• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Thunderbolts – underhållningseufori som sällan går att uppleva

30 april, 2025 by Elis Holmström

Thunderbolts

Thunderbolts
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 april
Regi: Jake Schreier

Det må vara den trettiosjätte Marvel Studios-produktionen, en siffra som borde signalera katastrof. Men trots detta visar Thunderbolts varför receptet som nyttjats av Marvel lett till de otaliga framgångarna. Efter det ofantliga antal filmer i det alltmer växande MCU finns det två sätt att ta sig vidare för filmskapare. Antingen att nyttja maskineriet till att skapa mer eller mindre personliga projekt, förklädda som kolosser. Detta exemplifieras kanske bäst av Taika Waititi som gjorde den senaste Thor-filmen Love And Thunder till en sorts hysterisk explosion av alla sina exentriska kvalitéer, något som ledde till en uppsjö av frustrerade fans som ansåg att regissören tagit sin hysteriska komik ett steg för långt. Alternativ två är att följa den formula som etablerats under studions guldår från 2012-2019 då varenda film tycktes slå alla tänkbara ekonomiska rekord.

Regissören Jake Schreier väljer att ta sig an formulan, där komik, action och superkrafter mixas, fast med en gränslös energi som leder till en film så inspirerad att man kan tro att studions sanna guldålder är tillbaka. Thunderbolts kan liknas vid en pizza, det är en rätt som förtärts oräkneliga gånger, fast med passion – för att inte säga inspiration, kan den lyftas och imponera djupt. Alla delar må ha setts förut men då de serveras i ett såhär förstklassigt paket är det svårt att inte fyllas av eufori. Alla de klassiska elementen tas här till sin spets utan att på något sätt överanvändas, tvärtom så förstår Schreier också vilka förändringar som krävs för att göra den klassiska formulan maximalt effektiv.

Detta sker framförallt genom att man för första gången sedan det gamla gardet av legendariska hjältar – Captain America och Iron Man bland annat, äntligen fått en sättning där studion men också berättandet är redo att ta nästa steg. Resan att bygga upp en ny trupp som kan ta upp stafettpinnen har varit snårig men i Thunderbolts uppnår man äntligen drömmen att länka samman det gamla med det nya. Detta genom element som känns igen fast med en ny ensemble som är hungrig men också bestämd att göra sitt unika avtryck i detta enorma universum.

För den stora styrkan i Thunderbolts är just karaktärerna, något som oftast underskattas. Marvel på film må ha varit en företeelse i över tjugo år – om vi räknar med Sam Raimis Spider-Man, men i serietidningsform har karaktärerna levt ett liv som får flera åldringar att verka unga. Äventyren har rört sig mellan högt, lågt, magiskt och uruselt, men det finns en inneboende kraft och potens i karaktärsarketyperna. Marvels skapare Stan Lee avsåg att skapa människor med extraordinära förmågor, inte bara sagofigurer som konkurrenten DC och deras Stålmannen. Den mänskliga kvalitén manifesterar sig med oerhörd kraft i Thunderbolts, och trots att ensemblen av antihjältar inte kan mäta sig med storprofiler som Spider-Man eller Wolverine, är deras anonymitet en styrka. Detta gör att Schreier samt manusförfattarna Eric Pearson och Joanna Calo kan expandera och göra förändringar utan att känna sig alltför bundna till källmaterialet.

Detta resulterar i den kanske mest brokiga men också sympatiska skara figurer sedan Guardians Of The Galaxy. Framförallt är det förunderligt hur bihang som Hanna John-Kamens Ghost från Ant-Man And The Wasp nu blir en genuin storstjärna som visar på både karisma och utstrålning. Detsamma gäller Julia Louis-Dreyfus som äntligen kommer till sin rätt i en diabolisk roll som skulle göra sig utmärkt som en ersättare till den smilande och än mer djävulska amerikanska justitieministern Pam Bondi. Men den sanna triumfen – vad gäller aktörerna, är Florence Pugh och David Harbour. Från att ha visat upp ypperlig kemi i den underskattade Black Widow får duon nu äntligen komma tillbaka och vara bättre än någonsin. Pugh och Harbour är essensen av hela filmen, med extraordinär komisk timing, energiskt skådespel samt en genuin värme.

För där andra filmer väljer att nå till underhållningshimlen – däribland många Marvel-filmer, med enorm action eller vyer som får publiken att dra efter andan, vill Schreier istället värna om värdet i att bevittna god kemi mellan personer. Detta gör att Thunderbolts förlitar sig på kemin och energin som bildas i en ensemble. Actionscenerna må vara både välgjorda och påkostade, men det är de mer triviala strapatserna, då John-Kamens syrliga brittiska humor kommer fram eller då David Harbour lever rövare, som verkligen stannar kvar. Dessutom har Thunderbolts kanske den mest originella och vågade finalen som skådats i en Marvel-film, en final som i mångt och mycket bygger på karaktärsutveckling och inte fullskaligt krig mellan rymdvarelser och superhjältar. Men det är i denna final som filmens primära brist gör sig påmind, för även om det nyttjas mörk tematik som psykisk ohälsa, förtvivlan och medial manipulation så blir dessa ämnen aldrig så omfattande och essentiella som de kunde ha varit. Även de allegorier till vår faktiska värld som Marvel alltid velat inkludera är aningen för nedtonade, trots att det finns gott om möjligheter att säga både det ena och det andra om dagens samhälle.

Detta är dock det enda som håller Thunderbolts från att klassas som en felfri triumf. För vad som erbjuds är en underhållningseufori som sällan går att uppleva. Värmen, glädjen och entusiasmen är i det närmaste beroendeframkallande och då allt är avslutat uppstår ett hål, för det finns inte en enda attraktion på något nöjesfält som kan mäta sig med detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Burleskens banerförare bjuder på ståtlig sång och berörande biografi – Den sista Primadonnan på Lunchteatern Göteborgs Stadsteater

30 april, 2025 by Mats Hallberg

v 16 2025

Foajébaren Göteborgs Stadsteater

Manus: Carl Ewerth/ Dan Yin

Regi: Sonja Gube

Pianist: Lars Sundqvist

Teknik (ljus & ljud): Arctur Hernández Chárraga

Denna betraktelse borde ha skrivit för cirka tio dagar sedan. Då var berättandet som ramades in av ett knippe mer eller mindre livsavgörande sånger i betydligt färskare minne. För att inga oklarheter ska råda om tidpunkt ska sägas att jag valde att bevista påskveckans final på Skärtorsdagen. Då serverades lämpligt nog en god påsktallrik. Vad ska jag skylla på? Lathet, skrivkramp igen eller föga framgångsrika försök att få fram uppgifter om Carl Ewerths cv. Regissör Sonja Gube meddelar efteråt att estradören och imitatören ska fylla sjuttiofem år. Jag har definitivt sett honom i show om Zarah Leander på SVT, men kan ha varit premiär för min del live. Jag bjöds in av Lunchteaterns tekniskt ansvarige som blev förtrollad, tillstod att han under alla sina år inte upplevt någon jämförbar föreställning. Känns så klart udda att Den sista primadonnan sätts upp i denna omgivning där han ackompanjeras av, får man förmoda, sin vapendragare Lars Sundqvist vid flygeln.

Med tanke på att jag igår fick en dos skönlitteratur präglad av Värmland – mer specifikt vindlande expertutlåtanden om Juloratoriet av författaren Lars Andersson – kan det betecknas som slumpens skönhet att Carl Ewerths historia även den utgår från landets kanske främsta litterära landskap. Vi reser in i skogiga landskapets hjärta och ut ur det med en klarsynt, tillbakablicka ciceron. Enligt egen utsago lärde Selma Lagerlöf honom att fly till fantasin medan Kejsaren av Portugallien och Fröding inympade galenskapens ådra. Mormor med sin starka tro på Jesus fanns mitt i denna saliga röra. En värmländsk skröna från urskogen bland präster och kossor som förunderligt nog är sann, hur otrolig den än verkar. Uppväxten var strikt, Missionshuset en knutpunkt. Mamma fastnade dock för Karl Gerhard som hördes på radion. Ewerth tycks i barndomen varrit en orolig sökare, i vars tolvåriga jag en aldrig slocknande gnista antändes när han upplevde divan Zarah i Karlstad. Könsöverskridande artister lockade. Monologerna om vilsenheten i barndomen bland jägare, skidåkare och fotbollsspelare är sorglustigt komiska, fast han i samma veva hos psykologen yppar suicidala tankar.

Vad som träffar mottagarna i hjärtat är hängivenheten parat med Sonja Gubes effektfulla regi. Antar att det är hon som lanserat upplägget. Ta i och bre på så mycket som möjligt utan överslag när odödliga melodier tolkas, stycken ur operetter, chanson eller kupletter vilka blivit till signaturer för Edith Piaf, Karl Gerhard och nämnda självupptagna stjärna. Vi ges grandiost utlevande versioner av exempelvis Padam, Padam, Jazzgossen jämte hits skrivna för Zarah Leander. Sundqvists avmätta anslag till vilken ibland en kongenial nerv adderas, vittnar om tonvis med rutin. En vana vid att befinna sig i skuggan av den pompösa persona Ewerth antar, jämte förmågan att framhäva slagkraftiga örhängen. En enda gång behöver den flexible pianisten hjälpa huvudpersonen på traven.

Kontrasten till berättandet ur den egna biografin kunde inte vara större. För monologens grundackord är återhållsamt, fast innehållet är mustigt och drastiskt. Ibland övergår flödet i gestaltande berättande, med drag lånade från estradören Ewerth. När skillnaden mellan honom och de andra i klassen eller i samhället påvisas blir det både drabbande och roande. En passage bränner till med en sjusärdeles kraft. Mammas sladdbarn kör han stolt omkring i barnvagn, misstas för att vara fadern. Evas liv ändar när hon i tonåren en svarttaxi.

Flera klädbyten ingår i föreställningen. Carl Ewerth tycks trivas lika lika mycket att ekipera sig i skinnkostym som i prålig päls och boa. Valet av klädesplagg beror på vem han ska föreställa sig, sig själv eller någon stjärna från en svunnen epok. Det är inte osannolikt att denne galjonsfigur inom burlesk-scenen återkommer på begäran. Till viss del kan hans gärning associeras till Rikard Wollfs, en artist jag såg retrospektiv show av på Lorensbergsteatern för kanske tolv år sedan.

Med full satsning genom avsiktligt överdrivet uttryck, avsevärda röstresurser och en hudlös berörande historia framställd med helt andra tonfall, fångas publiken, oavsett om de kan känna igen sig i utanförskapet. Det är dråpligt och musikaliskt fulländat, ibland sorgligt och genomgående storslaget.

OBS Beklagar oskärpan i mobilbilderna tagna på långt håll.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Blandar och ger med fullmatad gedigen revy med viss lokalfärg – Påskbubbel på Aftonstjärnan

29 april, 2025 by Mats Hallberg

foton Fredrik Aremyr

Manus: Ensemblen ( plus samarbete med Mölndalsrevyn)

Regi: Andreas Nygård, Emelie N Hagman, Sebastian Hagman

Scenografi: Emelie N. Hagman, Pierre Hagman, Robin Rösehag, Caroline Sehm

Koreografi: Johanna Lovis Håkansson, Annie Nilsson, David Timonen

Kostymansvarig: Pernilla Karlsson

Peruker: Tiina Bengtsson

Ljusdesign: Stiltje Asplund

Producent/ konstnärligt ansvarig: Emelie N. Hagman, Senastian Hagman

Musiker: David Timonen (Kapellmästare) & Björn Regnér

Medverkande: Sebastian Hagman, Emelie N. Hagman, Johanna Lovis Håkansson, Anders Nygård, Douglas Wegberg och Isabella Sundling Wallin

Premiär: 25/4 2025 på Aftonstjärnan på Hisingen

Spelas till och med 7/5

För fjärde året recenseras revy med makarna Hagman och deras rekryterade kollegor, fast denna gång med skillnaden att deras nya revy, troligen av praktiska orsaker, flyttats fram från januari till veckorna efter påsk. En annan skillnad mot tidigare rör manus. Påskbubbel (en oxymoron). Monologer och sketchers stoff har sitt ursprung i ensemblen, ibland i samarbete med Mölndals-revyn. Första akten innehåller tio inslag medan tretton nummer levereras efter paus inklusive inrepeterade extranummer. Mycket hinner således hända timmarna publiken befinner sig på läktaren. Inklämda i scenens vänstra huserar musikerna vilka heter David Timonen och Björn Regnér. Den först nämnde har varit med varje gång och tjänstgör som kapellmästare med total kontroll medan multiinstrumentalist Regnér under flera år ytterst välgörande kompletterat genom att traktera upp till sju(!) instrument, fascinerande nog en kombination av rytm- och melodiinstrument vilket innebär att han både står för minnesvärda features och understöd till kapellmästaren på sitt digitalpiano. Efter föreställningen får jag på fråga veta att Regnér huvudsakligen är stråkmusiker.

Ensemblen hyser yrkeskunnigt folk med erfarenhet från exempelvis Astrid Lindgrens värld, Wallmans Salonger, Liseberg, Mölndals- och Falkenbergsrevyn. Initiativtagarnas koncept handlar om att erbjuda en klassisk nummerrevy snarare än att belysa aktuella politiska strider och skandaler. Att Hagmans vet hur en underhållande och meningsfull tillställning sätts samman är vid det här laget ingen hemlighet. Man fokuserar sång och dans, många klädbyten, sketcher och monologer. Är som bekant ett vågspel att repetera in nytt material till en revy inomhus under vårens ljusa årstid, särskilt om behaglig temperatur råder. Jag recenserar den erkänt svåra föreställningen efter premiär. Ska sägas att det fanns biljetter kvar, lyckligtvis var den stora majoriteten platser fyllda. Och stämningen var hjärtlig, allsången i mello-hits funkade utmärkt och överlag kunde en entusiastisk publik iakttas.

Min rubrik skvallrar samtidigt om en sammanfattande bedömning, osäker på i vilken utsträckning den använts tidigare år. Ojämnt lyder som ni kan ana helhetsomdömet om årets upplaga, den då man förlitat sig på egen kompetens beträffande manus och regi. Påskbubbel hade tjänat på vad som brukar benämnas för yttre öga, trots att veteranen Hans Josefsson inledningsvis i inspelad form kvalitetsstämplat produktionen.

Kanske inte alls är avsiktliga källor för inhämtande av inspiration. Men somlig crazy-humor utan uppenbar poäng eller punchline associerar jag till Bengt O Månsson (MAD) eller den personliga fnissfesten i skruvade Hemma hos (Kjell Alinge/ Janne Forsell) sent på måndagskvällarna i P3. På temat nonsenskomik tänker jag vidare på Montny Python och i viss mån Mosebacke Monarki och Estrad från svartvita tv-kanalens era. Denna torra humor som väcker ganska matta reaktioner på Aftonstjärnan, kan delvis relateras till den extrema hejdlöshet KONST AB ägnat sig åt senaste åren. Omdömet ojämnt indikerar på samma gång ett antal höjdpunkter, vilka kommer lyftas fram senare. Var så säkra! I och för sig utlovas trams och allvar, ett löfte som således uppfylls med råge. På bilden nedan syns exempelvis lustfyllda grepp på sadistiske tandläkaren i Little Shop Of Horrors med svensk text av Sebastian Hagman. Framlockade nog ett och annat garv men kan också kallas en smula onödig.

Var och ens minneskapacitet hos dessa proffs ska berömmas. Ingen kommer av sig eller verkar ens nära att tappa tråden. Dessutom sitter inte bara varje replik och vers i sångerna utan tajmning, mimik och gester liksom dansstegen. Hörbarheten är så gott som perfekt. Bara de gånger då tempot är maximalt uppvridet missar jag att tillgodogöra mig en del av de fyndiga rimmen.

Sebastian Hagman tycks verkligen älska rollen som konferencier med hatten på, att finkalibrera tilltalet till publiken. Genom sitt beteende, vad han väljer att förmedla och sättet det sker på är han som gjuten för uppdraget, något han inte är omedveten om. I enlighet med vad deras tradition påbjuder förekommer nostalgiska skimmer med göteborgska förtecken. Sebastian berättar om branden på Aftonstjärnan, tar på sig Lasse Brandebys rutiga Kurt Olsson-kavaj och känner av hur förtrogen publiken är med Kent Andersson ( i år är det tjugo år sedan den legendariske estradören, dramatikern och storartade ordmakaren dog).

Den självklara respekten till hans för evigt geniala texter visas genom att noga betona varje betydelsebärande formulering. Revyns guide, som också medverkar i flera scener, deklamerar med bravur Kärlek från 1985 med åtföljande Ted Gärdestad-hit. Och minns jag rätt är det Johanna Lovis Håkansson som står för merparten recitation ur temat som talkör skanderar i nydanande gruppteater-pjäsen Sandlådan. (kan inflikas att jag efter Kent Anderssons dödsfall skrev ett författarporträtt och sålde KAL:s tonsättningar av hans dikter.)

Låt mig redogöra för somligt ur den brokiga buketten av musikaliska inslag. Flera generationer får sitt lystmäte genom den bredd av genrer som inkluderas. Det börjar lite trevande med mezzosopranen Håkansson som solist i klämmig dänga av Pink. Manliga motsvarigheten levereras som ett led i finalen, en tribut till Freddy Mercury och Queen. Visst görs de skapligt, men inslagen sticker inte ut som jag föreställt mig. Om dessa medryckande alster får nöja sig med ” så där” i betyg övertygade andra desto mer.

Syftar på tacksamt Mello-medley med olika temperament från olika perioder, vars upplägg var ”Allsång på Aftonstjärnan”. Männen bredvid mig och många andra stämde glatt in i aktiviteten, kunde texterna. Denna avdelning har tillförts komisk knorr genom att Emelie N. Hagman, klädd i hippie-utstyrse,l leder allsången med tokroligt Stockholms-tugg. Vidare hyllar kvinnorna i ensemblen den otroligt mångsidiga och unika Monica Z (musikalen på Göteborgs Stadsteater årets främsta scenkonst enligt undertecknad). Föredömligt ackompanjerade briljerar trion, allra mest Isabella Sundling Wallin i hypnotiskt släpiga Mister Kelly (O. Thörnqvist). Definitivt en av revyns krön. Vi får en fin version av Trubbel (O. Adolphson) signerad Emelie N. Hagman.

En annan vokal bedrift görs av Douglas Wegberg utklädd till påskhare. Hans sång om frånvaron efter ett sprucket förhållande griper tag. Ett inslag värt åtskilliga plus om det inte hade varit så utdraget, är spexet om att göra auditions på populära figurer för barn, i en hommage till barnvisan. Slutligen ska påskkärringars strålande stämsång, med musik från frispråkig dockmusikal från 2003, framhållas. Och givetvis farväl-melodin, naiv lyckobringare i form av Ted Gärdestad.

Har återigen begått misstaget att grotta ner mig i hågkomster och fakta på ett sätt ingen begär. Innan jag lämnar tankarna på Påskbubbel några utlovade meningar om lyckade sketcher. När man studerar programbladet framgår att ”I parfymaffären” skrivits av Claes Eriksson, vilket bör nämnas för ordningens skull.

Revymakarna har haft som sed på Aftonstjärnan att ha med upprepade telefonsamtal, vilka kan vara felringningar eller som i år någon som lämnar återbud i sista stund till en noggrant planerad mysig middag på tu man hand. Dessa tre scener utvecklas till showtime signerad Douglas Wegberg. Två av de som gör honom upprörd och ledsen kan knytas till revyns tokroliga tema. Att en av dem är Jesus som får svar på tal i ilsket hållen sång tangerar gränsen för vad troende skulle anklaga för att häda. Mannen som kollade biljetter menade att gränsen inte överskreds. Men åtminstone en dominant världsreligion slipper liknande skämt på grund av hänsyn och risken för repressalier. Hur som helst är Wegberg som påskhare i sitt esse med sin uttrycksfulla stämma och avslöjande kroppsspråk. Musiken i sketcherna är tydligen hämtad från turnerande Broadway-musikal från 2015.

En ”corny” sketch om vad som ska klassas som förbjudet på sängavdelningen på IKEA, är inte utan sina absurda poänger, baseras sannolikt på verkliga händelser. Texten till ”Välkommen till internet” översatt av Sebastian Hagman är så vitsigt rimmande att den skulle kunna tryckas. Den mest effektiva texten med dess halsbrytande växlingar speglar ett av vår tids, förvisso harmlösa men ändock gissel, nämligen företags ideliga påprackande av kundundersökningar. Lysande sketchen ”köpupplevelsen” av Erik Jensen artar sig till en lika giftig som belysande dialog med perukförsedda Andreas Nygård och Isabella Sundling Wallin i rollerna.

FOTON Fredrik Aremyr

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Pensionat Oskar – komisk och ger mycket att tänka på efter dramaturgi a la Gardell

26 april, 2025 by Rosemari Södergren


Foto Sören Vilks

Pensionat Oskar
Av Jonas Gardell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Mikael Kratt
Mask Patricia Svajger
Komposition Eeva Kontu
Premiär 25 april 2025 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En rolig, lättsam föreställning om en man i medelåldern som mer och mer känner att han fastnat i ett liv han inte trivs med och på en semester i en stugby hittar han en väg att bli sig själv igen, i dramaturgi a la Jonas Gardell. Föreställningen är en överföring till scen av filmen Pensionat Oskar (i regi av den danska regissören Susanne Bier) som gick upp på bio 1995 och bland annat gav två guldbaggar: Bästa manuskript (Jonas Gardell) och Bästa manliga huvudroll (Loa Falkman) och blev nominerad till ytterligare två baggar för Bästa film och Bästa kvinnliga huvudroll (Stina Ekblad).

Filosofi eller dramaturgi a la Gardell betyder en handling utan gråzoner och där det är tydligt vilken karaktär som är ond och vem som är god.
Den ofria människan, som också kan kallas den onde: bor i radhus, arbetar med teknik eller i varje inte med något kreativt arbete, är emot socialdemokratin och är rasist, främlingsfientlig och homofob.
Den fria människan, som också kan kallas den goda: har ett fritt yrke utan anställning, är gärna skådespelare, trollkarl eller konstnär och anser att den egna känslan av frihet är viktigare än något annat, till och med viktigare än att finnas till för sina barn.

Några fördjupade karaktärer eller något som sägs under ytan finns inte. Men om vi släpper förväntningar på djup i karaktärer är det en underhållande och tankeväckande föreställning om att hitta sig själv. Huvudpersonen Rune Runeberg (spelas enastående bra av Henrik Norlén, som jag hittills aldrig sett göra medioker ifrån sig i någon roll) och hans fru Gunnel (spelas av duktiga Helena af Sandeberg) bor i radhus och har bokat semester i en stugby, Pensionat Oskar. De har en förhoppning om att semestern ska ge dem tillfälle att hitta tillbaka till varandra och väcka mer liv i deras relation och kunna ta itu med situationer som skaver. Pensionat Oskar är en vanlig stugby med en liten butik, en radda stamgäster och små slitna hus ganska nära havet.

I stugbyn möter de olika karaktärer, som grannparet i stugan intill som är symbolen för en riktig usel relation där mannen förtrycker kvinnan på alla sätt det går. Men i stugbyn finns också ett fint äldre par, två äldre lesbiska kvinnor som är föreställningens clowner.
Ingen kvinna skildras med något djup i denna uppsättning. Tonårsdottern är bara sur och tycker att familjen är det tristaste som finns. Runes fru Gunnel klamrar sig bara fast vid äktenskapet, kan inte ens bli arg, eller vågar inte ens bli arg och står inte upp för sig själv, vilket är ganska ologiskt i sammanhanget.

I stugbyn möter familjen Runeberg den unge sommararbetaren Petrus som drömmer om att resa runt i Europa och försörja sig som trollkarl på gatorna. När Rune en kväll får se Petrus bada naken händer något, en gnista i Runes hjärta slår rot. Rune dras till Petrus och tillbringar mer och mer tid med honom. Vad är det som händer mellan dem? En kärleksrelation? En sommarpassion? Eller är det sitt yngre jag och de drömmar han hade då som väcks till liv inom Rune? Det är upp till betraktaren att tolka.

Skådespelarna är duktiga och lyfter en stor del av föreställningen, Henrik Norlén som jag redan nämnt och Hampus Hallberg som Petrus och Helena af Sandeberg som Gunnel. Övriga roller är mer lustiga figurer, klichéartat skissade som specifika typer.

Ett extra stort plus för scenografin, ljud och ljus som samverkar till de magiska scenerna där Rune och Petrus badar i månens scen och de lustiga scenerna där de letar efter sin stuga i stugbyn där stugorna är i miniformat och kan ställas på bordet.

Föreställningens tema beskrivs i ett pressmeddelande:
Pensionat Oskar handlar om att vilja men inte våga följa sina drömmar och passioner. Och vad som kan hända om en släpper taget och ger sig hän.

Det är ett ämne som jag skulle kunna vidareutveckla i timmar: Att människan blir lycklig först då den helt följer sin passion upplever jag är ett budskap som är väl etablerat i dagens individ-baserade samhälle där individen alltid ska ha valmöjlighet och stå i centrum. Men är inte det en illusion? Blir människan verkligen lycklig över att alltid sätta sig själv och sina egna intressen i främsta rummet? Är vi inga sociala varelser? Jag är lite frågande till att människan blir lycklig av att alltid sätta sig själv i centrum. Men det är en stor diskussion som inte får plats i en reflektion över en teaterpremiär. Hur som helst är det föreställningens tema och budskap: Hitta sig själv och bli den man ville vara som tjugoåring. Och det kan sätta igång många olika funderingar hos publiken.


Om regissören:
Regissören Jakob Höglund är en finlandssvensk koreograf och regissör som sedan 2019 är konstnärlig ledare för Lilla Teatern i Helsingfors. Där har han bland annat satt upp Kris och katastrof i Mumindalen (2023) och Dancer in the dark (2024). På Helsingfors Stadsteater har han satt upp föreställningar som Såsom i himmelen (2022) och Bröderna Lejonhjärta (2024). Han tilldelades Svenska Kulturfondens stora kulturpris i Finland 2020 för sitt genreöverskridande scenspråk. På Kulturhuset Stadsteatern satte han upp Sommarboken (2023).


Regissören Jakob Höglund berättar:
– Filmen Pensionat Oskar var livsviktig för mig som tonåring på nittiotalet, i min egen komma-ut process. Jag bandade filmen och såg den om och om igen, med lika delar total fascination och stor ångest. Det var en av de första filmerna med homosexuell tematik på den tiden. När jag ser den idag, som fyrtioåring, är det ur ett nytt perspektiv. Nu ser jag tiden som flytt, drömmarna som gått förlorade och vägvalen i livet, frågor som jag tar med mig in i arbetet med Pensionat Oskar.

Föreställningen följer filmens handling och manus ganska strikt och har en komik som bygger på schabloner och förenklade karaktärer, samtidigt speglar den mycket som många kan känna igen sig eller andra i och både skratta och gråta över. Visst är karaktärerna utan något större djup men en teaterföreställning måste inte alltid ha flera djup i sig. Jag tror denna uppsättning kommer att locka många som vill skratta en stund, fundera kring frihet och relationer och uppleva en nostalgi från livet på 1990-talet.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Henrik Norlen, Jonas Gardell, Pensionat Oskar, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Until Dawn – menlöst

25 april, 2025 by Elis Holmström


Foto: Sony Pictures

Until Dawn
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi David F. Sandberg

David F. Sandberg skanderade högt om att han var färdig med att regissera alla typer av superhjältefilmer efter den kritiserade och kommersiellt misslyckande Shazam Fury Of The Gods. Sandberg menade att nästa projekt skulle ta honom tillbaka till skräcken, genren som startade hans karriär.

Det borde innebära en nytändning, en kraftfull omstart där hemkomsten borde inspirera både honom och publiken. Istället sker raka motsatsen och Sandberg gör en film som får hans tidigare mediokra projekt Annabelle: Creation att framstå som en arvtagare till både The Shining och John Carpenters bästa verk. Until Dawn är en gränslöst usel skrothög som viftar med vit flagga redan i den anorektiska intrigen och som därifrån tar publiken ned i ett träsk av klyschor, tristess och hjärndött blodbad.

Man skulle kunna säga både det ena och det andra om det faktum att Until Dawn bygger på TV-spelet med samma namn, att filmer baserade på spel numera verkar vara nästa stora Hollywood-trend och att resultaten fortsätter vara av ytterst blandad kvalité. Där adaptionerna av The Last Of Us och Fallout har frälst både spelare och icke-spelare förekommer också besinningslöst skräp som förra årets mardröm Borderlands. Vad som gör adaptionen av Until Dawn än mer konfunderande – för att inte säga provocerande, är det legendariska eftermäle som associeras med Playstation och deras fantastiska spel, varav många utgår från starka berättelser och karaktärer. Detta har Sony – moderbolaget till Playstation, nu valt att förvalta genom att först ge oss den groteska Gran Turismo och nu Until Dawn, som svärtar ned varumärket till skamlösa nivåer.

För i Until Dawn – filmen, finns inga av de naturliga element som går att överföra från spel till film utan problem, däribland ett solitt narrativ, minnesvärda karaktärer eller slående visuella egenskaper. Förutom ett par bleka visuella referenser och en gränslöst trött Peter Stormare, som gör sin roll från spelförlagan, finns här inget som utmärker eller tydliggör varför Until Dawn förtjänar att förevigas som film.

För vad som erbjuds är en ensemble bestående av ’’så kallade skådespelare’’ som i sin tur spelar karaktärer lika inbjudande som ett näste av skunkar. Sandberg lyfter inte heller ett handtag för att skapa någon form av inspirerad skräck, det är ett bombardemang av trötta klichéer med knarrande golv, gnälliga gamla häxor och blod i mängder. Inte ens då hela filmen vältrar sig i en ren orgie av klyschor har Sandberg kapacitet att frammana självironi. Istället fortsätter allt efter en in absurdum fantasilös mall som är lika utmattande som den är ointressant.

Det är lika menlöst som det låter men lyckas bli än värre då absolut ingen som medverkar framför eller bakom kameran verkar vilja ta i arbetet med tång. Vad som än förekommer levereras det med apati, avsmak och ointresse. Filmen är dessutom makabert humorlös. Det enda av värde är den poetiska parallellen mellan filmens karaktärer och den faktiska biopubliken, ingen av oss kan vänta med att fly från helvetet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Sida 130
  • Sida 131
  • Sida 132
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in