• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Svennis – starkt, ärligt och tankeväckande

23 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Svennis
Betyg 4
Premiär på Amazon Prime 23 augusti 2024
Regi Claudia Corbisiero

Starkt, ärligt och tankeväckande. En bra dokumentär berättar inte bara om en händelse eller person utan ger samtidigt en insikt om livet, samhället eller mänskligheten – vilken egentligen är delar av samma helhet. Dokumentären om Sven-Göran Eriksson, Svennis, låter oss komma denna gigant inom fotbollsvärlden nära och vi möter människan Svennis – och samtidigt säger denna dokumentär mycket om världen och hur journalistiken fungerar, eller inte fungerar. Och då kanske den brittiska skandaljournalistiken i synnerhet. Och den ställer oss inför de existentiella frågorna om liv och död.

Att Sven-Göran Eriksson är svårt sjuk i cancer var en stor nyhet som blev offentlig i början av 2024. Vi får möte honom hemma i Värmland där han tar emot oss. Därifrån utgår berättelsen. Den startar där och slutar där och vi får komma dit till honom under berättelsens gång med jämna mellanrum. Ibland sitter han ner och pratar, ibland ser vi honom ströva i skogarna däromkring eller köra ner till samhället och ibland vid matbordet. Ibland är han ensam, ibland är han vuxna barn, hans partner och barnbarn med.

Som fotbollstränare har han haft en makalös karriär, från Torsby IF vidare till Sifhälla, Karlskoga och Degerfors och sedan till Blåvitt i Göteborg och vidare ut i världen till bland andra Benfica, Roma, Sampdoria och Manchester City. Uppdrag som förbundskapten för flera landslag har han också hunnit med: England, Mexiko, Elfenbenskusten och Filippinerna.

England var förmodligen det landslag som skapade allra, allra mest mediabevakning. Den brittiska mediecirkusen är många grader mer oseriös än någon annan journalistik. Det är nästan svårt att kalla den brittiska skandalpressen för journalistik. Att de kriminellt avlyssnade Svennis och flera andra kända personers telefoner var ett riktigt botten-napp. Den fruktansvärda dubbelmoralen som styr skandalpressen är rent av skrattretande. Svennis hade flera kärleksrelationer med kända kvinnor. För mig är det obegripligt att tidningar ens lägger ned energi på att bevaka sådana relationer. Om två vuxna människor har en relation är väl deras personliga ensak. Dokumentären skildrar denna pressbevakning. För mig är det intressant att betrakta hur lågt en del redaktioner uppenbarligen kan sjunka.

Självklart innehåller dokumentären en hel del fotboll. Fotboll har en stor plats i Svennis hjärta och hjärna. Men alla stora segrar eller tunga motgångar finns inte med, så klart. Det skulle bli en film som varade mer än en vecka. Men flera starka tillfällen är med och de sätter förstås också igång egna minnen av när jag såg eller upplevde dessa matcher.

Vi får ta del av skiftande historier från hans liv och möta personer som David Beckham, Wayne Rooney, Roberto Mancini, Kasper Schmeichel, Nancy Dell’Olio och Faria Alam.

Dokumentären ger en inblick i hans liv och är samtidigt en berättelse om livet, om att se tillbaka på sitt liv och se både det som varit framgångar och det som varit utmaningar. Det spelar ingen roll hur mycket den som tittar känner till om Svennis, denna dokumentär är oerhört intressant på flera sätt.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Amazon Prime, Dokumentär, Fotboll, Svennis

Filmrecension: The Bikeriders – hopplöst tråkigt

22 augusti, 2024 by Elis Holmström

The Bikeriders
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Jeff Nichols

The Bikeriders vill signalera något farligt, vågat och hjärtligt. Det är – på ytan en film som vill ta sig an motorcyklar, gemenskapen kring dem och en tidsperiod då naivitet, uppror och hämningslöshet stod på dagordningen. Det skulle kunna vara en studie i vad som gör motorcykeln till ett sådant potent verktyg, både som fordon och som poetisk metafor för för frihet och våghalsighet.

Men allt det där är bara att förglömma då regissören Jeff Nichols tar sig an ämnet.
The Bikeriders må bjuda på motorcyklar och läderjackor i överflöd, men slutresultatet är bland det mest håglösa och tafatta som kan upplevas på en biograf.

Att slutresultatet är av sådan erbarmlig karaktär är dock inte svårt att förstå då vi ser till Nichols CV. Att göra slarvsylta av potentiellt bra berättelser är närmast en av regissörens expertiser, se till den hopplöst identitetslösa Loving, som berörde ett av USAs viktigaste domstolsbeslut som ledde till den konstitutionella rätten för svarta och vita att gifta sig. Att en film om ett motorcykelgäng och dess manliga egon, signerad Nichols, skulle vara än mer uddlöst är därför föga förvånande.

Det mest anmärkningsvärda med The Bikeriders är avsaknaden av någon som helst energi, kreativitet eller vilja. Tanken är att berätta en saga om vänskap och hur ett gemensamt intresse gradvis förvandlas till ett okontrollerbart monster där våld, maktbegär och paranoia kapsejsar hela skutan. Men då Nichols regisserar det hela som om han befann sig i en djup koma spelar det ingen roll att filmen – desperat, försöker övertyga publiken om allvaret och dramatiken. Den kollektiva reaktionen är densamma som då någon berättar att den överfulla lägenhetsfestens enda toalett har fått totalt stopp.

The Bikeriders är så pass livlös att det nästan är omöjligt att inte sträcka sig efter telefonen och slå ett akut samtal till larmcentralen. Sättet filmen stapplar fram, rosslar och hostar ger kalla kårar, det är som att befinna sig i ett bårhus. Personregin påminner om den som George A. Romero nyttjade för att dirigera sin horder av zombies. Jodie Comer och Austin Butler, som är tänkta att utgöra filmens pulserande hjärta, skapar samma sensuella och passionerade energi som två våta pappkartonger. Butler mumlar, grymtar och tittar snett in i kameran. Comer fortsätter att bjuda på ett skådespel som befinner sig någonstans mellan det amatörmässiga och det rent skrattretande. Denna gång har hon utrustat sig själv med en förkastligt gnällig amerikansk accent som skär i trumhinnorna. Överlag verkar inte en enda aktör ta filmen på allvar, istället liknar åbäket en lektimme på dagis där alla är fria att göra precis vad de vill. Se bara till Tom Hardy som bestämt sig för att visa sina absolut sämsta sidor som skådespelare, vilket innebär tonvis med grymtande och bisarra röstlägen som ger skräckinjagande associationer med hans clownkonster i Venom. Det hela tangerar snart att framstå som en bortklippt Saturday Night Live sketch, där alla spelar över och där absolut ingenting är på allvar.

Inte ens då filmen försöker att släppa loss emotionellt blir resultatet något annat än en likgiltig axelryckning. Alla försök till något som helst engagemang är bortom patetiska.
Visuellt är filmen precis lika ointressant som dess dramatiska kvalitéer. Ett motbjudande platt och identitetslöst foto omger allting och misslyckas kapitalt med att sälja in 60-talet då kameravinklar – och åkningar är alltför anakronistiska.

The Bikeriders må ha ambitioner att flörta med det farliga och vågade, men slutresultatet är hopplöst tråkigt. Istället för en frustande motorcykel, redo att ta över motorvägen, får vi en unken gammal flakmoppe vars tvåtaktsmotor osar och stinker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ett riktigt jobb – om läraryrkets komplexa vardag

22 augusti, 2024 by Ulf Olsson

Ett riktigt jobb
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi och manus Thomas Lilti
I rollerna Vincent Lacoste, François Cluzet,Adèle Exarchopoulos, Louise Bourgoin, William Lebghil och Lucie Zhang

Benjamin som håller på med sin forskarutbildning tar en paus i studierna som han inte är helt bekväm med. Han väljer i stället, till sin pappas förtret, att under två terminer vikariera som lärare i matematik på en skola i Paris utkanter. Han insåg naturligtvis redan innan han började att det inte skulle vara helt lätt att möta skolans elever och börja undervisa. Problemen började redan under den första dagens första lektion. När oväsendet spred sig till andra klassrum kom några mer erfarna lärare till undsättning och hjälpte Benjamin att styra upp verksamheten. Under de första dagarna fick Benjamin råd och tips om själva undervisningen och om hur han skulle hantera de störande och röriga händelser som ständigt låg på lut. Filmen har ett fokus på lärarnas upplevelser och perspektiv medan elevernas perspektiv spelar en mer undanskymd roll.
I lärarlaget finns en varm och hjälpsam atmosfär trots att man ser på undervisning och konfliktlösning på olika sätt. Alla hävdar sina åsikter och är beredda att komma med råd. Men även om det i grunden finns en vänskaplig ton mellan lärarna så finns det också konflikter under ytan. Den vänliga chargongen kan också vara ganska tuff.
Filmen har ingen direkt handling eller röd tråd. I stället bygger den på ett stort antal händelser ur skolans vardag och på ett antal händelser från lärarnas fritid och privatliv. Det är som om någon hade ställt upp en kamera på olika ställen och helt enkelt spelat in det som pågår. Vi får möta samarbeten och konflikter mellan lärare och mellan lärare och elever. Hårda ord och vänliga ord. Några händelser visar hur skolan hantera elever som lärarna uppfattar som besvärliga. Lärarna är engagerade och vill elevernas bästa. I den kedja av händelser som följer på varandra får vi möte lärares känsla av tillfredsställelse när de lyckas med något men också känslor av att vara utelämna, misslyckad och maktlös när det inte fungerar. Filmen visar också exempel på hur lärararbetet kan spilla över på privat- och familjelivet och hur problem i privatlivet kan spilla över på lärarnas arbete i klassrummen. Samspelet mellan det privata och det yrkesmässiga kan till och med leda till psykiska sammanbrott.
Eftersom det inte finns någon direkt handling att blir det som bär upp den rollinnehavarnas prestationer i de händelserna som filmen bygger på. Filmen känns som en trovärdig berättelse om läraryrkets komplexa vardag. Det är en bra film om lärararbetet glädjeämnen, krav och svårigheter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Luc Besson, Greta Gerwig och Sophia Loren – höjdpunkter på höstens Timelessfest

22 augusti, 2024 by Redaktionen

Höjdpunkter på Timelessfest: Luc Besson / Alexandra Dahlström om Greta Gerwig / Elis Burrau om Harmony Korine / Niclas Larsson om Todd Solondz / Olga ruin om Sophia Loren – och mycket mer berättar ett pressmeddelande om höstens Timelessfest:

Michael Powell och Emeric Pressburger gjorde under namnet the Archers några av historiens mest älskade och egensinniga filmer – årets Timelessfest hyllar dem och premiärvisar den nya dokumentären om dem, producerad av Martin Scorsese, som även medverkar i filmen. En annan stjärna som hyllas på årets festival är Greta Gerwig, i rollen som både skådespelare och regissör. Hennes Nights and Weekends ramas in av ett samtal med skådespelaren och regissören Alexandra Dahlström. Programmet djupdyker även i Todd Solondz svarta humor (med kommentar från regissör Niclas Larsson), poeten Elis Burrau introducerar visningen av Harmony Korines Trashumpers och Luc Bessons Léon firar 30 år med visning i director’s cut.

Höjdpunkter på Timelessfest 2024 – 28 august-1 september

Powell & Pressburger: Made in England: The films of Powell & Pressburger – 31 augusti kl 16.00 på Tellus – Ny dokumentär producerad av och med medverkan av Martin Scorsese, om den legendariska duon. The edge of the world och Return to the edge of the world – 1 september kl 10.30 på Tellus. The red shoes – 1 september kl 14.15 på Capitol.

Gerwig before Barbie – 31 augusti kl 18.15 på Aspen – Alexandra Dahlström och Wanda Bendjelloul samtalar om Greta Gerwig och rollen som skådespelande regissör innan visningen av Nights and Weekends, av och med Greta Gerwig.

Korine + Burrau – 30 augusti kl 18.00 på Grand – Poeten Elis Monteverde Burrau introducerar Harmony Korines mockumentär Trashumpers

Todd Solondzs svarta humor – 30 augusti kl 19.00 på Tellus – Welcome to the dollhouse med specialinspelad intro av Mother, couch-regissören Niclas Larsson. Dessutom visning av Palindromes 31 augusti kl 19.00 på Tellus.

Léon 30 år – 28 augusti kl 18.30 på Rigoletto – Luc Bessons mästerverk i director’s cut. Vi lottar ut en för evenemanget specialgjord limited edition t-shirt i publiken (som även Besson själv äger ett ex!)

En alldeles särskild visning – 29 augusti kl 18.00 på Kaskad – Kritikern Olga Ruin introducerar Ettore Scolas En alldeles särskild dag med Sophia Loren och Marcello Mastroianni – de enda två personer Ruin inte är kritisk mot.

Hela programmet med filmer och samtal finns att se på nonstoptimeless.com

Arkiverad under: Film, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Timelessfest

Filmrecension: Maria Montessori – en film med flera styrkor

21 augusti, 2024 by Linou Gertz

Maria Montessori
Regi Léa Todorov
Betyg 4
Biopremiär 30 augusti 2024

Vad som börjar vackert, en voice over som läser ett brev från en moder till hennes barn, övergår snart i någonting helt annat: ett hjärtknipande och förkrossande övergivande. När modern ses lämna sitt barn bakom sig och resa vidare utan honom känns det svårt att förstå – både för henne och för tittaren. Resten av speltiden blir inte ett försvarstal för detta, men ändå en förklaring och ett försök för henne att hitta tillbaka till sitt barn och för oss att kanske inte ursäkta handlingen men ändå förstå den bättre. Vilket filmen lyckas alldeles utmärkt med att måla upp för oss.

Detta historiska drama med utgång i verklighetens läkarprofil Maria Montessori (som har en hemsida i montessori.se för den som vill läsa in sig på henne före eller efter filmen) som var en tidig kvinnlig läkare och första i sitt slag att utöva rollen i Italien – dock på grund av samhällssynen och konservativa krafter någonting hon fick göra obetalt då det ansågs vara en manlig yrkesutövning. Vilket läkarstudierna redan gjorde, och hon antogs av misstag då hennes namn blandades ihop med Mario – vilket var vad hon senare döpte sin egen son till. Och lika mycket som det handlar om en historisk person, lika mycket handlar filmen om samhällets snäva begränsningar gällande kön och makt. Hur kvinnor motarbetades, förväntades vara lydande hemmafruar i ständig beroendeställning av sina jobbande män. Filmen blir därmed en lika viktig påminnelse om hur samhället såg ut på den tiden – men också hur långt vi har kommit sedan dess. Vilket ger tyngd till filmens originaltitel La nouvelle femme – en ny kvinna, eller snarare en modernare kvinna – som banade väg för inte bara kvinnor utan forskningen och pedagogiken.

Hela handlingen kretsar dock inte kring Maria utan även kring underhållaren Lili som efter sin moders död får ett barn att ta hand om, och då det är av samhället fördömt som ”idiot” på grund av sin neurodivergenta handikapp är hon av rädsla för att pressen ska skriva ned hennes karriär och liv så flyr hon Paris för Rom i hopp om att undslippa nedlåtande artiklar och ryktesspridning. Hon har passats upp av en prins genom sitt jobb och lockats med ett rum i staden vilket hon nappar på för att undkomma pressen och hoppas kunna smälta in i sin nya anonymitet. Dock är hon inte helt inkognito där, utan känns igen av tidigare vänner och bekanta. Samtidigt försöker hon få barnet inskriven på ett läroinstitut för ”idioter” (återigen ett kvitto på dåtidens modernitet och hur långt vi kommit) där Maria Montessori är läkare – och först försöker hon bara bli av med barnet, men efter att få se hur mycket de kan lära sig och utvecklas med Montessoris metoder stannar hon kvar och låter sig häpnas både av de nya metoderna men också sina egna känslor.

Filmen har flera styrkor och teman den knyter an handlingen till. Som det hur barn mår bäst och utvecklas mest med kärleksfull och omtankesfull metodik, eller som Maria uttrycket det: lärandet genom moderns oändliga kärleksfullhet. Hur hon fick kämpa för att leva sitt liv på sina egna villkor, men samtidigt se till barnens bästa både i lärande och utvecklande, och stångas mot samtidens mer patriarkala och tillika konservativa krafter som såg det som bäst att göra saker som de alltid gjorts. Men det porträtteras alltid med tyngd, utan skönmålande lättja eller hjälteporträtt. Och hennes ovilja att gifta sig då hon sett hur hennes egen moder föll offer för det och tystades blir lika mycket en språngbräda för hennes liv i frihet som ett problematiskt hinder i hennes liv som leder in oss till en lika hemsk som hjärtskärande mardrömsscenario. Ett annat tema som utforskas i filmen är musikens explosiva kraft – när Lili spelar piano för de ”idiotiska” barnen blir de inte bara glada och dansanta utan öppnar också upp nya rum inom dem – bevisligen för att musiken når våra själar utan att ta omvägen genom vårat intellekt utan slår rot i oss direkt i en något primal rot inom oss som kanske varken kan eller bör förklaras utan just bara kännas och upplevas. Fint så.

Som tur är kommer Lili och Maria bara närmare varandra med tiden och möter en mecenat som bidrar med pengar till ett hus för att låta utveckla den för dåtiden nya Montessoripedagogiken vilken skulle bli lika livsomvälvande för hennes själv som för forskningen och läkarkonsten. Vilket är vackert i sig – hur så osjälviska kvinnor slogs för att barn som inte kunde föra sin egen talan ändå fick rätt till bra vård och lärande. Och hur det hjälpte inte bara dem utan så många därefter. Vilket vi kan se kvitto på än idag, i filmen och i samhället runtom i världen. Fint så.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Maria Montessori

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in