• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Parkteatern och cirkuskompaniet Below Zero samproducerar In Praise of Shadows

1 oktober, 2024 by Redaktionen

Parkteatern inleder ett samarbete med det svenska cirkuskompaniet Below Zero och möjliggör därmed att verket In Praise of Shadows får urpremiär sommaren 2025. Samarbetet är det första storskaliga i sitt slag mellan Parkteatern och en frigrupp och samlar en av de största ensembler parakrobater från Norden någonsin.

Ett pressmeddelande:
Verket In Praise of Shadows är en idé av Below Zero och kommer till scenbild, kostym och musik att inspireras av den nordiska naturen och folkmusikens urkraft. Koreograf för verket är belgiske Thomas Steyaert, som tidigare bland annat arbetat med danskompaniet Ultima Vez. Anna Möller och Mischa Grind komponerar musiken samt medverkar även live på scen.

– Att samarbeta med den fria scenkonsten är just nu viktigare än någonsin. Genom att ta fram det här verket tillsammans med Below Zero förverkligar vi gemensamt ambitionen om en storskalig cirkusproduktion som kan få ett långt liv i såväl Sverige som internationellt, säger Josefin Rosales, konstnärlig ledare för Parkteatern.

Below Zero är ett svenskt cirkuskompani som gör modern och innovativ cirkuskonst. Kompaniet kännetecknas av sin utpräglat skandinaviska stil, sina starka teman och sin sömlösa blandning av akrobatiska trick, stark koreografi och visuellt uttryck.

– Svensk cirkus, liksom kulturen i stort, lider av bristande resurser och stöd för att kunna förverkliga de många briljanta idéer som finns bland de fria aktörerna. Samarbetet mellan Below Zero och Kulturhuset Stadsteatern blir därför ett viktigt steg som stärker utvecklingen av samtida cirkus, säger Axel Ahl, en av de konstnärliga ledarna för Below Zero.

In Praise of Shadows är en samproduktion mellan Parkteatern – Kulturhuset Stadsteatern och Below Zero med urpremiär på Parkteatern sommaren 2025. Mer information och spelschema presenteras i samband med Parkteaterns programsläpp under våren.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

60:e Guldbaggen – firas av Dramaten, Spritmuseum och Cinemateket

1 oktober, 2024 by Redaktionen

13 januari 2025 är det dags för den 60:e Guldbaggegalan. Det kommer att firas extra mycket – inte minst med Guldbaggevinnare genom tiderna. Nomineringarna för filmåret 2024 presenteras tisdagen den 17 december kl 9.00 och själva galan äger rum måndagen den 13 januari. Firandet uppmärksammas av Dramaten, Spritmuseum och Cinemateket med publika programpunkter.

Ett pressmeddelande berättar:
Skål för svensk film! – Guldbaggen 60 år
Spritmuseum
Lördag 30 november kl 15.00-16.45
En dryckesprovning och tidsresa om drycken i filmens värld – från Bröllopsbesvär, Utvandrarna, Ett anständigt liv, Fanny och Alexander, Änglagård till And Then We Danced. Hur har alkoholen speglats i svenska Guldbaggevinnande filmer under 60 år? Tillsammans jagar vi tidsandan genom alkoholglasögonen.
Provningsledare: Nadja Karlsson, Spritmuseum.
Biljetter: Skål för svensk film! – Guldbaggen 60 år

Jag vann! – Vinnarna berättar. Guldbaggen 60 år
Dramaten, Lilla scen
Lördag 11 januari kl 18.00-19.45
Med anledning av firandet av den 60:e Guldbaggegalan bjuder Dramaten & Svenska Filminstitutet in till ett estradsamtal om Guldbaggens betydelse, skådespelaryrket och bryggan mellan scen och film. Möt några Guldbaggevinnare ur Dramatens ensemble: Lena Endre, Jennie Silfverhjelm, Marall Nasiri och Shanti Roney. Andreas T Olsson är kvällens ciceron och samtalsledare.
Biljetter: Jag vann! – Vinnarna berättar. Guldbaggen 60 år

Se de bästa Guldbaggevinnarna på Cinemateket
Filmhuset
18 januari – 1 februari
Vilka av Guldbaggevinnarna i kategorin Bästa film vill du helst återuppleva på stor duk? I början av 2025 firar Cinemateket den 60:e Guldbaggegalan med en jubileumsserie. Den ska rymma en film från varje passerat decennium – men vilka sex blir det? Var med och rösta! Omröstningen pågår fram till den 3:e november.
Rösta här: Guldbaggen 60 år på Cinemateket

Den 25 september 1964 hölls den första Guldbaggegalan i Vinterträdgården på Grand Hôtel. Anledningen till att det är 60:e galan denna gång beror på att man hoppade över ett år och ett annat år övergick från brutet kalenderår till ”vanligt” kalenderår.
Galan kommer att sändas i SVT 1 och SVT Play.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Jag är kvinna – lysande

30 september, 2024 by Ulf Olsson

Jag är kvinna
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 oktober 2024
Regi Michal Englert och Malgorzata Szumowska.
Skådespelare Malgorzata Hajewsk som Aniela, Mateusz Wieclawek som Andrzej, Joanna Kulig som vuxen Iza och Bogmila Bajor som ung Iza.

Aniela som är född i en manskropp har levt halva sitt liv som Andrzej. I filmen får vi följa hur hennes liv gestaltar sig från barndomen till vuxen ålder, från man till kvinna. Och hur hennes liv tar form när hon i vuxen ålder äntligen kan leva som en kvinna.
Filmen handlar alltså om kampen för friheten att tillåtas leva sitt liv utifrån sitt sanna jag och sin sanna identitet. Om kampen för att inte längre tvingas ljuga inför såväl sig själv som inför andra. Den handlar om kampen mot omgivningens fördomar, den kommunistiska statens och den katolska kyrkans maktfullkomlighet samt mot de medicinska sanningssägarna. Men kampen upphör inte när det politiskt sett fria Polen formeras efter kommunismens fall år 1989. Den politiska friheten leder inte till personlig frihet.

I filmens inledning möts vi av vackra sommarbilder från Andrzej konfirmation. Men redan här kan vi ana det som så småningom blir allt tydligare under filmens gång. Andrzejs osäkerhet kring den egna identiteten har funnits där sedan tidig barndom. När han ett antal år senare skall mönstra vägrar han att ta av strumporna som döljer de rödmålade tånaglar. Mönstringspersonalen sliter av honom strumporna och där står han plötsligt barfota och tvingas ta emot allas blickar, allt hån och allt förakt. Osäkerhet kring den egna identiteten och omgivningens reaktioner gör att Andrzej till och med fundera på om han skulle kunna fly både från sig själv allt annat genom självmord.

Men livet vänder när han träffar Iza. De blir djupt förälskad i varandra och det blir bröllop och bröllopsfest. Efter en tid föds dessutom deras son. Ett nytt liv tar sin början och det ser ut som om Andrzej lever ett lyckligt familjeliv. Men långsamt vaknar den kvinna som döljer sig i Andrzej kropp till liv igen. Vem är jag egentligen, finns det andra som är som jag. På biblioteket hittar han artiklar som han kan känna igen sig, det finns andra som är som han. Nu börjar Andrzej experimentera med sitt utseende och med kvinnokläder, exempelvis Izas trosor. Det sker fortfarande i det fördolda men leder ändå till problem i äktenskapet. Iza undra vad som pågår och Andrzej drar sig alltmer undan in i sig själv.
Efter kommunismens fall vänder han sig till en läkare som ordinerar medicin mot för låga testosteronvärden. Men han tar inte medicinen till läkarens förtret. Han vet ju att det inte handlar om låga värden utan att det handlar om vem han är på djupet. Nu träder kvinnan inom honom fram allt tydligare och tar plats i livets olika situationer. Men mitt i allt detta får Andrzej och Iza ett sladdbarn, en flicka. Trots att det är som det är tar Andrzej sin papparoll på fullaste allvar. Men till slut brister det, Izas ögon öppnas plötsligt och livslögnen blir synlig. Nu inser Andrzej att det inte finns någon återvändo, han måste ta stegen fullt ut och släppa fram den kvinna som hela tiden både har slumrat och krånglat i den manliga kroppens fängelse. Jag är inte Andrzej, jag är Aniela – Jag en kvinna.

Men att byta kön i Polen visat sig vara en minst sagt komplicerad och kostsam religiös, juridisk och ekonomisk process. Motståndet, fördomarna och de verbala angreppen har på intet sätt minskat bara för att kommunismen har fallit. Trots att varken han och kanske inte heller Iza vill att de skall skiljas måste de göra det enligt lagen. Annars skulle deras äktenskap förvandlas till ett samkönat äktenskap och det är strängeligen förbjudet i det katolska Polen. Efter medicinska, psykologiska och juridiska tester och bedömningar blir det till slut möjligt att ta steget fullt ut.

Även om Aniela känner sig lättade låter det nya livet inte inrättas sig av sig självt. Men i slutända blir livet bättre på de flesta plan. Äntligen kan Aniela leva sitt liv som den hon är. Relationerna med barnen, föräldrarna, släkten och Iza tar hoppgivande vändningar.
Filmen väcker många frågor. Hur hade Andrejs/Anielas liv gestaltat sig om Aniela tillåtits träda fram redan i unga år? Filmens berättelse är viktig ur enskilda människors och familjers perspektiv men minst lika viktig ur samhälleliga, politiska och religionsperspektiv. Vad är det som gör att stater, samhällen, kyrkor och andra människor aktivt och passivt vägra låta människor leva sina liv som de är fullt ut i frihet? Var kommer all rädsla från och vilka intressen tjänar rädslan. Vad är det som är så farligt att det måste bekämpas med olika former av våld.

De två huvudpersonernas rollprestationer är helt lysande. De visar upp ett stort, varierat och nyanserat känsloregister. Skådespelarna gör en bra film ännu bättre. Filmen ställer frågan: Är ett samhälle där människor får vara sig själva och kärlek får vara kärlek möjligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Fängslande ofokuserat mastodontprojekt sannolikt alltför krävande för mellanstadieelever – Vansinnet på Backa Teater

27 september, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelbye

Av: Hanna Nygren och Helle Rossing

Regi: Helle Rossing

Scenografi och kostym: Marie Moberg

Mask: Josefin Ekerås

Ljus: Isabelle Bella Odenqvist

Ljud: Jesper Lindell

Kompositör: Kristina Issa

Musiker: Emil Blommé, Daniel Ekborg, Hilda Ekstedt (vikarie Sofia Andersson) och Kristina Issa

Medverkande: Adel Darwish, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, Ove Wolf, Kjell Wilhelmsen

Premiär 20/9 2024 på Backa Teater på Lindholmen i Göteborg

Spelas till och med 30/11

Senaste tidens många scenkonstupplevelser har krävt sin tribut. Ibland blir det helt enkelt stopp i det processande som ska leda till en vederhäftig recension. Så var fallet i helgen. Och de intryck vilka fick stryka på foten fram tills nu, härrör från en både maffig och märklig premiär vid lunchtid på Hisingen. På scen befinner sig en stor ensemble på nio skådespelare och ovanför dem huserar en kvartett musiker vilka framför nyskrivna sånger och musik av Kristina Issa.

Inklusive paus pågick premiären av Vansinnet orimligt länge med tanke på vem den vänder sig till. Efter två och ½ timme (inklusive paus) hade trådarna sytts samman till ett slags slut. Fanns förstås en enorm mängd stoff i denna historiska exposé över dels avvikare/ oppositionella som skoningslös maktapparat straffar, dels hur synen på människor med psykisk nedsättning skiftat sedan medeltiden. Centralt för om Hanna Nygren och Helle Rossings pjäs om eleven Elvira och hennes problem ska ses som en framgång, är ju om berättelsen är begriplig, om den når fram. Att ett par av mina kollegor jublar över uppsättningen framstår som väldigt förutsägbart. Saknar egentligen belägg för att uttala mig och man har garanterat haft provpublik under repetitioner. Ställer mig ändå frågande till projektets minst sagt ambitiösa utformning, skulle velat lyssna på eftersamtal hos klasser i mellanstadiet. Min skepsis fick vatten på sin kvarn i helgen. Träffade en musiker vars son hade besökt Backa Teater. Grabben avslöjade frankt att det inte var mycket han fattade.

Pjäsen sattes upp på Stockholms Stadsteater 2020 av samma team vars teman (åtminstone Nygrens) sägs vara bland annat outsiderperspektiv, ofta normbrytande sådant. Här recenserades BOBHUNDMUSIKAL, ett gästspel från Helsingborg med absurdistiskt manus av just 80-talisten Hanna Nygren vars omdöme färgades av att favoriterna Bob Hund lirade live. Att en scenisk text parallellt fungerar på flera nivåer har sällan varit lika slående som i Backa Teaters uppsättning av Vansinnet, även om barnen förmodliga långa stunder blir konfysa inför vad som utspelas.

En till synes olöslig konflikt är den mellan studiero, hänsyn och trygghet kontra självständigt kreativt tänkande när det innefattar koncentrationssvårigheter, riskerar att resultera i kaos. Utagerande Elvira (Emelie Strömberg) har sönder en fantasipryl, en antenn som sägs symbolisera en rymdstation, något hon tagit fram med sin bästis. Pappa och skolpersonal försöker övertyga henne om fördelarna med att få sig tilldelad en resursperson vilket de så klart misslyckas med. I sitt till synes maktlösa motstånd möter hon, uppseendeväckande nog, filosofen och marxisten Michel Foucault (1926-1984), vars idéhistoriska inriktning på sociologi och psykologi tidvis gjorde honom till en guru för vänstern. Porträttlike Ove Wolf excellerar med tonfall och gestik i en tacksamt docerande rolltolkning. Återkommer frekvent till att historien inte kan ändras, endast studeras för att förhoppningsvis kunna ta lärdom.

I skrivande stund ett antal dagar efter premiären funderar jag över budskapet i kombination med vad jag vill kalla fokusförflyttning. Eftersom Backa Teater som erkänd kritiker påpekat är osvikligt lojal med flickan och hennes öde, problematiseras inte våld och stök i skolan, inte heller mobbing, hot och så kallad bötning. Tanken är ändå att Elviras beteende ska utredas för att se om det är något som behöver korrigeras, något som inte stämmer. Ryggsäcken, hennes trygghet i tillvaron, går sönder och en lärare (Ulf Rönnerstrand) blir samtidigt hög på möjligheten att få mandat att verkställa kvarsittning. Ha i minnet att dramatikerna intresserar sig för outsiders, verkar vilja återupprätta negligerade varelsers status. Flickan i fokus som förmodligen lider av någon bokstavsdiagnos, drömmer trots allt om att uppnå normalitet.

Ska poängteras att de första scenerna spelas framför den höga vitfärgade ridån. Skådespelarna befinner sig alldeles intill och bland mitt ibland publiken. Metoden att vara i ögonhöjd med sina betraktare återkommer föga oväntat när den spretande storyn knyts ihop. Scenografin med högt i tak och tre omgivande väggar i vitt vilka fiffigt öppnas av rollfigurer ger ett kalt inneslutande intryck. Ageras ett par gånger från ramperna ovanpå där också musikerna huserar.

Vi guidas således från Medeltiden och framåt med nedslag i förklarande förlopp om maktens behandling av dels avvikare, dels individer vilka inte är kapabla att klara sig själva. På gott och ont lades landets största mentalsjukhus ner efter en reform på 90-talet. Vår och Elviras ciceron är som framgått den berömde filosofen, vars exposé visar hur styrande ägnar sig oftare åt att kuva än att hjälpa. Exemplifieras med häxprocesser, motståndet mot geniet Kopernikus, kyrkans hyckleri samt hur människor som tidigare århundraden etiketterades som ”dårar” eller sinnesslöa behandlats. Mellanstadiets elever kanske är avtrubbade. Annars torde elchocker och fastkedjade varelser utgöra en skrämmande syn.

Ur de många skikten kan åtminstone vuxna identifiera viktiga frågeställningar vilka utgår från frihet i ena vågskålen och förtryck i den andra. Förvisso en alltför schematisk bedömning. Samhällets normer och förväntningar tycks enligt pjäsens författare, oförenliga med medborgares behov av extas och eufori. Med andra ord vägs kravet på anpassning mot lusten att göra uppror. Stackars Elvira vägrar övermannas, ser sig definitivt inte som svag trots sin utsatthet. Vädjar dock till den ivrigt viftande fransmannen (komiskt hur Wolf bryter och använder franska glosor) att han ska kunna ordna att hon blir någon annan. ”Ta mig till en plats där alla tycker om mig!” Och hon är medveten om att hon gjort människor illa.

Musikerna fungerar växelvis som ett tajt eller luftigt band, lättar upp anslaget genom att inte spegla pjäsens substans. Genomgående liras istället klämmiga up tempo-låtar framförda vokalt av låtskrivaren Kristina Issa. Till låtarna adderas omsorgsfullt stämningsförstärkande soundscape, något Issa ska ha särskild kredd för. På slutet släpps loss totalt i orgiastiskt rock and roll-ös.

Hög tid att uttala sig om valda delar av ensemblen. Emelie Strömberg imponerar i huvudrollen, tömmer sig på ett sätt man undrar hur hon orkar. Har gjort det förr och kommer antagligen gör det igen, vilket indikerar att det är en beundransvärd teknik hon tillägnat sig. Ove Wolf förvaltar alldeles ypperligt sin tacksamma roll som han lämpar sig synnerligen väl för. Den i historiska epoker ofta maskerade ensemblen tar sig lustfyllt an fragmentariska roller. Ulf Rönnerstrand får lov att nutidens skolsituation komiskt upprepa sig. Kjell Wilhelmsen levererar trovärdigt dominant beteende i flera upplagor medan Rasmus Lindgren skiftar från famlande pappa till helt andra typer. Adel Darwish med rötter i Syrien bottnar i de roller han har på sin lott, agerar med en större säkerhet och pondus än jag tidigare skådat. Men jag har svårt att slita mig från föreställningen om att merparten av det vindlande tankegodset går över huvudena på den yngsta målgruppen.

Foton Ola kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teater

Filmrecension: Megalopolis – skräckinjagande kreativ röta

27 september, 2024 by Elis Holmström

Megalopolis
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Francis Ford Coppola

Just nu pågår en hektisk medicinsk strid mot att se till att det så kallade Mpox-viruset inte sprids och orsakar ytterligare en global pandemi. Men kanske borde hälsomyndigheter världen över noggrant studera vad som visas på biograferna, för Megalopolis regisserad av legenden Francis Ford Coppola visar sig vara i akut behov av en massiv varningsskylt, likt dem vi finner på cigarettpaket.

Den senaste tiden har Coppola figurerat i diverse bransch- och nöjestidningar av helt fel anledning. Efter en katastrofal visning på Cannes filmfestival, där Megalopolis beskrevs som ett kapital misslyckande, har Coppola anklagats för sexuella trakasserier, något som denne besvarat med en av de mest groteska stämningsansökningarna på år och dagar. I stämningen som berör tidningen Variety påstår det juridiska ombudet för regissören att Coppola är ett kreativt geni och att alla påståenden om opassande beteende är ett resultat av avund.

Denna fadäs är tillräcklig för att häpna, men ingenting kan förbereda tittaren för det som faktiskt väntar på bioduken. Det finns filmer som sannerligen kan ifrågasättas vad gäller att ha alla hästar i stallet, flertalet hyllade regissörer har många gånger om velat ta ut svängarna. Exempel som Michel Gondry, Spike Jonze och David Cronenberg är bara några som tänjt på gränserna men ändå lyckats leverera storartad filmkonst med filmer som Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och Adaptation.

Men då det kommer till Megalopolis är det inte frågan om något genialiskt vansinne, utan ren och skär dårskap. Trots att Coppola påstår sig ha sålt ett par av sina hus för att finansiera åbäket, som har en påstådd prislapp på över 100 miljoner dollar, tycks pengarna ha gått till allt annat än det som kan beskådas på vita duken. Megalopolis liknar en förvuxen julkalender där alltifrån foto till scenografi fullkomligt osar plast och aluminiumfolie. Det finns ett antal amatörteatrar runtom i världen som bjuder på mer rafflande och genomtänkta visuella upplevelser än det som erbjuds här. Fotot dränks i en rad färgfilter som ger obehagliga och tragikomiska associationer med den senaste Matrix filmen Resurrections där estetiken var överdriven, löjlig och fullkomligt frånkopplad de narrativa funktionerna.

Om det rent estetiska är barockt är det ingenting mot filmens manus, skådespel och allmänna berättarteknik. Det har gått en ansenlig tid sedan Coppola senast gjorde film – mer exakt tretton år, och filmens marknadsföring har lagt stor emfas på en storartad comeback. Dock verkar de flesta ha glömt att Coppola från och med millenieskiftet genomgått en total metamorfos och gjort allt i sin makt för att spoliera sitt rykte som en filmskapare av första klass. Att filmer som Youth Without Youth och Tetro inte nämns i historieböckerna är dock förståeligt, framförallt den förstnämnda filmen är av sådan horribel kvalitet att selektiv minnesförlust gällande filmen i fråga har varit det enda sättet att leva ett drägligt liv efteråt.

Med Megalopolis fortsätter denna skräckinjagande kreativa röta. Jag har sett röriga filmer, abstrakta verk och projekt som måste klassas som närmast omöjligt enigmatiska. Megalopolis försöker göra allt i sin makt för att ge ett sammanbitet och intellektuellt intryck. Coppola kastar in allt mellan himmel och gjord som kan tänkas gå hem i en klubb för odrägligt pretentiösa. Vi får patetiska citat från romarriket, dialog som måste vara skriven av Björn Ranelid efter alltför mycket rusdryck, samt en berättarstruktur som är fullkomligt vulgär. Megalopolis saknar det mesta vad gäller kvalitativa inslag, men mest provocerande är att filmen liknar en förvirrad skiss där alla tänkbara idéer forceras in oavsett om de är bra eller inte. Filmen ser snart ut som en monstruös Heffaklump, en motbjudande massa av vansinne som sakta men säkert rör sig mot en intet ont anande publik.

Då man tror att bottnen är nådd hittar Coppola nya och än mer skrämmande sätt att sänka filmen till historiskt låga nivåer. Det skådespel som erbjuds är inget annat än panikartat. Duktiga aktörer som Adam Driver och Dustin Hoffman kämpar mot ett manus som sakta men säkert kväver dem i inkompetens och nonsens. Men Coppola ignorerar det faktum att hela huset står i lågor, istället fortsätter han sin penibla galenskap genom att introducera mer och mer absurda inslag. Vi får drömsekvenser med skandalöst usla specialeffekter som orsakar huvudbry, blodisande orgier i dekadens som önskar vara någotsånär allegoriska men som faller platt genom ren och skär okunnighet samt en vansinnigt usel Jon Voight som stapplande dåre. Dessutom får vi filmvärldens största gycklare i form av Shia La Beouf som ränner runt i en toga som inhandlats i närmaste gränd. Att Coppola finansierat filmen själv efter att ha fått avslag från de ordinarie produktionsbolagen är föga förvånande. Endast individer med ren och skär dödslängtan skulle vara villiga att stoppa in resurser i detta fullkomliga vansinne. Dock leder detta till att Coppola kunnat omge sig med en rad ryggradslösa ja-sägare som saknar modet att påpeka att det som skapas är genuint toxiskt för allmänheten.

Megalopolis må ’’bara’’ var 138 minuter lång men lyckas med den unika uppgiften att få klockorna att backa. Då den femte utläggningen om ’’det sjätte elementets fjärde kausalitet som klonar sig med det undre indikativa för arkitektoniska briljans’’ finns inget annat att göra än att ta beteckning bakom den främre raden av biostolar. Om det funnits en balkong hade jag inte tvekat att kasta mig utför den för att få ett omedelbart stopp på eländet.

Francis Ford Coppola har skapat en filmiskt monster som osar av högmod, arrogans och total inkompetens. Filmens affisch frågar vilken framtid vi vill ha, efter att ha lämnat salongen måste svaret vara; en där Francis Ford Coppola inte gör film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Francis Ford Coppola, Megalopolis

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Sida 191
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in