• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Rapport från urpremiären av Lars Noréns "Om kärlek" på Dramaten

24 januari, 2010 by Rosemari Södergren

omkarlek1
Vad är kärlek? Och vad har kärlek med att bilda familj och skaffa barn att göra? I åldrarna 30-40 har ofta det där med att skaffa barn mycket med ens kärleksrelationer att göra. Lars Norén analyserar dessa frågor i pjäsen ”Om kärlek” som nu haft urpremiär på Dramaten.
Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

– Jag har länge velat göra en pjäs om vad som händer med kärleken i min ålder, när plötsligt kärlek handlar om att bilda, eller att inte bilda, familj. Hur det sätter kärleken på prov. Vill man ha barn med just den personen? Vill man ens leva i tvåsamhet? Vill man överhuvudtaget ha barn? Kan man alls få barn? Hur många barn ska man ha? Hur påverkar småbarnslivet kärleken? Jag blev minst sagt förvånad när Dramaten skickade ”Om kärlek” till mig och det visade sig att Lars Norén skrivit den pjäsen, säger Sara Giese.
Sara Giese har tidigare regisserat bland annat Bitterfittan på Uppsala Stadsteater och Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud för Riksteatern.

På ett sätt handlar föreställningen om två par som träffas på Lanzarote och kvinnan i det ena paret och mannen i det andra blir förälskade och träffas i smyg. Vilket i sin tur påverkar deras förhållande med den de lever tillsammans med. På äkta starkt Norénvis är dialogerna starka och så typiska, hur vi så lätt talar förbi varandra. Hur svårt det är att säga vad man verkligen tänker och känner.

Scenografin är skönt ren och avskalad. Vita kala väggar, till vänster på scen ett litet bord med en ljusstake med tre stearinljus som tillsammans med de enkla stolarna som brukar finnas i frikyrkor ger en sakral känsla, som förstärks av ljudet av kyrkklockor som dånar då och då under föreställningen.

Jag tycker oom det där greppet med att låta en skådespelare – Magnus Roosmann – ha rollen som en betraktare. Han sitter på första raden bland publiken när föreställningen startar och reser sig upp och ser först någon minut ut att vara en förvirrad åskådare, innan han sätter sig på en stol en halvmeter framför första raden och börjar betrakta föreställningen. Han betraktar det som sker på scen, ger ifrån sig en del skratt och andra ljud, går fram och betraktar skådespelarna på närmare håll och endast vid något tillfälle träder han in i handlingen på scenen i dialog eller snarare samtal med någon annan karaktär. Roosmann gör den rollen starkt och oroande, han vänder sig om och låter blicken fara över publiken, som om han letar efter någon där. Magnus Roosmann bloggar förresten, om ett särskilt teaterprojekt som han är med i: Den moderna döden.

Är han en äldre version av en av rollerna? Är han publiken? Är han regissörens ögon? Det spelar ingen roll. Han kan vara det och annat också. Jag gillar det sättet att jobba med teater, att sätta in en roll som förhöjer effekten av att det är teater, att det är illusion och spel. Kanske är hela föreställningen hans tankar och minnen?

De två paren och deras relationer kan förresten lika gärna vara ännu flera pars upplevelser och händelserna kan ha inträffat i annan tidsordning än de visas upp på scen. Det spelar ingen roll, för det handlar ju inte om dem utan om oss alla, alla som någon gång haft någon kärleksrelation och någon gång haft barn eller funderat på att skaffa barn.

Jag läste förresten på Dramatens hemsida att föreställningen spelas vid två tillfällen med barnvakter, det vill säga den målgrupp som kanske den riktar sig mot allra mest: 30-40-åringar kan se föreställningen och ta med barnen, som blir omhändertagna av teaterlek.

Från Dramatens hemsida:

Föräldrar som ska se Om kärlek kan lämna sina barn till rolig teaterlek som leds av barnvana regissörer. Teaterleken är gratis, men måste anmälas vid biljettköp. För barn i åldern 6-9 år.
Teaterleken erbjuds i samband med två föreställningar: 14/2, 20/2 kl. 15 – 18. Föreställning kl 16.

Sara Giese, regissören, har satt ihop en lista över låtar som hon skulle vilja haft med i föreställningen, om det hade gått, berättar Dramatenbloggen:

Det kom ett mail från Sara Giese, regissören till Om kärlek, med en länk till Spotify. Länken går till en lista som enligt Sara innehåller ”Typ alla låtar som man skulle ha velat spela i föreställningen om texten hade tålt det”.
Här är den!

I rollerna Mattias Silvell, Tanja Lorentzon, Christopher Wagelin, Malin Arvidsson, Magnus Roosmann.
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Camilla Thulin
Ljus Magnus Kjellberg
Peruk och mask Nathalie Pujol

Här berättar Dramaten om föreställningen Om kärlek.
Regissören Sara Giese intervjuas inför premiären av Nummer.

Fotograf: Sören Vilks
OMK_press01_mini
OMK_press08_mini
OMK_press11_mini

Intervju i Aftonbladet med Lars Norén om kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, Dramaten, teater, scen, Lars Norén, Magnus Roosmann

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Kärlek, Scen, Teater

Påven vill att prästerna lär sig använda nätet smartare

24 januari, 2010 by Redaktionen

youtube_vaticanen

Katolska kyrkan har redan en Youtubekanal och verkar satsa offensivt inför årets världskommunikationsdag i mars.

Överhuvudet i Vaticanen är inte bara en religiös ledare. Katolska kyrkan har stor politisk makt i många av världens fattigaste länder. Den nuvarande påven (liksom den förra) tillhör Opus Dei, en extremt högerinriktad grupp i kyrkan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Katolska Kyrkan, internet, kommunikation, Opus Dei, Vaticanen

Arkiverad under: Scen Taggad som: internet, Katolska Kyrkan, kommunikation, Opus Dei, Vaticanen

No Distance Left to Run

24 januari, 2010 by Jonatan Södergren

damonalbarnlondon

Dokumentären om Blur kanske inte är världens genom tiderna viktigaste musikfilm men som fan är den klart sevärd. [Läs mer…] om No Distance Left to Run

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Blur, Damon Albarn, No Distance Left to Run

Tre bra filmer på biograferna just nu: "Vägen", "It´s Complicated" och ”Hachiko – en vän för livet”

23 januari, 2010 by Redaktionen

hachiko
Det är en het filmvinter, eller förvår. Den ena intressanta filmen efter den andra släpps upp på biograferna.

Vägen
Vägen är väl den av de senaste premiärerna som tagits emot mest positivt av flesta filmtyckare. Den bygger på Cormac McCarthys roman. Det är en stark berättelse och det är inte bara skådespelarna – Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron – som ger den dess kvalitet, fotot av Javier Aquirresarobe ger mörkt djup och mystik.
Filmen är en av de bästa jag sett på länge och jag håller med
Aftonbladets recension:

Det öde landet är ett trovärdigt landskap där huvudpersonerna rör sig, och de viktiga delarna av boken är kvar oförändrade. Ibland har något våldsamt mjukats upp, det finns lite mer kärlek och återblickar till livet före katastrofen. Men det är Viggo Mortensen och den unge Kodi Smit-McPhee som bär filmen. Man tror på deras relation och dras in i deras rädsla och kärlek, deras lycka när något överraskande gott inträffar. Och smärtan över allt elände de ser när de ständigt rör sig för att hitta något bättre.

Betyg 4 i DN och betyg 4 i SVD.

Hachiko – en vän för livet
Filmen bygger på en sann berättelse. När jag var i Tokyo visade mig mina värdar statyn på hunden Hachiko och berättade dess historia, om hur den troget väntade på sin husse. När husse en dag fick en stroke på jobbet och dog fortsatte hunden att komma för att möta sin husse vid tågstationen, i tio år.
Hunden finns som staty och är en symbol för lojalitet. En viktig egenskap i det japanska samhället, som värderas högt.
Wikipedia berättar om Hachiko:

In 1924, Hachik? was brought to Tokyo by his owner, Hidesabur? Ueno, a professor in the agriculture department at the University of Tokyo. During his owner’s life Hachik? saw him off from the front door and greeted him at the end of the day at the nearby Shibuya Station. The pair continued their daily routine until May 1925, when Professor Ueno did not return on the usual train one evening. The professor had suffered a stroke at the university that day. He died and never returned to the train station where his friend was waiting.
Hachik? was given away after his master’s death, but he routinely escaped, showing up again and again at his old home. Eventually, Hachik? apparently realized that Professor Ueno no longer lived at the house. So he went to look for his master at the train station where he had accompanied him so many times before. Each day, Hachik? waited for Professor Ueno to return. And each day he did not see his friend among the commuters at the station.
The permanent fixture at the train station that was Hachik? attracted the attention of other commuters. Many of the people who frequented the Shibuya train station had seen Hachik? and Professor Ueno together each day. They brought Hachik? treats and food to nourish him during his wait.
This continued for 10 years, with Hachik? appearing only in the evening time, precisely when the train was due at the station.

Nu har amerikanska filmmakare satt tänderna i den här japanska historien. Jag hade föredragit en japansk regissör, det erkänner jag. Det hjälper inte att Richard Gere spelar en huvudroll, det blir amerikanskt snyftigt istället för japanskt värdigt.

Men jag tycker ändå filmen är sevärd. Absolut, och jag lutar mer åt 3+.
DN:s Eva af Geijerstam gav bara betyg 2 – och för min del är det underbetyg. För övrigt förstår jag inte varför de sätter betyg 2 när slutklämmen i den lilla recensionen lyder som följer:

Men räknar man bort en del bristande hundrealism (hundra procent kramgo, noll procent kampvilja) är ”Hachiko – en vän för livet” en både genial och rörande produktplacering för all världens akitasällskap. Föräldrar anbefalles högsta beredskap.

Tyder inte det på att filmen ändå håller en betyg 3-nivå? Som SVD menar:

Filmen lanseras som en känslostark historia, och visst har den snyftarens otvetydiga kvaliteter. Men det allra starkaste intrycket efter filmen var ändå lusten att se det japanska originalet.

Men i brist på det japanska originalet är det inte helt fel att spendera en och en halv timme på den här versionen.

För övrigt: Betyg 3 i Aftonbladet också.

It´s complicated
En förvirrad drama om förvirrade medelklass människor i medelåldern som trasslar in sig i förhållanden, som jag tycker är komplicerat att tycka till om. En slags tantkomedi där Meryl Streep tyvärr får spela en av sina sämre roller. Varför skrivs det så få bra roller för kvinnliga skådespelerskor som fyllt 50?

Men filmen är rätt rolig och Alec Baldwin blir bara bättre och bättre som skådespelare ju äldre och fetare han blir.

MovieZine berättar om filmens intrig:

Tillhör man den här gruppen, frånskilda 40- och 50-talister, så finns det säkert mycket igenkänningsögonblick i ”It’s Complicated”. Men uppenbarligen kan även andra hitta lätt underhållning i filmen.
Jane (Meryl Streep) och Jake (Alec Baldwin) var gifta i nästan 20 år innan han vänstrade och gifte sig med den mycket yngre älskarinnan. Det har nu gått ytterligare 10 år och allt är inte längre lika lyckligt för Jake med den unga frun och styvsonen. Jane å sin sida känner sig ensam nu när den yngsta dottern flyttar hemifrån och dessutom saknar hon närhet och sex.
Omständigheterna placerar Jane och Jake ensamma i samma hotellbar i New York och efter en hel hög med vinglas går det som det går och det hela blir helt enkelt ”komplicerat”.

Filmen har sina poäng.
Rätt hyggligt mottagande av filmkritikerna också:
Betyg 3 i SVD, betyg 3 i Expressen och betyg 2 i DN.

It´s complicated – trailer

The Road – trailer

Hachiko – trailer

Arkiverad under: Scen Taggad som: Filmpremiärer, Scen, trailer

Pygmalion på Dramaten

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

pygmalionpygmalion
Pygmalion – Bernard Shaws pjäs om språkprofessorn Henry Higgins som plockar upp en blomsterflicka från underklassen på gatan och slår vad med en kollega om att han kan utbilda henna i skick och fason och träna hennes språk på tre månader så att hon kan presenteras i de finare salongerna – är en pjäs om klass och kön. Och om hur språket kan hjälpa oss i vår karriär eller vara ett hinder, om språket som klassmarkör. Dramaten har fört in föreställningen i vår tid och låter den utspela sig i London, fast samtidigt med känsla av att det kunde vara i Sverige. Eliza pratar ett språk Alexandra Rapaport skapat själv, en blandning av rosengårdska, zlatanska och rapparen Timbuktu.

Trots att pjäsen framfördes första gången 1913 är den aktuell än idag. Jag tycker det är bra att regissören låtit den utspelas i vår tid. När pjäsers handling är förlagda nästan hundra år tidigare är det lätt att det får en romantisk skimmer över sig och grundproblematiken försvinner och det blir bara något vackert och underhållande roligt.

Det har varit mycket buzz kring Pygmalion före premiären – och i tv-kanalernas morgonsoffor har regissören och en av huvudrollsinnehavarna, Johan Ulveson, suttit och berättat om uppsättningen. Den kanske största stjärnan har inte varit med i alla de sammanhangen veckan före, Alexandra Rapaport som spelar blomsterflickan Eliza hade drabbats av förkylning före genrep och premiär. Som tur var blev hon tillräckligt frisk för att kunna spela.

Visst är Pygmalion underhållande och en komedi med många bra skådespelare. Men något som är allvarligt får gärna förpackas också i det här formatet, tycker jag.

Föreställningen är uppdelad i två akter med paus emellan. Den första är i stort sett berättelsen och sagan om hur professorn träffar Eliza, slår vad med sin kollega överste Pickering och de utbildar Eliza. Den andra akten är mer vad som hände efteråt, när de tre månaderna har gått och Eliza har visats upp i societeten, bländande vacker. Vad händer sedan, när klassresan är gjord? Andra akten berör den frågan, men ställer mer frågorna om detta är presenterar några alternativ till svar.

Dessa två akter är sinseemellan rätt olika. Jag såg genrepet tillsammans med en annan av Kulturbloggens skribenter. Han tyckte andra akten var bättre, att föreställningen tog sig då. Men jag tyckte första akten hade mer flyt. Kanske lite som DN:s teaterskribent Ingegärd Waaranperä skriver i papperstidningen (ännu inte överfört till webbversionen):

Annars blir det efter paus mer problematiskt. Luften går inte ur helt när Eliza vunnit vadet åt Higgins, men det pyser. Efter den storartade höjdpunkten (som vi ser på storbildsskärm) planar föreställningen ut. Den romantiska dragningen mellan Eliza och Higgins som Shaw både vill och inte vill ha med, och som Ulveson och Rapaport trots all får en anings snurr på, överflyglas av den allt gnatigare dialogen. På genrepet kändes andra akten dock inte riktigt färdigrepeterad, så det kan bli bättre.

Jag tänker lite så också. Den dialogen kan sätta sig efter ett par föreställningar.

Men som helhet är det en rolig och vacker uppsättning, bra skådespelare och såväl underklassen som medelklassen och överklassen får sina slängar.

SVD:s recensent skriver:

Dramatens Pygmalion påminner om en talad musikal och rollerna blir alltför endimensionella. Men Alexandra Rapaports förortsmalmöitiska är genial.

Det är sant att karaktärerna inte är analyserade på djupet, men det är formen för den här typen av föreställningar, tycker jag. Det är inte tänkt att vara en Norén-föreställning, till exempel. Så för min del tycker jag det är lite fånigt att efterlysa en typen av rolltolkning.

Expressens Nils Schwartz är ännu mer kritisk än SVD:

Vad hjälper det att Sören Brunes scenografi är lika finurligt genomtänkt som den brukar vara eller att Johan Ulvesons Higgins är precis så ulvesonskt vresknarrig som vi förväntar oss. Gummimadrassen tappar ändå luft.
Margareta Garpe har sagt sig med denna överflyttning av Shaws pjäs till vår tid vilja betona klassaspekten framför köns-aspekten. Men det vi ser är en privatteaterkomedi inhyst på Dramaten, komplett med applådavbrott från publiken.
Varför överföra en pjäs till samtiden, om samtiden aldrig tillåts bli brännande och besvärande?

Fast, som jag sagt: formen för den här typen av föreställning ska vara lite mer flygande och lättsam. Men jag håller med om en detalj i Expressen kritik:

Mats Bergmans pappa Doolittle får lulla in som go gubbe och tala göteborgska. Det är ju rena larvet.

Jag förstår inte varför Elizas pappa ska tala göteborgska.

Om Pygmalion ur Wikipedia:

Pygmalion är en pjäs av Bernard Shaw. Pjäsen uppfördes första gången, på tyska, 1913, och hade premiär på originalspråket engelska 1914. Pjäsen handlar om hur professorn Henry Higgins lär arbetarklassflickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam. Pjäsen filmatiserades 1938, med Leslie Howard och Wendy Hiller i huvudrollerna, och gjordes senare om till en populär musikal, My Fair Lady, som också den filmatiserats.
I den grekiska mytologin var Pygmalion en bildhuggare som förälskade sig i en av sina kvinnostatyer, vilken Afrodite skänkte liv. Motivet återkommer i ett antal pjäser, filmer och berättelser, på senare år exempelvis i Hollywood-filmerna Pretty Woman och She’s All That.

Fotograf Roger Stenberg

PYG_0_mini
PYG_13_mini
PYG_17_mini

PYG_3_mini

PYG_6_mini

Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Dramatens hemsida om Pygmalion.
Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, språk, klass, kön, Dramaten, Pygmalion

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: klass, kön, språk, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1825
  • Sida 1826
  • Sida 1827
  • Sida 1828
  • Sida 1829
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in