
Parkteatern inleder ett samarbete med det svenska cirkuskompaniet Below Zero och möjliggör därmed att verket In Praise of Shadows får urpremiär sommaren 2025. Samarbetet är det första storskaliga i sitt slag mellan Parkteatern och en frigrupp och samlar en av de största ensembler parakrobater från Norden någonsin.
Ett pressmeddelande:
Verket In Praise of Shadows är en idé av Below Zero och kommer till scenbild, kostym och musik att inspireras av den nordiska naturen och folkmusikens urkraft. Koreograf för verket är belgiske Thomas Steyaert, som tidigare bland annat arbetat med danskompaniet Ultima Vez. Anna Möller och Mischa Grind komponerar musiken samt medverkar även live på scen.
– Att samarbeta med den fria scenkonsten är just nu viktigare än någonsin. Genom att ta fram det här verket tillsammans med Below Zero förverkligar vi gemensamt ambitionen om en storskalig cirkusproduktion som kan få ett långt liv i såväl Sverige som internationellt, säger Josefin Rosales, konstnärlig ledare för Parkteatern.
Below Zero är ett svenskt cirkuskompani som gör modern och innovativ cirkuskonst. Kompaniet kännetecknas av sin utpräglat skandinaviska stil, sina starka teman och sin sömlösa blandning av akrobatiska trick, stark koreografi och visuellt uttryck.
– Svensk cirkus, liksom kulturen i stort, lider av bristande resurser och stöd för att kunna förverkliga de många briljanta idéer som finns bland de fria aktörerna. Samarbetet mellan Below Zero och Kulturhuset Stadsteatern blir därför ett viktigt steg som stärker utvecklingen av samtida cirkus, säger Axel Ahl, en av de konstnärliga ledarna för Below Zero.
In Praise of Shadows är en samproduktion mellan Parkteatern – Kulturhuset Stadsteatern och Below Zero med urpremiär på Parkteatern sommaren 2025. Mer information och spelschema presenteras i samband med Parkteaterns programsläpp under våren.


I filmens inledning möts vi av vackra sommarbilder från Andrzej konfirmation. Men redan här kan vi ana det som så småningom blir allt tydligare under filmens gång. Andrzejs osäkerhet kring den egna identiteten har funnits där sedan tidig barndom. När han ett antal år senare skall mönstra vägrar han att ta av strumporna som döljer de rödmålade tånaglar. Mönstringspersonalen sliter av honom strumporna och där står han plötsligt barfota och tvingas ta emot allas blickar, allt hån och allt förakt. Osäkerhet kring den egna identiteten och omgivningens reaktioner gör att Andrzej till och med fundera på om han skulle kunna fly både från sig själv allt annat genom självmord.
Men att byta kön i Polen visat sig vara en minst sagt komplicerad och kostsam religiös, juridisk och ekonomisk process. Motståndet, fördomarna och de verbala angreppen har på intet sätt minskat bara för att kommunismen har fallit. Trots att varken han och kanske inte heller Iza vill att de skall skiljas måste de göra det enligt lagen. Annars skulle deras äktenskap förvandlas till ett samkönat äktenskap och det är strängeligen förbjudet i det katolska Polen. Efter medicinska, psykologiska och juridiska tester och bedömningar blir det till slut möjligt att ta steget fullt ut.





Med Megalopolis fortsätter denna skräckinjagande kreativa röta. Jag har sett röriga filmer, abstrakta verk och projekt som måste klassas som närmast omöjligt enigmatiska. Megalopolis försöker göra allt i sin makt för att ge ett sammanbitet och intellektuellt intryck. Coppola kastar in allt mellan himmel och gjord som kan tänkas gå hem i en klubb för odrägligt pretentiösa. Vi får patetiska citat från romarriket, dialog som måste vara skriven av Björn Ranelid efter alltför mycket rusdryck, samt en berättarstruktur som är fullkomligt vulgär. Megalopolis saknar det mesta vad gäller kvalitativa inslag, men mest provocerande är att filmen liknar en förvirrad skiss där alla tänkbara idéer forceras in oavsett om de är bra eller inte. Filmen ser snart ut som en monstruös Heffaklump, en motbjudande massa av vansinne som sakta men säkert rör sig mot en intet ont anande publik.