• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Bad Boys: Ride Or Die

6 juni, 2024 by Elis Holmström

Bad Boys: Ride Or Die
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2024
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

Efter den kriminellt underskattade TV-serien Ms. Marvel, som introducerade en av de mest inspirerade superhjältarna på år och dagar, såg det ljusare ut för regissörsparet Adil El Arbi och Bilall Fallah, som båda var involverade i serien som producenter och regissörer till ett par avsnitt. För där Ms. Marvel var lysande var deras arbete med den senaste Bad Boys filmen – kallad For Life, inget annat än horribelt. Nu fanns det förvisso inte mycket nytt att uppröras över då vi har att göra med en filmserie som ständigt befunnit sig på bottennivå.

Dock hade världen varit förskonad från filmserien i nästan två decennier när den tredje filmen anlände 2020 och påminde om varför det långa avbrottet varit för allas bästa. Tyvärr har ingen av upphovsmännen tagit hänsyn till publikens välmående denna gång vad gäller att dra ut på tiden mellan filmer. Och förhoppningen om att Ms. Marvel skulle ha fungerat som ett avstamp för något bättre grusas totalt.

Bristerna, tillkortakommandena och den rekordlåga kvalitén som visas upp här är dock inte någon större överraskning. Ännu en gång handlar det om en film som utrustats med ett miserabelt manuskript som verkar vara skrivet av ett par fnissiga tonårskillar efter ett par glas starksprit för mycket. Det är som ett enda stort vuxendagis där mogna män och kvinnor förnedrar sig själva – och publiken, med pinsam dialog som ogenerat spyr ur sig pubertalt nonsens som knappt var uthärdligt för trettio år sedan, än mindre idag.

Där andra filmserier försöker att hitta nya infallsvinklar men ändå bibehålla delar av sitt DNA – som gjorde dem framgångsrika för decennier sedan, väljer Bad Boys: Ride Or Die att envetet och tjurskalligt stå kvar i något som endast kan beskrivas som medeltiden. Att Martin Lawrence och Will Smith verkar finna upplägget och materialet hysteriskt underhållande må vara en sak, men att det inte görs någon tillstymmelse till att uppdatera exempelvis actionscenerna eller addera karaktärer samt skådespelare – gärna med förmågan att agera, är hårresande. Hela filmen är som en levande klyscha, precis allting framstår unket, gammalt och som ett rent hafsverk. Önskan att binda samman händelser från föregående filmer är totalt misslyckad då ingen – som inte utrustats med ett fotografiskt minne, kan minnas något av innehållet förutom explosioner, biljakter och allmän idioti.

Men där del 1 – 3 i alla fall haft något att erbjuda vad gäller öronbedövande action är Ride Or Die ett fiasko av så stora proportioner att ett dussin flygfält inte skulle räcka för att husera den. Vad som erbjuds är av så låg kvalitet att källarplanet står högt i kurs i jämförelse. Det mest drabbande problemet med actionscenerna är – ja, förutom avsaknaden av god koreografi, ideér eller allmänt sunt förnuft, filmens två klippare Asaf Eisenberg och Dan Lebental. Filmen är redigerad som något som kan hittas på pysselavdelningen hos närmsta förskola. Så fort det blir dags för dragna pistoler inleds den mest hysteriska och odisciplinerade klippning jag skådat sedan Iron Maiden konsertfilmen Death On The Road, som orsakade epileptiska anfall. Många gånger verkar det som om Eisenberg och Lebental tävlar om vem som kan klippa ihop det så snabbt och slarvigt som möjligt.

Utan bra action, någorlunda vettiga komiska repliker från Martin Lawrence – som tidigare kunde dra på smilbanden åtminstone en gång, är allt som återstår en kolossal skrothög. Mest utmärkande blir dock Will Smith som efter incidenten med Chris Rock på Oscarsgalan för snart två år sedan fått se sin karriär bli stympad. Smith är numera bara en skugga av sig själv, även på vita duken, självförtroendet, hjälteleendet och karisman är dämpad, sammanbiten och inte det minsta naturligt längre. Dock kan man fråga sig om orsaken till detta är skammen av att ha skämt ut sig inför ett antal miljoner tv-tittare eller sin medverkan här?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Way Out West bjuder på nya skräckfilmer, premiär av ny spelfilm med Hedda Stiernstedt och många premiärer av musikdokumentärer

5 juni, 2024 by Redaktionen

Way Out West presenterar bland annat världspremiären av nya spelfilmen Nova & Alice i regi av Emma Bucht.

Filmprogrammet till årets upplaga av Way Out West (2024) har släppts. 31 långfilmer visas under festivalens tre dagar. Av dessa är hela 18 premiärer: sex världspremiärer, nio nordiska premiärer och tre svenska premiärer.

Ett pressmeddelande berättar:
En nyhet för i år är nattbio! När konserterna i Slottsskogen är över och Stay Out West kickar igång så bjuder Way Out West på världspremiärer av två nya svenska skräckfilmer på biografen Capitol: Äkta skräck i regi av Daniel di Grado och VIRGO i regi av Jakob Ekvall (på fredag respektive lördag natt).

Way Out West presenterar världspremiären av nya spelfilmen Nova & Alice i regi av Emma Bucht (Kärlek & Anarki), producerad av Lena Rehnberg (Monica Z och Ted – För Kärlekens Skull) med Hedda Stiernstedt, Josefin Asplund, Johan Rheborg och Adam Pålsson i huvudrollerna. I filmen spelar Hedda och Josefin två omaka artister som tvingas att tillsammans ge sig ut på en turné i Sverige, som kulminerar på Way Out West. Delar av filmen spelades in på förra årets festival, så många i publiken har chans att känna igen sig!

Årets program domineras av dokumentärer, och de flesta handlar givetvis om musik. Här finns en rad premiärer, som till exempel världspremiären av nya dokumentären Min bror Ted om Ted Gärdestad som till stor del är baserad på intervjuer med Teds nu avlidne bror Kenneth. Vännen Janne Schaffer kommer att vara på plats under premiären.

Way Out West premiärvisar också nya dokumentärer om Wu-Tang-legenden Old Dirty Bastard, kontroversiella artisten Peaches, skotska indiebandet Mogwai, Sveriges loverboy Mwuana samt amerikanska powerpop/punk/glamrock-ikonerna Redd Kross. Festivalpubliken bjuds också på dokumentärer om Lil Nas X, Imperiet, Sara Parkman, José González och skånska Kal P Dal, med flera. Ytterligare en spännande premiärvisning är dokumentären Free Party, om den engelska ravescenens turbulenta födelse och uppväxt.

Ett tecken i tiden är Sverigepremiären av Loran Battis nya dokumentär G – 21 scener från Gottsunda. Filmen visar inifrån hur gängvåldets eskalering drabbar personer i dess närhet i gripande scener från Gottsunda i Uppsala.

I dramakomedin Kneecap (nordisk premiär) följer vi de tre medlemmarna i det irländska artister som spelar fiktiva versioner av sig själva. Filmen hyllades på Sundance tidigare i år.

Ytterligare en samtidsspegling är Dahomey, en dokumentär som tidigare i år vann Guldbjörnen, det mest prestigefyllda priset på filmfestivalen i Berlin. Filmen skildrar hur 26 kungliga museiföremål från kungariket Dahomey tas emot vid återlämnandet från kolonialmakten Frankrike till sitt hemland Benin. Visningen görs i samarbete med CinemAfrica och Världskulturmuseérna och följs av ett samtal.

SAMTLIGA LÅNGFILMER I PROGRAMMET

ÄKTA SKRÄCK. Daniel di Grado. Drama, Sverige (2024). Världspremiär.
NOVA & ALICE. Emma Bucht. Drama, Sverige (2024). Världspremiär.
MY BROTHER TED. Anna Widerberg, Fredrik Yrhag. Dokumentär, Sverige (2024). Världspremiär.
VIRGO. Jakob Ekvall. Drama, Sverige (2024). Världspremiär.
KNEECAP. Rich Peppiatt. Drama, Irland (2024). Nordisk premiär.
G – 21 SCENES FROM GOTTSUNDA. Loran Batti. Drama, Sverige (2024). Sverigepremiär.
ODB: WU-TANG FOREVER. Raison Allah & Alex Cohen. Dokumentär, USA (2024). Nordisk premiär.
TEACHES OF PEACHES. Judy Landkammer & Philipp Fussenegger. Dokumentär, Tyskland (2024). Nordisk premiär.
SASQUATCH SUNSET. Nathan Zellner & David Zellner. Drama, USA (2024). Nordisk premiär.
DAHOMEY. Mati Diop. Dokumentär, Frankrike, Senegal, Benin (2024). Nordisk premiär.
BLUR – TO THE END. Toby L. Dokumentär, Storbritannien (2024). Nordisk premiär.
MOGWAI: IF THE STARS HAD A SOUND. Antony Crook. Dokumentär, Storbritannien/Skottland (2024). Nordisk premiär.
BORN INNOCENT: THE REDD KROSS STORY. Andrew Reich. Dokumentär, USA (2023). Nordisk premiär.
REALMS OF SATAN. Scott Cummings. Dokumentär, USA (2024). Nordisk premiär.
INVISIBLE BEAUTY. Frédéric Tcheng & Bethann Hardison. Dokumentär, USA (2023). Sverigepremiär.
FREE PARTY – A FOLK HISTORY. Aaron Trinder. Dokumentär, Storbritannien (2024). Sverigepremiär.
VÄGEN TILL INGENSTANS. Johan Palmgren. Dokumentär, Sverige (2024). Världspremiär.
MWUANA – FRAMFÖR ALLT. Martin Sandin & Viktor Annerstål. Dokumentär, Sverige (2024). Världspremiär.
BRÖDERNA ANDERSSON. Johanna Bernhardson. Dokumentär, Sverige (2024).
PARADISET BRINNER. Mika Gustavsson. Drama, Sverige (2023).
PASSAGE. Levan Akin. Drama, Sverige (2023).
ETT HJÄRTA ÄR ALLTID RÖTT. Balsam Hellström. Dokumentär, Sverige (2023).
SOM VI HAR ÄLSKAT. Gustav Ågerstrand. Dokumentär, Sverige (2024).
BYE BYE BOREDOM. Elina Sahlin. Drama, Sverige (2024).
MEGAHEARTZ. Emily Norling. Hybrid, Sverige (2023).
FILMEN OM KAL P DAL. Stefan Källstigen & Dag Ösgård. Dokumentär, Sverige (2023).
OMAR AND CEDRIC: IF THIS EVER GETS WEIRD. Nicolas Jack Davies. Dokumentär, USA (2023).
JOSÉ GONZÁLEZ – A TIGER IN PARADISE. Mikel Cee Karlsson. Dokumentär, Sverige (2023).
LIL NAS X: LONG LIVE MONTERO. Zachary Manuel, Carlos López Estrada. Dokumentär, USA (2023).
ÖS – HISTORIEN OM LINKÖPING HARDCORE. Anders Carlborg. Dokumentär, Sverige (2024).
SHARDS. Sara Broos. Dokumentär, Sverige (2024).

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmpremiärer, Göteborg, Hedda Stiernstedt, Skräckfilmer, Way Out West

SVT:s nyinspelning av Astrid Lindgrens klassiska sommarberättelse ”Vi på Saltkråkan” startar sommaren 2024

3 juni, 2024 by Redaktionen

Välkommen tillbaka till Saltkråkan! Tjorven spelas av Vega Åhman. Melker spelas av Henrik Norlén. Fotograf: Petrus Sjövik/SF Studios.

Nu startar SVT:s nyinspelning av en av Sveriges mest älskade tv-serier, Astrid Lindgrens klassiska sommarberättelse ”Vi på Saltkråkan”. Den nya serien i sex avsnitt är förlagd till nutid och spelas in i Stockholms skärgård med start i juni. Den regionala filmfonden Film Stockholm är stolt samproducent.

Ett pressmeddelande berättar:
Vi återser de älskade karaktärerna Tjorven, hennes ständiga följeslagare Båtsman och den lite klantiga och opraktiska stadsbon Melker Melkersson som hyr fallfärdiga Snickargården med sin familj i en ny historia i sex avsnitt med manus av Karin Arrhenius och i regi av Fredrik Edfeldt.

Det blir sommaräventyr med förvecklingar, missförstånd och dråpligheter som uppstår mellan öborna och de gästande stadsborna, men också med en varm gemenskap som växer fram trots olikheterna.

Tjorven spelas av nykomlingen Vega Åhman. Melker spelas av Henrik Norlén (”Tsunami”). Förutom Tjorven och farbror Melker kommer tittarna att möta Pelle (Elton Larsson), som älskar alla djur från Tjorvens hund till minsta groda, ständigt närvarande Stina (Lovisa Lindblad) med sin ibland alltför livliga fantasi, paret Grankvist (Göran Gillinger och Karin de Frumerie) som driver öns lanthandel, Tjorvens äldre, äventyrliga tonårssystrar (Lisa Varger och Ingrid Andersson Curman) och Pelles tonårsbröder (Sami Fagerström Erfan och Bertil Mancini Block) storasyster Malin (Nora Rios, ”Kalifat”, ”Heartbeats”) med lilla Skrållan, burduse affärsmannen Vesterman (Philip Zandén, ”Bröllop, begravning och dop”) och Söderman, som i nya serien är Stinas farmor (Anna Bjelkerud, ”Vår tid är nu”).

”Sinnebilden för svensk sommar”

Eva Beckman, programdirektör på SVT, gläds över att inspelningen av nya ”Vi på Saltkråkan” nu inleds.
– ”Saltkråkan” har ju en alldeles särskild plats i mångas hjärtan, den har blivit själva sinnebilden för den svenska sommaren. Jag är övertygad om att den nyinspelade ”Saltkråkan” kommer att hitta nya generationer av barn som kommer att älska humorn och värmen i den här berättelsen, säger Eva Beckman.

– Nästan exakt sextio år efter att Astrid Lindgrens filmberättelse hade premiär på SVT får vi återvända till Saltkråkan och träffa alla klassiska karaktärer igen med hjälp av några av de bästa inom svensk tv idag. Vi är förvissade om att det kommer att bli både ett kärt återseende och något nytt för dagens publik, säger Max Hallén, VD på Astrid Lindgren Aktiebolag.

”Viktigt att bidra till att inspelningen genomförs i Stockholms skärgård”

– Vi är glada att den här berättelsen får möta en ny generation, och det känns viktigt att vi dessutom kan bidra till att inspelningen genomförs i Stockholms skärgård, säger Kristina Colliander, vd för Film Stockholm som är samproducent för ”Vi på Saltkråkan”.

– Vi är så stolta över att få återskapa Astrid Lindgrens folkkära värld på Saltkråkan och att få fortsätta det samarbete mellan Astrids verk och SF Studios som startade på 60-talet. Med fantastiska kreatörer, skådespelare och team samt uppbackning av våra samproducenter så ser vi fram emot inspelningen i sommar, säger Brita Lundqvist och Jon Nohrstedt, producenter på SF Studios.

– Jag är så glad över att i vår tid få missionera Astrid Lindgrens progressiva barnperspektiv och hyllning till naturen, konstaterar regissören Fredrik Edfeldt.

– Att få vara med och förvalta och förnya ”Saltkråkans” fria och underbara universum med alla dess brokiga karaktärer har varit oerhört lustfyllt, tillägger Karin Arrhenius, som skrivit den nya seriens manus.

SF Studios producerar ”Vi på Saltkråkan” i en samproduktion med SVT, Film Stockholm och Astrid Lindgren AB. Beta Kids hanterar seriens internationella försäljning. Serien kommer att ha premiär i SVT och på SVT Play 2025.

En nyinspelning av Ronja Rövardotter, en annan av Astrid Lindgrens klassiska berättelser, släpptes på Netflix våren 2024. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Ronja Rövardotter.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Astrid Lindgren, Nyinspelning, Saltkråkan

Filmrecension: Skådespelarna – amatörmässig berättarteknik

31 maj, 2024 by Elis Holmström

Skådespelarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 maj 2024
Regi Valeria Bruni Tedeschi

I och med den oerhört utdragna och omskrivna strejken i Hollywood i fjol framkom flera saker som filmindustrin sällan velat belysa medialt, än mindre på vita duken. De kanske mest upplysande utsagorna var från de skådespelare som inte ens de mest belästa eller kunniga kunde nämna. De aktörer som nu fick komma till tals var de som tjänar så lite att de inte ens når upp till den minimilön Screen Actors Guild instiftat för att kunna ha tillgång till sjukvård. Därför kunde inget varit mer passande än en sober inblick i det som så sällan associeras med skådespelaryrket.

Skådespelarna, regisserad av Valeria Bruni Tedeschi, vill vara vara en film i samma anda som Ronnie Sandahls Tigrar, en studie som sliter bort ridån och ger en jordnära, smutsig och hämningslös inblick i ett yrke som samhället beundrar men också avundas. Och i inledningen ges vi en effektiv sekvens där skådespelaryrkets bisarra sidor visas genom en rad tragikomiska provspelningar. Här lyckas Bruni Tedeschi visa hur genuint makabert yrket kan vara, en plats där desperation, hysteri och enorma mängder egoism blandas ihop till en absurd brygd som få vill veta av. Visuellt påminner det hela också om klassisk brittisk diskbänksrealism, med ett grynigt och färglöst foto som får precis allt att se tråkigt, livlöst och monotont ut.

Än så länge är det inga moln på horisonten men desto längre allt löper, desto klarare blir det att Valeria Bruni Tedeschi inte har en aning om vad hon håller på med, varken som regissör eller berättare. För när allting väl börjar ta form blir det uppenbart att detta inte är någon unik och vågad inblick i varken den kreativa processen som skådespelare eller ett uppriktigt porträtt av naiv ungdom. Bruni Tedeschi är i grund och botten skådespelare och menar att filmen – delvis, bygger på personliga erfarenheter, hennes CV är imponerande med över etthundra olika projekt som berör det mesta, alltifrån TV-serier till musikvideos. Detta är inte heller en regidebut utan hennes sjunde projekt som regissör. Dock verkar denna långa karriär inte ha resulterat i förmågan att faktiskt delge en berättelse. För berättartekniken som demonstreras här är som bäst amatörmässig, som sämst lika outhärdlig som en otvättad armhåla.

Karaktärsgalleriet är minst lika ointressant/kaputt som den faktiska berättelsen. Personerna vi får – missnöjet, att möta är en bunt ihåliga karikatyrer som är lika tråkiga som de är klyschiga. Vi får en hopplös drömmare med drogproblem, excentriska galningar som saknar alla hämningar samt bindgalna teaterregissörer som älskar att terrorisera och förödmjuka. Och nej, det är inte den senaste av säsongen av Robinson som beskrivs, utan vad publiken tvingas bevittna i två timmar.

Men mer än något annat vill Bruni Tedeschi att filmen skall maximera sina dramatiska kvalitéer. För kompetenta filmskapare innebär detta en lång och noggrann film som gör sig förtjänt av publikens engagemang, där de dramatiska sekvenserna faktiskt har en inverkan på tittaren. Bruni Tedeschi är istället övertygad om att ett rent bombardemang av emotionella vulkanutbrott, hysteri och allt annat mellan himmel och jord borde göra susen. Resultatet blir dock inte den medryckande och djupt emotionella saga hon febrilt försöker förmedla, istället framträder en film som är ett rent och skärt kaos. Istället för att vara återhållsam med den emotionella sprängkraften väljer Bruni Tedeschi att skapa en sorts tondöv bombmatta där precis allting kastas på publiken. Missbruk, livskriser, våld, ångest, könssjukdomar, vandalism, plötsliga dödsfall. Till slut frågar man sig om det inte också skulle förekomma ett gisslandrama, en massiv terroristattack samt en utomjordisk invasion?

Det sätt filmen konstant kräver sympati och uppmärksamhet är inte bara tröttsamt utan genuint provokativt. Som kronan på verket är personregin en total katastrof, hela ensemblen har bara kapacitet att vara hysteriska och gallskrika. Filmens mest skrattretande sekvens blir dock när den fiktiva demonregissören, spelad av Louis Garrel, har en lång och pretentiös utläggning om hur en pjäs bör ageras och utföras, det skall vara engagerande, exakt och levande. Man kan inget annat än gapskratta då det som utspelar sig framför en är antitesen till dessa påståenden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: En Del av Dig

31 maj, 2024 by Rosemari Södergren

En del av dig
Betyg 2
Premiär på Netflix 31 maj 2024
Regi Sigge Eklund

En film som gör mig kluven. Netflix beskriver den så här:
En del av dig är en berättelse på liv och död om hur det är att vara 17 år och känna hur man går sönder av längtan.

Det låter som om det är en typisk film om att vara tonåring, om att växa upp, en coming-to-age-film. Njae. Den är inte så typisk för den genren. Det är en mycket mer än film om sorgbearbetning. Som det står i beskrivning: en berättelse om liv och död. I den genren är den starkt berörande, svår att skaka av sig. Sorglig och ger mycket att prata om och fundera kring.

Huvudperson Agnes (spelas av Felicia Maxime) är 17 år och går i gymnasiet. Hon är en försiktig ung tjej. Hennes storasyster Julia (spelas av Zara Larsson) är precis tvärtom. Julia är livlig, tar för sig och ganska vild. Julia är en tjej som syns och som många ser upp till, åtminstone är det vad Agnes tror. Julia är ihop med Noel (spelas av Edvin Ryding), en av skolans snyggaste och mest populära killar. På fester är Julia en naturlig mittpunkt, en person det händer mycket kring och de unga flockas runt henne. Agnes skulle så gärna vilja vara mer som Julia.

Plötsligt händer något och Agnes är på väg att bli som Julia. Eller är hon? Är det verkligen lyckan att vara som Julia?

Agnes lär sig något om livet och om sig själv, filmen skildras hennes personliga utveckling, en resa mot att bli mer vuxen men samtidigt är dess huvudtema inte bara om att bli mer vuxen. Också de vuxna måste lära sig saker i livet och speciellt när en stor tragedi inträffar. Skildringarna är spretiga och handlar om flera olika sätt att reagera på och det känns som att manusförfattaren och regissören vill ha med lite för mycket olika saker. Filmen är skriven av manusförfattaren Michaela Hamilton och regisserad av författaren och podcastprofilen Sigge Eklund.

Jag tror filmen hade vunnit på att klippas om en gång till och att våga låta den handla mest om sorgbearbetning. En del av karaktärerna sätt att reagera är svårt att begripa och det skulle behövas lite mer bakgrund för att kunna sympatisera med deras reaktioner. Filmen ger absolut saker att tänka på och att prata om, vilket är bra men den känns inte helt färdigproducerad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Sida 215
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in