Scen

På Dramaten: Författare från Belarus visar hur lögner kan växa till och förvandla både människor och hela länder

1 oktober, 2025 by Redaktionen

Alhierd Bacharevič Foto: Julia Cimafiejeva

Den belarusiske författaren Alhierd Bacharevič skildrar i boken Segertorget hur lögner kan växa till och förvandla både människor och hela länder. Dramaten.Doc gör nu en gestaltad läsning av texten med skådespelarna Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir och Livia Millhagen. Efter läsningen den 15 oktober 2025 delas Hiroshima Award ut till Belarusiska PEN, som i exil i Polen fortsätter att försvara det fria ordet.

Ett pressmeddelande berättar:
Bacharevič beskriver lögnen som en kraft som inte bara fängslar den som uttalar den, utan också alla som väljer att tro på den:
– Om en makthungrig människa börjar tro på sina egna lögner leder det både honom själv och landet till katastrof.

Segertorget handlar om budbäraren Ljoksa Spole som skickas från fronten för att berätta för regenten att kungen har lidit ett katastrofalt nederlag. På vägen får han veta att ett nytt påbud är utfärdat – alla som kommer med dåliga nyheter skall avrättas. Utvägen är att komma med bra nyheter. Men det är lögn, och lögnen måste upprätthållas – kosta vad det kosta vill.

Sedan protesterna i Minsk 2020 har regimen slagit ner på oliktänkande och ödelagt civilsamhället – något som ofta hamnat i skuggan av Rysslands krig mot Ukraina.

Alhierd Bacharevič (f.1975) är en av de mest kända nu levande belarusiska författarna. Hans böcker är översatta till flera språk och har belönats med internationella priser, bl. a. Erwin-Piscator-Preis (2021) och Leipziger Buchpreis, ett av de viktigaste litterära priserna i Tyskland (2025). Efter protesterna 2020 har Alhierd Bacharevič tvingats i exil och bor nu i Tyskland. Segertorget är utgiven av Ersatz förlag (2025).

Ges i Dramatenbaren 15–16 oktober. Bearbetning och regi av Dmitri Plax. Texten är översatt av Stefan Eriksson.

Tänkvärdheter varvas med dårskap i fängslande urpremiär – Communion på Göteborgs Stadsteater

30 september, 2025 by Mats Hallberg

Av Lars Norén

Regi: Eva Dahlman

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Ljusdesign: William Wenner

Videodesign: Ludde Falk

Ljusdesign: Tommy Carlsson

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Karin De Frumerie, Klara Zimmergren, Fredrik Evers, Steve Kratz, Ashan Ghods, Philip Zandén, Jessica Zandén och Hannes Alin (praktikant).

Urpremiär 26 /9 2025 Studion, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/11

Tendensen att prokrastinera ställer till stora problem, kan tyvärr infalla till och med när en urpremiär bereder mig en aha-upplevelse av rang. Att annat funnits i pipeline och att jag tappade krafter och fokus efter Bokmässan (blev kanske smittad), är inte ursäkter nog för denna frustrerande skrivkramp. Nu har det gått nästan fyra dygn sedan vad man skulle kunna beskriva som en happening på Studion pågick i två halvlekar plus ”Fergie-time” inklusive paus. Inspicienten upplyste om att det gått fyrtiotre år sedan teatern hade urpremiär på en pjäs av Lars Norén, vilket torde ha varit Björn Melanders två klassiska uppsättningar vilka spelades in av SVT och blev dramatikerns genombrott. Uppsättningarnas sprängkraft drabbade också mig.

När Norén dog i början 2021 upptäcktes tre färdiga manus. Communion som inte bara betyder nattvard utan också att dela en gemenskap var en av pjäserna, kanske rent av den sista Norén färdigställde då en av ytterst få samtidsmarkörer är att Philip Zandéns rollfigur hävdar att han inte har covid 19. Dottern som förvaltar sin fars verk i förlaget Lars Natten Norén AB har jag hört intervjuas i radio, men inte när hon framträdde under Bokmässan. Regissören Eva Dahlman med flera Norén – uppsättningar på sitt cv förutom klassiker och nyskrivet, hävdar att texten både är rolig och hemsk. Hon har bland annat satt upp Kliniken vars beröringspunkter är odiskutabla. Recenserade för övrigt uppsättningen med Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz. Dahlman sammanfogar en heterogen ensemble med lyskraft som inte stått på scen tillsammans tidigare, för att ingjuta vibrerande daller av liv i Communion. Om jag snappat upp rätt info har det inte hänt tidigare att Jessica Zandén delat scen tidigare med sin storebror Philip.

Under den intensiva, korta tiden på Folkteatern tillsammans med Ulrika Josephsson fick jag som tidigare ombud och vid aktuella åren recensent och skribent för kultursidorna i LO-tidningen/ Arbetet möjlighet att en smula lära känna Sveriges främsta kulturexport efter Bergman. Läsare av dagböckerna hade på håll kunnat bilda sig en uppfattning om estetik och livssyn, relationer och intressen. Jag var med på presskonferenser, repetition med röstcoach, såg vad han regisserade och skrev för Folkteatern och genomförde en timslång intervju (finns att läsa på nätet). Har någon senare gjort en intervju av motsvarande magnitud? Berättade i pausen på urpremiären för en tidigare kulturminister om erfarenheten. Nämnde lyckträffen i beslutet att inte använda diktafon, nyfikenheten som resulterade i i motfrågor och viljan att ha kontroll.

avfotad bild tagen av fotograf från Scanpix på Riverton 2009.

På väg ut ur salongen träffar jag på Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Kommenterar Communion genom att säga att det fanns mycket att ta med sig, vilket gör uppsättningen väl värd att ses igen. Kommer säkert lägga märke till andra saker vid eventuellt återbesök. En ofrånkomlig nackdel med att samla ihop intryck så här långt efteråt, är att jag råkat se rubriker, ingresser och pressrosor. Verkar ha varit enkelt att hitta hyllningar och jag kommer inte anmäla avvikande uppfattning.

Blir ganska uppenbart efterhand att publiken betraktar ett dagrum på psykiatrisk klinik där samtliga, eller åtminstone de allra flesta, tvångsvårdas. I repliker vilka ofta övergår i monologer, tillfrågas en av dem varför hen är här, eftersom personen i fråga sägs se ganska normal ut. Att personal lyser med sin frånvaro ger pjäsen ett surrealistiskt skimmer. Svärta och utfall uppvägs av en betydande dos svart humor. En av kvinnorna framhåller att hon ”älskar människor som får mig att skratta”, kunna se ljusare på tillvaron. Scenografin går i vitt och interiören är densamma under föreställningen. Består av bekväm soffa, stolar och en sjukhussäng som Karin De Frumeries roll gärna ligger på. I fonden syns i omgångar ansikten projicerade, vid ett skede ansikten på barn (troligen skådespelarna själva). Vad som betecknats som körverk är väldigt rytmiskt skrivet enligt regissören. White Rabbit och andra mer nedtonade klassiker sätter oss i stämning inför bägge halvlekar.

Smärre konflikter och sammanstötningar är legio. Men i det stora hela saknas peripeti då dramatiken snarare inriktas på att skildra dysfunktionella tillstånd, människor oförmögna att ta sig ur sina nojor. I avsaknad av vändpunkt drivs intrigen av Ashkan Ghods sätt att gestalta en hatad make. Han försöker förgäves nå sin aggressiva hustru spelad av Karin De Frumerie. I deras första replikskifte finns en anklagelse som låter oss ana att han använt hustruns belägenhet konstnärligt. Kanske en omvänd bikt, ett slags alter ego? Den andra faktorn som driver handlingen är påfyllningen av den senast intagne, vars labila beteende och föreläsningar förkroppsligas övertygande av ynglingen Hannes Alin. Somliga gestalter verkar medvetna om sina svårigheter, medan andra likt Philip Zandéns och Klara Zimmergrens roller anser att de befinner sig på fel ställe.

Styrkan med uppsättningen är hur övertygande ensemblen, instruerad av klok regissör, speglar en universell psykologi vi kan känna igen. Speglar hur lätt det kan tippa över för oss, efter alltför många motgångar rämnar vår skyddsvall. Saknas nära vänner och kontaktnät måste samhällets omsorg träda in och psykvården har som bekant upprörande problem och resursbrist. Ensemblens exponering av såriga och otrygga individer imponerar. Somliga får hålla till godo med roller i marginalen, såsom Fredrik Evers och Jessica Zandén, även om den sist nämnde märks desto mer off-stage alldeles efter paus. Kan parentetiskt inflika att jag träffat henne två gånger, senast i fjol i Mölndals Bokhandel när hon signerade.

Andra ur en töjbar illustrativ ensemble har tilldelats utåtagerande karaktärer i olika hög grad. Här finns en ältande man som på ytan verkar normal. Tänker på den mångsidige Steve Kratz med flera Norén-samarbeten i bagaget vars tonfall påminner om Pelle Grytt. Philip Zandén mest sitt lätt identifierbara kroppsspråk (tänker på hans insatser i Susanne Osten- produktioner och i Mästaren och Margarita, ett mångbottnat äventyr jag på Stockholms Stadsteater). Den redan välutbildade och etablerade Hannes Alin har anlitats i en tacksam skepnad som övriga måste förhålla sig till, gör intryck och skapar otrygghet. Detsamma kan sägas om den jobbiga maniska typ som Karin De Frumerie behövt gå in i. Signaleras närmast övertydligt att professionell hjälp krävs. Har hänt förr, fast en smula överraskande varje gång det sker att en sufflös involveras i uppsättningen. Borde framgå vid det här laget att Coomunion i högsta grad är sevärd tack vare innehållet, iscensättningen och skådespelarnas agerande.

Spännande mix av duktig trio vars trumslagares närvaro kittlar – Pete Roth Trio feat Bill Bruford i Kungsbacka

29 september, 2025 by Mats Hallberg

25/9 2025

Rest Ester i Kungsbacka

Vad som främst lockade för att ta pendeln söderut till Kungsbacka var förstås närvaron av trum-celebriteten Bill Bruford när stadens Jazz- och Bluesförening arrangerade krogspelning i samma lokal där jag under pandemin såg gitarristen Carl Verheyen (Supertramp mm) omge sig med berömdheterna Chad Wackerman (Frank Zappa) och Alphonso Johnson (Weather Report). Som sig bör var den exklusiva konserten över två set utsåld och träffade i vimlet en radiojournalist, kvinnlig percussionist och en i branschen mycket känd ljuddesigner. Stod längst bak stundtals lutad mot en vägg, noterade att ljudet ofta var inställt på en luftig jazzig nivå där varje ton gick fram.

För oss anhängare av progressive eller vad somliga kallar art-rock (under mina tonår sa vi vanligen symfonirock) är 76-årige Bruford från Kent i södra England en av de största rytmläggarna som existerat. Hans berömmelse vilar främst på ungdomsåren i Yes, perioderna i banbrytande King Crimson samt hans egna upplagor av Earthworks. Dessutom var han med om att bilda U.K, lirat i Buddy Rich Orchestra, i Gong och med medlemmar ur Yes i olika projekt och mycket mer. Har sett honom i ekvilibristisk grupp på Nefertiti för drygt femton år sedan och som förstärkning i Genesis i Scandinavium 1976. Bruford hat tilldelats en doktorstitel av universitet i Surrey, skrivit självbiografi, startat skivbolag och bedrivit clinics. Han pensionerade sig 2009, trött på attityder i branschen har det framgått. Fast pandemin fick lyckligtvis den polyrytmiskt profilerade trumslagaren som till fullo behärskar udda taktarter ”back in business”. Hans främsta inspirationskällor hittas inom jazzen. På hemsida listas bland andra Max Roach, Joe Morello, Art Blakey, Jack de Johnette och Tony Williams.

Den tyskfödde gitarristen Pete Roth tillhör en yngre generation, sannolikt ett oskrivet blad för nästan samtliga i publiken. Studiomusikern har spelat gitarr sedan elva års ålder och gett ut ett par album på MGP Records. Har lär ha jobbat som trumtekniker åt Bruford och turnémanager år Earthworks. Nämner för Roth efteråt att mina referenser omfattar John Scofield, Alan Holdsworth, Adrian Belew och Pat Metheny. Själv anser han att han influerats av nämnde Scofield, Joe Pass och lyfter särskilt fram Julian Lage.

Elastiskt stabile elbasisten Mike Pratt binder samman trions sound i en mer undanskymd roll. Han är också kontrabasist, kompositör och producent enligt trions hemsida. Pratt drogs ursprungligen till funk, fusion och Londons acid jazz-.scen. Har ingått i ett slags husband på Ronnie Scotts, skriver musik för ett fusion-projekt, är kapellmästare för en Rockumentary på en teater och undervisar på universitetsnivå. Basisten menar att han ovanligt nog får vara en jämbördig part Pete Roth Trio., innovativ eller inriktad på groove. Han tilldelas ett par features, men inga solon. Trion som initialt vara akustisk började turnera i fjol.

Borde ha plitat ned recension dagen efter. Nu kommer essensen ur mina anteckningar och mina minnen nästan fyra dygn efteråt. De som hade bespetsat sig på en avdelning helt fokuserad på Bruford kan ha blivit lite besvikna. Istället för showtime fick vi två solon vilka mest antydde oerhörd förmåga, ofta används filtklubbor som ger ett klangrikt bastant sound.

Man öppnar sfäriskt svepande med licks smakfullt framställt via gitarristens pedaler. Med formuleringen ”spännande mix” avses kombination av progressive, fusion och jazz. Vi hoppas i vår naivitet få höra att de ger sig i kast med episka låtar från Yes och King Crimson. Som kanske en kompromiss förekommer fragment som jag härleder till King Crimson i minst en sekvens. Original dominerar repertoaren, genomgående skrivna av Roth. Därtill kryddas med Summertime, How Insensitive av A. C Jobim, alster från Speak No Evil av Wayne Shorter, John Coltrane samt en tolkning av Largo ur Dvorak´s nionde symfoni som fått heta Från nya världen. Med denna blandade föga bluesiga repertoar blir det missvisande att kalla dem power-trio.

Efter inledningen övergår frontande gitarrist i nästa låt till attraktivt riffande i liknande härad som nämnda Holdsworth och Belew befunnit sig i. Oklanderlige Bruford finns konstant med som en betydande ingrediens, Roth berättar vad som spelats efter två låtar och greppet praktiseras konsekvent. Därefter tar kringströvande jazzig ballad vid, behaglig att lyssna på. Detta sällsamma sökande med vibrato skulle kunna förväxlas med musik av John Abercrombie eller Terje Rypdal. Låtarna i första set har titlar som Full Circle, Heart Care Hot Centre och Dancing With Grace som Roth skrev till sin dotter. En komposition av stjärnan bakom trumsetet (egen utrustning installerad med centimeterprecision) har hämtats från album han gjorde sent 90-tal med Ralph Towner och Eddie Gomez, troligen titellåten som bedömts vara en av de allra bästa från Bruford.

Rycks med av pampig stegring, jambetonad approach och ett grrove i fusion-style med stänk av blues. Första set går mot sitt slut genom vackert framskridande melodi med olika skikt (Dancing With Tears och en originell tolkning av Summertime vars tema lätt identifieras. I denna ljuva ballad passar Bruford på att hylla sina jazziga förebilder, vilket troligen samtliga närvarande får en kick av.

Andra set inleds med romantisk touch. Drog paralleller till både bossa nova och Pat Metheny så det borde rimligen ha varit How Insensitive som framfördes. Noterar fingerfärdigt plockande, elegant assistans av Pratt och aftonens andra trumsolo. Det excelleras i utdraget expansiva toner, långsamt glidande som en slags avskalad fusion.

I Original Sin (B. Bruford) möts vi av ett uppskruvat, tajt beat. Vid det här laget är riktigt angenämt att bara åka med. Märks hur kul de har av att stöpa om Fee-Fi- Foo (W. Shorter) och lägga in lagom snåriga King Crimson-vibbar. Färska originalet Looking Forward To Looking Back innehåller en funkig hook och mycket vibrato. Finalen blir en rökare från jazzen, vars oemotståndliga tema jag irriteras över att inte pricka. Får efteråt reda på att de gjorde en annorlunda version av Mister P.C skriven av John Coltrane som dedikerat dängan till basisten Paul Chambers.

Får också reda på att Pete Roth spelar på en epiphone (Les Paul?). Enda man möjligen klaga på i en alldeles förträfflig krogspelning är att vi snuvas på extranummer. Sedan får jag väl skylla mig själv att jag precis missade att tacka och presentera mig för trum-legendaren. Hade planer på att ta med en handfull vinyler. Entusiastisk värd för arrangerande förenings räkning var dess ordförande Owe Källström.

Teaterkritik: En genial Hamlet på Elverket

28 september, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Gustav Lindh. I bakgrunden: Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Mustafa Al-Mashhadani och Anna Björk i Hamlet

Hamlet – The death of theatre
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Shanti Roney, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Premiär på Elverket, Dramaten 27 september 2025

Relevant, attraktiv och häpnadsväckande! Mattias Anderssons fria tolkning av Hamlet är mästerlig. Unga människors existentiella frågor och raseri i en värld som styrs av banditer och rövarpack och krigets vanvett sätts i fokus. ” Ur led är tiden. Kan vi försöka vrida den rätt igen? Vågar vi och kan vi?” är ödesfrågan som Ofelia ställer.

En väl sammansvetsad ensemble som spelar på topp får dramat att gnistra av liv och vilja. Det är ett härligt flow i handlingen och stundtals tillåts befriande nog publiken andas ut i komiska partier. En snillrik scenografin betonar att spelplatsen är viktig. Scenrummet får en underbar sakral ton och understryker att teatern är en av de få platser där det förs meningsfulla samtal idag. Detta är ett mycket värdigt avslut för Elverket som Dramaten av ekonomiska skäl tvingas ge upp som teaterscen.

I centrum för Hamlet finns en blodfärgad tron där makten befaller, festar sanslöst och obekymrat ägnar sig åt hobbys som att golfa. Under den vilar ett hav av krigets okända offer. Unga män som varit beredda, eller tvingats ut, att slåss för eller försvara sitt land. I fonden finns en gammeldags djupröd sammetsridå som flirtar med forna tiders teater och från taket sänks en magnifik kristallkrona ned.

Shakespeares 400 år gamla text är likt en diamant och det går en bro från den tiden fylld av blodiga maktstrider till vårt våldsamma nu med krig där tiotusentals unga människor dör på slagfälten och civila dödas som vore de helt försumbara spelpjäser. Folkmord! är ett utrop som hörs.

Liksom alla regissörer som tagit sig an denna pjäsernas pjäs har Mattias Andersson naturligtvis velat göra ett eget avtryck på den. Att spela dramat precis som det skrevs och framfördes på den tiden vore ju rent musealt påpekar han i en intervju på Dramatens hemsida.

Med varsam hand har han slipat och vänt på denna ädelsten. Rensat i intrigen, lagt till egen text, plockat bort roller som känns irrelevanta och gett Ofelia och drottningmodern Gertrud mer repliker och förstärkt deras funktion. Blankversen har han behållit blandad med vardagligt språk och han låter dramats bevingade ord sväva upp mot en himmelsk höjd där kanske gud finns.

Elegant har Mattias Andersson också flätat in en trotsig men i grunden inte jätteoptimistisk syn på kulturens ställning i dagens samhälle och speciellt teatern då. Han har därför gett sin Hamlettolkning den dubbeltydiga underrubriken The death of theatre

I centrum av dramat är självfallet den närmast ikoniska prins Hamlet. En ung man som plågas av tankar om hämndbegär mot farbrodern. Denne Claudius har kallblodigt mördat hans far, gift sig med hans mor och lever nu som kung i sitt eget sagorike. Samtidigt delar han ut befallningar som får folk att underdånigt darra och följa hans minsta vink.

Hamlet vet inte vad han ska göra av sitt liv. Han både tyngs och frestas av det arv han har att förvalta och kanske älskar han den vackra Ofelia – om nu kärlek alls är meningsfull frågar han sig. Hamlet vågar inte lita på ens sin bäste vän Horatio och visar ibland en dryg, hård sida. Han är beredd att döda, och skjuter av misstag Ofelias far Polonius. Samtidigt går han i självmordstankar.

Hamlet är en rejäl utmaning för en skådespelare. Gustav Lindh är ett suveränt val i titelrollen. Han gör en fantastisk gestaltning som även är fysiskt krävande. Med vild frenesi bankar han ut sin förtvivlan mot scenrummets vägg, bröstar sig likt en blivande despot och befaller Ofelia att försvinna från hans åsyn/gå i kloster så han får lugn i sitt sinne. När han dödat faller han ner i galenskap. Vansinnet skildras på ett anmärkningsvärt sätt som om han blivit upp och nedvänd av kaoset i världen och i sitt inre.

Claudius spelas skickligt med en till synes charmerande yta och ett mörkt obevekligt inre av Shanti Roney. Med en nonchalant handviftning beordrar han sina underhuggare att forsla undan liken och fortsätter sedan sitt lättjefulla liv. Shanti Roney lyfter varje scen han medverkar i och lockar även fram leenden hos publiken med sin trashiga klädsel och när han klumpigt golfar glatt uppmuntrad av drottningen som sysslolös sitter och ser på.

Gizem Erdogan gestaltar Ofelia med osedvanlig stolthet och resning, inledningsvis klädd i en vackert böljande klänning som ger en aning om vad som kommer att bli hennes öde. Hon är beredd att likt sin bror Laertes – utmärkt spelad av Nemanja Stojanovic – ge sig ut och strida. Något hennes far Polonius skrattar förlöjligande åt och säger att som kvinna kan hon självfallet inte göra det. Hon är djupt upprörd över hur Hamlet, ja alla män, behandlar henne och vill bryta sig fri. Om hon alls älskar Hamlet är tveksamt.

Thomas Hanzon ger skärpa och trovärdighet åt Polonius som försöker avråda sonen för att ge sig ut i kriget ” Det finns inget hjältemodigt i det” säger han. Polonius låter sig hunsas av Claudius och under ett av dennes påhitt – att bakom en skärm spionera på Hamlet och Ofelia- blir han av misstag skjuten. Anna Björk spelar Gertrud som ett vekt rö av följsamhet mot sin man, men också som en moder full av kärlek och förtvivlan över sin sons utveckling och missmod. Hon passar utmärkt för rollen.

Slutet är kolmörkt och samtidigt ett skri om att låta förnuftet och människokärlek råda för att kunna finna vägen till en ljusare framtid. Jag rekommenderar Hamlet till alla med dess budskap” Aldrig mer krig” och för att den är ett bevis på hur angelägen och vass teater kan vara. För närvarande är samtliga föreställningar slutsålda men hör av er till Dramaten så kanske det förhoppningsvis kan bli fler speldatum.

Föreställningens längd gör att man verkligen sugs in i dramat. Min enda anmärkning är att det är lite segt med tre timmar och tjugo minuter med bara en paus.

Att Hamlet är den sista föreställning som kommer att spelas på Elverket är sorgligt. Detta Dramatenannex har varit ett härligt forum för modern och experimentell teater. Jag minns exempelvis fantastiska The Black rider i regi av Rickard Günther och med en formidabel Staffan Göthe i huvudrollen som invigde denna scen. Samt geniala och otäcka Det blodiga parlamentet i regi av Stein Winge och isande klara Woyzeck i regi av Stefan Larsson som var konstnärlig ledare en tid och även ledde intressanta samtal med skådespelare här.

Fulländat program som Lunchteater – G. Fröding med Lars Magnus Larsson & Tommy Kotter

27 september, 2025 by Mats Hallberg

vecka 39 2025 (23-26/9 )

Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater

Jag såg den timslånga föreställningen dagen efter premiär, som för övrigt sammanföll med födelsedag för den tekniskt ansvarige på Lunchteatern. Lars Magnus Larsson är skådespelare, textleverantör och sångare. Jag såg honom på scen redan för cirka femtio år sedan med gruppen Text & Musik på Burgårdens gymnasium. I större delen av sin karriär har han tillhört Folkteaterns fasta ensemble och parallellt gjort roller i filmer och tv-serier. På meritlistan finns också samarbeten med bland andra Teater Bauer, Tofta, Alfonshuset och Mölndalsrevyn. Tidigare i år framträdde han med egna visor och standards uppbackad av Tommy Kotter trio på Utopia. Jag var där, uppskattade vad de gjorde och påminde om när jag bokade Larsson som sångare, gitarrist och ombud för Folkteatern; till ett kulturprogram 2008 för SEKO-distriktets representantskap. Förvisso uppväxt i Piteå föddes Lars Magnus Larsson 1951 i Karlstad.

Den några år yngre pianisten Tommy Kotter upptäcktes troligtvis på 80-talet. Har utdelat högsta betyg till soloskiva, njutit av hans trio ett antal gånger, hört när han lirat med storband och varit sideman i smågrupper och på flera skivor. Kotters yrkesverksamma bas har varit musiklinjen på Hvitfeldtska Gymnasiet. Kopplingen till Frödings Värmland består i att han gått på Ingesund.

Bägge odlade skägg för att göra audition till en film, en film med nu inspelad med dem i rollistan och på den vägen är det. Framhöll för Lars Magnus Larsson efteråt att detta måste ses som bland det bästa han någonsin gjort. Inte ovanligt att Frödings skaldekonst lanseras, att den tonsätts och framförs eller animerat deklameras. Strövtåg i hembygden med Mando Diao röstades fram som tidernas bästa låt Svensktoppen, samma visa som Rigmor Gustafsson sjöng på första svenska albumet. Osäker på om jag live hört Gunde Johansson, däremot säker på att jag ett par gånger sett Göran Fristorp vars Fröding-platta med celebert komp finns i hemmet. Nu sällar sig Larsson & Kotter till de främsta Fröding-uttolkarna i Stig Torstenssons efterföljd, genom att leverera ett knippe av hans ”hits” med oerhörd auktoritet.

Föreställningen G. Fröding ger ett representativt tvärsnitt av denne champion till rimsmed plus att väsentliga biografiska upplysningar portioneras ut med säker hand. Den sorglustiga tonen sätts omgående. Kotter debuterar nämligen i en kort dramatisk roll. Iförd läkarrock tar han reda på statusen på Frödings hjärta, rekommenderar att han som misskötte sin hälsa ska ta det lugnt med spriten. Fantastiskt fyndigt att scenen återkommer på slutet, vilket på så vis knyter ihop säcken för en med tiden skäggig och instabil individ som blev femtio år. Och vi upplyses om döden och hans sista vilja. Publiken lyssnar andäktigt, ingen tvekan om att programmet blir mycket omtyckt av den mogna publiken.

Obegripligt att han mot alla odds, under de premisser Larsson redogör för, lyckades bli en av de allra främsta. Han var också journalist, kritiker och prosaist. Minns att jag i gymnasiet valde att presentera Frödings gärning och att jag tio-tolv år senare (troligen under min tid på Göteborgs Auktionsverk) införskaffade Samlade dikter jämte Efterskörd, inbundna i två volymer vardera och utgivna 1910. Av dessa samlingar framgår att det inte bara skrevs diktsamlingar utan också berättelser (som regel med anknytning till Värmland) och essäistik, något vi får prov på.

Låt mig börja med att kommentera de musikaliska inslagen eftersom de lätt kommer i skymundan för ordvrängarens geniala formuleringar. Visste inte att Kotter kunde få ton ur ett blåsinstrument. I en visa har han hör och häpna dammat av sin klarinett. I ett par tonsättningar spelar Larsson akustisk gitarr. Något han kan och fint att ackompanjerandet kompletteras, även om ljudet inte når ut inledningsvis. I ett av paradnumren Det förskräckliga levernet på caféet är gitarren huvudinstrument med klarinett som fin utfyllnad. Vad beträffar det eminenta pianospelet ringade jag in några insatser som särskilt stack ut. Tänker på introt I Ungdomen, sättet att brodera ut melodin på Strövtåg i hembygden, de tre verserna som allsång på Det var dans bort i vägen i finalen samt det boppiga fenomenala sticket i En kärleksvisa.

Vad av allt Lars Magnus Larsson sjöng och deklamerade var extra minnesvärt i en tillställning där höjdpunkterna duggade tätt? Vill lyfta fram hur Lelle Karl -Johan levererades på dialekt, egen tonsättning av sorglustig dikt, kraften i pulveriserandet av dubbelmoral i Våran prost, framförandet av humoristisk historia på vers, visan om ”det förskräckliga levernet på caféet”, imitationen av tre gummors konversation, hur förträffligt melodin och texten om förlust och svunna goda tider framhävs i Strövtåg i hembygden samt det obevekliga tungsinnet i En ghasel.

I en föreställning lätt att omfamna som därför helhjärtat rekommenderas gjordes ytterligare observationer. Bland annat att Lars Magnus Larsson förklarade värmländskans egenart, talade om hur musikaliskt Fröding som hade att brås på skrev, vilket gjort det tacksamt för villiga tonsättare. Noterade som framgått att bitterljuva anstrykningen genomsyrade föreställningen. Fröding hade ju inte bara ordet i sin makt utan en genomskådande blick. Skådespelaren och sångaren tar sin dramatiska begåvning och rutin i anspråk på ett alldeles lysande vis. Flera sånger/ dikters framföranden renderar i varma applåder. Vi fick verkligen lära känna personen bakom en omistlig del av vår litteraturhistoria och dennes tragiska levnads bana.

Scen

Footer

Om oss