Sheep in the box
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 november 2026 (visas innan dess på Stockholms filmfestival)
Manus och regi Hirokazu Koreeda
I en alltför nära framtid utannonserar början av filmen som det vore en mörk framtidsdystopi – men istället för att ta den enkla mer invanda vägen tar här Koreeda ett betydligt varmare och mänskligare grepp och visar en ljus och varm framtid där drönare kommer med postleveranser istället för bomber för krig. Det känns väldigt Amazon Prime-aktigt och får mig att tänka på sci-fi-dramat Pluribus där hon bara får leveranser från drönare efter att ha hamnat i onåd med grannskapet. Men det är någonting helt annat. Här beblandas detta närtids-sci-fi-dramat med frågor om skuld, sorg och ånger efter att ett barn har gått bort men kan återskapas i en robot som delar minnen (efter bilder och videos) men framförallt utseende med den avlidne för att ge familj och vänner mer tid om dödsbeskedet kom alldeles för plötsligt och de vill kunna fortsätta prata och kramas med dem. Det är en tunn linje mellan förnekelse och kärlek i denna snara framtid.
Fotot är som sagt väldigt ljust och glättigt till en början, men får under speltidens gång en mörkare och mörkare ton som på ett mycket subtilt och vackert sätt låter tittaren glida in i samma nedtonade mörker som familjen själva när de samtidigt vill behålla sitt ”barn” men likväl inte, samtidigt som pappan försöker komma underfund med hur sonen gick bort om det verkligen var en olycka eller om det finns en gärningsman att beskylla allting på. Kanske skulle det göra det lättare för honom, och förhoppningsvis mamman, att gå vidare och acceptera vad som hänt. Att låtsas som att han fortfarande lever och finns kvar verkar inte riktigt vara en långvarig lösning även om det till en början kan kännas och te sig så.
I eftertexterna visar det sig att Koreeda inte bara skrivit manus och regisserat filmen utan även klippt och redigerat den också. Vilket inte direkt överraskar mig då det är en väldigt entydig och enhetlig vision som presenteras och vissa konstnärligare bilder lyfter filmen ytterligare och får mig nästan att kasta den mot högsta betyg men då det mest puttrar på utan att direkt dra någonting till sin spets känns det ändå svårt att motivera. Att den var med i huvudtävlan i Cannes känns förståeligt men också att den inte vann.
I robotsonen finns en gps-sändare som ett annat robotbarn hjälper honom ta ur så han inte stängs ned vid längre avstånd än 30 meter ifrån ägarna (föräldrarna). Detta skapar möjlighet för en andra väg för filmen att gå utöver familjedramat där andra försvunna barn hittar en gemenskap i varandra där de vill bygga en fristad för varandra utan att vara längtande föräldrars husdjur och ständigt vara dem till lags. Det påminner något om en Peter Pan-situation kan en säga. Dramat känns väldigt allmänmänskligt men visar också på japansk filmtradition där familj och samhällsutveckling ofta går hand i hand. Detta är vanligt för Koreeda men också längre bak till såväl Kurosawa (om en ser bortom samuraj-filmerna) men kanske ännu mer i Yasujiro Ozu och filmer som Tokyo Story och Early Spring/Early Summer. Man kan såklart se denna utan att gräva bakåt, men för den som verkligen gillar detta och vill se mer familjedraman från Japan finns det mycket att hämta där. Ofta samma glädje men också långa revor av mellanrum mellan generationerna som dock skämtas med här. Den lättsamheten är charmig och passande filmens ton och skrattas mest åt. Och kan nog ändå relateras till varifrån i världen man än må vara ifrån. Det finns förstås en oerhörd styrka i det också.
