Manus: David Greig (baserat på roman av Roald Dahl)
Musik och arrangemang: Marc Shaiman / Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman
Orkestrering: Dough Besterman
Sånger från filmversionen av Leslie Bricusse & Anthony Newley (översättning: Erik Fägerborn)
Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelaere
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England (dirigenter: Jonas Nydesjö/ Martyna Szymczak)
Regi: Mattias Carlsson
Scenografi: Lycy Osborne
Koreografi: Simen Gloppen
Kostym- och dockdesign: Rachel Canning
Ljusdesign: James Farncombe
Ljuddesign: Dennis Barkevall
GöteborgsOperans orkester och ensemble
I ledande roller: Ola Salo, Karin Mårtenson Ghods, Lars Hjertner, Zorka Hunjak, Timo Nieminen, Ingahill Wagelin, Robert Sillberg, Carina Söderman, Julia Carlström, David Lundqvist, Amanda Lindgren, Sami Yousri, Oskar H Olsson, Åsa Fång, Anders Wängdahl, Lina Svahn Larsson och i rollen som Charlie Buckett alternerar Elly Lagerwall, Leo Stadelmann Andréas, Isak Nilsson samt Edith Lyttkens.
Premiär 21/9 2024
Spelas till och med 12/4 2025
Är definitivt ingen auktoritet när det kommer till musikaler. Gröntonade industri-kulten kring föregående säsongs The Wicked hade gått mig förbi. Och jag tillhör inte de som åker till London eller Stockholm för att se uppmärksammade uppsättningar ( såg dock ett antal minnesvärda produktioner i West End på 80-talet). Att Roald Dahls bok från 1964, beskriven som science fiction för barn, gjorts i filmversioner med Gene Wilder respektive Johnny Depp kände jag inte till, inte heller inläsningen av Ernst Hugo Järegård.
Nu med lite distans till ett sanslöst sceniskt fyrverkeri, bejakar jag det bombastiska och rörande äventyr Charlie och chokladfabriken utgör. I vår dystopiska tid kan denna noggrant utformade allålders-musikal rekommenderas som en roande, smart och egendomlig historia berättad i ord och ton, med slagfärdiga repliker och medryckande musik. Budskapet kretsar kring att inte överge sina drömmar. Och handlingen spänner raffinerat över en mängd tidsåldrar, svävar från fattig tillvaro á la Dickens till nuets beroende av skärmar och fenomenet influencers.
Att uppsättningen behållit originalets förnamn, beror på sammansättningen av teamet som turas om i huvudrollen. Som framgår är det två flickor och två pojkar. Under premiären på svensk mark spelas det häpna, godmodiga och av längtan uppfyllda barnet fullkomligt strålande av Edith Lyttkens. Snacka om att göra ett bedårande avtryck!
Omtänksamme Charlie bor påvert i stuga på vischan med sin strävsamma mamma tillsammans med sängliggande mor- och farföräldrar. Varje år på sin födelsedag får han en chokladkaka eftersom konfektyr står högst på önskelistan. Praktiskt då att världens största chokladfabrik ligger i närheten. Efter att fabrikören tvingats stänga och avskeda sina anställda på grund av industrispionage, lyckas denne Willy Wonka starta produktionen på nytt med maskinella uppfinningar. Hysteri utbryter när fem guldbiljetter som lagts i omslagspapper garanterar en rundtur i lokalerna för två familjemedlemmar. Roald Dahl (1916-1990), känd för rysarnoveller och makabra berättelser, leder sin hjälte mot ett lyckligt slut. Komiskt på ett skruvat vis skildras hur förödande det går för övriga extremer som beter sig illa, vilka utan att veta om det tävlat om att utses till arvinge. Absurda intrigen presenterad i några få meningar.
De båda akterna innehåller vardera en drös låtar. I paus blev omdömet att för få av dem fastnar, distinkta kännetecken saknas alltför ofta. Lyckligtvis faller det mesta på plats musikaliskt i andra akten. Då breddas repertoaren och vi får också annat än lättviktiga ingredienser. Utan en imponerande flexibel orkester, duktig dirigent och snitsiga arr hade det inte varit möjligt. I Tuggan och Vidiot, två dunderhits sitter varje fräckt garnerad ton med förförisk precision. Funkigt framsjungna disco-dängor doftar av influenser från Bee Gees, Isaac Hayes, Earth Wind & Fire med flera. Den lilla personalstyrkan, de kortväxt trinda figurer kallade oompa-.lompier väcker inte bara muntert med sin utstyrsel och koreografi. De som finns i dräkterna bildar dessutom kör med ett härligt schwung.
Scenografi, mask- och kostymansvariga har sannerligen strösslat med extra allt En fröjd att ta del av produktionens spektakulärt praktfulla inslag. Fiffiga iscensättningar, bombardemanget av kulörta färger och fartfyllda masscener får med publiken oavsett ålder i den vindlande tokroliga dramatiken. Vi uppmanas att inte sluta hoppas, drömmar kan slå in.
Regissör Mattias Carlsson – mest verksam i Oslo och på Östgötateatern – binder framgångsrikt samman denna hybrid av gränslös saga, musikaliskt prål och civilisationskritik. 2015 hade jag behållning av hans regiarbete i Crazy For You på samma scen. Den viktiga faktorn rätt tempo på en minst sagt händelserikt utsvävande saga infrias också.
Vad som sticker ut allra mest är emellertid manus, vars finurliga tvetydighet tillkom 2013 för West End av den ofantligt produktive skotten David Greig (dramatiker/ teaterdirektör). Bildade åskådare roas av att det å ena sidan refereras till Sartre, Freud och Lady Chatterleys Älskare, å andra sidan till instagram och influencers. Vidare speglas lavinartade ökningen av reality-tv fyndigt, genom att parodieras. Uppseendeväckande hur avarter av vårt hi tech-kommunicerande komiskt tar plats likt en varningsklocka.
Teamet såväl på som bakom scen har genomgående ytterst gedigna cv:s, flera av dem har tidigare haft ledande roller på GöteborgsOperan. Tänker särskilt på Åsa Fång, David Lundqvist, Anders Wängdahl och Timo Nieminen. Fast den som här har den tredje viktigaste rollen är Lars Hjertner (anställd på Operan sedan över tjugo år sedan) som i egenskap av Charlies farfar stapplande kliver ur sängen för att bistå den väluppfostrade grabben med tur i dennes spännande strapatser. Hans ömsinta agerande och vokala insats är minnesvärd.
Fixstjärnan Ola Salo borde förstås ha hamnat betydligt högre upp i min text. The Ark (sett dem på WOW) var på plats premiärkvällen jämte ett antal andra kändisar. Missade honom i Jesus Christ Superstar, men recenserade i uppskattande ordalag Salos utlämnande krogshow på Rondo. Han är musikalens odiskutabla trumfkort, levererar därefter när han väl gör utstuderad entré nedför trappa strax före paus. Regissören har förmodligen funderat länge på exakt hur imposant Willy Wonka i sin dompterande uppenbarelse ska uppföra sig. Rollen framstår som skräddarsydd på motsvarande sätt som A Chorus Line för Richard Wolff. Han får sånger att lyfta och agerar med förväntad självklar pondus, tillför en gycklande extatisk ton jämte en emotionell aspekt.
Finalen kryddas med ett hisnande trick. Och hänförd publik bjuds på inplanerat da capo av Det krävs att du tror för att se. Även om det inte är publikens reaktion som ska recenseras kan det ändå finnas ett värde i att tala om, att responsen vid applådtacket tämligen snabbt övergick i omfattande stående ovationer.