v 16 2025
Foajébaren Göteborgs Stadsteater
Manus: Carl Ewerth/ Dan Yin
Regi: Sonja Gube
Pianist: Lars Sundqvist
Teknik (ljus & ljud): Arctur Hernández Chárraga
Denna betraktelse borde ha skrivit för cirka tio dagar sedan. Då var berättandet som ramades in av ett knippe mer eller mindre livsavgörande sånger i betydligt färskare minne. För att inga oklarheter ska råda om tidpunkt ska sägas att jag valde att bevista påskveckans final på Skärtorsdagen. Då serverades lämpligt nog en god påsktallrik. Vad ska jag skylla på? Lathet, skrivkramp igen eller föga framgångsrika försök att få fram uppgifter om Carl Ewerths cv. Regissör Sonja Gube meddelar efteråt att estradören och imitatören ska fylla sjuttiofem år. Jag har definitivt sett honom i show om Zarah Leander på SVT, men kan ha varit premiär för min del live. Jag bjöds in av Lunchteaterns tekniskt ansvarige som blev förtrollad, tillstod att han under alla sina år inte upplevt någon jämförbar föreställning. Känns så klart udda att Den sista primadonnan sätts upp i denna omgivning där han ackompanjeras av, får man förmoda, sin vapendragare Lars Sundqvist vid flygeln.
Med tanke på att jag igår fick en dos skönlitteratur präglad av Värmland – mer specifikt vindlande expertutlåtanden om Juloratoriet av författaren Lars Andersson – kan det betecknas som slumpens skönhet att Carl Ewerths historia även den utgår från landets kanske främsta litterära landskap. Vi reser in i skogiga landskapets hjärta och ut ur det med en klarsynt, tillbakablicka ciceron. Enligt egen utsago lärde Selma Lagerlöf honom att fly till fantasin medan Kejsaren av Portugallien och Fröding inympade galenskapens ådra. Mormor med sin starka tro på Jesus fanns mitt i denna saliga röra. En värmländsk skröna från urskogen bland präster och kossor som förunderligt nog är sann, hur otrolig den än verkar. Uppväxten var strikt, Missionshuset en knutpunkt. Mamma fastnade dock för Karl Gerhard som hördes på radion. Ewerth tycks i barndomen varrit en orolig sökare, i vars tolvåriga jag en aldrig slocknande gnista antändes när han upplevde divan Zarah i Karlstad. Könsöverskridande artister lockade. Monologerna om vilsenheten i barndomen bland jägare, skidåkare och fotbollsspelare är sorglustigt komiska, fast han i samma veva hos psykologen yppar suicidala tankar.
Vad som träffar mottagarna i hjärtat är hängivenheten parat med Sonja Gubes effektfulla regi. Antar att det är hon som lanserat upplägget. Ta i och bre på så mycket som möjligt utan överslag när odödliga melodier tolkas, stycken ur operetter, chanson eller kupletter vilka blivit till signaturer för Edith Piaf, Karl Gerhard och nämnda självupptagna stjärna. Vi ges grandiost utlevande versioner av exempelvis Padam, Padam, Jazzgossen jämte hits skrivna för Zarah Leander. Sundqvists avmätta anslag till vilken ibland en kongenial nerv adderas, vittnar om tonvis med rutin. En vana vid att befinna sig i skuggan av den pompösa persona Ewerth antar, jämte förmågan att framhäva slagkraftiga örhängen. En enda gång behöver den flexible pianisten hjälpa huvudpersonen på traven.
Kontrasten till berättandet ur den egna biografin kunde inte vara större. För monologens grundackord är återhållsamt, fast innehållet är mustigt och drastiskt. Ibland övergår flödet i gestaltande berättande, med drag lånade från estradören Ewerth. När skillnaden mellan honom och de andra i klassen eller i samhället påvisas blir det både drabbande och roande. En passage bränner till med en sjusärdeles kraft. Mammas sladdbarn kör han stolt omkring i barnvagn, misstas för att vara fadern. Evas liv ändar när hon i tonåren en svarttaxi.
Flera klädbyten ingår i föreställningen. Carl Ewerth tycks trivas lika lika mycket att ekipera sig i skinnkostym som i prålig päls och boa. Valet av klädesplagg beror på vem han ska föreställa sig, sig själv eller någon stjärna från en svunnen epok. Det är inte osannolikt att denne galjonsfigur inom burlesk-scenen återkommer på begäran. Till viss del kan hans gärning associeras till Rikard Wollfs, en artist jag såg retrospektiv show av på Lorensbergsteatern för kanske tolv år sedan.
Med full satsning genom avsiktligt överdrivet uttryck, avsevärda röstresurser och en hudlös berörande historia framställd med helt andra tonfall, fångas publiken, oavsett om de kan känna igen sig i utanförskapet. Det är dråpligt och musikaliskt fulländat, ibland sorgligt och genomgående storslaget.
OBS Beklagar oskärpan i mobilbilderna tagna på långt håll.