• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Mångbottnat när kvinnokollektiv lider av egen förtryckare – Bernadas hus på Göteborgs Stadsteater

4 april, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av Federico Garcia Lorca (översättning: Jens Nordenhök)

Bearbetning: Sisela Lindblom och Nora Nilsson

Regi: Nora Nilsson

Scenografi: Julia Przedmojska

Koreografi: Lidia Wos

Kostymdesign: Lena Lindgren

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Sofie Grynning

Ljuddesign: Dan Andersson

På scen: Marie Richardsson, Anna Bjelkerud, Caroline Söderström, Eline Höyer, Iskra Kostic, Marta Andersson-Larsson, Beata Hedman, Marie Delleskog, Annie Dahlin, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Julia Glisic

Premiär 28/3 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 31/5

Att behöva kämpa emot skrivkramp är ett elände, tro mig. Har tvingats ta i tu med detta destruktiva tillstånd i omgångar sedan i somras. Stadsteaterns senaste premiär inträffade i fredags. Eftersom åtskilligt fruktbart utvanns ur deras bearbetning av märkliga Bernadas hus, förtjänar uppsättningen att jag anstränger mig för att sent omsider delge mina tankar. Premiärkvällen börjar i Tiljan med god 2-rätters, vars fiskrätt förvisso skulle varit varmare (borde haft modet att påpeka missen). Mamma tror sig ha sett pjäsen för länge sedan. Jag säger att jag har för mig att jag sett en uppsättning på en festival på Wendelsberg. Kommer långt senare på att minnet förväxlade pjäsen i fråga från 1936 med Blodsbröllop. Hur som helst efter vår sittning i trivsamma restaurangen är det dags att gå en halv trappa upp för att inta platserna på åttonde rad.

Senaste gången dramatik av Lorca sattes upp i Göteborg kan ha varit 2009 då Suzanne Osten tog sig an Publiken, vars första meta-flödande halva var stimulerande, rent av genial. Tyvärr svämmade uppsättningen över av infall, saknade struktur. Lyssnade dessutom aktivt på ett av de samtal Osten arrangerade då det handlade om hurudan Göteborgs-publiken är. Under sin alltför korta levnad blev ju spanjoren också ett nästan lika stort namn som poet. I min samling av Lyrikvännen finns någonstans en essä jag läst om uppmärksammade diktsamlingen Poet i New York.

För att gå händelserna i förväg kommenterar jag efteråt inför två män, det faktum att sydländska temperamentet tar kvinnorna i besittning, särskilt de trånsjuka syskonen vilka blir som olika representanter för diagnosen ”hysteriska fruntimmer”, en stereotyp som förekommit rikligt i skönlitterära verk, på filmduken och scener. Inte så få kvinnor hävdar att psykologiska diagnosen skulle vara en myt. Kommentarens retoriska figur ifrågasatte om vi män med trovärdighet kan avge omdömen, om ett intensivt drama enbart befolkat av kvinnor.

Möjligen en aning upphetsad över de bevittnade känslostormarna och dess obönhörligt tragiska slut, bortser jag då från att det råkar vara en homosexuell man som i 35-års åldern skrivit pjäsen. En författare som till yttermera visso utmanade Franco och falangisterna till den grad att han mördades av dem under inledningen av spanska inbördeskriget. Apropå tonläget, raffinerat omtumlande svängningar från kontrollerat beteende, till skoningslös rivalitet och obehärskade vågor av uppgörelser, yttrar sig min mor efter första akten. ”Det är ganska väsnigt” (lustigt nog verkar inte denna adverbiala böjning finns angiven som korrekt svenska).

Hysterin som bubblar under ytan och brister ut i omgångar är onekligen en drivkraft, ett oundvikligt utlopp för en orimlig situation. Matriarken Bernada, spelad med orubblig auktoritet av Marie Richardsson som debuterar på landets näst största Stadsteater, är mentalt en lika hemsk förtryckare som fascisterna.. Dels utlyser hon åtta års sorg efter maken, dels i praktiken husarrest för sina fem döttrar (den äldsta från ett tidigare äktenskap 35 år – Caroline Söderström) på grund av att byn saknar från hennes position värdiga friare. På så vis behandlas fler ämnen än förövare – offer, manligt – kvinnligt, subjekt- objekt. En underström rör klassmedvetenhet, rädslan för mesallians som kan vara lika stark som att bli gravid före äktenskapet. Anna Berg lyfter i sin essä publicerad i programmet, fram att Lorca ifrågasatte normer och hierarkier präglade av katolska kyrkan, bland annat genom att skapa komplexa kvinnoroller vilka växlar emellan att vara subjekt och motsatsen.

En inte oviktig faktor alltför ofta negligerad i recensioner är ljussättningen. Skuggorna som matchar svart begravningsklädsel och designen i övrigt är här magnifikt inbjudande. Scenografin laborerar sinnrikt med både rymd och intimitet. Scenen badandes i pastell och sepiafärgad nyans har fått en extension, en roterande oval längst fram vilket inneburit att några platser längst fram tagits bort. På denna tillfälligt installerade mini-vridscen lyfts kistan och runt ett bord samlas familjen i öppningen av andra akten när Prudenicia (Gunilla Johansson Gyllenspetz) besöker dem.

Rekvisitan innehåller ett par gåtfulla inslag. Syftar framför allt på scener med tvättmaskin, kassettradio och en liten tv. Systrarna följer hängivet unga huvudrollsinnehavarens öde i en tv-serie tillsammans med lätt bitter tjänstepersonal, Poncia (Anna Bjelkerud i pregnant roll, försöker tala förstånd med härskarinnan) och Maia (en uttrycksfull Annie Dahlin). Tvättmaskinen i kombinationen med nämnda teknikvaror indikerar att dramatiken förlagts till 70-talet, eller möjligen 60-tal. En annan märklig omständighet är den kista varje syster förvarar sina tillhörigheter i, som en slags Amerikakoffert. I dessa rafsas det av koleriska yrvädret Adela (energiskt utlevande Beata Hedman), när hon tror sig bestulen.

Systrarna åläggs att sy sina brudlakan samtidigt som de lustfyllt längtar efter världen utanför, att få göra intryck. Annorlunda ovanifrånperspektiv kompletterar vårt betraktande, genom den gigantiska runda spegeln som hänger ovanför den vida scenen. Ytterligare anmärkningsvärda synliga detaljer rör somliga systrars utseenden. Ett par av dem kommer troligen till korta på äktenskapsmarknaden. En är puckelryggig medan en annan har en defekt i form av missbildning i ansiktet. Vidare hasar döttrarnas mormor sig runt förvirrad som en tovig relik med ett uppstoppat lamm i famnen. Denna dementa vålnad gestaltas av Marie Delleskog.

Regissören skriver oss inte på näsen, fast hon vanligtvis verkar i en feministisk anda. Att kvinnorna i Bernadas hus brottas med såväl yttre manliga hinder som ett konkret inre, manifesterat av den oförsonliga och upphöjt stolta änkan, går inte att ta miste på. På samma gång blir det uppenbart att bekräftelse söks från attraktiva friare. Humor är en effektiv ventil för systrarna. Fysiskt och verbalt fantiserar de komiskt om männen, imiterar deras beteenden. Den underhållande aspekten ska framhävas. Satir har genom historien visat sig vara ett beprövat recept som motstånd när underordnade drabbas av maktens fula tryne. Finns en fascinerande dubbelhet i motivbilden. Man tänker att det finns mycket lära sig om psyket hos det andra könet. Att teamet (ljuddesignern enda undantag) och ensemblen hämtat ur egna erfarenheter. Samtidigt är pjäsen skriven med blicken på dem utav en homosexuell, förhållandevis ung man i en annan era. Intressant iakttagelse, eller hur?

Har recenserat lyckade uppsättningar i regi av Nora Nilsson flera gånger, vars vistelser på Stadsteatern burit frukt. Vill nämna Krossad, Afterwork, Det intelligenta homots guide…och tredelade apokalyptiska överlevnadsäventyret och allkonstverket Mr Burns. Hon har uttalat sig om Lorcas förbryllande pjäs. Menar att förtryckets mekanismer för tankarna till panoptikonet, fängelset utan vakter där fångarna bevakar varandra. Enligt henne det ultimata maktutövandet. Befriande att vi slipper den så ofta förekommande samtidsmarkören, den som försåtligt påstår att Trump är vår tids Hitler. Förutom farliga laddningen i påståendet borde fler med en kulturell plattform låta publiken dra egna slutsatser.

Koreografin återhållsamt synkad eller utförd med frenesi på individnivå är noga genomtänkt. Känslan av Klaustrofobi och det spanska temperamentet vaskas fram. Marie Richardsson (som för några år sedan kunde beskådas på Backa i ett samarbete med Dramaten) är som förväntat skarp i sin utmejslade, osympatiska roll. Dominerar alldeles på gränsen i de tämligen få avgörande scener hon styr i. De ur rollistan vilka träder fram i övrigt är främst Beata Hedman och Anna Bjelkerud, vars Poncia är den visa som försöker få Bernada att ta reson. Ur olika viljorna utkristalliseras också Caroline Söderström och praktikanten Annie Dahlin. Och de fem systrarnas gnabbande och gemenskap framställs ytterst vitalt, med drastiska övertoner.

Cirka tio kollegors lovord har ställts samman på hemsidan. Undrar om det denna gång fanns någon avvikande röst. Jag är benägen att instämma i hyllningskören. Det är en lika märkvärdig som märklig iscensättning, värd att se om.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Jonas Gardells Pensionat Oskar får teaterpremiär

3 april, 2025 by Redaktionen


Hampus Hallberg, Henrik Norlén och Helena af Sandberg medverkar i Jonas Gardells Pensionat Oskar, premiär 25 april på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg.

Jonas Gardells dramakomedi Pensionat Oskar handlar om en sommar som blir något helt annat än vad alla trodde. När den för första gången sätts upp på en teaterscen är det med Henrik Norlén som pappa Rune, Helena af Sandeberg som mamma Gunnel och Hampus Hallberg som den förtrollande magikern Petrus. Premiär 25 april 2025 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
– Pensionat Oskar handlar om uppbrott och förvandling i medelåldern, säger Jonas Gardell, men jag var så förbaskat ung när jag skrev den att jag varken varit med uppbrott eller medelålder, men det har jag nu och den erfarenheten tror jag att jag tillfört pjäsen, som på många sätt är samma men helt och hållet annorlunda. Såsom vi själva är när åren gått: både samma och helt och hållet annorlunda.

Pensionat Oskar utspelar sig i en helt vanlig stugby med en liten butik, en radda stamgäster och små slitna hus ganska nära havet. Hit kommer familjen Runeberg, en alldeles vanlig familj med två barn, en irriterad mamma, en hypokondrisk pappa och en nybyggd bastu hemma i radhuset. De tror att de ska fira en helt vanlig semester, men det är bara som de tror.

– Jag är ett stort fan av Jonas Gardells författarskap och hans sätt att låta allvar och smärtpunkter samsas med humor och fantasi, säger skådespelaren Helena af Sandeberg. Det är en stor ynnest att få gestalta Gunnel på scenen, hennes historia berör mig verkligen. Smärtan när äktenskapet går sönder, och det hjärtskärande i att bli lämnad – och bortvald för någon annan. Det känns som Jonas fördjupat Gunnels röst och resa ytterligare i den här versionen för teatern.

– Hela berättelsen är som ett drömspel, den har nästan något övernaturligt över sig, Men den är också väldigt rappt skriven med en tydlig känsla av drömmar och längtan, och det vill jag överföra till scenen, säger Sven Haraldsson, scenografi och kostym.

– Filmen Pensionat Oskar var livsviktig för mig som tonåring på nittiotalet, i min egen komma-ut process, säger regissören Jakob Höglund. Jag bandade filmen och såg den om och om igen, med lika delar total fascination och stor ångest. Det var en av de första filmerna med homosexuell tematik på den tiden. När jag ser den idag, som fyrtioåring, är det ur ett nytt perspektiv. Nu ser jag tiden som flytt, drömmarna som gått förlorade och vägvalen i livet, frågor som jag tar med mig in i arbetet med Pensionat Oskar.

Jonas Gardell är författare, dramatiker, komiker och artist. Filmen Pensionat Oskar hade premiär 1995 och belönades med två Guldbaggar för bästa manus och bästa manliga huvudroll och nominerades till ytterligare två.

Jakob Höglund är en finlandssvensk skådespelare, dansare och regissör som sedan 2019 är konstnärlig ledare för Lilla Teatern i Helsingfors. På Kulturhuset Stadsteatern satte han upp Sommarboken 2023.

Helena af Sandeberg tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och är just nu aktuell i Closer och Konstellationer. Hon har medverkat i en mängd filmer och tv-serier, och gjorde huvudrollen i SVT-serien DEG som belönades med Kristallen för ”Årets TV-drama” 2022.

Sven Haraldsson är scenograf och kostymdesigner verksam i norra Europa. På Stockholms stadsteater och Kulturhuset Stadsteatern har han gjort över nittio produktioner, bland annat supersuccén From Sammy with love (2012) och tillsammans med Jakob Höglund Sommarboken (2023).

Pensionat Oskar, premiär 25 april på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Av: Jonas Gardell
Regi: Jakob Höglund
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Mikael Kratt
Mask: Patricia Svajger
Komposition: Eeva Kontu

I rollerna
Rune Runeberg: Henrik Norlén
Gunnel Runeberg: Helena af Sandeberg
Trollkarlen Petrus: Hampus Hallberg
Fru Dagerman: Emma Österlöf
Herr Dagerman: James Lund
Pensionatföreståndaren: Sven Ahlström
Man i morgonrock: Per Sandberg
Henning: Bengt Braskered
Ing-Marie: Cecilia Wrangel Skoug
Evelyn: Anna Takanen
Hjördis: Siri Hamari
Viktor: Ivar-Lo af Sandeberg/David Francett
Lotta: Yasenia Apalonina/Lilly Lexfors

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: September 5 – imponerande

3 april, 2025 by Elis Holmström

September 5
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Tim Fehlbaum

Sett till regissören Tim Fehlbaum – men också manusförfattarna Alex David och Moritz Binder, oerhört mediokra och tunna historik vad gäller film, är September 5 oväntat lyckad och effektiv, detta genom ett gott hantverk och en mycket skicklig historisk skildring. Men filmens snäva form lämnar alltför mycket potential på bordet.

Historiska händelser som terrorattacken under OS 1972 har ingen artificiell gräns vad gäller antalet skildringar. Även om specifika tidsperioder och händelser kan vara överexponerade är faktiskt historia inte att jämställa med eviga uppföljare eller slitna nyversioner. Men då det faktiskt finns en närmast klassik och fullkomlig skildring av en händelse är det omöjligt att inte dra jämförelser. Steven Spielbergs film om attentatet och eftermälet från 2005 är fortfarande en av de mest nervpirrande, tankeväckande och estetiskt imponerande filmerna i regissörens portfölj. Därför går det inte att undkomma känslan att September 5 är ett halvfabrikat som saknar precisionen och de enorma intellektuella kvalitéerna från Spielbergs film. Detta trots att Fehlbaum försöker stöpa filmen i en helt annan mall genom att försöka skapa ett sorts kammardrama som nyttjar en visuell stil som vill vara både autentisk och dokumentär.

Många gånger påminner September 5 om Paul Greengrass aningen bortglömda United 93 om det fjärde planet som kapades den 11 september, som förutom de mycket dramatiska scenerna inifrån flygplanet också innehöll en rad sekvenser från den kaotiska flygledningen där personalen försökte adaptera sig efter det fullkomliga kaoset. Just dessa sekvenser tycks ha varit direkta ritningar för hur Fehlbaum format sin film. Det är en skakig och inte helt pålitlig kamera, svettiga närbilder och miljöer så berövade på ljus att det kan misstas för en skräckfilm. Detta medför dock en intensitet och puls som gör det improviserade journalistiska arbetet medryckande och intressant.

Att tidseran också skildras mycket väl bidrar till detta. I en tid då digitalteknik fortfarande inte var närvarande blir moderna självklarheter som kommunikation och filminspelning till oövervinnerliga hinner som måste lösas med kreativitet och sluga kompromisser.

Men vad gäller att bygga upp ett genuint obehag inför den stundande mardrömmen klarar Fehlbaum inte alls av uppgiften. Där Greengrass skapade ett tryckande obehag där han gör om det kända händelseförloppet till en brinnande stubin likt Stig Dagermans odödliga novell Att Döda Ett Barn, där tittaren – eller läsaren, är medveten om det hemska som komma skall men där vi helt saknar förmåga att stoppa det vi vet kommer hända.

Detta krypande obehag framträder aldrig och när väl attentatet sker lyckas filmen inte växla upp och öka intensiteten. Att forma filmen som en tårtbit där en stor händelse skildras genom ett litet perspektiv gör också att filmen inte har tid eller utrymme att utforska flera intressanta frågor och problem som uppenbarar sig. Exempelvis görs det inga djupa analyser kring det faktum att denna upplaga av olympiska spelen utspelar sig knappt trettio år efter andra världsvärldskrigets slut, en tid då Tyskland fortfarande var en paria internationellt. Detta figurerar endast i ett par hastiga repliker och kan – i och med det begränsade spelutrymmet, aldrig studeras djupare. Detsamma drabbar en mycket otäck frågeställning kring journalistik och var gränsen går mellan att vara en informationsbärare till att vara en parasit där nyhetsvärdet endast är tänkt att ge karriären och det personligt renomméet ett uppswing. Den som alltid duktiga Peter Sarsgaard i rollen som ABC Sports chef Roone Arledge får till stor del symbolisera detta men någon genuin reflektion kring ämnet görs aldrig.

September 5 lyckas dock bjuda på sällsynt harmoniskt och imponerande skådespel trots att Sarsgaard är det enda namnet med någon profil. En rad duktiga karaktärsskådespelare som John Magaro och Ben Chaplin är alla strålande trots ett manuskript som inte är överdrivet välarbetat vad gäller karaktärerna.

Som en ren historieskildring, framförallt vad gäller tidseran, är September 5 ett mycket imponerande stycke film med stor teknisk kompetens. Tyvärr sår filmen lite för många intressanta frön som aldrig skördas, detta som ett resultat av den oerhört strikta form som valts.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Väl investerad timme om en klassresa, familjeband och vikten av sagor – Flickan och vildpäronen på Backa Teater

2 april, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Idé och initiativtagare: Eleftheria Gerofoka

Av & regi: Eleftheria Gerofoka och Rasmus Lindgren

Dramatisk text: Christina Ouzounidis

Scenografi & ljusdesign: Bella Odenquist

Ljuddesign: Jonas Redig

Rörelseinstruktör: Joseba Yerro Izaguirre

På scen: Efeftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka

Från 15 år

Nypremiär 26/4 på Backa Teater Lindholmen Göteborg

Spelas till och med 29/4

Jag var på nypremiären i förra veckan och borde ha tecknat ned min upplevelse för länge sedan. Trist att återigen skylla på skrivkramp. Nu hög tid att återvända till en slags audiovisuell redogörelse för förhållandet emellan den till Sverige emigrerande aktrisen och hennes grekiska mamma. Föreställningens urpremiär ägde rum på Dans- och teaterfestivalen i fjol. Rörelser och kroppsspråk ingår följdriktigt som ett väsentligt inslag i berättandet. Föreställningen har samma åldersgräns som barnförbjudna filmer, vilket antagligen beror på att vad den förmedlar sker på tre språk – svenska, engelska och grekiska.

Vidare bör nämnas att modern förekommit i en tidigare uppsättning på Backa, nämligen DNA (dansa nära anhörig) från 2018 där fyra skådespelare ur ensemblen Backa/ Stadsteatern utforskade sitt förhållande till sina mammor och vise versa. Således gavs en kittlande intressant inblick i fyra barn- förälder relationer. Man tänker att Gerofoka den äldre näppeligen kan resa till Sverige utan språkkunnigt sällskap, eftersom engelska inte behärskas. I detta självbiografiska collage hälsar hon oss välkomna på svenska. I övrigt läggs texten ut på grekiska, repliker hon ibland uppmanar dottern att ”translate”. Hennes skådespelande dotter växlar vant mellan tre språk. 46-åringen upplyser om att hon fick sin teaterutbildning i Grekland, haft roller på engelska i flera länder innan hon flyttade till Sverige för elva år sedan. Avslöjar att hon låter bli att översätta somligt mamma säger. Mamma växte upp i en karg flykingby i norra Grekland, bebodd av armenier som fördivits av turkar.

Titeln Flickan och vildpäronen tillhör de sagor ”Kiki” berättade för sin dotter, sagor med så stort nostalgiskt värde att programhäftet förtäljer (i konsekvensens namn på tre språk) att samtal rings till hemlandet enkom för att få höra sagor. Mamma blev en lysande muntlig berättare. Eleftheria utmanar sig själv i Flickan och vildpäronen att på minimalt med tid berätta essensen ur den plus ett knippe andra sagor. Titel-sagan visar sig innehålla ett förunderligt drag av animism, besjälad natur böjer i detta fall grenar för att flickan ska komma åt frukter.

Att föreställningen varar i mindre än en timme (idealisk längd) bidrar till ett mycket positivt helhetsintryck. Scenografin känns spännande och lite gåtfull. Scenen avdelas med ett genomskinligt draperi, skulle kunna ses som en avgränsning mellan ett skeende pågående gentemot publiken och dotterns avvaktande moment. Lustigt nog står en overheadapparat på ett bord på båda sidor om skynket. Vi får veta genom oh-bilder att Gerofokas familj/ släkt varit offer för en massaker av turkar och tvingats fly, att mamma aldrig lärde sig läsa och skriva utan uppfann eget alfabet och att föräldrar och släkt slitit på tobaksplantage; en miljö och lukt dottern till varje pris ville bort ifrån.

Duon som biologiskt hör ihop turas om att förmedla sin historia. Och ett par gånger kommuniceras det öppet och rörande. Dottern har ömsint regisserat tillsammans med Rasmus Lindgren, vars funktion som betraktare på relationen utifrån och vilka nyckelsituationer som borde framhävas, var ett klokt beslut. (Därtill har Lola Arias varit konstnärlig mentor och Kristina Ros dramaturg. )Mindre klokt däremot att myggor skippats, vilket medfört att hörbarheten inte är optimal. I bästa fall kan vad som missats på svenska snappas upp när samma text levereras på engelska.

Naturligt nog innehåller produktionen grekisk musik. Man har valt Django´s Rainy Heart framförd av bouzouki-virtuosen och komponisten Micgael Paouris. Och redogörelsen av relationen avrundas med en text av svenska dramatikern Christina Ouzoundis vars Spår (av Antigone) recenserats från Göteborgs Stadsteater. ”Kiki” håller minst en längre monolog som bara delvis översätts, hon låter ett fat med kakor gå runt bland publiken. När hon tillfrågas vad hon helst vill ta sig för på scen efter att ha utfört stiliserad, talande koreografi noterar vi en liten spade i handen, spänner med jord och växter. Mamma vill jobba med händerna, ägna sig åt att plantera. På det svarta scengolvet simuleras med uthällda jordhögar att det planteras.

Den centrala scenen ska inte förbigås. Den rör i högsta grad klassperspektivet. När dottern som tidigare hetsat runt och prickat av sitt hektiska schema med avbrott för miniföredrag utifrån oh-bilder, står lutad över den mindre kroppen som fött henne och kammar bak hennes hår, undrar hon respektfylld om mamma kan förlåta att skådespelande dottern skämdes över henne under uppväxten. Svaret löd att hon sårades, men att hon självklart förlåtit. Gripande gest av försoning! Ett fundament i denna lika poetiska som lärorika berättelse utgörs av spektrumet trygghet – självförnekelse. Värt att upprepa att det icke-verbala ges generöst med utrymme plats i Flickan och vildpäronen, har lika stor betydelse som meningarna i manus. Finns biljetter kvar både dag- och kvällstid.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Kensukes Rike – slentrian och förutsägbarhet personifierad

2 april, 2025 by Elis Holmström

Kensukes Rike
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Neil Boyle, Kirk Hendry

Även om animerade europeiska filmproduktioner inte är alltför sällsynta idag är det ändå fascinerande att se skillnaderna mellan europeiska produktioner kontra de två titanerna USA och Japan som har dominerat vad gäller all form av animation på film och tv. Animation är precis som framställandet av tv-spel tekniskt betingat då filmskaparna uteslutande förlitar sig på faktisk teknik för att presentera sin berättelse.

Regissörsduon Neil Boyle och Kirk Hendry vill dock röra sig ifrån den mest förkommande estetiken inom animerad film, mer exakt den sort som gett Pixar sig signum med sylvass skärpa, magiska färger och en makalös uttrycksfullhet i de – visuellt, överdrivna karaktärerna. Kensukes Rike går istället tillbaka till en – vad gäller ytan, mer traditionell stil som inledningsvis drar tankarna till den svenska och numera nedlagda studion Happy Life, upphovsmakarna till ett antal animerade Pettson och Findus-adaptioner. Det är vackra pastellfärger, rustik och inte helt följsam animation och otroligt vackra miljöer som i vissa stunder kan misstas för att vara foton.

Initialt bär också berättelsen med sig samma gemytliga och familjära stämning, allt verkar vara som uppgjort för ett traditionellt familjeäventyr där ett par svåra relationsmässiga knutar kommer att behöva redas ut. Men då berättelsen når sin faktiska form rinner hoppet och förväntningarna ut som sand mellan fingrarna. Kensukes Rike utgår från en populär bok författad av Michael Morpurgo, därmed är det svårt att vara alltför kritisk till att berättelsen – på ett strukturellt plan, har problem.

Men oavsett överseende och dispans finns det inget som kan dölja det faktum att Kensukes Rike är slentrian och förutsägbarhet personifierad. Vad som tycktes vara ett intressant familjeäventyr med emfas på interaktionen mellan familjemedlemmarna, blir istället till en otroligt seg och sömnig överlevnadsfilm där protagonisten, som vi bör finna sympatisk, istället agerar som en hopplöst gnällig imbecill, vars egna inkompetens och fasansfullt idiotiska beslut provocerar bortom ord.

Och därefter går allting i en likblek mall där överlevnad och respekt för naturen skall repeteras in absurdum i montagesekvenser som känns lika tråkiga som trötta. Tanken att centrera filmen kring en främmande relation hade kunnat skänka filmen lite behövlig själ, men denna livsviktiga relation visar sig istället vara porträtterad iskall kyla.

Givetvis kan regissörsduon inte heller att hålla sig ifrån att göra filmen lika sötsliskig som en tropisk frukt. Stora delar av filmen känns som en livsfarlig sockerchock och förhoppningen om en mer mogen och återhållsam film kollapsar på nolltid.

Kensukes Rike må ha visuella stunder som imponerar, men den faktiska substansen är lika med noll. Då allting är slut känns det hela hopplöst meningslöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 134
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in