• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Recension av tv-serie: The Rookie: Feds – når inte upp till samma nivå som The Rookie

24 september, 2024 by Rosemari Södergren

The Rookie: Feds
Betyg 3
Första avsnittet hade premiär i september 2022
Visas på tv4 Play
Skapad av Alexi Hawley och Terence Paul Winter

The Rookie: Feds är en spinoff på tv-serien The Rookie. Båda skildrar en medelålders person som väljer att utbilda sig för ett nytt yrke och karriär i medelåldern. I The Rookie är det byggaren John Nolan som blir polis i Los Angeles och i The Rookie: Feds är det Simone Clark, en före detta skolkurator i Washington, D.C. som, vid 48 års ålder, äntligen uppnådde sin livslånga dröm om att gå med i FBI som specialagent.

I båda serierna möter vi hur de får kämpa mot fördomar för att de är medelålders. John Nolan blir till och med varnad av sin chef kommissarie Grey att Grey kommer att göra allt han kan för att få bort honom. Enligt Grey ska en polisaspirant vara i tjugoårsåldern. Simone Clark får kämpa mot ännu djupare fördomar, tänker jag, eftersom hon är en svart medelålders kvinna. I båda serierna får vi följa dem både i jobbet och i privatlivet och i båda serierna får vi också lära känna några av deras kollegor på jobb och privatliv.

Det första avsnittet av The Rookie sändes 2018 och serien har nu sex säsonger och den sjunde säsongen kommer i början av 2015. The Rookie: Feds har inte gjort samma succé och det är också officiellt bekräftat att det inte kommer någon andra säsong.

The Rookie: Feds är en sämre version av The Rookie. Det råder ingen tvekan om det. Först och främst har The Rookie John Nolan i huvudrollen. Den spelas av duktiga Nathan Fillion som också gjort succé tidigare i serien The Castle. Som John Nolan gör han en sympatisk person som definitivt vinner omgivningens respekt. Simone Clark, huvudkaraktären i The Rookie: Feds är kaxig och gör precis som hon själv tycker och struntar ofta i vad cheferna säger. Det gör att hennes karaktär inte är särskilt trovärdig. Att en så egensinnig rookie-agent skulle få så fria tyglar och kunna styra och ställa som hon gör är inte alls realistiskt. Ödmjukhet är ett ord hon inte alls känner till. Hennes kaxighet är så enorm att det är svårt att sympatisera med henne. Seriens skapare har inte heller lyckats så bra med sido-karaktärerna. Hennes pappa är extremt gubbig och envis och rent av elak. Det blir löjligt när han behandlar en dotter som nästan är femtio år som någon som han förväntar sig ska lyda honom.

Simone Clark har ingen brist på självförtroende. Men hon tar det många steg utöver det. Hon är ganska uppblåst, men hon är också modig och tuff och hennes arbetslivserfarenhet är i hög grad användbar i hennes jobb inom FBI. Seriens styrka är att den precis som moderserien The Rookie pekar på att medelålders män och kvinnor kan tillföra en hel del inom polis- och rättsväsendet eftersom de har livserfarenhet på ett helt annat sätt än tjugoåringar.

Jag funderar på varför serieskaparna valt att göra Simone Clark så enormt kaxig. Frågan är om hon får vara det för att hon är en svart kvinna och ingen vågar trycka ned henne för att ingen vill bli beskylld för att vara rasist eller bli anmält för metoo. jag vet inte, men för mig minskar seriens kvalitet på grund av hennes stöddighet och störighet. Men det är också övriga karaktärer som är förutsägbara och svårt att riktigt engagera sig i. Hennes chef Garza uppfyller många klichéer om agent- och polischefer med tre skilsmässor i bagaget.

En plus för denna spinoff är att flera av karaktärerna från The Rookie dyker upp och samarbetar med Simone och hennes kollegor i FBI, bland annat John Nolan, förstås. Han och Simone fick bra kontakt då hon dök upp två avsnitt i The Rookie. Så i väntan på den sjunga säsongen kan The Rookie-fans trösta sig med The Rookie: Feds.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier

Smaskig saga med skräck-kant och självlysande stjärna en överdådig färgexplosion för hela familjen – Charlie och chokladfabriken på GöteborgsOperan

23 september, 2024 by Mats Hallberg

pressfoton Lennart Sjöberg

Manus: David Greig (baserat på roman av Roald Dahl)

Musik och arrangemang: Marc Shaiman / Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman

Orkestrering: Dough Besterman

Sånger från filmversionen av Leslie Bricusse & Anthony Newley (översättning: Erik Fägerborn)

Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelaere

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England (dirigenter: Jonas Nydesjö/ Martyna Szymczak)

Regi: Mattias Carlsson

Scenografi: Lycy Osborne

Koreografi: Simen Gloppen

Kostym- och dockdesign: Rachel Canning

Ljusdesign: James Farncombe

Ljuddesign: Dennis Barkevall

GöteborgsOperans orkester och ensemble

I ledande roller: Ola Salo, Karin Mårtenson Ghods, Lars Hjertner, Zorka Hunjak, Timo Nieminen, Ingahill Wagelin, Robert Sillberg, Carina Söderman, Julia Carlström, David Lundqvist, Amanda Lindgren, Sami Yousri, Oskar H Olsson, Åsa Fång, Anders Wängdahl, Lina Svahn Larsson och i rollen som Charlie Buckett alternerar Elly Lagerwall, Leo Stadelmann Andréas, Isak Nilsson samt Edith Lyttkens.

Premiär 21/9 2024

Spelas till och med 12/4 2025

Är definitivt ingen auktoritet när det kommer till musikaler. Gröntonade industri-kulten kring föregående säsongs The Wicked hade gått mig förbi. Och jag tillhör inte de som åker till London eller Stockholm för att se uppmärksammade uppsättningar ( såg dock ett antal minnesvärda produktioner i West End på 80-talet). Att Roald Dahls bok från 1964, beskriven som science fiction för barn, gjorts i filmversioner med Gene Wilder respektive Johnny Depp kände jag inte till, inte heller inläsningen av Ernst Hugo Järegård.

Nu med lite distans till ett sanslöst sceniskt fyrverkeri, bejakar jag det bombastiska och rörande äventyr Charlie och chokladfabriken utgör. I vår dystopiska tid kan denna noggrant utformade allålders-musikal rekommenderas som en roande, smart och egendomlig historia berättad i ord och ton, med slagfärdiga repliker och medryckande musik. Budskapet kretsar kring att inte överge sina drömmar. Och handlingen spänner raffinerat över en mängd tidsåldrar, svävar från fattig tillvaro á la Dickens till nuets beroende av skärmar och fenomenet influencers.

Att uppsättningen behållit originalets förnamn, beror på sammansättningen av teamet som turas om i huvudrollen. Som framgår är det två flickor och två pojkar. Under premiären på svensk mark spelas det häpna, godmodiga och av längtan uppfyllda barnet fullkomligt strålande av Edith Lyttkens. Snacka om att göra ett bedårande avtryck!

Omtänksamme Charlie bor påvert i stuga på vischan med sin strävsamma mamma tillsammans med sängliggande mor- och farföräldrar. Varje år på sin födelsedag får han en chokladkaka eftersom konfektyr står högst på önskelistan. Praktiskt då att världens största chokladfabrik ligger i närheten. Efter att fabrikören tvingats stänga och avskeda sina anställda på grund av industrispionage, lyckas denne Willy Wonka starta produktionen på nytt med maskinella uppfinningar. Hysteri utbryter när fem guldbiljetter som lagts i omslagspapper garanterar en rundtur i lokalerna för två familjemedlemmar. Roald Dahl (1916-1990), känd för rysarnoveller och makabra berättelser, leder sin hjälte mot ett lyckligt slut. Komiskt på ett skruvat vis skildras hur förödande det går för övriga extremer som beter sig illa, vilka utan att veta om det tävlat om att utses till arvinge. Absurda intrigen presenterad i några få meningar.

foto Lennart Sjöberg

De båda akterna innehåller vardera en drös låtar. I paus blev omdömet att för få av dem fastnar, distinkta kännetecken saknas alltför ofta. Lyckligtvis faller det mesta på plats musikaliskt i andra akten. Då breddas repertoaren och vi får också annat än lättviktiga ingredienser. Utan en imponerande flexibel orkester, duktig dirigent och snitsiga arr hade det inte varit möjligt. I Tuggan och Vidiot, två dunderhits sitter varje fräckt garnerad ton med förförisk precision. Funkigt framsjungna disco-dängor doftar av influenser från Bee Gees, Isaac Hayes, Earth Wind & Fire med flera. Den lilla personalstyrkan, de kortväxt trinda figurer kallade oompa-.lompier väcker inte bara muntert med sin utstyrsel och koreografi. De som finns i dräkterna bildar dessutom kör med ett härligt schwung.

Scenografi, mask- och kostymansvariga har sannerligen strösslat med extra allt En fröjd att ta del av produktionens spektakulärt praktfulla inslag. Fiffiga iscensättningar, bombardemanget av kulörta färger och fartfyllda masscener får med publiken oavsett ålder i den vindlande tokroliga dramatiken. Vi uppmanas att inte sluta hoppas, drömmar kan slå in.

Regissör Mattias Carlsson – mest verksam i Oslo och på Östgötateatern – binder framgångsrikt samman denna hybrid av gränslös saga, musikaliskt prål och civilisationskritik. 2015 hade jag behållning av hans regiarbete i Crazy For You på samma scen. Den viktiga faktorn rätt tempo på en minst sagt händelserikt utsvävande saga infrias också.

Vad som sticker ut allra mest är emellertid manus, vars finurliga tvetydighet tillkom 2013 för West End av den ofantligt produktive skotten David Greig (dramatiker/ teaterdirektör). Bildade åskådare roas av att det å ena sidan refereras till Sartre, Freud och Lady Chatterleys Älskare, å andra sidan till instagram och influencers. Vidare speglas lavinartade ökningen av reality-tv fyndigt, genom att parodieras. Uppseendeväckande hur avarter av vårt hi tech-kommunicerande komiskt tar plats likt en varningsklocka.

Teamet såväl på som bakom scen har genomgående ytterst gedigna cv:s, flera av dem har tidigare haft ledande roller på GöteborgsOperan. Tänker särskilt på Åsa Fång, David Lundqvist, Anders Wängdahl och Timo Nieminen. Fast den som här har den tredje viktigaste rollen är Lars Hjertner (anställd på Operan sedan över tjugo år sedan) som i egenskap av Charlies farfar stapplande kliver ur sängen för att bistå den väluppfostrade grabben med tur i dennes spännande strapatser. Hans ömsinta agerande och vokala insats är minnesvärd.

Fixstjärnan Ola Salo borde förstås ha hamnat betydligt högre upp i min text. The Ark (sett dem på WOW) var på plats premiärkvällen jämte ett antal andra kändisar. Missade honom i Jesus Christ Superstar, men recenserade i uppskattande ordalag Salos utlämnande krogshow på Rondo. Han är musikalens odiskutabla trumfkort, levererar därefter när han väl gör utstuderad entré nedför trappa strax före paus. Regissören har förmodligen funderat länge på exakt hur imposant Willy Wonka i sin dompterande uppenbarelse ska uppföra sig. Rollen framstår som skräddarsydd på motsvarande sätt som A Chorus Line för Richard Wolff. Han får sånger att lyfta och agerar med förväntad självklar pondus, tillför en gycklande extatisk ton jämte en emotionell aspekt.

Pressfoton Lennart Sjöberg

Finalen kryddas med ett hisnande trick. Och hänförd publik bjuds på inplanerat da capo av Det krävs att du tror för att se. Även om det inte är publikens reaktion som ska recenseras kan det ändå finnas ett värde i att tala om, att responsen vid applådtacket tämligen snabbt övergick i omfattande stående ovationer.

Arkiverad under: Musikal, Toppnytt

Inkännande fragmentarisk skildring av livet på landsbygden – E45, ett vandringsdrama på Hagateatern

22 september, 2024 by Mats Hallberg

foton Harald Nilsson

Manus: Marit Kapla (bearbetning: Bortas Josefine Andersson och ensemblen)

Regi: Bortas Josefine Andersson

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Gustave Lund

Komposition & ljuddesign: Catharina Jaunviksna

Skådespelare: Helena Gezelius, Sara Klingvall & Edgar Lindholm (praktikant från Teaterhögskolan Malmö)

I samarbete med Strindbergs Intima Teater

Urpremiär 20/9 2024 hos Hagateatern i Göteborg

Spelas till och med 20/10 och i november i Stockholm

Fram tills mångfaldigt prisade Osebol där invånarna i värmländska lilla byn mycket utförligt intervjuas förknippades Marit Kapla främst med film och redaktörskap för Ord & bild. Under en period var hon konstnärlig ledare för Göteborgs Filmfestival, satt i jury i Cannes och medverkade i SVT Filmkrönikan. Har hört henne pata om och läsa ur sin August-belönade bok som i särskilda föreställningar inramas av pianomusik från Martin Hederos. Den följdes upp med ännu en intervjubok, denna gång baserad på en dokumentärfilm gjord under pandemin.. Att Kapla tagit sig för att vandra från födelseorten Malung i omgångar till platsen i Göteborg där hon vill begravas, var tills ganska nyligen okänt för mig. Vad som betecknas vandringsdrama har getts beskrivningen ”om hur landet ligger, om hur tiden går, om att ses längs vägen”

.

Kapla fick i uppdrag av Hagateatern att skriva en pjäs. Enda villkoret var referens till Strindberg och att många röster skulle inkluderas, då produktionen sker i samarbete med Strindbergs Intima Teater. Hans sista pjäs Vid landsvägen utgör en influens. Den 54-åriga kvinnan ser sin pjäs som en allegori över livets gång, fast vandringen genomfördes konkret av henne själv i etapper. Fyrtio mil på tjugosex dagar över ett förlopp på ungefär ett halv år. Om genomförandet skrivs i programhäftet: ””du blir bjuden, du bjuder till, du går på, det går an, du kommer fram. Vandringen är slut. / Du är en annan.”

Hennes alter ego med vandringskängor och ryggsäck gestaltas växelvis av uppsättningens tre aktörer. Skildringen pendlar på ett fascinerande vis mellan krass realism och inslag av landsbygdsromantik. Vi får knappt veta något om vandringens vedermödor när hon förflyttar sig till fots, bredvid den europaväg som utgår från Italien och tar slut långt uppe i Norge, inga upplysningar om var hon sover och hur måltider intas. Estetiken att lysa med sin frånvaro delas med en Nobelpristagare, vittnesmål-författaren Svetlana Aleksijevitj.

Fokus inriktas så gott som uteslutande på de intressanta karaktärer hon möter, somliga av de tillfrågade nappar på erbjudandet om att bli intervjuade. Indirekt får vi reda på somligt om huvudpersonen genom att frågor returneras av vissa nyfikna på kvinnan bakom projektet. Till uppsättningens plusfaktorer hör formatet, dess ideala längd på cirka sjuttio minuter känns alldeles lagom. Ges plats för både luftigt reflekterande och en fascinerande, slumpartad undersökning av representanter för invånare utanför metropoler.

Färden till fots utgår som sagt från Dalarna, samhället känt för sin populära Dansbandvecka och skinnindustri. Något dramatikern som samlar in material förstås blir upplyst om. Kan inte låta bli att skjuta in att jag i skönlitterär form läst mycket om trakten då jag hängivet plöjt dalkullan Aino Trosells verk. I Åmål är man sommartid engagerade i midsommarfirande – Dalslands Bokdagar (tippar att Kapla deltagit) – Bluesfestivalen. I Brålanda(?) träffar hon en pizzeriaägare vars svenska flagga gav upphov till en orolig omvärldsreflektion, som anknöt till det islamistiska terrordåd i Bryssel media bagatelliserat. En annan individ som träder fram ur det förbipasserande persongalleriet är en fembarnsmamma från Somalia. Hon drömmer om en lägenhet i Trollhättan. Vidare görs åtskilliga uppehåll för inhämtning av stoff på gårdar och jordbruk, vilket ibland ger upphov till lite komiska demonstrationer.

Scenen är i det närmaste tom på rekvisita. Draperier avskärmar däremot fiffigt frilagda ytor på sidorna, från vilka skådespelarna gör oväntade entréer. Vidare präglas ljusdesignens nivåer av skuggande dis ett slags förtrollande drag mitt i vardagen. Tycker nog ändå det blir i fattigaste laget att den sammansvetsade trion tillsammans med ljudläggaren själva tvingas illustrera vad som ske, likt charader med skillnaden att dessa här ackompanjeras av repliker. Trumfkortet är istället en monterad vridscen som emellanåt medför ett drastiskt ökat tempo, som en accelererande karusell. Kul utvikning av regissören i en framväxande berättelse med fragmentariska episoder. Speglar möjligen hur olika vi kan se på vår resa genom livet. Hinner vi med? Hur ofta blir det långtråkigt?

Hagateaterns sinnliga och humoristiska varumärke märks i denna stimulerande produktion. Bortsett från Handla med hjärtat har man senaste åren åstadkommit ett halvdussin mycket lyckade uppsättningar. Återigen triumferar deras kvinnliga veteraner. Duon kompletteras följsamt av en praktiserande yngling. Hade jag fått bestämma skulle jag låtit Helena Gezelius få fortsätta gestalta den prisbelönta kvinnans planerade strövtåg. Hon lyser av trovärdighet. Kan förstå att att regissören vill rotera rollistan, men högpresterande Gezelius besitter en extraordinär naturlighet i huvudrollen. Den hårt jobbande ensemblen agerar storögt i rapsodiska biroller med tydligt markerade gester. Ett par gånger skulle de kunna anklagas för att överdriva, men vi får hoppas att de intervjuade inte anser sig blivit karikatyrer.

Ligger nära till hands att jämföra med hur somliga icke offentliga personer framställs i Jan Troells dokumentär Sagolandet, hur tittare skrattat åt deras utsagor. Det är en bedömningsfråga om vandringsdramat E45 rymmer liknande tendenser. Noterar drag av exotism i framställning, vilket nog ska tillskrivas regissören i första hand. Skådespelarnas skicklighet avseende dialekter jämte hur några av de porträtterade bryter, lockar ofrånkomligen premiärpubliken till leenden och skratt. En obestridlig kvalitet i ensemblen!

En mycket positiv omständighet måste slutligen framhållas extra. Syftar på kompositören Catharina Jaunviksnas kompetens. Stimuleras i synnerligen hög grad av hennes försynt moderna folkmusik. Understödjande musiken öppnar upp för tolkning, betonar händelser och uttalanden med exakt tonträff. Hennes ”soundtrack” befinner sig på den absoluta toppen, tillhör kategorin bästa musik någonsin konstruerad för scen.

Foton Harald Nilsson

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Your Fat Friend – en dokumentär som ger mycket att prata om och fundera kring

21 september, 2024 by Rosemari Södergren

Your Fat Friend
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 september 2024
Regi Jeanie Finlay

En film om en imponerande ung kvinna som tar upp kampen mot fördomar mot feta människor. Your Fat Friend är namnet på Instagram-kontot där Aubrey Gordon startade sin resa från anonym bloggare till aktivist och bästsäljande författare. Hennes mål: att radikalt förändra hur samhället ser på feta människor. Jag vill egentligen inte kalla någon för fet, jag vill hellre säga ”överviktig” men Aubrey Gordon påpekar om och om igen att vi ska säga ”feta”. Jag vet inte riktigt varför hon vill det, jag tycker ”fet” låter mer nedvärderande är överviktig. Kanske är det som när homosexuella började använde ordet ”bög” för att själva äga ordet.

Aubrey Gordon väger 160 kg och berättar om hur hon bli bemött i många olika sammanhang. Till och med när hon vill handla kläder i en butik för de som har stora storlekar händer det ofta att det inte finns kläder i hennes storlek. Hon berättar att om hon ska resa någonstans med flyg är hon alltid orolig för att bli stoppad och inte få gå ombord på planet.

Att människor med stora storlekar i kläder och skor aldrig har samma valmöjligheter som personer med mindre storlek är vanligt. Försök få tag på damskor i storlek 41. En kvinna med storlek 41 i skor måste nästan alltid gå till herravdelningen för att få tag på skor. Så jo, det är en slags diskriminering av de som har stora storlekar. Fast å andra beror det väl på att sko- och klädesbutiker är kommersiella företag och det ligger inte i deras intresse att finnas till för någon mer ovanlig storlek.

Aubrey Gordon är modig och duktig och kan uttrycka sig. Filmen skildrar hennes resa från att posta sina tankar under en pseudonym till att bli författare med sitt eget namn. Helt klart betyder hennes kamp mycket för många men hon har också fått ta emot mycket näthat. En hel del vidriga kommentarer trillar in.

Filmen skildrar henne och hon får utveckla sitt resonemang och hur hon tänker. Det är välgjort men samtidigt är inte allt hon hävdar korrekta fakta. Någon annan inställning än hennes kommer inte till tals. Det är på gott och ont. Att hon betyder mycket för många är tydligt. Till hennes boksläpp kom många, många för att lyssna och hon har hundratusentals följare på sina sociala medie-konton.

Som jag tolkar det hon säger är huvudbudskapet: Den som är fet har rätt att ha självförtroende och ska inte behöva tryckas ned. Hon är skeptisk till många bantningsmetoder och pekar på att många som bantar går upp all vikt igen efter ett tag – och att bantning kan sätta igång ätstörningar och ge många problem. Hon har både rätt och fel. Att ätstörningar ofta kan gå hand i hand med försök att banta är erkänt inom vetenskapen. Men att nästan ingen lyckas med att banta går nog inte att fånga i statistiken. Det är nog mest de som misslyckas som registreras statistiskt.

Att vara fet ger fler sjukdomar, det är inte särskilt konstigt. Det belastar knän, det belastar hjärta och gör det lättare att få diabetes. Aubrey Gordon pekar dock på något oerhört viktigt. Människor som är ”feta” måste få tycka om sig själva, få ha självförtroende. Problemet med att människor blir ”feta” handlar om annat än den enskilda individen. Vissa länder har mycket högre andel med kraftig övervikt. Aubrey Gordon bor i USA och amerikansk matkultur är extremt övervikts-framkallande.

Your Fat Friend hade premiärvisning med efterföljande samtal mellan filmens huvudperson Aubrey Gordon (på länk) och regissör Jeanie Finlay (på länk) och Stina Wollter. Det måste vara ett bra sätt att se denna film. Den ger mycket att tänka på och att prata om. Det är ett slitit uttryck, men det är inte desto mindre sant: Your Fat Friend är en viktig film som sätter fingret på ett stort problem i samhället.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentår, Fetma, Matkultur

Filmrecension: Transformers One

20 september, 2024 by Elis Holmström

Transformers One
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Josh Cooley

Man kan inget annat än beundra Paramount Pictures och Hasbro för deras konstanta försök att rädda det som räddas kan av varumärket Transformers i skepnaden av biofilm. Förutom den stabila Bumblebee från 2018 har det varit en kamp på liv och död vad gäller att tvätta bort stanken från det otyg som Michael Bay släppte lös på en ont anande biopublik 2007. De hängivna fans som växt upp med den animerade serien och en uppsjö av transformerande leksaker fick tårögt se hur deras barndomsminnen blev till en ren perversion där sexism och renodlad idioti fick hålla i taktpinnen.

Michael Bay må inte bli ihågkommen för filmer som Armageddon eller Pain & Gain, men hans totala massaker av Transformers har visat sig vara lika bestående som Gotlands raukar. Saneringen har dock varit svår och långtifrån lyckad, den senaste filmen Rise Of The Beasts må ha varit bättre än valfri Bay episod men framstod gammal, trött och menlös. När det nu blivit dags för den första animerade Transformers-filmen sedan 1986 görs det en ansats att genomföra en rejäl renovering. Övergången från spelfilm till animation har visat sig vara något av en blandad kompott. Det mest självlysande och lyckade projektet Spider-Man: Into The Spider Verse, fullkomligt briljerade genom att bibehålla de grundstenar som gjort Spider-Man så igenkännbar men samtidigt nyttja det animerade formatet för att bjuda på helt nya infallsvinklar. Ett mindre framgångsrikt exempel är Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem från ifjol som gärna ville nå samma höjder som Spider-Verse men som föll platt genom en total brist på engagemang från alla involverade.

Transformers inträde till den animerade världen liknar – olyckligtvis, snarare de berömda Ninja-sköldpaddorna mer än Spider-Man. Filmens regissör Josh Cooley har spenderat majoriteten av sin tid som filmskapare hos Pixar och regisserade senast Toy Story 4. Att Cooley har erfarenhet av mediets visuella egenheter är tydligt, Transformers One är en visuellt strålande upplevelse. Animationen som erbjuds här är av första klass, framförallt scenografin med skinande och högteknologiska skyskrapor är både slående och förföriska.

Tyvärr räcker det inte med ett öga för det visuella, någonstans måste det också finnas en film med en tydlig identitet som vågar göra sig sedd och hörd. Och vad gäller att differentiera sig, att lägga Bay bakom sig och ge Transformers en distinkt och igenkännbar identitet, blir det hela något av en soppa. Cooley må vara både bekväm och självsäker vad gäller det utseendemässiga, men då det kommer till att forma något mer personligt är det uppenbart att Cooley inte är fullt redo. För tillskillnad mot Toy Story, finns här inga strukturer eller givna vägar att gå. Även om Transformers figurerat på bioduken förut måste Cooleys bryta ny mark då serien byter skepnad. Uppgiften visar sig vara alltför komplex och övermäktig, något som leder till att filmen många gånger känns som ett lapptäcke, där alla beståndsdelar har hämtats från större och mer bejublade projekt.

Det ohyggliga tempot från Spider-Verse hämtas in, detsamma gäller Pixars moralkakor samt den glättiga och självironiska tonen från Guardians Of The Galaxy. Inspirationskällorna är det sannerligen inget fel på, men det finns skäl till varför dessa exempel utmärker sig som lyckat filmskapande, för att replikera dem har visat sig vara svårt, om inte omöjligt. Förhoppningen att sy ihop en rad olika filmer och modellera om dem till något eget leder till att filmen känns instabil och spretig. Humorn som genomsyrar hela filmen är aningen tafatt och rör sig mellan slapstick och halvdana ordvitsar.

Berättelsen som sådan är inledningsvis nedtyngd av otroligt klumpig exposition och förklaringar, framförallt för oss som inte kan Transformers-mytologin i detalj. Där Spider-Verse är genuint rafflande i sin hiskeliga fart blir Transformers One mest flåsig och utmattande. Och tyvärr gör sig små spår av Bay fortfarande påminda, framförallt i den onödigt bombastiska musiken av Brian Tyler och actionscener som är alltför koreograferade, även om de är ljusår bättre än något vi fått se i någon av spelfilmerna.

Filmens fragmenterade persona är som mest beklämmande vad gäller karaktärsutvecklingen. För tro det eller ej, men Transformers One innehåller ett oväntat mörkt och allvarligt sidospår som tar sig an tematik som oskyldighet och fanatism, element som fascinerar men som aldrig känns tillräckligt utvecklade eller genomtänkta. Känslan att filmen är ofärdig eller saknar polering är också det bestående intrycket. Även om detta utan tvekan är ett steg i rätt riktning så behövs det ett försök till innan alla bitarna kommer på plats, först då kanske Transformers äntligen kan börja bjuda på genuint god popcorn-underhållning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Sida 191
  • Sida 192
  • Sida 193
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in