• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Från premiär på "Hur långt når Alfons?" – på Boulevardteatern

4 december, 2010 by Rosemari Södergren


Flattr this

Vad är en människa? Hur mycket påverkar vi vår omvärld och människor vi möter?
Alfons pappa håller på att baka en kaka och ropar: ”Är du där Alfons?”
Det sätter igång funderingarna hos Alfons.
Det han andas ut, den luften och de dofter som kan följa med andedräkten när han ätit ett äpple, är det Alfons också?
Om han spottar och det gör marken mjukare, till glädje för något småkryp, är det Alfons?
Blåtiran han gav kompisen när de blev osams och slogs, är det också en del av Alfons?
När vi finns i andras minnen, är det vi?

Boulevardteatern hade premiär två gånger på lördagen den 4 december för ”Hur långt når Alfons?” – som regisserats av Ika Nord.
Föreställningen rekommenderas från fyra år. Det vimlade av barn på Boulevardteatern och själv hade jag med mig en åttaåring. Det var första gången han varit på teater och han tyckte den var bra.

Att ställa existentiella frågor i en föreställning för ganska små barn, det fungerar alldeles utmärkt. Att föreställningen går i land med det beror nog både på skådespelarna och att pjäsens regissör har bra koll på att kommunicera med mer än ord. Regissören Ika Nord är bland annat känd för att hon spelade katten Findus i Tomtemaskinen. Hon jobbar också som skådespelare, mimartist och clown. Med rörelser kan en skådespelare berätta mycket och både mim och clowneri var med.

Det är kul med Alfonsböckerna eftersom det alltid är pappan som är med och tar hand om Alfons. Att det inte alltid måste vara kvinnogöra att ta hand om barnen.
Föreställningen har behållit samma ärliga och mjuka sätt att berätta något på som böckerna har.
Pappan är så där lugn som han är och när han blir intrasslad snören inser han att det är bra att Alfons lärt sig knyta.
Det är kul att det bara är män som bakar och gör hushållsgörat i föreställningen.

Lite fakta om Ika Nord från Wikipedia:

Ika Nord arbetar och framträder som artist inom många olika områden – med Halmstads Teater-ensemble har hon gjort Puck i En midsommarnattsdröm, Olivia i Trettondagsafton och Claire i Jungfruleken, hon har framträtt i roller i Barcelona, Paris och Amsterdam, spelat gatuteater i ett flertal europeiska städer, undervisat på till exempel Rigas Nationalteater, Dockteatern Långa näsan vid Stockholms stadsteater, École Nationale de l’Art du Mime i Paris och Helsingborgs kulturgymnasium.

Som regissör och koreograf har Nord arbetat för bland annat SVT kanal 1 Drama och Berns Salonger, och exempel på helt egna produktioner är ”Every man and every woman is a star”, ”Teaterkalas med Ika och Åke” och ”Apan”. Hon har samarbetat med bland annat Göteborgssymfonikerna och Musik i Väst i olika musikföreställningar. 1993 fick hon svenska teaterkritikernas barn- och ungdomspris för rollen som katten Findus i TV:s julkalender ”Tomtemaskinen”. Mest känd är hon nog som den livliga och påhittiga tjejen ”Ika i rutan”.

År 2008 medverkade hon i Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in (film) i rollen som Virginia.

Föreställningen spelar fr o m 4 december, under jul & nyår samt våren 2011 på Boulevardteatern
Författare: Gunilla Bergström
Regi: Ika Nord
Musik: David Tallroth
Signaturmelodi: Georg Riedel
Scenograf/kostymör: Benita Bergfeldt-Löfgren
Medverkande Roger Westberg & David Tallroth

Mer om föreställningen på Boulevardteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Boulevardteatern, Alfons, Ika Nord, barn, barnteater, recension, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alfons, barn, Barnteater, Boulevardteatern, Ika Nord, Recension, Teaterrecension

Filmklipp från spelningen med Annika Norlin/Säkert! på Södra teatern

4 december, 2010 by Rosemari Södergren

Arrangörerna av Annika Norlin och Säkerts spelning på Södra Teatern tycker inte att Kulturbloggen är intressant, så vi kunde inte komma in och recensera spelningen.
Tack alla som ger oss en provsmak av spelningen genom att dela med er av filmklipp därifrån.

Arkiverad under: Scen

Från premiären på Trettondagsafton på Stockholms Stadsteater

4 december, 2010 by Rosemari Södergren


Flattr this

Färgsprakande och genusförvecklingar och mycket skratt hos publiken – Shakespeares ”Trettondagsafton” har satts upp i en ny version och hade premiär på Stockholms stadsteater fredag 3 december. Den här uppsättningen är rolig och festlig och gränsar till revy. Det gör ingenting. Sällan har jag sett en föreställning med så lite budskap i sig. Visst går det att se lite av spel med genustänk, men för övrigt är det svårt att alls se något som speglar viktiga frågor. Men det är en underhållande föreställning som man går ut efter på gott humör. Trots snö och halka studsade fötterna, uppfyllda av föreställningen. när vi gick därifrån.
Jag trodde inte jag skulle säga det: men en tre timmar lång föreställning, med paus, som inte på något djupt sett säger något om människans villkor vare sig ur samhällsperspektiv eller exitentiellt, kan kännas meningsfull att se. Bara för att den förmedlar glädje.

Scenen är vacker, med tolv gigantiska illröda vallmoblommor som inramning, som om allt är ett opiumrus, kanske? När sedan skådespelarna är klädda i kläder som bågnar av lager på lager med färger och mönster som inte borde vara möjliga att kombinera förstärker det festivalkänslan. Det är bara att ge sig hän.

I programmet för Trettondagsafton skriver föreställningens regissör Susan Taslimi om detta:

Trettondagsafton utspelas i en speciell tid: mörkret tar slut och ljuset tar vid – det är fruktbarhetens tid. Det är tid för att fira – med karnevaler, dans, musik, sång och färgglada kostymer. Sådana ceremonier har starka rötter långt tillbaka i den iranska kultur jag kommer ifrån. Det fanns erotik, lust och glädje i karnevalerna och de firades under bar himmel för att jorden skulle befruktas. Under sådana fester kunde man klä på sig en annan roll och leka med sin identitet, även den sexuella.
Min inspiration har varit just fest.

Taslimi berättar också att hon valde balkanmusik till föreställningen för att det i den finns något rått och direkt, samtidigt som den handlar mycket om kärlek, lust och längtan.

Handlingen utspelar sig i Illyrien dit Olivia, en ung kvinna av hög börd, spolats i land efter ett skeppsbrott. Hon tror att hennes tvillingbror Sebastian är död – och hon klär sig till man och tar namnet Cesario. Som Cesario får hon tjänst hon Orsino, hertig av Illyrien och hon vinner hans förtroende. Han skickar henne för att fria å hans vägnar till grevedottern Olivia. Olivia i sin tur blir totalt förälskad i Cesario. Cecario, alltså Viola, blir däremot djupt förälskad i Orsino.
I slottet hos grevedottern Olivia bor också hennes festande morbror Tobias som har en vapendragare, Andreas Blek Af Nosen, som vill gifta sig med Olivia.
Malvolio. Olivas hovmästare, är också fäst vid Olivia. Maria, Olivias kammarflicka, är en intrigmakerska och skriver ett brev som ser ut att vara skrivet av Olivia där hon förklarar sin kärlek till Malvolio som därmed blir säker på att hans känslor för Olivia är besvarade och han börjar uppföra sig som husets herre.
Förvecklingar, förvecklingar …
Och ovanpå det spolas förstås Violas tvillingbror Sebastian upp på land och de två tvillingarna är lika som bär. För att krångla till kärleksaspekterna verkar Sebastians bundsförvant, sjökaptenen och piraten Antonio, vara dödsförälskad i honom.

Med en lång rad duktiga skådespelare i rollförteckningen garanterar det underhållning av klass, givetvis. Och den karaktär som fick allra, allra kraftigaste applåder efteråt var Narren som spelas av Pia Johansson. Hon är en otrolig begåvning på improvisation och hon underhöll med det i salongen i pausen där hon gav prov på sina narrkonster i direktkontakt med publiken.

Det var kul att se Peter Haber som hovmästare Malvolio istället för de Beckroller jag sett honom i på sistone på dvd:er och tv. Lena T Hansson som intrigmakerskan Maria, Olivias kammarflicka, var kul att se i den rollen.

Föreställningen anspelade för övrigt också en del på att det är en teaterföreställning och flirtade av och till med publiken, blinkade åt publiken och visade att de var medvetna om att den satt där.

Jag såg en pojke i publiken, han var nog i åtta-nioårsåldern. Trots att föreställningen är tre timmar tror jag att den fungerar alldeles utmärkt som familjeföreställning.

Trettondagsafton är en pjäs av William Shakespeare och den ska ha framförts första gången 1601. Det är fascinerande att en pjäs kan vara mer än 400 år gammal och ändå underhålla dagens publik. Fast Trettondagsaftons genusförveckling och kvinnor som klär ut sig till män måste haft ytterligare en aspekt under Shakespeares tid då alla roller spelades av män. Det måste ha varit en man som spelade Viola som klädde ut sig till en man. På scen kunde Shakespeare låta kärlek och sexuella känslor spela ut mer fritt i en tid då det inte var tillåtet att öppet tala om homosexualitet.

PS. 1993 satte Stadsteatern upp Trettondagsafton senast, premiär på Klarascenen 12 februari, med Helena Bergström i rollen som Viola, Cesario och Sebastian.

Medverkande på scen
Malvolio Peter Haber
Maria Lena T Hansson
Narren Pia Johansson
Viola/Cesario/Sebastian Sofia Ledarp
Baron Tobias Rap Ralph Carlsson
Baron Andreas Blek af Nosen Ulf Eklund
Fabian Christer Fant
Kaptenen/Antonio Jonas Hellman-Driessen
Olivia Nadja Mirmiran
Orsino Henrik Norlén
Curio Kardo Razzazi
Vakter m fl roller Edward Arshamian
Niclas Buskenström
Silke Varga Laurén
Eva-Maria Lervik
Musiker (Kapellmästare) Mikael Augustsson
Musiker Mathias Gunnarsson
Mats Äleklint

Mer om Stadsteaterns uppsättning av Trettondagsafton på Stadsteaterns hemsida.
Fakta om Trettondagsafton av Shakespeare i Wikipedia.

Jag läste att bloggaren på Retrobloggen däremot inte alls tyckte om föreställningen:

Here we go again. Trettondagsafton? Seriöst!? Finns det verkligen inget bättre? Och om det är så att det här är det absolut bästa Stadsteatern kan komma på, finns det då ingen i hela huset som under någon av dom många processer en pjäs går igenom innan den kommer upp på scen (urval, regi, dramaturg) som tänker att den här pjäsen MÅSTE moderniseras???????!?!? Den här pjäsen håller inte!??!?!?! DEN HÄR PJÄSEN ÄR SKRIVEN PÅ 1600 TALET!??!?!

Teater Stockholm har också bloggat lite om föreställningen.

Expressens scenbloggen berättar att regissören Susan Taslimi intervjuats i BBC.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan:enrik Norlén, Sofia Ledarp och Pia Johansson i Trettondagsafton.

Bilderna här nedan:
Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.

Sofia Ledarp och Nadja Mirmiran i Trettondagsafton.

Peter Haber och Pia Johansson i Trettondagsafton. Premiär 3 december 2010 på Stora scenen.

Christer Fant, Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.

Jonas Hellman-Driessen i Trettondagsafton.

Läs även andra bloggares åsikter om Trettondagsafton, teater, recension, Stadsteatern, Pia Johansson, Peter Haber, Susan Taslimi

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Peter Haber, Pia Johansson, Recension, Stadsteatern, Susan Taslimi, Teater, Trettondagsafton

Stadsteatern och Tensta Konsthall framför monologer om våld och makt: Vit, rik, fri + Land utan ord

4 december, 2010 by Redaktionen

Ann Petré i Vit, rik, fri. Foto: Sarah Bolmsten

Två kvällar i rad har jag bevistat pjäser i monologform. Den första var Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater. Monologen är specialskriven för skådespelerskan Ann Petrén av Christina Ouzounidis från Teater Weimar i Malmö, som också regisserat.

Ann Petré framför ett försvartal för drottning Klytaimnestra som dödade sin make, kung Agamemnon, i Aischylos drama från det antika Grekland. Monologen handlar om makt, våld, krig och hämnd, om vem som är fri och om vem som har kontrollen . Det är frågor som är lika angelägna i dag som för 2 000 år sedan.

Ann Petrén har en otrolig dragningskraft på scenen. Vi följer hennes minsta gest och alla ordvändningar. Även om det är allvarliga frågor som tas upp är det en ganska lättsam och underhållande föreställning.

Den andra kvällens monolog var Land utan ord på Tensta konsthall. Skådespelerskan Lena Carlsson framför hela pjäsen i en genomskinlig kista i vilken hon ligger, sitter, gör armhävningar och situps medan hon pratar. Den här monologen är mer avskalad och brutal än Rik, vit, fri och för oss närmare inpå kriget och våldet.

Land utan ord är skriven av den tyska dramatikern Dea Loher efter en vistelse i Afghanistan. Monologen speglar mötet mellan en konstnärs skapande och den krigshärjade staden Kabul. Den tar upp frågan om vad som är möjligt att skildra i konsten. Kan konst ge en sann bild av krig och smärta? Hur kan det bli annat än yta?

Det är en stark text, översatt av Maria Tellander, som blandar existentiella frågor kring konstnärskap med realistiska bilder av kriget och dess offer.

Monologformen sätter fokus på orden, idéerna. Samtidigt ställer den höga krav på skådespelaren, som måste behålla publikens intresse oavbrutet. Det är hon som har kontrollen och makten att tolka verkligheten. Och det är väl egentligen det som både Vit, rik, fri och Land utan ord handlar om.

Vit, rik, fri spelas på Stockholms stadsteater till och med mars 2011, se vidare på www.stadsteatern.stockholm.se

Land utan ord spelas på Tensta Konsthall den 9/12 och den 10/12 klockan18.00, se vidare på www.tenstakonsthall.se

Bloggat om Rik, vit, fri: kulturdelen.blogspot.com/2010/12/vit-rik-fri-pa-stadsteatern.html

Arkiverad under: Scen

Är Piranha en guilty pleasure?

3 december, 2010 by Redaktionen

Filmen om Pirayor hade 3D premiär 3 december och det kommer antagligen vara många som väntar på att få sitt livs dos av blod och bröst. Men frågan är hur bra den egentligen är, en fråga som det tyvärr inte finns något bra svar till.

Det är svårt att döma Piranha eftersom det är tydligt att filmskaparna inte ville att folk ska ta den speciellt seriöst utan mer som en underhållande film riktat mot ungdomar som gillar nakna tjejer (en bred publik). Och i så fall når den nästintill full pott.

Det tar ett tag innan vi introduceras för pirayorna, som skildras som mellanstora monster med tänder större än en sabeltigers. De är skapade i slapp CGI vilket raderar en del av spänningen varje gång en närbild kommer upp för man tänker undermedvetet “just det, det är ju fejk”. Det blir inte bättre av att skådespelarna verkar vara oberörda och sansade när en människa blir uppäten framför ögonen på dem men å andra sidan reagerar starkt när ett par silikonbröst poppar upp från ingenstans. Men än så länge klagar jag inte.

Det som verkligen var droppen var scener som när en piraya käkar upp en separerad penis och sedan spottar ut den eller när en döende uttalar sina sista ord, vilka blir “wet t-shirt”. Som ni hör själva hamnar vi vid den här punkten i ett löjlighetsträsk och kan officiellt utnämna Piranha som en B-film.

Men för att återkomma till frågan om den är tillräckligt bra för att anses tillräckligt sevärd, ger jag mig själv en örfil och svarar “ja, speciellt i 3D”.

– www.Cinezine.se

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: blod, naket, piranha, Recension, Thriller

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1694
  • Sida 1695
  • Sida 1696
  • Sida 1697
  • Sida 1698
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in