• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Levande och döda i Winsford – tanken bättre än resultatet

13 december, 2024 by Elis Holmström

Levande och döda i Winsford
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 december
Regi: Caroline Ingvarsson

Håkan Nesser är känd för att skriva lättillgängliga och välskrivna böcker vars språk och berättande är ypperligt. På film har få – om några, av dessa kvalitéer manifesterat sig. Alltifrån de fasansfulla Van Veeteren-adaptionerna till filmatiseringen av Kim Novak Badade Aldrig I Genesarets Sjö, har Nesser i filmformat knappast gjort sig värdig några större hyllningar. Levande Och Döda I Winsford vänder inte heller på denna negativa trend vad gäller att filmatisera Nessers litteratur. Likt alltför många filmer på senare tid är David Fincher-inspirationerna närmast pinsamma, detta genom ett sylvasst foto försett med dova färgfilter.

Förhoppningen är att göra en suggestiv, långsam och klurig film som gärna spelar på det övernaturliga och psykologiska. Det är klassiska inslag för de bästa av thrillers, men tanken är betydligt bättre än slutresultatet. Caroline Ingvarsson som regisserar gör sin långfilmsdebut och växtvärken är märkbar, Ingvarsson behärskar inte den kirurgiska precision som en förstklassig thriller behöver. Flera sekvenser som borde göra publiken lika spänd som pianotrådar blir istället till stapplande antiklimax. Berättartekniken är också alltför grovhuggen för att någonsin engagera, flera av de mysterium och oklarheter som filmen vill omvandla till spänningsmoment fallerar likt ett SL-tåg då snön anländer, detta då saker och ting är alltför uppenbara.

I flera scener verkar Ingvarsson desperat vilja försöka övertyga om att spänningen är fullkomlig och att vad som helst kan hända, tyvärr kan ingen som sett mer än en film i sitt liv köpa det. Och trots konstant hotfull musik och udda kameravinklar – menade att skapa en känsla av olust, är spänningshalten lika med noll.

Dessutom är personregin och karaktärsgalleriet lika intressant som en värmefläkt för en person som just försatts i lågor. En isande kyla genomsyrar varenda person och inte ens de moment som är menade att visa på njutning eller positiv personlighetsförändring framstår som något annat än döda byggnadsblock som klumpigt skall ta berättelsen framåt.

Filmens avslut kan bara summeras som fullkomligt hopplöst då filmen misslyckats kolossalt med uppgiften att engagera eller presentera något som kan betygsättas som intressant. Speltiden på löjligt korta nittio minuter känns många gånger som det dubbla. Levande Och Döda I Winsford vill skrämma och upphetsa men den bästa reaktionen från publiken är en axelryckning och ett enda långt ’’jaha’’ då eftertexterna rullar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Family Time – ett mästerverk med enastående balans mellan ljus och mörker

12 december, 2024 by Rosemari Södergren

Family Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Tia Kouvo

Ett litet mästerverk till film. På ytan verkar det som om det inte händer så mycket men under ytan bubblar det av spännande unika individer. Under ytan skildras utmaningar som vi möter i livet, livslögner och om konsten att lura sig själv och vår längtar efter kärlek och hur svårt det kan vara att verkligen säga vad man känner och tänker. Regissören Tia Kouvo debuterar med detta träffsäkra familjedrama som i all sin enkelhet skildrar livet och det mänskliga. Jag tror alla på något sätt känner igen sig själv i åtminstone någon av filmens scener.

I filmens första del får vi följa familjens julfirande på ett landligt skogsnära hus i Finland. Tre generationer firar jul tillsammans. Systrarna Susanna och Helena firar jul med sina familjer hos föräldrarna. Det är jul i Finland med mycket snö och bastubad och till julmiddag serverar morotslådor och kållådor och mycket potatis. Mormor är jultomten men när morfar blivit alltför full förstår han utdelningen av julklappar.

Det finns många roliga och oväntade scener. Morfar dricker för mycket. Sjukdomen alkoholism är svår, säger mormor. Barnbarnen ser till att morfar få gå och sova när det är dags för julmiddag. ”Han förstör julstämningen”, menar de yngsta barnbarnen. I en scen försöker Hilla, ett av barnbarnen, tala förstånd med morfar.

– Varför dricker du? undrar hon.
– Vuxenfrågor, svarar morfar.

Svaret bubblar under ytan i en kort stund i en annan scen. Men bara för den som kan se de små detaljerna.

Nu handlar filmen om så mycket mer än om alkoholism. Regissören har lyckats få in så många olika delar av livets olika utmaningar och olika människor på ett naturligt sätt.

I enkla scener berättas så mycket. Som när Risto, gift med den ena systerns, Susanna, går ut en stund för att ringa upp sin mamma på julafton. Av samtalet förstår vi att Ristos mamma firar jul ensam. Att Risto helt enkelt måste följa med till fruns föräldrar. Att det inte finns något val för honom i den relationen.

I filmens andra del får vi följa med de olika familjemedlemmarna ut i deras vardag efter jul. Där kommer fördjupningen och vi får veta mer om de olika personerna. Nu inför jul släpps de massor av filmer med jultema. Visserligen utspelas den första delen i Family Time under jul men det är mer en släktskildring på annat sätt. Filmen balanserar mycket bra mellan de lättsamma och det mer sorgliga. Det är ingen mörk film men ändå ingen förljugen glättig ”Happy Meal” och långt ifrån förutsägbar. Ett mästerverk med enastående balans mellan ljus och mörker

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Johan Rabaeus läser ”Nyårsklockan” i SVT

12 december, 2024 by Redaktionen

Traditionsenligt firar SVT in det nya året på Skansen i Stockholm. Programledare för direktsändningen från Sollidenscenen är Farah Abadi och skådespelaren Johan Rabaeus läser Lord Tennysons välkända dikt ”Nyårsklockan”. Sarah Klang, Loa Falkman och Gustaf Norén är några av de artister som medverkar.

Ett pressmeddelande:

– Det är en stor ära att få läsa Nyårsklockan. Det är både högtidligt och meningsfullt, säger Johan Rabaeus.

Nyårsbandet, under ledning av Johan Granström, ackompanjerar de medverkande artisterna Sarah Klang, Gustaf Norén, Miriam Bryant & Kapari, Dreamgirls och Loa Falkman. ”Nyårslöftet” framförs av musikgruppen ODE, som består av Olle Linder (gitarr, slagverk och sång), Dan Knagg (slagverk, gitarr och sång) och Emilia Amper (nyckelharpa och sång).

– Det ska bli jätteroligt att fira nyårsafton tillsammans med svenska folket. Och oavsett hur man firar, med många eller ensam, vill vi skapa en skön stämning med massor av härlig musik. Det kommer att bli en oförglömlig avslutning av det gamla året och en lika härlig start av det nya, säger programledaren Farah Abadi.

Farah Abadi har varit programledare för Melodifestivalen 2023 tillsammans med Jesper Rönndahl och ledde Världens barn 2017. Hon har också rest runt i Australien tillsammans med Carina Bergfeldt i Drömlandet (2024) och är för närvarande programledare för kulturmagasinet Sverige!

Johan Rabaeus är en av Sveriges mest välkända skådespelare, inte minst efter att ha medverkat i en mängd filmer, tv-produktioner och teaterföreställningar. Han anställdes på Dramaten 1984 och har spelat i flera av teaterns uppsättningar av Ingmar Bergman. Med en enorm spännvidd har han gjort allt från att vara rösten till skurken Krösus Sork i filmerna om Bamse till att spela Ivan Kreuger i SVT-serien från 1998. 2013 deltog han, tillsammans med Tommy Körberg, Mats Ronander och Claes Malmberg i gruppen Ravaillacz, i Melodifestivalen.
SVT Play och SVT1 tisdag 31 december kl 23.20-00.10: Tolvslaget på Skansen

Arkiverad under: Toppnytt, TV Taggad som: Johan Rabaeus, Skansen, Tolvslaget

På väg till Sverige: Cinneville – Se obegränsat med film på bio till en fast månadskostnad

10 december, 2024 by Rosemari Södergren

Betala en fast summa i månaden och kunna gå på hur många biofilmer du vill och orkar. Det är tjänsten Cineville som är på väg att lanseras i Sverige i början av 2025.
Dagens Nyheter berättar att Lanseringen är planerad till skarven mellan mars och april 2025.

Denna bio-abonnemangtjänst finns redan i till exempel i Nederländerna. På dess hemsida i Nederländerna beskrivs tjänsten så här:
Your Cineville card allows you to watch as many films as often as you like in film theaters across the Netherlands, for a monthly membership fee of € 19 (if you’re 29 or younger) or € 24 (ages 30 and up). Through cineville.nl and our Cineville App, you can rate the films you’ve seen in your Viewing History and add films you’d like to see to your Watchlist. Our newsletter and our social media channels will keep you up to date.

Det här är förstås väldigt intressant. För biografer kan det betyda att de fyller upp flera platser i salongerna och fler personer köper popkorn och annat och i förlängningen kan det också föra med sig att fler personer går på bio, inte bara med Cinneville-kortet utan att intresset för att bege sig till biografer ökar.

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik, Scen, Toppnytt

Lysande prestationer från huvudrollsinnehavare i sedelärande saga – Pinocchio på Göteborgs Stadsteater

10 december, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola kjelbye

Av Carlo Collodi

Översättning: Sisela Lindnlom

Dramatisering: Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedeman

Regi. Katrine Wiedemann

Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn

Koreografi: Lidia Vos

Maskdesign: Jessica Cederholm

Ljusdesign: Joakim Brink

Ljuddesign: Dan Andersson

Musikkonsult: Stephan Bomberg

I rollerna: Odin Romanus, Kjartan Hansen, Anna Bjelkerud, Anna Harling, Ashkan Ghods, Eline Höyer, Marta Andersson-Larsson och Simon Rajala

Premiär på Stora scen Göteborgs Stadsteater 6/12 2024

spelas till och med 22/2

Fröjdas varje gång jag stöter på intelligenta manus för scen, en faktor vars vikt inte kan nog understrykas. För att lyckas gäller att undvika både övertydliga schabloner och att slå in öppna dörrar, utan att för den skull frestas till att överraska genom att bli alltför gåtfull. Den avvägningen upprätthölls med bravur i Skål för livet, delvis i kusliga Nattvak samt överlag i bearbetningen av Gatsby, för att lyfta fram tre exempel från Stadsteatern innevarande säsong.

Beträffande adapteringen av Pinocchio – den världsberömda sagan först publicerad som följetong i Italien 1881 – utvecklas den till en stimulerande fallstudie. Sprattlande trädockan med egen vilja vars dröm om frihet utgör intrigen. Och det manus två rutinerade sextitalister från Köpenhamn förlagt till en ospecificerad samtid, tar sin smarta utgångspunkt i en diskussion om för- och nackdelar att sträva mot att bli människa. Vilka ofrånkomliga plikter har människor? Vilka möjligheter finns för oss att tillfredsställa våra behov, att få utvecklas och roa sig? Pinocchio slits emellan att göra rätt för sig genom att vara flitig i skolan och hjälpa andra och lusten att dra ut på äventyr. Blir ett lättlurat byte för andras listiga övertalning.

Jämfört med övriga uppsättningar på stora scen under spelåret är scenografin tämligen spartansk. Till mest spektakulärt inslag utses tveklöst bilen som värvar soldater. I öppningsscenen möter vi Geppetto och hans skapelse framför en vägg av masonit. Vad han ritar på väggen förvandlas för honom till föremål och personer att ta hänsyn till. När dockmakaren först visar upp sitt verk framställt av pinjeträ, blir jag från trettonde raden osäker på om det tillhör rekvisitan eller verkligen är en gänglig, ung skådespelare med skor och kortbyxor. Visar sig omgående att figuren med sina spastiska lemmar som släpas runt förkroppsligas på ett suveränt sätt av Odin Romanus. På kort tid gör han därmed sin andra huvudroll på Stadsteatern. Att Romanus galant fixar att utföra de rörelser koreografen utarbetat resulterar i fysisk teater av magisk magnitud. Och symbiosen med Kjartan Hansen hanteras fullkomligt strålande. Han som snarast skildras som dissident än reparatör av sin sprattlande konstruktion, har ett förhållande till dockan med mänskliga egenskaper som vore han den son Geppetto aldrig fick.

En alldeles utmärkt fungerande ensemble, åtta till antalet, åskådliggör denna allegoriska berättelse. Bortsett från den fantastiskt animerade gestaltningen av Romanus har resten av kollektivet många roller att hålla reda på, vilket görs utan svackor. Den danska meriterade regissören infriar mer initierade recensenters förväntningar på Wiedemanns kunnande i visuellt och fysiskt utformad scenkonst. På Malmö Stadsteater förenade hon föga förvånande teater med cirkus i Ett drömspel.

Uppsättningen genomsyras naturligt nog av en anstrykning av upproriskhet, vars otyglade kraft kapitaliseras av krigshetsare. I landet där sagan utspelas rustas för krig. Pinocchio går från illa omtyckt plugghäst till att överge hemmet och bli värvad. Ashkan Ghods som Volpino och sedermera rekryt agerar budbärare. Lockar med friluftsliv, mättande måltider, sportdryck och överhuvudtaget grabbig gemenskap. Mussolini apostroferas. Dessutom alluderar hårda befälhavare på Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som en tydligt markerad protest. Det varnas för höga ljud i andra akten varför öronproppar rekommenderas. Jag följde rådet även om det inte var extremt.. Höga smällarna symboliserar detonerande bomber. Kjartan Hansen tar sig med ackuratess an flera av dessa osympatiska biroller. Detta för Göteborgspubliken nya ansikte har en flerspråkig bakgrund, ingår i ensemblen på Århus Teater och är medgrundare till ett internationellt teaterkompani.

Regi och bearbetning av manus rymmer så pass många lager att det kan vara värt att se om pjäsen. Katrine Wiedemann menar att figuren med den efter upprepade lögner allt längre näsan, kännetecknas av mod och rebelliska drag. Förvisso kan uppror vara nödvändiga. Men pjäsens instinktivt handlande hjälte upptäcker att krig i sig inte är något ädelt, utan en spiral av förödande destruktivitet.. En nyckelreplik kretsar kring hur karismatiska ledare förför arga unga män med sitt enkla budskap. Så oerhört mycket lidande som hade undvikits om inte denna manipulativa förmåga existerat hos despoter. Vem kan Pinocchio ivrig att förkovra sig lita på?

I sin ambition att bli människa kan han inte bara sticka ut. Måste också enligt regissören passa in, ett dilemma sociala varelser ständigt måste hantera. Sorg och smärta sägs utgöra ett slags grundbult för ett gott hjärta och samvete, lär sig Pinocchio under sina dramatiska upplevelser. Parallellt skildras sköra statsbildningar som en grogrund för moralisk uppluckring och förtryck.

Ska inte sträcka mig så långt att jag påstår att det blir rörigt, men det är väldigt många roller att hålla i sär som svischar förbi. Visst hade det underlättat med en lathund. Alternativet är som sagt att komma tillbaka, eller att i förväg se långfilmen från 2019. Har läst mig till att Marta Andersson-Larsson spelar den blå fe som ger dockan liv. Under sina vådliga äventyr sammanstrålar de vid olika tillfällen. Hennes spastiska marionett-liknande kroppsspråk och flickaktiga tonfall gör henne till en minnesvärd gestalt. Garvade Anna Bjelkerud har hand om fem små roller och framstår som mest konturskarp som lärare. Också Eline Höyer har mycket att bestyra, utstrålar auktoritet.

Fast de porträtt vilka rymmer överlägset flest detaljer och mest väsentliga repliker görs av firma Ashkan Ghods & Anna Harling (den senare ingående i ensemblen hos Backa). Deras luriga gamänger med sitt tajta samspel, bidrar i högsta grad till den uppfriskande punkiga estetik en kollega noterat. Duon har sammantaget lika många arbetsuppgifter som tidigare uppräknade skådespelare. En lyckad uppsättning med smart manus och alldeles utsökt skådespeleri toppat av duon gestaltandes Gappetto och Pinocchio.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in