• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Premiär för ”Flotten” – Kim Lantz sätter upp Kent Andersson igen på Folkteatern

12 augusti, 2024 by Redaktionen

Föreställningsbild från ”Sandlådan” av Kent Andersson som sattes upp på Folkteatern förra året. Även den här gången är det Kim Lantz som står för regin och delar av ensemblen återkommer.

Premiär för ”Flotten” på Folkteatern i Göteborg – Kim Lantz sätter upp Kent Andersson igen.

Ett pressmeddelande berättar:
Ett på många sätt kärt återseende blir det nu när regissören och skådespelaren Kim Lantz sätter upp Kent Anderssons Flotten, med delar av den ensemble, bestående av amatörer, som under förra spelåret gav oss den mycket uppskattade Sandlådan, även den av Kent Andersson. Premiär på Lilla scenen den 22 augusti.

Med sex amatörskådespelare på scenen tar nu Kim Lantz sig an Flotten, den första delen i Kent Anderssons samhällskommenterande trilogi, som tillsammans med Hemmet (som skrevs tillsammans med Bengt Bratt) och Sandlådan satts upp på så väl stora och små scener som på tv. Det är en klassisk trilogi som betytt mycket för en stor publik genom alla år sedan den skrevs i slutet av 1960-talet.

– Flotten är kanske den mest poetiska pjäsen i trilogin och jag älskar att arbeta med amatörer på scengolvet. Teater är alltid att upptäcka, man måste uppfinna varje ögonblick och då spelar det ingen roll hur mycket erfarenhet du har sedan tidigare. Någon sa till mig för länge sedan att det enda du har på scenen är dig själv och dina medspelare, och vi är ju alla experter på oss själva, säger Kim Lantz, regissör för Flotten.

Kim Lantz har sedan 1981 återkommande regisserat amatörteaterföreställningar på Folkteatern, bland annat Timmarna med Rita, Breaking the Waves, Kliniken och Utflykten. Kim har även under många år varit verksam som skådespelare som en del av Folkteaterns fasta ensemble. Förutom som skådespelare har Kim Lantz gjort sig känd för sin unika fingertoppskänsla med amatörskådespelare.

– För mig är det väldigt både utmanade och utvecklande att regissera amatörer. De vanliga regi-klyschorna funkar inte, jag måste förklara på ett annat sätt och förstå på riktigt vad varje ord i texten vill säga. Det gör att jag lär mig jättemycket själv om vad teater är, säger Kim Lantz.

Flotten har premiär på Folkteatern, Lilla scenen den 22 augusti 2024 och spelas sedan nio gånger fram till och med den 27 september.

Flotten
Av Kent Andersson
Regissör: Kim Lantz
Regiassistent/sufflör: Cecilia Andersson
Medverkande: My Hellborg, Sören Jansson, Nils Lindqvist, Camilla Nilsson, Bengt Nordfält Nilsson och Monika Wedmark-Jansso

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Folkteatern

Filmrecension: Nova & Alice – engagerande och når ofta in på själen

10 augusti, 2024 by Linou Gertz

Nova & Alice
Regi Emma Bucht
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 13 September 2024

Musikfilm, filmer om musiker, är ofta på tapeten – ofta i form av dokumentärer men ibland också fiktiv form där sångarna eller banden spelas av andra och gestaltas mer konstnärligt än konkret – och här bjuds på vi en unik kombination av de två formerna där skådespelarna Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund spelar de fiktiva musikerna och artisterna Alice och Nova. Alice är en stjärna på dekis och som fortfarande lever på sin tio år gamla mello-hit men som i övrigt har en karriär som mest står på tomgång. Nova är tvärtemot henne glödhet och snarare i startgroparna och vinner pris. Då de har samma manager, spelad av Johan Rheborg, föreslår han att de ska slå sig samman för en sommarturné och dra nytta för att ge varandra skjuts. Först verkar det inte riktigt gå, men då Nova av personliga skäl ändrar sig blir det ändå av. Det är vanlig narrativt grepp men som ändå lyfts fram bra så det känns inte krystat eller uppenbart upprepat.

Trots sin längd, nästan två timmar, känns filmen nästan för kort och hade mått bra av av ytterligare 20-30 minuter (eller kanske mindre sexscener och mer fokus på handlingen) för ibland känns den lite genomstressad, som när de snabbt åker iväg på turné och de nämner bråk och missuppfattningar som skedde tidigare i repen inför turnén – vilket vi aldrig ens får se så det känns som vi inte riktigt får någonting att greppa tag i och relatera till vilket lämnar en viss känsla av tomhet. Vilket också går igen när Alice och Nova finner varandra på turnén, alltså känslomässigt, och det blir väldigt plötsligt istället för att byggas upp under tid så det känns mer organiskt. Det fungerar ändå, men lämnar en ändå med en känsla av att det går från noll till hundra på väldigt kort tid – vilket känns sådär när de först ogillar varandra och utan vidare övergång plötsligt älskar varandra och vill ha sex – men även mycket mer än så.

Det är inte bara den relationen mellan stjärnorna, utan även deras respektive och familjer – Alice har man och barn som komplicerar hennes känsloliv och professionella framställning, och Nova har bara en komplicerad relation till sin moder då pappan flytt landet för Paris och egen musikalisk karriär. Mamman är inte så stöttande, minst sagt, och det är sorgligt hur de inte riktigt kan prata med varandra. Dessa olika relationer och bestyr ger filmen viss tyngd utöver det musikaliska.

Vanligtvis brukar en nämna städer, som Stockholm eller New York, som huvudrollsinnehavare i olika filmer – men då den omfattande turnén tar oss (och karaktärerna) runt så mycket får vi aldrig riktigt någon relation till platserna utan istället är det verkligen musiken som är den som lyfter filmen tar sin speciella plats. Utöver nyskriven originalmusik av Jimmy Lagnefors har även Molly Sandén och First Aid Kit skrivit låtar till filmen och det ger verkligen ett otroligt lyft till filmen.

Mycket av dramat utspelar sig på hotell, hemma i huset hos Alice, men också på konsertscenerna såklart. Speciellt dramatiskt blir det på Way Out West där mycket utav handlingen och relationerna kulminerar och dras till sin spets. Mycket känslor rörs upp och klashar på bästa (eller för karaktärerna värsta) vis. Managern får plocka upp spillrorna, och Johan gör verkligen en riktigt bra rollprestation som är värd sin egen applåd (han är såklart rolig i Solsidan, som filmens regissör Emma Bucht också regisserat avsnitt utav, men ingenting som kräver samma scennärvaro som här) och får göra någonting annat än att försöka gynna sin egen karriär. Han försöker alltid lyfta sina klienter, mest för egen vinning (som hela idén med turnén) men gör här mer medmänskliga insatser och får hålla ihop allting som en superhjälte i vanliga kläder.

Tyvärr är känslan av att det stressas fram även återkommande mot slutet. Personliga problem som etablerats tidigare får aldrig något riktigt slut och uppbrott blir aldrig riktigt så brinnande då vi mest får beskedet om dem men aldrig se de riktiga konsekvenserna eller vad de faktiskt leder till. Vilket är synd på en annars engagerande film som ofta når in på själen och porträtt av trassliga liv och relationer – men som aldrig riktigt vågar gå sönder i helhet och visa det allra trasigaste i slutändan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: The Substance – en modern body horror masterpiece utan dess like

10 augusti, 2024 by Linou Gertz

The Substance
Regi Coralie Fargeat
Betyg 5
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 18 September 2024

I sin långfilmsdebut Revenge vägrade manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat att stångas med rape-revenge-genren (sprungen ur klassikern I Spit On Your Grave) utan att forma den efter sina egna tankar och visioner. Lika okonventionellt och egensinnigt tar hon nu sig an body horror genren med ännu större stilsäkerhet och unikum – för vilket hon prisades för bästa manus under filmfestivalen i Cannes tidigare i våras. Välförtjänt, kan jag nu konstatera.

Inledningsvis får vi se en Hollywood Walk of Fame-stjärna läggas till Elisabeth Sparkles (spelad av briljant Demi Moore i absolut mästerlig återkomst) ära, varav dess liv från fans som fotas med den till snabb föråldring som gestaltas över människor som går över den över lång tid – och förfallet i hennes karriär när ingen längre bryr sig om den utan mest bara spiller mat över den. Det är ett väldigt snyggt sätt att gestalta en karriär i dalande och en fallande stjärna utan att visa en enda bild från hennes faktiska utövande. Men trots att detta är en skräckfilm är den också väldigt rolig, utan att försöka vara det genom billiga skämt, vilket snabbt visar sig när en producent tar ett telefonsamtal under tiden han tar en piss och sedan utan att tvätta händerna går ut till affärslunch och äter skaldjur med bara händerna. Närbilderna på munnen och maten som mosas däri är lika äckliga som skrattretande. Det är svårt att beskriva utan måste upplevas. Vilket stämmer rätt bra med resten utav filmen också faktiskt.

För att vidare demonstrera filmens okonventionella beskrivning av en stjärna i fritt fall är när hennes billboard-reklam tas ned – vilket fångar Elisabeths uppmärksamhet till den grad att hon råkar ut för en bilolycka. På sjukhuset introduceras hon därefter inför ”The Substance” vilket leder till det ”alla kvinnor vill ha” (ytterligare en konvention regissören leker med): ungdom, fast kropp, inga rynkor. Men hon får inte detta själv, utan får föda fram en yngre version av sig själv – Sue, som lika grymt men mer lekfullt spelas av Margaret Qualley – vilket först verkar som en väldigt bra idé men senare, såklart, ska visa sig inte vara det. För hur roligt vore ett mirakel utan konsekvenser?

Men i och med detta vittnar det inte bara om Elisabeths egna besatthet av föryngringen utan hela samhällets, och mer konkret i detta fallet underhållningsbranschens. För när Elisabeth blir ”för gammal” och kastas åt sidan blir hon istället utbytt mot Sue som blir uppskattad för sin fasta rumpa, lår, bröst och stora leende. Speciellt cheferna och de manliga tittarna uppskattar henne. Men hon själv likaså. Så till den grad att hon ofta bryter mot de regler och överenskommelser som kommit med The Substance och deras gemensamma varande trots två olika kroppar. Hon blir snabbt girig av uppmärksamheten och självsäkerheten som kommer med den snygga kroppen, vilket först inte får några konsekvenser – i alla fall inte för henne själv – men som kastar Elisabeth under bussen betydligt mer. Men det är en låg kostnad för henne när karriären stiger snabbt.

Vad som börjar ganska lugnt och metodiskt, och komiskt, blir senare blodigt och brutalt. Citat som yttrats i vissa scenarion för att lyfta den specifika situationen återanvänds senare och får helt annan slagkraftighet när det slås in mot huvudkaraktärerna, och i förlängningen tittaren, och fullständigt golvar oss. Mentalt och fysiskt. Silkesvantarna åker av och återvinningen, både den kroppsliga och spirituella, blir blodig och våldsam. Vilket både skrattas åt och lämnar mig med vidöppen mun. Filmen går ofta till platser, bildligt talat, jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Vilket är ett väldigt gott betyg såklart. Och trots sin extremitet går den inte att värja sig mot utan bara fullständigt kapitulera inför. Speciellt när Sue först hyllas för sin talang och skönhet, och sen trakasseras som monster efter att hon visat sig stå under konsekvenserna trots allt. Sluttampen är så extrem och blodig att jag både häpnas och skrattar åt det. Vilket fångar filmen till punkt. Och för att perfekt ringa in temat om återvinning avslutas döden på samma stjärna vi började på. Vilket är liksom resten av filmen briljant skrivande – och utförande. Hela filmen är en modern body horror masterpiece utan dess like.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kontrabasen med Tomas von Brömssen gästspelar på Dramaten

9 augusti, 2024 by Redaktionen

Kontrabasen med Tomas von Brömssen gästspelar på Dramaten hösten 2024.

Ett pressmeddelande berättar:

Han övar på sitt instrument och förbereder sig för kvällens operaföreställning.
Han pratar om kontrabasen och musiken … och i förtroende om sin obesvarade kärlek till sopranen Sara. Hon som aldrig lägger märke till honom. Hon uppe på scenen, han nere i orkesterdiket. Men ikväll kan det ske … om han vågar göra så att hon ser honom … Hans längtan efter kärlek är stark men rädslan att tappa kontrollen är större.

Kontrabasen är skriven av Patrick Süskind, bland annat känd som författare till succéromanen Parfymen. Regi av Eva Bergman som roat och underhållit Göteborgspubliken med uppsättningar som Driving Miles, Karl Gerhard och Fanny och Alexander, och även regisserat en handfull uppsättningar på Dramaten.

Föreställningen hade premiär på Göteborgs Stadsteater 2020 och 2023 fortsatte den spela på Lisebergsteatern.

”Tomas von Brömssen briljerar i gestaltningen av kontrabasisten, som pendlar mellan storhetsvansinne och självtvivel.” DN

Endast sju föreställningar 4 september–6 oktober 2024.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten

Filmrecension: Tid att älska – gripande men skulle vara ännu bättre som tv-serie

9 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Tid att älska
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi och manus Katell Quillévéré

En film som griper tag i mig om kärlekens många olika aspekter och former. Om kärlek över många slags gränser, om kärlek eller brist på kärlek från en förälder till ett barn, om vänskapens många ansikten. Filmen bygger delvis på verkliga händelser, regissören Katell Quillévéré har inspirerats från sin egen familjs historia då hon upptäckte att hennes mormor hållit sitt förhållande och barn med en tysk soldat hemligt under hela sitt liv.

Filmen är episk och mer som en roman då händelserna spänner över mer än tjugo år och mellan en del scener är det stora tidsgap. Det gör att den mer är som en filmatiserad roman än en film. Den tar upp många olika aspekter vilket är en styrka men samtidigt en svaghet i filmen, den spretar iväg åt lite för många olika håll. Berättelsen skulle göra sig ännu bättre som en tv-serie där karaktärerna och deras relationer och utveckling kunde fördjupas.

Inledningsscenen i denna film är en av de starkaste och mest omskakande inledning och den väcker många, många tankar om hämnd och hat och bristen på förlåtelse. Scenen är inspelad i svartvitt vilket ger en dokumentär känsla och börjar med att folket på gatorna i Paris firar andra världskriget slut och välkomnar de amerikanska soldaterna. Men ganska snart blir scenen mörkare då invånarna letar upp kvinnor, framför allt unga kvinnor, och rakar bort håret från deras huvuden, binder fast dem och målar hakkors på dem. Om kvinnan är gravid får hon ett stort hakkors målat på den putande magen. Det är kvinnor som varit tillsammans med tyska soldater. Folkmassan som slår dem och sparkar dem och samlar in dem utstrålar dödligt hat.

Det är en svår scen att se. Den sätter igång så många tankar och känslor och funderingar. Hur kommer det att gå när och om kriget mellan Israel och Hamas får ett slut och hur kommer det att gå i Ukraina när och om Ryssland förlorar sitt försök att ta över landet? Kommer människor som på något sätt har med ryssar att göra att bli behandlade skoningslöst? Det är inte omöjligt. Mänskligheten har nog inte blivit mer civiliserad sedan slutet på andra världskriget. Om jag ser hur mycket hat och hämnd som frodas. Tänk bara på Irans härskare som ska hämnas på Israel för att israelerna dödat en ledare för terrorsekten Hamas som dödade tusentals på en musikfestival 7 oktober 2023. Hat och hämnd göds runt om i världen.

Nu handlar denna film bara delvis om efterskörden efter andra världskriget. En av de unga kvinnor som fått håret avrakat och fått ett hakkors på sin gravid mage lyckas fly. I nästa scen har det gått några år och denna kvinna, Madeleine, har skapat sig ett nytt liv på en annan ort i Frankrike där hon lever med sin son.

En dag på sitt arbete som servitris träffar hon François, en rik och vänlig student. De blir förälskade och gifter sig ganska snabbt. Madeleine är dock inte den enda av dem som har en mörk hemlighet hon döljer. Hon upptäcker efter ett tag att det finns skäl till varför François ville gifta sig så fort.

Berättelsen tar många vändningar och är verkligen inte förutsägbar. Under tjugo år hinner mycket hända. Det är också en skildring av efterkrigstidens Europa där olika idéer poppar upp och jazzen gör sitt intåg. François och Madeleine öppnar en jazzklubb dit framför allt amerikanska soldater kommer. Där dyker Jimmy upp, en charmig ung amerikansk soldat som vinner både François och Madeleines hjärta. Räkna med vacker musik av Amin Bouhafa och tjusiga miljöer och dräkter tack vare Florian Sanson, Camille Bougon-Pigneur och Virginie Destiné.

En del i filmen som gör ont i hjärtat är Madeleines sons rop på kärlek. Madeleine kan inte knyta an till honom. Det är förfärligt men också förståeligt. Om omgivningen får reda på att sonen har en tysk soldat till far skulle både han och Madeleine råka illa ut. Madeleines familj har förskjutit henne och övriga omgivningen skulle inte acceptera dem.

En av filmens styrkor är att alla karaktärerna är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är någon felfri hjälte, ingen är bara ond. De dumma handlingar var och en gör är begriplig även om de inte är sympatiska ageranden.

Filmen har fått en del priser:
VINNARE – BÄSTA FILM – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE VINCENT LACOSTE – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA REGISSÖR KATELL QUILLÉVÉRÉ – SUNNY BUNNY LGBTQIA+ FILM FESTIVAL

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in