• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Bäst i världen – rolig dokumentär om några goa gubbar

25 september, 2026 by Rosemari Södergren

Man på drift

Bäst i världen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Hampus Ekström, Jonatan Svensson

En rolig dokumentär om några som på västkusten kallas: goa gubbar. I centrum står Göran ”Kotten” Karlsson från Trollhättan som arbetade som asfaltsläggare. Ett yrke som vi sällan får se något om i filmer. Han tvingas gå i pension, vilket han inte gör med någon glädje. Men så kommer han tillsammans med sin vän Tomas och sin son Filip på att de ska tävla i VM i makrillmete. Ja det arrangeras varje år ett världsmästerskap i att fiska makrill i Fjällbacka.

Vi får följa deras förberedelser inför VM under nästan ett år. Kotten och hans vänner och hans son är personligheter som det sällan berättas om i filmer. Ofta känner jag som tittare att jag är med där, jag sitter nära dem och hör och ser dem. De är naturliga, fast de faktiskt agerar framför kameran hela tiden är det som om det inte är någon kamera där. De flesta människor som inte är vana att bli inspelade blir lite stelare framför kameran. Det känns som att vara där och jag känner nästan saltet från havet som kommer med vindarna.

Ett pressmeddelande berättar om filmens spännande bakgrund:
Den började som ett mindre dokumentärfilms-projekt som tog ännu mer fart efter ett möte med Fredrik Wikingsson, som uppmuntrade filmskaparna att utveckla projektet till en långfilm. Samtidigt blev klipp med huvudkaraktären Göran ”Kotten” Karlsson virala och har tillsammans samlat över fyra miljoner visningar i sociala medier. Det ledde bland annat till att Mauri ”Mustige Mauri” Hermundsson bjöd in Göran till avsnittet – Har hittat Sveriges märkligaste skratt -. Intresset märktes även inför premiären, då de första 450 biljetterna till galavisningen i Trollhättan sålde slut på sju minuter.

Första halvan engagerade mig mest och tiden bara flög iväg. Men under andra halvan hade jag gärna sett lite mer om deras övriga liv och inte bara när de hängde med varandra. Jag blev nyfiken på deras familjer och annat. Hur lever de när de inte pratar fiske och hur bor de? Har de alltid fiskat? Jag saknar också fakta kring fisket. Finns det fortfarande lika mycket makrill som förr? Har makrillarna inte minskat som torsk gjort? Hur mycket makrill fiskas varje år? Och jag hade gärna sett mer från arbetet som asfaltsläggare, ett yrke som vi får se alltför sällan i film och tv. Kotten säger att han älskade sitt jobb. Jag hade gärna sett mer från det jobbet. Vi har väl alla sett har delas av vägar varit avstängda för att asfalt ska förbättras. Men vilka är dessa asfaltsläggare?

Filmen hade fått ännu högre betyg om andra halvan fördjupat skildringen av dem. Om filmskaparen hade vågat lita på oss tittare. Vi vet att gubbarna gillar att dra vitsar och gärna om underlivet och vi vet att Kotten har en skratt som ingen annan och vi vet att gubbarna använder svordomar i nästan varannan mening. Det är inget fel i något av det men det tar för stor plats i helheten. Det finns ett talesätt som säger att om en person svär två eller tre gånger i början av en teaterföreställning eller något annat så kommer publiken att minnas det som att den personen svär hela tiden, fast han eller hon bara svor några gånger i början. När det visas i början behöver det inte upprepas och dras ut på. Istället kunde en del tid används till annat som jag som tittare blir nyfiken på och skulle vilja se mer av.

Men det är en underbar dokumentär om några goa gubbar som sticker ut i mängden av allt som visas på film. Fast jag vägrar att tro att de tillbringar 95 procent av sin tid enbart med gubbar: det finns kvinnor som metar makrill också. Så om det blir någon uppföljare: låt oss se några tjejer eller tanter som metar också. Ett stort plus har filmen för att den har några oväntade vändningar också. Blir de världsmästare eller inte? Ja du får se filmen. Jag tänker inte servera någon spoiler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Heart of the Beast – en film för alla hundälskare

25 september, 2026 by Rosemari Södergren

Första blatten på månen

Heart of the Beast
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi David Ayer

En stark och berörande hyllning till människans bästa vän, hunden. En film för alla som älskar hundar.

Brad Pitt spelar James Belmont som är en pensionerad militär som gett sig av ut i vildmarken i Alaska tillsammans med sin bästa vän, hunden Odin, som också gått i pension från militärtjänst. Filmen är en tribut till de tusentals hundar som används av amerikansk militär. Odin är en krigshjälte som har gjort imponerande insatser när han deltog i krigstillstånd. Dino har bland annat fått en benprotes då han förlorade ett ben i sin militärtjänst.

Både James och hans hund har jobbiga minnen efter det de upplevt inom det militära. Odin har mardrömmar ibland om det han upplevt.

James Belmont tycks ha en väl tilltagen pension. Han flyger tillsammans med Odin i en helikopter. Han har en rejäl utrustning med sig med tält och mat och vapen.

Det börjar mjukt och mysigt. Det märks att James och Odin har en fin relation och verkligen är vänner och djupt fästa vid varandra. Alaskas vildmark verkar vara stor och vacker men ödslig. De möter inte många men de är nöjda, de har varandra. Men så kommer ett ruggigt oväder när de är på väg i helikoptern till en ny plats och de måste ta sig genom vildmarken till fots. Det blir en utmanande vandring för de två.

En man och en hund och vildmarken. Det räcker för att berätta något som är både spännande, fascinerande, fängslande och känns långt in i hjärteroten. Naturens krafter är starka och där finns mycket som kräver mycket att möta.

Imponerande hur en vandring genom vildmark och natur kan berätta så mycket och vara minst lika spännande som biljakter i en storstad.

Jag tror att Sveriges många hundälskare har en given film att se på bio i höst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brad Pitt, Filmkrtiik, Filmrecension, Hundälskare, Människans bästa vän

Teaterkritik: Avgrunden – svårt att lämna föreställningen oberörd

25 september, 2026 by Ulf Olsson

Avgrunden

Avgrunden
Författare Davide Enia
Översättning från italienska Peter Cottino
Regi Johannes Schmid
Musik och ljud Rikard Borggård
Scenografi Alexander Marek
Kostym Annika Bromberg
Ljusdesign Emil Olsson
Skådespelare Daniel Goldmann
Spelas från 23 september till 4 oktober 2026 på Teater Giljotin, Stockholm

Avgrunden är en intensiv självbiografisk och monologisk pjäs av författaren Davide Enias, en pjäs som han dessutom som skådespelare har spelat vid ett stort antal tillfällen. Pjäsen handlar om möten mellan författaren, på scenen skådespelaren Daniel Goldman, och ett stort antal båtflyktingar som försöker fly till den italienska ön Lampedusa. Ön som ligger mellan Sicilien och Nordafrika (Tunisien) har en befolkning på cirka 7000 invånare och en yta på cirka 20 kvadratkilometer. Den har under lång tid varit den främst landstigningsplatsen för människor som i mer eller mindre osäkra båtar försöker ta sig från Nordafrika till Europa. Det är en livsfarlig resa eftersom många av båtarna förliser vilket innebär att ett stort antal människor drunknar i det ofta stormiga havet med sina höga vågor. Vid ett tillfälle, under september månad 2023, kom 7000 flyktingar till ön under loppet av 2 dagar. Det var mer än vad ön mäktade med på en gång.

Pjäsen handlar om att författaren reser till Lampedusa för att skapa sig en bild av vad som pågår och för att i ord försöka beskriva sina erfarenheter och upplevelser. I fokus är författarens möten med boende, räddningsarbetare och vårdpersonal men också författarens möte med sig själv, de egna reaktionerna och upplevelserna. Ett betydelsefullt möte är med en räddningsdykare som beskriver de fruktansvärda förhållanden som drabbar båtflyktingarna och de i det närmaste omöjliga situationer och svåra moraliska överväganden som räddningsarbetarna ställs inför när det tvingas välja mellan vilka de ska rädda och vilka de därmed måste överge. Beslut som avgör vilka som ska få leva och vilka som slukas av havet. Även om båtflyktingarnas fruktansvärda situation hela tiden är närvarande är pjäsens fokus författarens och räddningsarbetarnas upplevelser av det som händer, alltså inte båtflyktingarnas upplevelser. Det är en styrka i pjäsen. Båtflyktingarnas upplevelser och berättelse kan enbart skildras av dem själva, inte av en författare på tillfälligt besök.

Alla möten med människor och med egna upplevelser vävs samman med och får betydelse för författarens privata och sociala liv. När han vid ett tillfälle inte orkar med allt elände ägnar han tre dagar åt att koka apelsinmarmelad på de 40 kilo apelsiner som han har fått av sin mamma. Eftersom han har bjudit med sin fåordiga pappa till Lampedusa så leder de gemensamma upplevelserna till att de närmar sig varandra på ett helt nytt sätt. Vidare bidrar telefonsamtalen med den döende farbror till en fördjupad förståelse för vad de dödliga landstigningarna kring Europas kuster betyder för förtvivlade människor och familjer. De som ger sig ut på livsfarliga resor med förhoppningen att kunna skapa sig och sina familjer ett nytt och värdigare liv i Europa.

Pjäsens författare Davide Enia har skapat ett betydelsefullt, påträngande och perspektivförskjutande verk om den fasansfulla verklighet som han konfronteras med på Lampedusa. Daniel Goldmanns rollprestation är lysande i sin närvaro, intensitet och nyanserade känslorepertoar. Det gör att man som åskådare tvingas förhålla sig till de egna föreställningarna om en ständigt pågående europeisk och global politisk problematik. Det är svårt att lämna föreställningen oberörd. En visserligen naiv, men ändå tanke, att alla borde se ligger nära till hands.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Spår på Playhouse Teater – imponerande och tankeväckande

24 september, 2026 by Rosemari Södergren

Spår på Playhouse Teater
Ester Claesson, Oliver Hagenfeldt-Eek och Lina Young Forsberg i Spår av Jordan Harrison på Playhouse Teater Foto: Viktor Kjellberg

Spår
Titel En rundtur genom den permanenta utställningen i muséet för sentida spår av mänskligheten eller SPÅR (The Antiquities)
Av Jordan Harrison
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Adam Greenfield
Scenografi Pia Wiik
Kostym: Maria Felldin
Ljus Kevin Wyn Jones
Komposition & ljud Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Ester Claesson, Lina Young Forsberg, Nancy Ofori, Pierina Rizzo, Björn Lönner, Linus Nilsson, Måns Clausen, Robert Hannouch samt Henry Dymmel/Oliver Hagenfeldt Eek
Premiär 23 september 2026 kl 19.00, Playhouse Teater, Stockholm

En imponerande och tankeväckande vandring i vad det är att vara människa och vart mänskligheten kan vara på väg. Spår är den hittills största uppsättningen för den Stockholmsbaserade Playhouse Teater som gör en viktig insats för svensk teater genom att översätta och sätta upp ny dramatik från Broadway. Nio skådespelare spelar närmare femtio roller och för regin står Adam Greenfield för, Tony-belönad konstnärlig ledare för Playwrights Horizons i New York, USA:s ledande scen för nyskriven dramatik.

Vad var människorna för varelser? Icke-mänskliga varelser, kanske AI? – är nyfikna på vad människor var. Vi bjuds in på en rundtur i museet som har samlat olika saker efter människor. Genom att betrakta dessa föremål försöker dessa icke-mänskliga varelser förstå hur människor fungerade.

Vi får följa olika kortare scener från 1800-talet då Mary Shelleys roman Frankenstein publicerades och förs genom tid till några hundra år i vår framtid och sedan följer vi spåret tillbaka till Mary Shelley. Vi får se en farfar lära sig att läsa in ett meddelande på sin mobiltelefon, vi får se en man som dör i AIDS men som först skapat en robot som verkar ha förmåga att tänka eller dra slutsatser. Vi får se en familj nyfiken samlas kring sin ny-inköpta dator, ett sådant där stort schabrak som de såg ut de första året inom Mac och laptop tog över allt mer. Scenerna får oss betraktare att hitta våra egna minnen kring dessa föremål. På det sättet får föreställningen ett extra djup. Vi upplever inte bara händelserna som framställs på scen, i vårt inre spelas känslor och tankar kring våra egna minnen upp. Skickligt berättat och skickligt framställt.

Vandringen genom tiden visar oss olika små saker från det mänskliga livet: kärlek, känslor, gräl, död, sorg, sex, gråt, svek och förhoppningar och stunder då vi kan bara vara och leva i nuet.
skärvor av mänskligt liv inför publikens ögon – hoppet, kärleken, den sårade känslan, den

Jordan Harrison som skrivit manus är en uppmärksammad amerikansk dramatiker och manusförfattare. Spår är hans uppföljare till Prima Liv (Marjorie Prime), som var finalist till Pulitzerpriset och nyligen sattes upp på Broadway. Spår hade urpremiär på Playwrights Horizons i New York våren 2025.

Regissören säger:
-Det jag uppskattar med Harrisons pjäs är att den inte pekar finger åt teknologi – den vänder istället blicken mot oss själva, lockar fram det mänskliga i oss och frågar: är mänskligheten på väg att gå förlorad, eller är vi på väg att förlora vår mänsklighet?

Uppsättningen har både djup och värme har en fin blandning av komedi och allvar. Det är en förställning på omkring en timme och 45 minuter som går oerhört fort. Tiden bara flyger iväg med alla dessa duktiga skådespelare på scen som växlar mellan så många olika karaktärer. Imponerande, tankeväckande, underhållande men med ett seriöst förhållningssätt utan att ta bort hopp och utan att peka finger. En föreställning som får oss att fundera på vad det är som gör oss till människor och den väcker tankar och minnen och reflektioner kring vart vi är på väg. En perfekt föreställning att se tillsammans med någon eller några och prata om efteråt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Playhouse Teater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Pressure

24 september, 2026 by Elis Holmström

Pressure

Pressure
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Anthony Maras

Andra världskriget på film borde inte kunna göra tittaren blasé, än mindre oberörd. Framförallt i ett modernt samhälle, där de krafter som ledde världen in i en konflikt som höll på att leda mänskligheten till fördärv, tycks vara på frammarsch ännu gång runtom i världen. Antalet filmer som behandlar de mest välkända momenten är för många för att kunna listas. Då perioden är överexponerad krävs det därför specifika infallsvinklar för att bidra med något nytt. Pressure tar sig förvisso an D-dagen men gör det genom att utforska det kanske mest obskyra – men för den delen inte irrelevanta, man kan föreställa sig, nämligen vädret.

Bara för att en premiss låter aningen banal då den beskrivs betyder det inte att filmen blir lidande. Vi har genom åren sett absurt simpla koncept bli till filmmagi. Vem hade till exempel kunnat föreställa sig att lite kodning och affärsintriger i The Social Network skulle kunna leverera en av filmhistoriens mest otroliga filmupplevelser?

Pressure lyckas dock aldrig ta publiken till några svindlade höjder, samtidigt undviks också total irrelevans genom ett par stabila skådespelare. Detta är den sortens film som inte gör några nämnvärda fel men som inte heller förmår sig att någonsin lyfta. Trots starka skådespelare som Andrew Scott, Kerry Condon och Damian Lewis kan regissören Anthony Maras aldrig nyttja sina aktörer för att skapa olidlig spänning eller oemotståndlig kammardramatik. Om något så saknas spänning, en mer exakt och inspirerad regissör hade kunnat göra de metrologiska diskussionerna till en gastkramande thriller men det blir mest en uppvisning i Scotts förmåga att hantera svåra ord samt hans stabila skotska accent. Filmen liknar också filmad teater med ett ytterst ordinärt – för att inte säga trist, utseende där inget av det som visas visuellt är vidare trovärdigt. Allting känns som ett kurerat diorama på ett museum där allting har ställts iordning, polerats och justerats för en proper men också helt livlös presentation.

Denna något olustiga känsla lever sig kvar genom hela filmen, även om samtliga insatser är stabila och klanderfria är de inte heller majestätiska eller vidare minnesvärda, trots de superba skådespelarna som finns tillhands.

Bara det faktum att Andrew Scott skapar ett intresse för sin krassa, kalla och långtifrån sympatiska meteorolog tyder på att det finns så mycket mer att utvinna än vad som faktiskt görs. Maras lyckas dock hålla det hela någorlunda kapabelt, genom ensemblen och en duglig final som inkluderar några acceptabla stridsscener skapas en film som kan stämplas som godkänd. Att undvika låg- och högtryck kan vara önskvärt vad gäller vädret, men att en film placerar sig i denna mittposition är inte något önskat slutresultat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in