Cabaret el Perros spelning på Björkö hotell är flyttad från 30 januari 8 maj. Spelningen på Jazzå 28 mars kvarstår.
Scen
Sverigepremiär för filmen om Blur

No Distance Left To Run – filmen om britpopbandet Blur går upp på svenska biografer. Filmen har premiär i Sverige 22 januari och visas på bio exklusivt under två dagar i Stockholm, Göteborg och Malmö.
I filmen spelar Damon Albarn, Graham Coxon, Alex James och Dave Rowntree tillsammans för första gången på nio år. I intima intervjuer återberättar de höjdpunkter och lågvattenmärken ur karriären – från deras gemensamma uppväxt i Colchester, genom de framgångsrika Britpop-åren och bandets gigantiska konserter vid Glastonbury-festivalen och i Hyde Park.
No Distance Left to Run – filmen om Blur – premiärvisas på digital bio under endast två dagar, 22 och 23 januari. Filmen visas exklusivt på Folkets Hus och Parkers biografer RIO, Roy och Spegeln i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Om Blur
Blur – Damon Albarn, Graham Coxon, Alex James och Dave Rowntree – bildades 1989 och släppte sju album, bland annat Parklife, Modern Life is Rubbish, 13 och Think Tank. Bandet vann 4 Brit Awards 1995 och har haft ett stort antal hitsinglar, bland dem två listettor: Country House och Beetlebum. Sommaren 2009 återförenades bandet för ett antal konserter, bland annat vid den stora Glastonbury-festivalen och i Hyde Park.
Kan en extra tidning om dubbelmördaren Ulf Olsson verkligen sälja?
![]()
Att göra mördare till hjältar eller till något som ska kommas ihåg historiskt – det känns osmakligt i överkant.
Bara det är anledning till att jag reagerar över exempelvis Aftonbladets bedömning av att lägga mördarens Ulf Olssons självmord som toppnyhet. Men att de dessutom har prioriterat de anställdas arbetstid till att ta fram en extratidning om Ulf Olsson, som läsare ska betala extra på webben för att få tillgång till: det måste väl vara en dålig affärsidé?
Finns det verkligen så stort allmänintresse att människor betalar extra för att läsa om dubbelmördaren?
Det är förstås en enda lång tragisk händelse. Anhöriga till de mördade mår säkert uselt när de läser om mördaren. Mördaren själv är väl också en enda tragisk historia.
Han publicerade tydligen sitt avskedsbrev i sin blogg.
Ur Aftonbladet:
Klockan fem i morse la han ut sitt avskedsbrev på nätet.
”Det bästa för mig är helt enkelt att bara få dö, än att sitta här som en levande död”, skrev han.
Sedan tog dömde mördaren Ulf Olsson, 58, sitt liv.
Att bloggar och att publicera sig direkt ut på webben är en del i vårt sätt att kommunicera idag, det är väl bara att konstatera faktum, när nu dubbelmördare använder sig av sina bloggar för sina självmordsbrev.
Men finns det verkligen intresse för att köpa en extra tidning om mördaren?
Ladda ner en hel extra tidning om dubbelmördaren Ulf Olsson, lockar AFtonbladet med för att få läsare att köpa PLUS-abbonemang till Aftonbladet på webben.
Här är Ulf Olssons blogg, fast jag tror den är nedstängd redan.
Nattis bloggar om detta och frågar sig:
Fascinerande att han har tillgång till internet och kan blogga. Har alla det i svenska fängelser?
Expressen har undersökt hur det är möjligt att Ulf Olsson kunde ta livet av sig.
Trots en hård övervakning, i princip dygnet runt, kunde Ulf Olsson ta sitt liv inne på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. En klinik som tar han om många extremt självdestruktiva patienter och som har långt utarbetade program för att förhindra självskador.
– Det finns ingen möjlighet att till hundra procent förhindra att någon tar livet av sig, säger Göran Fransson.
Det känns ju inte speciellt övertygade.
Relaterat:
Dagens Nyheter [GP] [Svd] [Sydsvenskan] [Hd] [YA], Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om mord, brott, journalistik, medier, nyhetsbedömning, Ulf Olsson, Aftonbladet
Nomineringarna till Guldbaggen är klara. Läs om dem här!
Eftersom jag gillar film är det alltid spännande att se vem och vilka som nominerats till Guldbaggen.
Guldbaggen är ett anrikt pris och har delats ut sedan 1964. Det året fick Ingmar Bergman priset med Tystnaden och Ingrid Thulin fick priset för bästa kvinnliga roll.
I år är flera kvinnor nominerade. Bland andra Noomi Rapace för sin roll som Lisbeth Salander (Expressen).
Utmärkande för nomineringarna i år är att alla tre filmerna som nominerats till årets film har starka kvinnliga porträtt i huvudrollen. Det säger Helen Lindblad i Dagens Nyheter.
Här kan du läsa mer om de nominerade filmerna
Det är bra med festivaler och prisutdelningar som stödjer film men Svensk Filmindustris distributionsmonopol tar bort en del från det här priset. Smal film har inte stor chans här.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Guldbaggen, filmpris, Svensk Filmindustri, Ingmar Bergman
När dans blir politik – eller den feministiska dansen

Gudrun Schyman äger ju. Hon dansar ju bra. Mycket bra för att vara en person som inte jobbar med musik eller kroppen. Skådespelare och musiker har ju flera gånger visat sig ha talang för dans i programmet Lets Dance.
Före vänsterpartiledaren och numera representanten för Feministiskt Initiativ, Gudrun Schyman, gjorde på fredagskvällen 8 januari debut i dans- och underhållningsprogrammet Lets Dance i TV4.
Det har varit mycket hallå och buzz kring detta före debuten.
En del menar att hon undergräver respekten för politiker när hon ställer upp i ett underhållningsprogram på detta sätt.
Några dagar före programstart spreds rykten i kvällstidningar att Gudrun Schyman inte ställde upp på att dans hur som helst, att hon tog strid mot förlegade könsroller och skulle försöka hitta någon form av feministisk dans eller attityd i dansen.
Det låter rätt spännande. Alltid kul med människor som försöker förändra, påverka och som vill något.
Dessutom: dans är väl något som de flesta människor gillar: att röra sig till musik.
Jag för min del har lite svårt för att anse att en politiker inte får gilla att ha roligt i livet.
Vad är det få för vits med att förändra samhället om det inte är för att vi alla ska få möjlighet till bra liv?
Och ett bra liv kan mycket väl innehålla dans.
När jag nu ändå funderar kring Lets Dance är jag rätt trött på jurymedlemmen Tony Irving. Jag uppfattar som att han i stort sett bara uppskattar danspar som har unga snygga män.
Äldre människor eller medelålders också, blir ofta lite stelare i kroppen vilket syns i rörelserna. Om en medelålders person utvecklas inom dans och gör framsteg med sina mått mätt, tycker jag den personen ska uppmuntras och ha en eloge för det.
Som när Lasse Brandeby var med för några år sedan.
Nu i år har vi snickaren Willy som är rätt stel i kroppen.
De andra i juryn verkar kunna se att det är bra att inte bara unga kroppar dansar.
Men inte Tony Irving.
Willy Björkman var uppenbarligen tittarnas favorit, berättar Aftonbladet. Dags för en ny omgång av folkuppror mot Lets Dance-juryn kanske? Willy fick ju bottenpoäng av juryn, men folket ringde och röstade som galningar.
Precis som det var med Lars Brandeby.
På sätt och vis är det folkliga upproret ett slags politiskt ställningstagande: Släpp dansen fri åt alla.
Låt inte bara unga och vackra människor njuta av att dansa.
För övrigt väntar jag mig en bra insats av Stefan Sauk. Han är en man med kompetens. Han tränade Iaido ett tag, det är konsten att dra ett svärd. Jag vet att han snabbt blev jätteduktig där. Han kommer nog att göra bra ifrån sig i Lets Dance, även om han kanske spelade över den här gången i Chachacha.
Fler artiklar om Lets Dance:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3 och Expressen 4.
Och här kan man se alla danserna igen i TV4Play.
Läs även andra bloggares åsikter om dans, tv, nöje, kulturpolitik, Willy, Gudrun Schyman, Lets Dance
