• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Självmord med ångervecka – Den första dagen av mitt liv – magisk, mystisk och ömsint om svåra frågor

18 april, 2024 by Rosemari Södergren

Självmord med ångervecka – Den första dagen av mitt liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Paolo Genovese

Magiskt och mystiskt och med respekt, ömsinthet och varm humor låter filmer oss möta svåra frågor kring självmord. Fyra personer, två kvinnor, en man och en pojke har precis begått självmord men förs inte till döden utan en mystisk man utan namn plockar upp dem och för dem till ett hotell där de befinner sig ett tillstånd mellan liv och död. De ska sju dagar på sig för att bestämma sig om de verkligen vill dö.

På hotellet installeras de i var sitt rum där vattnet inte fungerar och till frukost kan de inte äta. Den mystiske mannen förklarar att i det tillstånd de befinner sig behöver de varken mat eller dryck. Mannen utan namn ska under de sju dagarna låta dem se hur livet fortsätter utan dem. De förs runt till olika platser och de får se sina anhöriga och några för se sin begravning. De kan se det som händer men ingen kan se dem.

Det blir tydligt för de fyra självmordskandidaterna att den mystiska mannen inte är någon vanlig människa utan något annat och att han har magiska krafter. Det blir också tydligt att det han helst vill är att de ska upptäcka att de vill leva. Vad ger då en självmordskandidat lust att leva? Filmen tar upp detta på ett respektfullt sätt och utan klyschor. En sådan enkel som en god kopp kaffe som både ger en underbar doft och smakar ljuvligt kan vara något som ger en människa glädje i livet. Så små, enkla saker kan skänka livslusten.

Tre av de fyra självmordskandidaterna har upplevt svåra saker: en av dem har förlorat sitt barn, en annan var världsberöm gymnast som blev rullstolsbunden och pojkar var svårt mobbad och hade oförstående föräldrar. Den fjärde däremot hade ett framgångsrikt liv med både ekonomisk framgång, ett fint förhållande med sin fru och ett jobb där han fick mycket beröm och var omtyckt då han hjälpte människor. Trots framgång hade han en djup inre depression. Kanske var han utmattad? Det är upp till oss som ser filmen att tolka. Kanske hans fall är allra svårast att ge hjälp att finna livsglädje då det inte finns en bestämd punkt på vad som är svårt i livet för honom. Det visar hur farligt det är med utmattning och depression.

Filmen är från Italien och jag skulle tro att självmord är ett lika stort problem som drabbar människor svårt där också. Siffror från SKR, Sveriges kommuner och regioner, redogör för statistik från 2021 i Sverige:
Utöver de nästan 1.500 människor som begår självmord varje år, gör ytterligare minst 15.000 personer försök att avsluta sitt liv. Det faktiska antalet är sannolikt ännu fler då en betydande del av självmordsförsöken aldrig kommer till samhällets kännedom genom kontakter med exempelvis vård, socialtjänst eller polis. Bland 15-24-åringar och bland män 25-44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken.

Bakom självmord finns många olika orsaker. Depression är en vanlig orsak och det är en svår sjukdom. Det finns inga lätta lösningar och självklara svar. Jag tycker denna film hanterar ämnet med respekt och ömsinthet. Att kunna prata om självmord och om liv och död och meningen med saker är en bra början,.

Självmord med ångervecka bygger på Paolo Genoveses roman Den första dagen av mitt liv från 2018. Paolo Genovese har själv regisserat filmen också. Jag upptäckte honom som regissör på allvar i och med filmen ”Vad Döljer du För Mig?” som är helt fantastisk. Här är min recension av den.

Paolo Genovese. Regissören har tidigare också gett du önskar kan du få / The Place, som såldes till 70 länder.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Självmord

Kidnapped av Marco Bellocchio inviger årets italienska filmfestival i Stockholm 12-15 maj

16 april, 2024 by Rosemari Södergren

Kidnapped av Marco Bellocchio inviger årets italienska filmfestival Cinema Made in Italy som pågår 12-15 maj 2024. Tema för årets Cinema Made in Italy är fokus på historia, att se på det förflutna med nya ögon. Invigningsfilmen Kidnapped skildrar hur en ung judisk pojke förs bort av katolska kyrkan på 1850-talet.

Årets filmer ser på olika sätt tillbaka på historien med nya ögon från invigningsfilmen Kidnapped som utspelas kring 1850-talet till The Beautiful Summer – en romantisk queer coming of age som utspelar sig 1938 i Turin – till Comendante, ett verklighetsbaserat andra världskrigsdrama om den italienska ubåten som trotsade order för att rädda fienden som höll på att drunkna.

Fler filmer som visar under festivalen:
COMANDANTE av Edoardo De Angelis
Historiskt drama om Slaget om Atlanten, där befälhavaren för den italienska ubåten Comandante valde att trotsa order för att ge sig ut och rädda besättningen från ett belgiskt skepp han just sänkt.

CHIMÄREN av Alice Rohrwacher
Rohrwacher använder sin alldeles egna form av jordbunden magisk realism när hon med Fellinivibbar berättar om ett struligt gäng gravplundrare. Nutid och förflutet i en makalöst underhållande väv där Isabella Rosselini är en av de gyllene trådarna.

AN ENDLESS SUNDAY av Alain Parroni
Brenda är gravid, Alex har just fyllt 19 och ska bli pappa. Kevin sätter sitt namn på hela stan. Alla försöker de göra sitt avtryck på världen i denna flerfaldigt prisbelönta debutfilm med unikt perspektiv.

NOWHERE av Simone Massi
Med sina magnifika animationer gör Simone Massi nedslag hos tre barn i olika tider: 1918, 1943 och 1978, och låter barnens blick bli utgångspunkten för en skildring av historiens skeenden.

LUBO av Giorgio Diritti
Franz Rogowski gör ett ömt, intensivt och eklektiskt porträtt av en jenischk man som kallas in till den schweiziska armén 1939 i ett historiskt drama om upprättelse mot hur ett resande folk behandlats av institutionerna.

Om du, liksom jag, är intresserad av italienska filmer, rekommenderar jag att du ser till att boka dina biljetter i tid. Förra årets Cinema made in italy blev en publikframgång med fulla visningar.
Festivalen äger rum 12-15 maj på biograf Capitol.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Cinema Made in Italy, Italiensk filmfestival.

Filmrecension: Abigail – och blodet bara sprutar och sprutar

16 april, 2024 by Rosemari Södergren

Abigail
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett
I rollerna: Melissa Barrera, Dan Stevens, Alisha Weir, Kathryn Newton, William Catlett, Kevin Durand, Angus Cloud och Giancarlo Esposito

Snacka om att blodet sprutar. Redan om blod sprutat hälften så mycket hade det varit en form av rekord för en film. Här kan vi snacka om vampyr- och zombiefilm. Jag tycker det är synd att det exploderade med våldsamma blodsprutande scener under filmens andra hälft, för den första halvan var riktigt spännande och mer av en thriller, fast det kändes ju i luften att något riktigt, riktigt läskigt och skrämmande var på gång. Det är den första halvan av filmen som gör att den inte för ännu lägre betyg.

Den andra Halvan är monsterlik med vampyr som jagar och suger blod. Det är en riktigt läskig vampyr som inte ens svarar på kristet kors eller vitlök. Den tycks inte ens följa de regler som de ska följa enligt vampyr-tradition.

Handlingen kretsar kring en grupp kriminella som tillsammans fått ett uppdrag att kidnappa en tolvårig liten flicka. Denna grupp kriminella känner inte varandra innan de utför brottet och de vet inte vem den kidnappade är. De vet först inte ens att det är ett barn de ska kidnappa.

De lyckas utföra kidnappningen och kör flickan till ett avlägset beläget residens, enligt anvisningarna de fått. Där möter de mannen som gett dem uppdraget. De får inte veta så mycket mer än att de inte får berätta sina namn för varandra (för att inte kunna skvallra om någon åker fast) och deras uppdrag är att vakta den kidnappade flickan i ett dygn tills flickans pappa betalat en gigantisk lösensumma.

Att denna flicka inte är en vanlig tolvårig flicka vet väl alla redan innan de ser filmen, det berättas ju i marknadsföringen av filmen också. Dessutom är namnet Abigail väl bekant för vampyr-films-fans. Filmen Abigail bygger på skräckvampyrfilmen Draculas dotter från 1936.

Första halvan är, som jag redan sagt, rätt bra. Smygande spänning och kidnapparna börjar lära känna varandra och retas med varandra. Men sedan brakar det loss och det blir en jagande vampyr och människor som försöker överleva i ett inlåst skräckhus. För min del gäspade jag mest. Det är bara för mycket blod, för mycket jakt och svårt att engagera sig.

Den som älskar vampyrfilmer har väl en högtidsstund att se fram emot. Men vi andra ser nog hellre mindre blodiga berättelser. Ska det vara massor av blod så tycker jag för min del att det ska säga något om livet här och nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Abigail, Dracula, Filmkritik, Filmrecension, Skräck, Vampyr

Sopransax sömlöst sammanflätad med stråkar – Mikael Godée med stråkar i Majornakyrkan

16 april, 2024 by Mats Hallberg

Bild från Amelie Evmark

14/4 2024

Majornakyrkan i Göteborg

Har mig veterligen bara besökt den omdöpta kyrkan vid Chapmans torg en gång tidigare, vilket hände för arton år sedan. Då var det fullsatt när Maria Hörnelius i en fantastisk minnesföreställning, tillsammans med Bernt Andersson och Kjell Jansson, sjöng och reciterade texter av vännen Kent Andersson. Annorlunda denna soliga söndagseftermiddag med kraftig blåst. Kanske för att så mycket högkvalitativ livemusik pågår nästan alla dagar i veckan och för att konserten på en dryg timme kostade en slant, var det glest i bänkraderna. Fakta arrangör och medverkande av förklarliga skäl inte är särskilt förtjusta i att de redovisas. Jag hade blivit inbjuden av den från Jazzmässan i Bremen nyss hemkomne Mikael Godée. Kände mig efteråt tacksamt påfylld av energi vilket gör att musiken förtjänar en betraktelse. Kan för övrigt inte erinra mig ha varit på konsert med denna sättning tidigare.

Kammarjazzen fick mig att koncentrera på skön gränsöverskridande musik och för en stund skingra tankarna på den våldsspiral som plågar vårt land. Sopransaxofonisten och kompositören Mikael Godée har stor vana vid att arra musik för stråkkvartett, både på egen hand och med 30-års jubilerande jazzgruppen Corpo (recenserade deras jubileumskonsert på Skeppet i höstas och även liveskivan de släppte). Senaste gången jag var där var förresten härom månaden då kyrkokonsertens initiativtagare i egenskap av arrangör bjöd mig på intressant konsert med lätt experimentell jazzkvintett från Italien.

Tillbaka till fusionen emellan sopransax och stråkkvartett, samma stråkkvartett som medverkade under ovan nämnda 30-års jubileum. Dess medlemmar var för dagen Axel Vilborg på cello, Leo Lövsén på viola samt violinisterna Karin Wiberg och Amelie Evmark. Den senast uppräknade cross over-violinisten har jag hört och recenserat med Musica Vitae och familjebandet Evmark trio.

bild från Amelie Evmark

Repertoaren lanseras som Godées godbitar, varav somliga introduceras av honom. Akustiken är lika god som man kunnat förvänta sig. Violan och framför allt cellon balanserar fint upp flödet av diskant. Merparten av materialet har om jag är rätt underrättad skrivits för Corpo. Det nedtonade och meditativa varieras klokt med mer uppsluppna och lekfulla stycken. Förekommer påfallande mycket pizzicato, vilket ger en uppiggande effekt. Stråkkvartetten spelar ibland på egen hand, bland annat i Dans som i ett första skede utförs som en dialog emellan cello och första violin (Evmark). Raffinerat! Hänförs upprepade gånger av ett svindlande djup i kompositioner som erbjuder behagfulla melodier, spännande variationer och elegant leverans av proffsiga utövare. Ibland sätts fokus på enskilda instrument i en minnesvärd konsert präglad av sömlösa interaktioner och böljande expressivt sound i mellanregister.

Mikael Godée behärskar sina ljusa toner till fulländning. Experter skulle sannolikt kunna identifiera hans sound. Njuter av hur stämmor delikat tvinnas in i varandra för att i vissa sekvenser bryta sig loss, hamna i centrum. Låt mig avslutningsvis lyfta fram en handfull höjdpunkter på en stimulerande kammarkonsert vars inledning ska ha varit en koral av Bach. Har fått tillgång till setlistan. Kan påpekas att tanken är att framförd musik ska spelas in. Jag fastnar för karaktäristiska vemodet i traditionella folkvisan Jag vet en dejlig rosa, Dans med sitt abrupta slut, ljuvligt meditativa Nothing To Declare med enbart stråkar, Corpos hit Mainrpad Flower, harmoniken i Rideau de deouche samt extranumret i form av känslosamt svepande, filmisk ballad med ordlös allsång som tillsats i refrängen. Tack musiker för en läkande och stärkande stund!

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vincent Must Die – tråkig och menlös

14 april, 2024 by Elis Holmström

Vincent Must Die
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Stéphan Castang

Det går inte att undkomma att Vincent Must Die och den vanvettiga Dream Scenario av Kristoffer Borgli känns som tvillingsyskon som separerats vid födseln. Utgångspunkten och det allmänt vanvettiga genomförandet är närmast identiskt. Båda filmerna bygger på en helt osannolik premiss och genomsyras av så mycket ironi att det är svårt att veta om allting är ett enda långt skämt.

Dock finns den en avgörande faktor som gör Dream Scenario till en tolererbar och mestadels underhållande film, nämligen huvudrollsinnehavaren Nicolas Cage. Borgli förstod värdet av att använda Cage och dennes status – framförallt på diverse flamsiga internetforum, som ett vandrande skämt. Resultatet blev dock en film vars helt absurda manér faktiskt fungerade, även om den aldrig lyckades skaka av sig känslan att det hela var ett rent gimmickprojekt.

Vincent Must Die har inte samma försprång vad gäller tillgång till en skådespelare som ökar filmens vanvettsfaktor. Karim Leklou som axlar huvudrollen har inget överdrivet minspel eller någon hysterisk gestikulation. Överlag är hela filmen betydligt mer sober och tillknäppt än Borglis vansinne. Trots det finns det en uppenbar vilja att ackompanjera filmen med mörk komik som blandas med ren och skär galghumor. Tyvärr är filmens regissör Stéphan Castang alltför stel i sitt handlag, han saknar också lekfullhet vilket gör filmen ointressant. Förutom aspirationer att iscensätta kolsvart humor vill Vincent Must Die också vara en relativt effektiv skräckfilm. De skämmande inslagen är dock inte mycket mer lyckade än försöken till komik. Stunderna av brutalt våld är tama och det finns endast en sekvens som genuint äcklar, något som måste ses som ett fatalt misslyckande.

Balansen mellan trams och allvar är uselt avvägd och det hela framstår ofokuserat och slarvigt improviserat. Att göra en film med enda utgångspunkten att ha roligt är inte fel, men det bör finnas en vision – oavsett hur fånig den än må vara. Castang verkar istället bara kasta in diverse inslag för att fylla ut den alltför generösa speltiden på två timmar.

Endast i den aningen själlösa romansen mellan Leklou och Vimala Pons hittar filmen rätt. Plötsligt känns det hela någotsånär uppriktigt men framförallt hjärtligt. Dock är detta inte tillräckligt för att lyfta en film som är mållös, ofta tråkig och i slutändan totalt menlös.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 222
  • Sida 223
  • Sida 224
  • Sida 225
  • Sida 226
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in