• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Den sista resan – en varm berättelse från verkligheten om kärleken mellan vuxna barn och gamla föräldrar

1 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Foto Nexiko/Nordisk Film

Den sista resan
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Filip Hammar och Fredrik Wikingsson

En vacker film, en varm berättelse från verkligheten om kärleken mellan barn och föräldrar, om att acceptera tidens gång. Tänk om alla gamla föräldrar kunde ha en Filip-son som är redo att göra allt för att ge den gamla mamman eller pappan glädje. Fast egentligen är det en berättelse lika mycket om sonens resa, om sonen som kommer till insikt om vad som är det viktigaste.

Filip i radarparet Filip och Fredrik känner sig maktlös. Hans pappa, Lars Hammar, som är gammal och skröplig sitter mest i sin fåtölj och är ledsen och vill inte göra något. Lars Hammar hade jobbat som lärare i franska i 40 år när han gick i pension. Han och hans fru såg fram emot att njuta av pensionen. Lars stora passion i livet är Frankrike. När Filip var liten reste familjen ofta till Frankrike.

Filip får en idé: han och hans kompis och kollega Fredrik ska ta Lars Hammar till hans älskade Frankrike. De ska besöka de platser som var viktiga för honom och göra de saker och möta de människor som han älskade. Detta ska ge pappan livsgnistan tillbaka, det är Filip övertygad om. Hans vän Fredrik är mer skeptisk och menar att det går inte att ändra tidens gång.

Filip har planerat allt i detalj. Han köper in exakt samma slags orange bil som de körde till Frankrike med. De bokar plats på samma hotell-lägenhet. Han till och med försöker iscensätta ett samtal på balkongen från förr.

Egentligen går inget att upprepa på samma sätt förr. Som de gamla grekerna sade: ”Det går inte att gå ner i samma flod en gång till” eller ”allt förändras”. Givetvis händer det saker längs vägen som blir hinder.

Efter både skratt och tårar och utmaningar och glädjestunder inser Filip att det allra viktigaste för hans pappa är trots allt den kärlek de har till varandra.

Filmen för med oss på en vacker resa, fylld av både skratt och tårar och många samtal. En film som för mig väldigt mycket handlar om att medelålders barn måste acceptera och förstå att deras föräldrar en dag inte är lika starka och energiska som förr.

Fast förstås: allt är inspelat, så det var fler människor med på resan. Kamera och ljud och någon måste ha kört i en bil bakom dem och spelat in när de kör. Så det är en slags dokumentär och samtidigt lite av en spelfilm. Det gör dock inget. De flesta kan känna igen sig i känslorna hos de vuxna barnen och de äldre föräldrarna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filip och Fredrik

Brokigt prunkande bukett alstrar eufori – Ostronfesten på Stora Teatern

1 mars, 2024 by Mats Hallberg

foton Anders Björksten

26/2 2024

Stora Teatern i Göteborg

Skivbolaget Ostron Records bildades av Amanda Arnborg & Erik Björksten för två år sedan. Härom året genomfördes en minifestival på Nefertiti med tre akter, varav de själva utgjorde den sista. . Nu hade man fått generöst med resurser och så pass många artister/grupper i sitt stall, att det verkligen kunde slås på stora trumman. Drygt 300 personer serveras under cirka två och halv timme inklusive paus tio akter. När scenen råddas om passar värdparet på att inte bara presentera och intervjua, utan också bjuda på ett par visor sittandes i ena hörnet av scenen.. Vi fick exempelvis fint smakprov på kommande tonsättningar av dikter signerade Harry & Moa Martinsson. Uppmärksamma läsare kanske vet att jag är medveten om att många texter skrivits om vad värdparet ägnat sig åt rent konstnärligt senaste åren. Att de förekommer igen kan motiveras av att man bara undantagsvis frontar och av deras höga kvalitet med ett attraherande tilltal. Uppskattar att de hyllade den nyss bortgångne Georg Riedels enorma gärning, han som för ett par år sedan på samma scen förmedlade de klassiska basgångarna i Visa från Utanmyra.

Ska försöka att inte bli faktaspäckad och långrandig. Kom till lika vackra som anrika Stora Teatern rimligt förväntansfull. När festen var över lämnade jag med en go känsla i kroppen. Ett bevis på att Ostron Records och deras medhjälpare hade lyckats, i en anda av dröm om fred och en mångfald av kreativa uttryck. Ljud och ljus sköttes på bästa sätt. Ligger i sakens natur att alla akter inte hade samma starka utstrålning. Dock, flertalet av dem etablerade uppseendeväckande förbindelse med publiken på den begränsade tid man förfogade över. Såg vi månne nästa stjärna födas, nästa Laleh, Karin Dreijer eller Christina Kjellson?

Småbarnsmamman, doktoranden och artisten Ida Kjellberg framträder i två sättningar. Först två låtar från ep:n Delarna i ett soloprojekt. Ida sitter vid flygeln medan Anton Alvin assisterar på synt. Intressant sound som söker sin form då hon inte hunnit finslipa på kompositionerna. Americana-influerade musiken hon gör i Blue House med följeslagaren Christopher Håkansson känns mer självklar, färdig till sina angenäma struktur. Sjungs finstämda duetter till akustiskt, soft gitarrspel. Skulle möjligen behöva tillföras dimension som särskiljer dem från andra begåvade indiefolk-band med likartad känsla för spröda nyanser.

Tilde Hjelms musik sägs bottna i framför allt mystiken som inramade kultserien Twin Peaks, därutöver finns fragment från 60-talets engelskspråkiga folkmusikscen. Som synes på bilden ovan tas harmonierna ut på tangenterna med proffsig assistans av skönsjungande kör, bestående av bland andra Elina Ryd och Klara Goliger vilka ju leder egna band. Tilde är en fena på att frammana drömska tillstånd. Det är vackert och rogivande! Sista låten visar sig vara en spänstig cover på Monica Mac (som jag såg på Liseberg i fjol), varvid en gitarrist gästar och levererar inspirerat inpass.

Sceniska verket På tunn is- ur nödvändighet skapat av koreografen och dansaren Anna Emilsson, dansaren och aktören Emilia Wärff och kompositören Xenia Kriisin skiljer sig radikalt från vad övriga medverkande gjorde. Rörelserna, musiken och filmen gestaltar erfarenheter av att bli mamma i kroppar med funktionshinder. På så vis ges en värdefull inblick till en för de allra flesta i publiken radikalt annorlunda tillvaro, där glädjen över barnen blandas med prövningar vi knappt kan föreställa oss. Dansaren i gröna leggings var typiskt nog höggravid och Kriisin frånvarande på grund av bebis. Rörande framträdande!

Erik Björksten är aktiv under aftonen, ingår med ackuratess i ett par konstellationer. Minns jag rätt var han dragspelare i romantisk låt om sorg och kärlek som blev sista nummer före paus. Detta sker tillsammans med gitarrist och Amanda som pianist i en ömsint visa. Vidare sjöng han till eget ackompanjemang sin medryckande dänga Stora havet. Excellerar i några delikata gitarrsolon med sina smakfullt inkopplade pedaler och delay. Vidare medverkar han i minst två andra konstellationer, färgar då på sitt härligt karaktäristiska vis.

Den ranka imposanta varelse som tagit sig artistnamnet Paperwing bekräftar sin status, tillsammans med sina profilerade musiker Jonatan Albrektsson på syntar, Malin Almgren bakom trummorna och Viktor Reuter med sina tajta basgångar. Skrev i entusiastiska ordalag om hennes senaste releasespelning på Storan med nämnda instrumentalister och stråkkvartett, en konsert min kollega Kai Martin utsåg till årets bästa. När stråkkvartett ratas blir produktiva låtskrivarens sound än mer hypnotiskt, mer avskalat och definitivt. Jenny Soovik har en betvingande röst som gifter sig med snärtigt pulserande beats i ett delikat massivt electronica-landskap. Paperwing äger instant appeal, tog auditoriet med storm.

The Mainstream Official måste betecknas som kvällens positiva överraskning. Bakom det anonyma namnet döljer sig Saga Björklund Jönsson och Nicola Bremer vilka förenas i en oemotståndlig orgie av housemusik och glädje. Saga tycks vara en mångsidig entreprenör som verkat på Folkteatern med Amanda Arnborg, drivit frigruppen Bataljonen som jag sett pjäser av och gjort nyopera på Atalante. I motsats till somliga av verken hon bidragit till, var denna vokala explosion till smittsamt pumpande melodier och breakbeats en hit rakt av. Till inspelad egenproducerad dansvibe fick vi ta del av Sagas imponerande stämma. Kul blänkande kreationer och moves från trion. Blev lite hemligt vilka som flankerar. Mainstream Official har turnerat i Europa och Mellan Östern med sin show. Och trots att det handlar om lättillgänglig klubbmusik, drar man sig inte för att spetsa anrättningen med politisk innebörd.

Man bör vara restriktiv med att kommentera fysionomi på människor vilka uppträder på scen. Maja-Karin Fredriksson på bilden ovan flankeras av resliga gitarristen och skivbolagsbossen Erik och ungefär lika långa Frida Thurfjell på tenorsaxofon. Min poäng är att hon på ett alldeles lysande sätt förmår ta plats med sina kompositioner och sin röst, hon vars konsert med Ebba Lindqvist-tonsättningar på Storan jag strött beröm över. Vid det tillfället var också Frida och Erik med om jag inte missminner mig. Nu framförs en mix av nya och äldre låtar på svenska. Skapliga texter, men vad som fångar mig är hur hon arrat den melankoliska vispopen som ska släppas på en EP. Måste jag utse vad som utgjorde konstnärlig kulmen under Ostronfesten tronar Maja-Karin högst upp tillsammans med Paperwing.

Rockbandet Lilla Björn består av yngre män från Piteå, Umeå, Stockholm och Mölnlycke. Bandet som bildades på Musikhögskolan i Piteå gillar enligt uppgift att blanda det lågmälda med crescendon, För att vara uppriktig gör de inget bestående intryck på mig. Saknar bärkraftiga låtar och engagerande sång. Sannolikt hör andra kvaliteter jag inte uppfattar. Halvdissen uppvägs något av vitala solon från flitige Erik och gruppens klaviaturspelare. Denna sammantaget mycket lyckade och värmande tillställning avrundades perfekt av värdinnan Amanda Arnborg med hennes mollbeslöjade Vi blev som dom. Samtliga medverkande fanns på scen på sedvanligt maner. (se foto under rubrik).

FOTON: Anders Björksten

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Fem intressanta kultur-dokumentärer på Tempo dokumentärfestival

1 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Tempo Dokumentärfestival startar 4 mars 2024 och pågår till och med 10 mars. Det är en fantastisk festival som både innehåller massor av dokumentärfilmer, både långfilmer och kortfilmer och dessutom presenterar Tempo och Sveriges Radio för andra året i rad en hel branschdag tillägnad det dokumentära ljudberättandet.

Kulturen tar en stor plats i årets upplaga. Redan öppningsfilmen sätter ned foten i kulturens tema med den helt fantastiska filmen ”Som vi har älskat – en film om Sara Parkman”. Violinisten, sångaren och kompositören Sara Parkman har revolutionerat svensk folkmusik med sin högstämda, mäktiga och maximalistiska musik. Hon är tredje generationens prästbarn som genom musiken predikar om solidaritet, kärlek och modet att förändra. I filmen får vi möta den hyllade folkmusikern Sara Parkman. Väldigt öppet och skört visar hon upp en sida av sig som är mer personlig. Ärligt visar hon upp sin känsla av dåligt självförtroende och svårighet att hitta en kärlek. Men när hon spelas musik strålar hon av kärlek till musiken. Det är stark film som är väl värd att öppna festivalen. Den kommer upp på svenska biografer i slutet av mars så att se den på festivalen är en chans att se den lite före alla andra.

Här är fem filmer till på festivalen med kultur-tema som jag rekommenderar:

Dancing on the Edge of a Volcano
Regi Cyril Aris
Nära Mounia Alk äntligen hade fått alla bitar på plats, hade fått ekonomin och skådespelare, för att börja inspelningen i Beirut av sin debutfilm ödelades stora delar av staden av den våldsamma explosionen i ett område där farliga vätskor förvarades. Och inte långt efter detta kom ytterligare en gigantisk utmaning: covid-pandemin som förde med sig lockdown och massor av restriktioner. Dessutom blev det nästan omöjligt för huvudrolls-innehavaren att ta sig in i Libanon under pandemin. När det blev dags att klippa ihop filmen drabbades staden av stora elavbrott dagligen under en lång tid. Som om inte allt detta räckte som löpte värdet amok och det blev intensiva hällregn.
Denna dokumentär om inspelningen som genomfördes trots alla motgångar är en hyllning till alla som jobbar med film och självklart till Mounia Akl och hennes team som genomförde inspelningen och skapade en film, trots allt.
Precis som många av stadens invånare frågar sig regissören och hennes team – ska vi stanna kvar eller lämna? Filmen om inspelningen av Costa Brava – som till slut får premiär i Venedig – för tankarna till såväl Lost in La Mancha som Apocalypse Now. Kan man göra konst under en pågående kris, och vilken funktion har den i sådana fall?

Karin Boye – kunde jag följa dig
Regi Charlotte Landelius
Karin Boye var en hyllad poet under 1900-talets början och de flesta i Sverige känner till flera av hennes dikter och också hennes bok Kallocain. Hon är inte okänt direkt men hennes berättelse är väl värd att föras vidare. Denna dokumentär är både vacker och kunnig. Som det står i festivalens program: En utsökt berättelse om dikt, åtrå och frigörelse. Karin Boye var modernistpionjären som trotsade tidens stränga konventioner och bröt ny mark i både konsten och livet.
Filmen berättar både om fakta men har också många dikter med som läses. Det är filmpoesi när den är som starkast och djupast.

Lewerentz
Regi Sven Blume
Skogskyrkogården i Stockholm är klassificerad som Världsarv. Det betyder att betyder att platsen är viktig för alla människor på jorden och ska bevaras för all framtid. Bakom design och planering av den stod två berömda svenska arkitekter, Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz.
I denna dokumentär kommer vi närmare Sigurd Lewerentz, som var den mer tillbakadragne av dessa två arkitekter.
Sigurd Lewerentz lät sig inte gärna fångas på bild. Han ville inte bli filmad eller intervjuad. Men som tur var hittades filmrullar och ljudband i en jordkällare i Lund, inspelade av hans vän och kollega arkitekten Bernt Nyberg.
Oavsett om man är intresserad av arkitektur eller inte bjuder denna dokumentär på en kulturhistorisk resa som kan öppna ögonen för vad omgivningen kan förmedla. Vi kan få våra ögonen öppna så vi kan se byggnader och parker med nya ögon.
Sigurd Lewerentz var noggrann och jobbade med detaljer och helhet och var noga med hur ljus och mörker skulle samarbeta och förmedla något.
Han har bland annat skapat operahuset i Malmö.
Missa in visningen under festivalen då filmen visas i Markuskyrkan som är ritad av Sigurd Lewerentz själv.

Everybody in the Place, An Incomplete History of Britain 1984-1992
Regi Jeremy Deller
En film om framväxten av House-musiken och rave, inspelat med utgångspunkt från en föreläsning.
Programmet beskriver filmen så här:
Euforiska rytmer, mytomspunna fester och radikal kulturhistoria – filmen har kallats ”en av de bästa skildringarna av acid house-scenen någonsin”. Konstnären Jeremy Deller har gjort sig känd för videokonst och installationer, ofta med kopplingar till politik och nutidshistoria. I Everybody in the Place vänder han upp och ner på gamla föreställningar kring betydelsen av acid house-kulturen och kopplar den till en rad andra politiska händelser som förändrade Storbritannien på 1980-talet. Genom sitt suggestiva arkivmaterial tar filmen oss rakt upp på ravescenen och bjuder på såväl omvälvande som extatiskt kulturhistoria.
Som allt som når ut stort i världen finns det förstås flera sanningar och att exakt slå fast hur en musikstil vuxit fram är, givetvis, omöjligt. House är mycket och har många undergrenar. Men det är intressant att se kopplingen till hur musiken kunde växa fram hemma i husen, i fester hemma. Lite skrämmande är att se hur musiken och ravefesterna utnyttjades av högerextrema krafter som uppmanade till festerna för att skapa våld och oro i samhället.
Denna dokumentär ger mycket att tänka på och diskutera.

Miniatyrmakaren – en film om Niki Lindroth von Bahr
Regi Joanna Karlberg & Tove Palén
En varm och både rolig skildring av en stor mästare.
Vi bjuds in till ett porträtt av Guldbaggebelönade miniatyrmakaren Niki Lindroth von Bahr.
Pyttesmå cornflakespaket med exakta proportioner, absurdistisk vardagshumor och sorgsna djur är några av de saker som kännetecknar miniatyrmakaren Niki Lindroth von Bahr. Den guldbaggebelönade Min börda ledde till framgång och erkännande. Nu har hon vunnit så många priser att de inte längre får plats på hyllorna hemma.
I Joanna Karlberg och Tove Palens dokumentär får vi följa med in i modellstudion och de vardagssituationer som sedan förvandlas till stor konst i litet format.

Här tipsar jag om ytterliga fem sevärda filmer på Tempo

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmtips, Tempo dokumentärfestival

100 ungdomar ska stå på scen hos Unga Klara

29 februari, 2024 by Redaktionen

Unga Klara välkomnar 100 ungdomar till att stå på scen, berättar ett pressmeddelande:

Mellan den 8-10 mars 2024 tar ca 100 ungdomar över Unga Klara som en del av Riksteaterns Länk-projekt 2024. I samarbete med Lava på Kulturhuset Stadsteatern.

Riksteatern, som står bakom initiativet i Sverige, menar att syftet är att låta unga ensembler få möta nyskriven dramatik. Så här säger Farnaz Arbabi, konstnärlig ledare på Unga Klara om att teatern deltar i projektet:

– Ungas rätt till konst och kultur handlar inte bara om att få uppleva den utan även om att utöva den. Det är en rättighet som barnkonventionen slår fast. Ett av Unga Klaras motton har länge varit ”om det allra viktigaste, för de allra viktigaste” och det är fantastiskt att vi nu även kan säga ”av de allra viktigaste”.

Ungdomarna är mellan 15-24 år och har olika mycket erfarenhet av att stå på scen. Tizh-Bin, som är en av ungdomarna som ska delta, ser fram emot att stå på Unga Klaras scen under Länk-projektet. Han är en del av teatergruppen Scen utanför C, som är en tvåårig satsning för att ge fler unga i förorten tillgång till scenkonst:

– Jag älskar att improvisera. Det blir som att jag omedvetet hamnar i ett flow och blir jättekreativ. I framtiden vill jag skriva mitt eget manus och sätta upp en egen föreställning. Det här är ett bra sätt för mig att skapa mig ett bättre nätverk med människor som är kunniga inom scenkonst.

Länkfestivalen pågår mellan 8-10 mars på Unga Klara och görs i samarbete med Lava på Kulturhuset Stadsteatern. Festivalen är stängd för allmänheten.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Unga Klara

Gatsby sätts upp i Göteborg för första gången på en svensk teaterscen

27 februari, 2024 by Redaktionen

Hannes Fohlin spelar rollen som Jay Gatsby i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av ”Gatsby”. Premiär 14 september 2024. Foto: Jonas Kündig.

Teaterhösten startar storslaget när Göteborgs Stadsteater låter en av 1900-talets ikoniska romaner flytta in på scen. För första gången i Sverige iscensätts F. Scott Fitzgeralds klassiker Den store Gatsby, i regi av den ungerska teater- och filmregissören Janos Szasz. I rollen som Jay Gatsby ser vi Hannes Fohlin. Rollen som Daisy Buchanan spelas av Victoria Dyrstad, rollen som Tom Buchanan av Robin Stegmar och som Nick Carraway ser vi Emil Ljungestig och Niklas Falk. Premiär den 14 september 2024 å Stora Scen.

Ett pressmeddelande berättar:
Gatsby är första premiären ut i nya konstnärliga ledaren Linda Zachrisons repertoar för teateråret 2024-2025:

– Fitzgeralds mästerverk är magnetiskt. En gripande och träffande reflektion över den ihålighet som döljs under ytan av tjugotalets överflöd och moraliska förfall. Och tyvärr verkar den lika aktuell nu som för hundra år sedan. Att låta en så orädd, existentiell och starkt visuell regissör som Janos Szasz tillsammans med sitt team och den här fantastiska ensemblen få gestalta Gatsby för vår tid ska bli så spännande.

Gatsby handlar om kärlek, passion och svek. Om makt, pengar och om ytans förrädiska betydelse. Om att leva som om det inte finns en morgondag medan världen rasar runtomkring en.

Jay Gatsby har skapat en förmögenhet och håller ständigt överdådiga fester med ett enda syfte – att vinna tillbaka sin ungdomskärlek Daisy. Daisy har i sin tur gift sig med den stenrika, brutala och notoriskt otrogne Tom Buchanan. Berättare är den försiktige Nick Carraway, som dras in en komplicerad historia fylld av inte bara lyx, glamour och dekadens utan också av olycklig kärlek och mörka familjehemligheter.

Den store Gatsby från 1925 har filmatiserats flera gånger, senast 2013 med Leonardo DiCaprio i titelrollen.

Janos Szasz är en mycket framgångsrik och flerfaldigt prisbelönad regissör, både inom film och teater. Han har satt upp såväl klassiker som nyskrivet många gånger om i USA, Ungern och i övriga Europa, och utgår numera från Washington DC då han inte längre kan verka fritt i sitt hemland Ungern.

Bland senare uppsättningar kan nämnas Natthärbärget på Dramaten (2022) och Angels in America på Arena Stage i Washington DC (2023). Den senare har fått hela tolv nomineringar i prestigefyllda Helen Hayes Award där vinnarna presenteras i maj 2024 och utsågs av Washington Post till en av fjolårets bästa produktioner. Janos Szasz har regisserat en lång rad filmer, som Woyzeck, The Witman Boys och The notebook (efter Ágota Kristófs roman Den stora skrivboken), vilka alla utsågs till Ungerns Oscarsbidrag.

Hannes Fohlin, som spelar rollen som Jay Gatsby, har vi bland annat kunnat se i tv-serier som Vår tid är nu, Tunna blå linjen och Tore. Victoria Dyrstad, som ingår i Göteborgs Stadsteaters ensemble, har spelat roller i uppsättningar som till exempel Vildanden och Stormen. Robin Stegmar har vi kunnat se på många teaterscener, även på Göteborgs Stadsteater, senast i Vildanden, och i många film- och tv-produktioner. Emil Ljungestig, från teaterns ensemble, gör rollen som den yngre Nick Carraway, Niklas Falk, känd från otaliga roller inom teater och film, spelar den äldre.

Gatsby iscensätts med en storslagen scenografi signerad av en av Ungerns främsta scenografer Márton Ágh (som även gjorde scenografin till Natthärbärget på Dramaten), och för kostym står designern Camilla Thulin, som skapat kostym för över 50 produktioner inom teater, arbetat med tv och film samt designat kläder till artister som exempelvis Army of Lovers.

Gatsby
Sverigepremiär 14 september på Stora Scen

Av: F. Scott Fitzgerald
Översättning: Annika Silkeberg
Dramatisering: Nicolei Faber
Regi: Janos Szasz

Med: Hannes Fohlin, Victoria Dyrstad, Robin Stegmar, Niklas Falk, Emil Ljungestig, Marta Andersson-Larson, Johan Hafezi, Eline Høyer med flera

Scenografi: Márton Ágh
Biträdande scenograf: Henrik Ekberg
Kostym: Camilla Thulin
Mask: Marina Ritvall
Ljus: Tamás Bányai
Förlag: Nordiska ApS

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Sida 242
  • Sida 243
  • Sida 244
  • Sida 245
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in