva Gröndahl och dramatikern Carsten Palmær – har klokt nog låtit bli att klåfingrigt modernisera dramat. De litar på publikens förmåga att tänka fritt och koppla handlingen till dagens hotfulla värld och galna makthavare/krigshetsare som totalt struntar i att människor lider nöd och dör.

Mot en fondmålning av Greklands Akropolis och enkel dekor t ex fiffigt använda plasthinkar och ett orakelparaply spelas i det lilla kulturhuset i en Stockholmsförort ett angeläget och lustfyllt drama fram. Skådespelet ackompanjeras av en musikduo på ukulele och blockflöjt. Ibland dansar och sjunger kvinnokollektivet medryckande och mot slutet ansluter de nu till synes mycket förnöjda männen.

Lysistrate som djärvt träder fram och manar kvinnorna att gå samman i kamp för fred görs med kraft och inlevelse av Salan Ahlgren. Först möts hennes budskap att kvinnor ska vägra sex tills männen lägger ned vapnen och slutar lyssna på krigshetsare av häpnad och motstånd symboliserat av fiskarhustrun Kleo – härligt hejigt gestaltad av Berit Lundquist. Hon längtar verkligen efter sin make som ska komma hem på permission och vill och behöver komma honom nära. Att kvinnors sexuella behov och frispråkighet lyfts fram på så tydligt vis väckte skandal då Lysistrate hade premiär. Även idag lär det nog finnas en del som kan tycka att det är stötande.

Kvinnorna ockuperar Athenas helgedom på Akropolis samtidigt som en grupp krigsveteraner är på väg för att röka ut dem ur templet. Dessa karaktärer rör sig på hotfullt led i mörkret genom salongen i jakt på desertörer. Att få kvinnorna att ge upp lär bli en enkel match tror männen. Men motståndet de möter både där och i sitt eget hem är kompakt. Inte bara Atens kvinnor enas i kampen för fred utan även kvinnor från fiendestaden Sparta ansluter till strejken, förklarar en modig Lampito – fint spelad av Katarina Korp.

Lysistrate sjunger vackert att kvinnor stiger likt en stjärna mot himlen och de krigande männen faller och tror att freden verkligen är möjlig. Till sist skriver också den ditkallade statsministern – väl gestaltad med stram pondus och listighet av Sondre Geveli – på fredsfördraget. Samtidigt förklarar han i hemlighet ” Snart vässas vapnen igen. Det är alltid ett krig på gång”.

De vinsugna kvinnorna tycker att det är läge att ställa till fest och att pengarna för den kan tas ur krigskassan som alla vet ständigt fylls på. Så slutar det i segeryrans tecken och publiken klappar villigt med i den svängiga rytmen.

Lysistrate på Hjorthagens kulturhus är en del i satsningen på sommarteater som pågått i snart tio år och är väl värd att se. Helheten är stark och det är ett stort plus att det är kollektivet som står i centrum. Regissören har också sett till att alla i ensemblen har en viktig roll och får skina.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Aristofanes, Hjorthagens kulturhus, Lysistrate, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in