• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Candide – en dansant, hisnande, burlesk resa med briljant skådespeleri

7 mars, 2024 by Pernilla Wiechel

Candide
Av Voltaire
Regi och dramatisering Erik Holmström
Scenografi och kostym Marika Åkerblom
Ljus Anton Linder
Ljud Mattias Alheim
Slagsmålskoreografi Rikard Lekander
Dramaturg Mia Winge
Premiär 6 mars 2024 på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby
Medverkande Frida Beckman, Victor Ström, Nathalie Ifter Salomonsson

När Malmö Dockteater och regissör Erik Holmström gästar Stadsteaterns scen i Vällingby – nu med den franska filosofen och författaren Voltaires verk Candide från 1759 – är ju förväntningarna på topp. Vad behöver vi inte just nu bättre än en parodi på mänskligheten?
Vid teatern som spelar för vuxna med dockor och kreativa lösningar har jag tidigare sett Woyzeck, Måsen, Grottan och senast The world is full of Married men. Närmast besökte de Stockholm med fin version av Inferno.

I kväll ska tre skådespelare framföra en blodig och våldsam berättelse med hjälp av objekt, atrapper, stage-fighting och mängder av fejkblod. Det ska bjudas på krig, naturkatastrofer, könssjukdomar, girighet, egoism, altruism, slavhandel, depressioner, religioner, piskrapp, hängningar, uppsprättade magar, våldtäkter, utopier, dystopier, meningen med livet, meningslösheten med livet och kulturbråk. Uppräkning som gör mig lite matt, inser jag senare är en behövd förberedelse.

Candide eller Optimismen av Voltaire – som också var filosof – var en satirisk idéroman som skrevs under pseudonym. Den drev kraftigt både med kyrkan och den samtida filosofen Leibniz – han som hyllade optimism med ledorden att vi alltid lever i ”den bästa av världar”. Huvudpersonen Candide åker på en resa i upplysningens Europa med dess kolonier och utsätts för stora faror. Ständigt söker han sin kära Kunigunda. Inställningen till livet och människans utsatthet i en våldsam värld är teman. Voltaire föreslår med de bevingade orden – ett alternativ till optimism – att vi snarare ”bör odla vår trädgård”.

Vi sitter på den höga läktaren ovanför den med hushållspapper (behövs som draperier) inramade mycket vita scenen. Först hörs de högtidligt uppställda skådespelarna tydligt deklamera vad som komma skall. De har boken i sina händer och berättar löpande vilket kapitel som spelas och vilka som av utrymmesskäl hoppas över. Att inlevelsen bryts och vi blir medvetna om att vi ser teater, ökar hela tiden uppmärksamheten.

Finliret i minspel och rörelse är genomgående imponerande vilket gör att humorn sitter där den ska. Allt når ut och det är riktigt lyckad fysisk teater. Omöjligt är att återge alla de mängder komprimerade scener ur Candides resa vi ser med sina hisnande lösningar. Men den tajmade koreografin på hög nivå ger en estetisk och samlad bild av trion som dröjer sig kvar. Mäktigt är att de orkar röra sig så mycket! Hästarna av golvmoppar som rids i takt, precisa positionerna i scenrummet, riktningar på rörelser som är ordnade. Estetiskt är det annars mycket röd färg i tub mot vit bakgrund.

Med mig tar jag Nathalie Ifter Salomonssons lysande komik – flera scener. Men stannar kvar gör scenen med den av ”fulhet ansatta” slutliga versionen av Kunigunda. Humoristiskt blev också genialiska scenen med Venedigs uttröttande operamusik, framförd till båt av Frida Beckman, som understryker att Candide väntat lite för länge på sin käresta. Trumps like som härskare i Portugal är också fin som nutidsanspelning. Burleska inslag som äldre damens obefintliga skinka, eller sexakter med mjölkig vitfärg som Victor Ström får i sig skärper också sinnena. Fin är också dockvärlden Eldorado i guldigt glitter. Här finns kungen i form av en förpackning med flytande honung.

Efter halva speltiden kände jag dock lite ångest av allt realistiskt krigande och splatter. Men kanske kan det behövas i vågskålen – tillsammans med all komik – om någon övervintrande filosof behöver väckas även i vår tid, tänkte jag. Sammantaget krävs dock en vaken publik med alla täta anspelningar, snabba gester och koder för stora tankar och idéer.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Vermin – en fullkomlig katastrof

7 mars, 2024 by Elis Holmström

Vermin
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sébastien Vanicek

Regissören Sébastien Vanicek har inte varit blyg vad gäller att förklara syftet med sin långfilmsdebut. Tanken är att skapa en allegorisk skräckfilm som belyser de många problem Frankrike har kring svåra ting som utanförskap och påträngande rasism inom polisen och andra delar av samhället.

Skräck har dessutom visat sig vara en oväntat bra plattform för att diskutera och kommentera allvarliga samhällsproblem. Det mest självlysande exemplet är Jordan Peeles Get Out, där det togs ett struptag på några av de mest flagranta orätterna i USA.
Så varför kan inte Vermin vara den franska motsvarigheten till Peeles närmast klassiska film? Svaret på den frågan är olyckligtvis lekande lätt: Vanicek besitter inte förmågan att göra film, varken från ett estetiskt eller narrativt perspektiv.

För hur man än vänder och vrider på det hela är Vermin en fullkomlig katastrof. Som skräckfilm är det en av de mest spänningslösa och tafatta upplevelserna sedan den svenska barnfilmen En Häxa I Familjen. Givetvis är skräcken förhöjd för alla med araknofobi, men att helt och hållet luta sig på en fobi är inte direkt något bevis på konsten att bemästra krypande obehag. Bortsett från en uppsjö av spindlar är filmen patetisk vad gäller att frammana ångest eller obehag. Vid ett tillfälle verkar Vanicek istället försöka sig på att presentera morbid humor som framförallt Sam Raimi blivit expert på genom sina Evil Dead-filmer. Men eftersom detta är exklusivt för ett enda segment är det nog snarare en fråga om inkompetens som resulterar i ofrivillig komik.

Däremot är de dramatiska och allvarsamma segmenten hårresande, men av helt fel anledning. Vanicek känsla för dramatik är skandalöst usel, sättet han regisserar sina skådespelare är likaså av undermålig natur och lär orsaka djupa psykologiska åkommor för alla som tvingas att bevittna travestin. Skådespelet är lika överdrivet som en barnteater. I en sekvens höjs den dramatiska volymen förbi maxgränsen och vad som manifesterar sig kan mycket väl vara aviserat av Hin håle själv, det går överhuvudtaget inte att behålla någon färg i ansiktet då denna dramatiska kakafoni av hundraprocentig dynga slängs på publiken. Att de samhällskritiska inslagen är lika erbarmliga är därför inte särskilt förvånande. De mycket allvarliga problem som Vanicek vill belysa förblir lika utvecklade som encelliga organismer.

Inte blir det bättre av att filmens karaktärer är en bunt pappskallar som är lika spännande som kasserade vitvaror. Om jag hade varit någon av de inblandade hade jag redan nu börjat inleda ett namnbyte för att bevara hedern. Det mest tragiska i det hela är att alla verkar övertygade om att det som utspelas framför publiken är ett verk av Ibsen. Ögonbrynen är så pass höjda att de fasas ihop med kalufsen. Vermin är också visuellt odräglig, en gång kastar Vanicek runt kameran som en hetpotatis och skapar åksjuka, andra sekvenser visualiseras som en sunkig musikvideo med allt vad det innebär av fula garage och kass belysning. Som en sista örfil gentemot publiken serveras grotesk fransk hårdrock i filmens soundtrack, vilket cementerar det hela som ett hundraprocentigt fiasko. Detta är självgodhet i sin renaste och mest hopplösa form.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Spår på Marionetteatern – en föreställning som tål att ses många gånger

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Spår
Av Helena Nilsson i samarbete med ensemblen
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Dockor Sara Bohman
Ljus Moa Deurell
Kompositör Mikael Svanevik
Poet Adam Westman
Musik av Mikael Svanevik
På scenen Magnus Erenius och Ida Steén
Premiär på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 6 mars 2024

En poetisk rundvandring kring liv och död, kring Gud och människor, kring de existentiella frågorna och om minnen – en föreställning som talar med bild, ljud och ljus lika mycket som med dockor och dockförare/skådespelare. En föreställning utan en enda talad dialog men däremot talar kropparna, sanden och dockornas rörelser. Den är rolig emellanåt, absurd ibland men ändå alltid filosofisk, lyrisk samtidigt som den är träffsäker om livet.

Två högar av sand, den ena något större än den andra, dominerar scenen. Två dockförare träder fram på scenen, de rör sig med stela rörelser, ansiktena är nästan helt utan mimik, de är som om de vore dockor själva. De placerar ut lerfigurer och river dem igen, som gudar som låter människor komma till liv och sedan låter dem försvinna igen. De hanterar olika slags dockor och uttalar monologer. Ur en kasset-bandspelare kommer korta uttryck, frågor, uppmaningar och musik och andra ljud.

Föreställningen bygger på specialskriven poesi av poeten Adam Westman och med nykomponerad musik av Mikael Svanevik. Det är suggestivt, poetiskt och väcker känslor och tankar. Vad handlar det om? Om livet, om livets förutsättningar, om minnen, om vad som är viktigt i livet – kanske om gud eller inte. Det är en föreställning som växer i betraktarens ögon och som jag tror tål att ses flera gånger. Den kommer att växa för varje gång och säga oss mer och mer.


Orden, meningarna, dikterna, allt går i cirklar. En del upprepas flera gånger i olika sammanhang, ibland ihopsatta med andra meningar och ord. Det är fantastiskt skickligt ihopsatt.

Skådespelarna på scenen, vad är de? Gudar? Dockförare? Dockor? Det är allt detta. Det är oerhört skickligt av dem att kunna spela med sådan stel mimik och stela rörelser.

Allt samverkar på ett fängslande sätt. Jag sitter helt fångad av det som händer och det som inte händer. Föreställningen är en timme, men oj vad mycket substans.

Om poeten:
Adam Westman är en av Sveriges mest spännande poeter. Han är bosatt i Malmö, men är uppvuxen i Småland. 2019 kom hans debut med diktboken Taberg, året efter kom diktsamlingen Folkets Park.

Om kompositören:
Mikael Svanevik är en träffsäker kompositör som skapat musik och ljudmiljöer för teater- och dansföreställningar runt om i Sverige. Han har också arbetat med radio- och tv-produktioner, exempelvis Kobra och Babel.

Om regissören:
Helena Nilsson är konstnärlig ledare för Marionetteatern. Som regissör och dramatiker har Helena skapat kritikerrosade föreställningar som Ett frö i rymden, Systern från havet, Husdjursföreställningen och många fler.

Helga Bumsch är föreställningens scenograf. Hon har arbetat på en mängd olika scener i hela Sverige och även utomlands samt även som kostymdesigner för filmer.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Marionetteater, Marionetteatern, Teaterkritik

Filmrecension: Femme – spännande men oerhört mörk

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Femme
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sam H. Freemann och Ng Choon Ping

Om en utstuderad hämnd och frågan är om hämnden ger tillfredsställelse. Kanske, kanske inte. Det får filmens betraktare själva avgöra. Filmdistributören beskriver filmen med orden: Sex, hat, våld i queer thriller om vägen mot en efterlängtad hämnd. Det sammanfattar filmen bra. Det är hat, det är våld, det är queer och en långsam, grym hämnd. Frågan är bara vem som blir lycklig av en sådan hämnd.

Jules är dragqueen och under sitt scennamn Aphrodite Banks har han blivit ett stort namn i London och är en av dess hyllade dragqueen-artister. Han/hon/hen är tuff och orädd. Efter en sen kvällsföreställning möter han ett gäng högerextrema homofobiska män i en nattöppen butik. Jules som fortfarande är sminkad som Aphrodite Banks blir retad av männen och hen svarar kaxigt. Det skulle hen inte ha gjort. Hen blir brutalt misshandlad. Denna misshandel påverkar hen på djupet. Jules sitter mest hemma i lägenheten hen delar med två vänner. Jules vill inte gå ut, vill inte uppträda mer och sitter mest och spelar tv-spel med slagsmål och kungfu/karate. Vännerna känner inte igen sin kaxiga vän.

Flera månader senare smyger Jules sig ut till slut och tar sig till en gaybastu. Där bland alla homosexuella män känner han igen sin angripare. Utan smink och endast insvept i en handduk kan Jules nu närma sig förövaren, ta reda på vem han egentligen är och utkräva sin hämnd.

Här kan vi verkligen tala om utstuderad hämnd. Som tittare är det svårt att riktigt förstå. Vad känner Jules egentligen? Hur kan Jules gå så långt som hen gör? Det blir en thriller, en rysare, skrämmande och mörk.

Begreppet queer är på sätt och vis en stämpel som hjälper till att göra åtskillnad mellan människor. Varför är en människa för att den klär sig på ett särskilt sätt? Begreppet queer förutsätter att en man eller pojke som sminkar sig och går i högklackat måste placeras i ett särskilt fack. Denna film stryker under fördomar kring queer och homosexualitet. Begreppet förutsätter att queer inte är normalt. Varför det? Varför får människor inte klä sig som de vill? Är kvinnor som går i kostym nödvändigtvis också queer? jag är inte bekväm med att människor måste kategoriseras och inte accepteras precis som de är. Denna film snarare förstärker skillnaden mellan de som vill kalla sig queer och andra. Förutsättningen för filmens handling är att queer är särskilda människor. Å andra sidan finns det fortfarande människor som blir upprörda över att män kan klä sig i höga klackar och uppträda som dragqueens.

Hur som helst, det är en mörk thriller och jag får ont i magen av hela skildringen av hur Jules utför sin hämnd. Jag ger den ändå godkända betyd 3 då den är välgjord och verkligen spännande och den hänger sig kvar i huvudet länge efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Queer artist

Filmrecension: Robot Dreams – helt underbart animerat mästerverk som värmer hjärtat

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Robot Dreams
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Pablo Berger

En vacker animerad film om vänskap, kärlek, tidens gång och att kunna gå vidare i livet. Den är både komisk och tragisk och spännande och helt underbar. Jag både gråter och skrattar, alla känslor på en och samma gång.

Den är magisk och fantasifull – drömlik och sätter igång tankar kring de existentiella frågorna på ett lekfullt sätt. Vad är dröm och vad är verkligen? Dessutom berättad utan en enda dialog ändå är allt fullt begripligt. Ett animerat mästerverk som värmer hjärtat.

Dog är som namnet säger en hund som bor på Manhattan i en värld där djuren går på två ben och är mänskliga. Dog känner sig ensam och längtar efter att ha någon att dela sin tillvaro med. Av en slump ser han reklam för robotar. Han bestämmer sig för att skaffa en robotvän. Delarna till den beställda roboten leveras i ett paket och Dog bygger ihop roboten.

Dog och roboten blir allra bästa vänner. De gör allt tillsammans. Det är så vackert berättar och animerat. På gränsen till för sockersött och då vet vi att det inte kan vara för alltid. En sommarkväll beger de sig till en nöjespark bredvid en strand. De har en fantastisk dag tillsammans men när de ska bege sig hem på kvällen har något hänt och roboten kan inte resa sig och kan inte gå. Kanske har han rostat efter att de simmat i havet? Dog har inget val utan måste lämna roboten på stranden för att hämta verktyg för att kunna reparera sin bästa vän. Att hämta hem sin bästa vän roboten stöter på många hinder.

Det är en oerhört vacker berättelse som riktar sig både mot en äldre och yngre publik. En berättelse om vänskap, längtan, saknad och att kunna gå vidare i livet.

Det har också starka drömlika sekvenser där vi inte vet vad som är ”verklighet” och vad som är ”drömmar”. Frågan är ju vad som är vår verklighet. För den äldre publiken sätter denna animerade berättelse igång många tankar om de existentiella frågorna.

Den har uppmärksammat en held el på filmfestivaler och får flera fina priser och nomineringar:
​Oscarsnominerad för bästa animerade film 2024
Vann Grand People’s Choice Award (Audience Award) vid Sitges 2023
Vann Publikpriset vid Bucheon International Animation Film Festival 2023
Vann Special Jury Prize vid Animation is Film Festival 2023
Vann Best European Animated Feature vid European Film Awards 2023

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Sida 241
  • Sida 242
  • Sida 243
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in