• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Woman of The Hour – krypande, olidligt spännande

7 november, 2024 by Rosemari Södergren

DSCF3680.dng

Woman of The Hour
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Anna Kendrick
Medverkande Anna Kendrick, Daniel Zovatto, Kelley Jakle m.fl

En krypande, olidligt spännande thriller som bygger på verkliga händelser. True crime är stort idag, speciellt i tv-serie-formatet. Men den här berättelsen passar bäst i en film. Den hade blivit outhärdligt seg om den delats upp i flera avsnitt.

Rodney Alcala var en psykopatisk seriemördare, som lockade kvinnor genom att utge sig för att vara en fotograf som letade efter modeller. Han var charmig och kunde prata väl. På sä sätt kunde han lura många unga kvinnor och flickor att följa med honom till ödsliga isolerade platser för att de skulle bli fotograferade i rätt ljus.

I filmen får vi följa några situationer där Rodney raggar upp flickor som han mördar och vi får samtidigt följa Cheryl Bradshaw, en ung kvinna som försöker slå sig fram som skådespelerska. Hon går på massor av audition till filmroller men lyckas inte få någon stor roll att slå igenom med. Cheryls manager lyckas få in henne i ett avsnitt av ”The Dating Game”, en matchmakingshow som presenterar tre nya män varje vecka. Cheryl får rollen som singelkvinna som ska välja en av tre män. Hennes manager påpekar för henne att det är viktigt att hon syns i tv, det ska underlätta i hennes sökande av roller som skådespelare. En av de tre män som hon får ställa frågor till och som hon ska välja är just Rodney Alcala. Priset för Cheryl och den hon väljer är att få en resa med fint hotell med all inclusive. Det otäcka är att trots att Rodney Alcala var registrerad som sexualförbrytare och nyligen släppt från fängelse kunde han delta i denna show som en av tre ungkarlar.

Amerikansk polis och rättsväsende skämde ut sig rejält med allt som hade med seriemördaren Rodney Alcala att göra. När han var misstänkt för flera mord och våldtäkter släpptes han mot borgen och kunde mörda minst två till, en ung flicka och en kvinna. Flera olika personer kontaktade polis och anmälde honom men den amerikanska rättvisans kvarnar malde långsamt. Så småningom dömdes han för tre mord men det finns misstankar om att han kan ha mördat 130 människor.

Handlingen utspelas under 1970-talet och kretsar mycket kring film- och fotovärlden. Fotomässigt och miljömässigt har filmen enastående skickligt fångat känslan från 1970-talet och pekar på den dominerande kvinnoförtrycket och det patriarkala systemet, långt innan metoo slog till. Cheryl blir många gånger uppmanad att skicka med foton på sin själv avklädd när hon söker jobb som skådespelare. När hon medverkar i matchmaking-showen låter programledaren henne byta till sexiga kläder som visar mer av hennes kropp.

Berättelsen är så laddad, spänningsmättad, att det knyter sig i magen. Skildringen av tiden och atmosfären inom den amerikanska film- och fotobranschen är mitt i prick. Det känns som att jag är med där och vill gripa in. Ett välgjort och engagerande drama som bygger på verkliga händelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, True Crime

Filmrecension: Det omätbara – en stark dokumentär som jag hoppas når ut vitt och brett

7 november, 2024 by Rosemari Södergren

foto: Stavro Filmproduktion

Det omätbara
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Nils Petter Löfstedt

I rapport från en skurhink satte författaren Maja Ekelöf fingret på det enorma klyftorna i det svenska samhället. Boken kom 1970 och väckte stor uppmärksamhet direkt och satte igång diskussioner. Frågan boken ställer är om varför de som jobbar hårt och sliter och som håller rent i ofta kvinnodominerade arbeten inte ens är värda en tiondel av samma lön som cheferna. Har något ändrats sedan dess? Inte mycket. Under pandemin samlades många på balkonger för att ge applåder åt alla som arbetar inom vården. De som arbetar med att hålla arbetsplatser rena, att vårda sjuka, ta hand om barnen så föräldrar kan jobba. Går det egentligen att värdera och mäta vad det är värt att ta hand om allt de levande? I Det omätbara vänder Nils Petter Löfstedt ömsint kameran mot sina föräldrar och den stora yrkesgrupp som arbetar med att ta hand om andra.
Resultatet är en dokumentär om en just nu omöjlig ekvation.

Nils Petter Löfstedts föräldrar har båda arbetat inom det som kallas ”vård och omsorg”. Den ena har arbetat som förskollärare, den andra som arbetsterapeut inom psykiatrin. När de går i pension bestämmer han sig för att skildra arbetet inom vård och omsorg, att lyfta fram alla de som arbetar där och älskar sitt jobb och är engagerade, trots att de tillhör de mer lågavlönade i samhället.
Det är en imponerande inspelning som pågått under många år. När covid-pandemin slog till fick han inte längre komma in och film på äldreboenden eller förskolor. Då fick han lösa det genom att få personal att filma. En annan stor utmaning har varit att få tillstånd att filma. Alla chefer på alla nivåer och all personal måste godkänna att han kommer in med filmteam. Föräldrar till de barn som ska filmas måste ge godkännande och alla patienter eller brukare och deras anhöriga.

Det är en stark dokumentär. I första delen möter vi flera mycket engagerade människor som jobbar där. Men allteftersom tiden går kommer problem. Vård och omsorg får mindre resurser och barngrupperna blir större och allt färre personal ska ta hand om allt fler behövande. För att inte tala om hemtjänsten som är vidrigt behandlad. Vi får se hur personal inom hemtjänsten kan ha nio minuter på sig för att duscha en behövande. Att ge medmänsklighet, att ha tid att bara prata en stund och inte behöva utföra allt i rask takt – det finns inte med i planeringen. Vad som inte tas upp är att förmodligen får de som sitter på höga chefsposter inom vård och omsorg högre bonus och mer betalt ju mer de kan skära ned på kostnader för personal.

När jag ser hur tjugo småknattar på förskolan får lägga sig på golvet på varsin liten matta som liknade yogamattor för att sova middag blir jag påmind om varför jag och mina vänner valde att ha våra barn på föräldrakooperativ. Då kunde vi välja bort så stora barngrupper och vi kunde prioritera att ha tid för våra barn.

En ung kvinna på en förskola säger i filmen att hon alltid vetat att hon vill jobba med barn. Hon vill vara med och hjälpa dem att bli bra vuxna. Det är fint sagt men jag skulle inte vilja att någon annan än jag och min man är de som står våra barn närmast. Så jag är lite skeptisk till att samhället ska ta över barnens trygghet och barnens väg in i samhället. Och värre har det blivit då resurserna minskat och det blir större barngrupper och färre personal.

I programmet står att filmskaparen Nils Petter Löfstedt skildrar den hopplösa kampen mot samtidens tidmätningar och effektivisering. Det gör han, mycket väl och tydligt. Detta är en stark dokumentär som jag hoppas når ut till många och jag hoppas den kan sätta igång diskussioner kring förutsättningarna för vård och omsorg. Att ha tid för att möta en annan människa ska inte mätas i minuter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Det omätbara, Dokumentär, Filmkritiik, Filmrecension, Nils Petter Löfstedt

Återöppnade Maxim bjuder in till nyskriven dramatik i höst

6 november, 2024 by Redaktionen

Nyskriven dramatik på Maxim i höst, berättar ett pressmeddelande:

Nya Maxim lyser upp Stockholm i höstmörkret 2024 med en rad teaterproduktioner i november och december. Det blir en ny satsning under namnet “Creative Sundays” med läsningar av rykande färska pjäser och medverkande som Ayan Ahmed (“Snabba Cash”), Granit Rushiti (“Jag är Zlatan”) och Anna Sise (“Tunna blå linjen”). Även Riksteatern presenterar nyskrivet på Maxims scen – “Dokumentären” av internationellt erkände Amir Reza Koohestani och “Extas” av prisbelönade dramatikern Malin Axelsson. Och så kommer Sissela Kyle till Stockholms nya kulturhus med “Min föreställning om mamma”, om Gunhild Kyle som var en pionjär med sin forskning om kvinnors villkor och Nordens första professor i kvinnohistoria.

Maxim har gått från att vara en renodlad teaterscen till att nu i och med nyöppnandet förvandlas till ett nytt kulturhus. Teatern kommer dock alltid att ha en given plats i lokalerna på Karlaplan 4.

Ägarkonstellationen på Maxim är unik och består idag av nära 60 delägande kultureldsjälar. Nytillträdd i delägargruppen är skådespelaren Agneta Wallin:

– Jag är här för att försvara den konstnärligt modiga, underhållande och berörande teaterns plats i Stockholm. På Maxim får stockholmarna möta andra delar av landet och andra delar av världen. Teatern behöver röra sig bort från det kända mot det okända, gå mindre på de upplysta huvudgatorna och mer i skogen.

Teater på Maxim i november och december

“Dokumentären” – nyskriven drama i regi av Amir Reza Koohestani
Datum: 13, 14 & 15 november
I denna pjäs bjuder Amir Reza Koohestani in oss att följa en dokumentärinspelning om ett nygift par. Föreställningen spelas på svenska, engelska och persiska samt textas till svenska och engelska i dekoren.

En iransk kvinna och en svensk man, som inte talar varandras språk har mötts utomlands. När en bekant dokumentärfilmsregissör, också iranska, frågar om hon får spela in en dokumentär om deras förhållande går de med på det. Paret, som tidigare upplevt relationen och sina kulturella skillnader som något helt odramatiskt, börjar plötsligt upptäcka saker som skaver och stör.
Rollerna görs av Mahin Sadri, Mårten Andersson och Susan Taslimi, som för en iransk publik är känd som skådespelerskan och regissören som i hemlandet belades med arbetsförbud sedan hon trotsat och kritiserat regimen.

Koohestani slog igenom internationellt med “Dance on Glasses” och har de senaste åren gjort bland annat stor succé med WoyzeckInterrupted på Deutsches Theater Berlin.

“Creative Sundays” – sex nyskrivna pjäser
Datum: 17 & 24 november
I november arrangeras Creative Sundays på Maxim. Det är en ny teaterreading-serie med sex nyskrivna pjäser med POC-skådespelare i samtliga roller. Projektet vill visa både publik och bransch att det finns en mångfald av berättelser som sällan får ta plats på våra scener idag.

Medverkar gör 60 personer sammanlagt, bland andra Ayan Ahmed (Kristallenvinnare, “Snabba Cash”), Granit Rushiti (Guldbaggevinnare, “Jag är Zlatan”), Nurbo Bozan (“Taelgia”), Anna Sise (“Tunna blå linjen”), Alexandra Pascalidou, Bianca Cruzeiro (Guldbaggenvinnare, “Aniara”) och Gloria Tapia (Guldbaggenominerad, “Agnes Cecilia – en sällsam historia”).

– Det finns en hungrig längtan hos publiken efter att se sig själva och sina verkligheter på scen, därför utmanar vi normerna för vilka historier som berättas och av vem, säger producent Sara Zommorodi.

“Sissela Kyle – min föreställning om mamma”
Datum: från 28 november till 12 december
Gunhild Kyle föddes 1921, samma år som Sveriges kvinnor blev myndiga och fick rösträtt. Hennes liv var på många sätt typiskt för en kvinna av sin tid. Flicka under andra världskriget, den första i sin familj att ta studenten på fyrtiotalet, utbildade och gifte sig på femtiotalet, skötte hemmet och heltidsarbetade på sextiotalet och skilde sig på sjuttiotalet. Som många andra kvinnor i Sverige. Men Gunhild var även en pionjär med sin forskning om kvinnors villkor, vilket gjorde henne till Nordens första professor i kvinnohistoria.

– Gunhild Kyle var en briljant, rolig, dyster och rasande arg människa. Jag vill berätta om hennes kamp och gärning, om hennes ångest och glöd. Jag vill berätta om hur det var när hon blev gammal och blind och i behov av hjälp och hur hon förde en kamp för sin värdighet, att fortsätta vara en människa att räkna med ändå till slutet. Det vill jag berätta om, säger Sissela Kyle.

“Extas” – nyskrivet drama av prisbelönade Malin Axelsson
Datum: 2 & 3 december
“Extas” är ett explosivt drama om att vara människa i längtan efter mening, frihet – och extas. För text och regi står den prisbelönade dramatikern och regissören Malin Axelsson och i huvudrollen ser vi Pascalle Arias Basualto.

Pjäsen handlar om Elin som försöker rädda sin kompis ur en sexsekt, men istället dras in själv i den. Det ska komma att utvecklas till en mardröm, som förändrar hennes liv för alltid.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Maxim

Fysiskt inriktad sällsam monolog fordrar ställningstaganden – Anonym Messias hos Panjál Scenstudio

4 november, 2024 by Mats Hallberg

Koncept & idé: David Sperling Bolander

Regi och koreografi: Aloun Marchal

Produktion och kostym: Anna Sefve

På scen: David Sperling Bolander

Premiär 26/10 2024 i Panjál Scenstudio vid Sockerbruket (Klippan) i Göteborg

Spelas till och med 10/11

David Sperling Bolander är i lika hög utsträckning musiker som skådespelare och teatermakare. När jag frågar honom efter föreställningen 1/11 om hur han titulerar sig, menar han att utbildningen inom musikaliska fältet är mer omfattande. Och redan på 90-talet ingick han i Urban Turban som jag har cd med och sett på Musikens Hus. Då ska man veta att denne kulturarbetare jag sett ett antal gånger hos exempelvis Teater Trixter, förutom att ha genomfört konstnärligt kandidatprogram i musik med individuell inriktning är utbildad i fysisk teater vid Larssons Teaterakademi. Färdigheterna har kombinerats genom att ha varit med om att driva en musik- och teaterateljé på Konstepidemin. Sedan 2017 har liknande verksamhet fått utökad form i hans regi i Klippan. Estetiskt byggs vidare på en grotowskiinspirerad tradition som fick fäste i Göteborg genom ovan nämnda akademi. Den lanseras med devisen: Scenkonst med konstnärligt mod.

Producenten beskriver monologen som ”en ömsint och väldigt personlig berättelse” om effekterna av en psykos, efter en operation på grund av hjärntumör i pannloben. En definition lätt att instämma i även om den undviker att avslöja det inkluderande tilltalet, vars upplägg mer eller mindre kräver att publiken reflekterar över sig själva i frågeställningar man ytterst sällan konfronteras med. Monologens disposition med en kommunicerande slutfas innebär att stipulerar längd (50 min) kan variera något. Anonym Messias har underrubriken frälsare eller psykotisk?

obs foton hämtade från fb-sida för Panjál Scenstudio

Psykosen inträffade för fjorton år sedan får vi veta och varade under tre veckor. Monologen är en gestaltning av ett tillstånd utan sömn, där den drabbade befinner sig i två olika verkligheter och konsekvenserna därav. Som synes sitter både aktör och publik i en cirkel, vilket indikerar att vi inte bara kommer dela en upplevelse utan kanske därtill deltaga i tankeväckande övningar. Blir därför inte förvånad när så sker, fast man ett tag får sväva i ovisshet om hur interaktion kommer ske. Smart att kittla med denna hint. Vad förväntas av oss betraktare?

Har inga anteckningar och det har gått några dagar sedan jag såg monologen som jag i ett skede trodde att jag inte skulle hinna fram till på grund av missad buss, flera byten och dålig planering från min sida. Hur som helst välkomnas vi av vår värd. Han inleder med ett imponerande balansnummer i ringens mittpunkt. Tippar på att det rör sig om tai-chi. Vi upplyses om att två uppdrag från Gud föll på hans lott under psykosen, två fullkomligt omöjliga uppdrag passande för någon med grandios personlighetsstörning, att beteckna som total motsats till överkomliga uppgifter. David avslöjar endast i glimtar det kaos han måtte han genomlevt. Vid åsynen av sköterska som skulle ge honom narkos ser han sin förestående död och kunde läskigt nog, relatera till den fasansfullt målmedvetna ondskan manifesterad i terrorattentatet i Norge 2011. Makaber dikt om en död hund i koppel deklameras.

Musikinslag förekommer sparsamt. Dock, för att frammana önskad rytm nyttjas finurligt lämpliga hjälpmedel. Det är emellertid de sista två delarna som definitivt stannat kvar i ens medvetande. Inte minst med tanke på David Sperling Bolanders rondör är det en beundransvärd prestation han utför i ett längre inslag. En fantastisk kreativitet och vighet uppvisas när det demonstreras vad man kan göra med den långa gardin som knutits fast. Han överskrider fantasifullt vad en trapetskonstnär är i stånd till. Detta fenomenala performance utförs samtidigt som essensen av ett tal från forna ärkebiskopen K G Hammar återges. Föreläsningen ger en resonansbotten till enligt honom möjlig relation med Gud i ett sekulariserat och extremt individuellt land som Sverige.

Förmedlade fängslande tankegångar övergår fyndigt till den redan antydda finalen. Genom handuppräckningar och valfria vittnesmål bidrar publiken gemensamt till att reflektera över ting man nästan aldrig blivit utfrågad om. Handlade till exempel om liv efter döden, huruvida man känt sig övergiven samt ansett sig ha fått eller gett sig själv ett uppdrag. Några hågade delgav motiveringar. Detta inkluderande moment i kombination med vad som föregick, väckte en ohejdbar lust att hänga kvar på eftersits för att på ett opretentiöst sätt lyssna till andras synpunkter. Och bidra med egna tankar på frågeställningar vi associerar med empatiska psykologer och terapeuter. Detta var sannerligen en minnesvärd monolog som sannolikt får igång stimulerande processer hos samtliga som skaffar biljett.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: The Silent Hour – grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november

3 november, 2024 by Elis Holmström

The Silent Hour
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Brad Anderson

Det är nästintill otroligt hur regissören Brad Anderson lyckats fördärva sitt renommé totalt sedan den otroligt sluga och suggestiva The Machinist, en film som kändes som en blandning mellan Christopher Nolans Memento och David Lynch Blue Velvet.
The Machinist var lysande och bjöd på en oerhört snillrik vändning, den borde tagit Brad Anderson till en betydligt mer förnäm position än den han befinner sig i nu. För vad som följt efter denna triumf har varit filmer av så pass låg kvalitet att man kan fråga sig om Andersons förmåga blivit kidnappad och hållen som gisslan på obestämd plats. För inget kan förklara kolossala kalkoner som den vedervärdiga Transsiberian eller andra minimala projekt så obetydliga att ingen kan minnas dem.

The Silent Hour är en otäck påminnelse om hur skev och förstörd Anderson numera är som regissör, det mest uppseendeväckande är istället det faktum att filmen tilldelats en privilegierad biodistribution, något som framstår närmast löjeväckande med tanke på vad som har fått se sig delegerat till valfri streamingtjänst. För någonstans där, bredvid de hemska dussinfilmer som har Adam Sandler i huvudrollen eller tonvis av likbleka europeiska produktioner har The Silent Hour ett perfekt hem.

Om filmvärlden hade ett veritabelt pulvermos vore The Silent Hour den perfekta representanten. Det vi får är smaklöst, torftigt och totalt oinspirerat. Anderson eller någon av de medverkande kan inte ens bemöda sig med att krydda sörjan med någon som helst inspiration eller entusiasm. Tanken är – någonstans, att skapa en tät thriller där en mycket simpel premiss är tänkt att maximera spänningshalten. Men detta kapsejsar likt skeppet Vasa eftersom hela filmen bygger på en penibel gimmick där Joel Kinnaman – genom uselt skådespel, låtsas vara drabbad av en mycket allvarlig hörselskada. Premissen att frånta huvudpersonen i en thriller/actionfilm hörseln må låta som en god grund för att få igång adrenalinet, men då genomförandet är av bedrövlig sort blir det endast krystat.

Inte förbättras situationen av att Brad Anderson helt förlorat förmågan att skapa spänning eller potenta överraskningsmoment. Viljan att chockera med oväntade vändningar faller lika platt som då Edward Blom ställde upp i Melodifestivalen, detta eftersom allt telegraferas cirka tjugo minuter innan det inträffar. Alla skeenden är så pass uppenbara och glasklara att man kan fråga sig om Anderson haft utgångspunkten att alla biobesökare aldrig sett en film i hela sitt liv.

Då ingenting ger resultat verkar allt och alla ge upp, då får publiken istället smaka på en infantil final med ett patos som borde förses med en kariesvarning. The Silent Hour är definitionen av grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in