Manus: Ensemblen ( plus samarbete med Mölndalsrevyn)
Regi: Andreas Nygård, Emelie N Hagman, Sebastian Hagman
Scenografi: Emelie N. Hagman, Pierre Hagman, Robin Rösehag, Caroline Sehm
Koreografi: Johanna Lovis Håkansson, Annie Nilsson, David Timonen
Kostymansvarig: Pernilla Karlsson
Peruker: Tiina Bengtsson
Ljusdesign: Stiltje Asplund
Producent/ konstnärligt ansvarig: Emelie N. Hagman, Senastian Hagman
Musiker: David Timonen (Kapellmästare) & Björn Regnér
Medverkande: Sebastian Hagman, Emelie N. Hagman, Johanna Lovis Håkansson, Anders Nygård, Douglas Wegberg och Isabella Sundling Wallin
Premiär: 25/4 2025 på Aftonstjärnan på Hisingen
Spelas till och med 7/5
För fjärde året recenseras revy med makarna Hagman och deras rekryterade kollegor, fast denna gång med skillnaden att deras nya revy, troligen av praktiska orsaker, flyttats fram från januari till veckorna efter påsk. En annan skillnad mot tidigare rör manus. Påskbubbel (en oxymoron). Monologer och sketchers stoff har sitt ursprung i ensemblen, ibland i samarbete med Mölndals-revyn. Första akten innehåller tio inslag medan tretton nummer levereras efter paus inklusive inrepeterade extranummer. Mycket hinner således hända timmarna publiken befinner sig på läktaren. Inklämda i scenens vänstra huserar musikerna vilka heter David Timonen och Björn Regnér. Den först nämnde har varit med varje gång och tjänstgör som kapellmästare med total kontroll medan multiinstrumentalist Regnér under flera år ytterst välgörande kompletterat genom att traktera upp till sju(!) instrument, fascinerande nog en kombination av rytm- och melodiinstrument vilket innebär att han både står för minnesvärda features och understöd till kapellmästaren på sitt digitalpiano. Efter föreställningen får jag på fråga veta att Regnér huvudsakligen är stråkmusiker.
Ensemblen hyser yrkeskunnigt folk med erfarenhet från exempelvis Astrid Lindgrens värld, Wallmans Salonger, Liseberg, Mölndals- och Falkenbergsrevyn. Initiativtagarnas koncept handlar om att erbjuda en klassisk nummerrevy snarare än att belysa aktuella politiska strider och skandaler. Att Hagmans vet hur en underhållande och meningsfull tillställning sätts samman är vid det här laget ingen hemlighet. Man fokuserar sång och dans, många klädbyten, sketcher och monologer. Är som bekant ett vågspel att repetera in nytt material till en revy inomhus under vårens ljusa årstid, särskilt om behaglig temperatur råder. Jag recenserar den erkänt svåra föreställningen efter premiär. Ska sägas att det fanns biljetter kvar, lyckligtvis var den stora majoriteten platser fyllda. Och stämningen var hjärtlig, allsången i mello-hits funkade utmärkt och överlag kunde en entusiastisk publik iakttas.
Min rubrik skvallrar samtidigt om en sammanfattande bedömning, osäker på i vilken utsträckning den använts tidigare år. Ojämnt lyder som ni kan ana helhetsomdömet om årets upplaga, den då man förlitat sig på egen kompetens beträffande manus och regi. Påskbubbel hade tjänat på vad som brukar benämnas för yttre öga, trots att veteranen Hans Josefsson inledningsvis i inspelad form kvalitetsstämplat produktionen.
Kanske inte alls är avsiktliga källor för inhämtande av inspiration. Men somlig crazy-humor utan uppenbar poäng eller punchline associerar jag till Bengt O Månsson (MAD) eller den personliga fnissfesten i skruvade Hemma hos (Kjell Alinge/ Janne Forsell) sent på måndagskvällarna i P3. På temat nonsenskomik tänker jag vidare på Montny Python och i viss mån Mosebacke Monarki och Estrad från svartvita tv-kanalens era. Denna torra humor som väcker ganska matta reaktioner på Aftonstjärnan, kan delvis relateras till den extrema hejdlöshet KONST AB ägnat sig åt senaste åren. Omdömet ojämnt indikerar på samma gång ett antal höjdpunkter, vilka kommer lyftas fram senare. Var så säkra! I och för sig utlovas trams och allvar, ett löfte som således uppfylls med råge. På bilden nedan syns exempelvis lustfyllda grepp på sadistiske tandläkaren i Little Shop Of Horrors med svensk text av Sebastian Hagman. Framlockade nog ett och annat garv men kan också kallas en smula onödig.
Var och ens minneskapacitet hos dessa proffs ska berömmas. Ingen kommer av sig eller verkar ens nära att tappa tråden. Dessutom sitter inte bara varje replik och vers i sångerna utan tajmning, mimik och gester liksom dansstegen. Hörbarheten är så gott som perfekt. Bara de gånger då tempot är maximalt uppvridet missar jag att tillgodogöra mig en del av de fyndiga rimmen.
Sebastian Hagman tycks verkligen älska rollen som konferencier med hatten på, att finkalibrera tilltalet till publiken. Genom sitt beteende, vad han väljer att förmedla och sättet det sker på är han som gjuten för uppdraget, något han inte är omedveten om. I enlighet med vad deras tradition påbjuder förekommer nostalgiska skimmer med göteborgska förtecken. Sebastian berättar om branden på Aftonstjärnan, tar på sig Lasse Brandebys rutiga Kurt Olsson-kavaj och känner av hur förtrogen publiken är med Kent Andersson ( i år är det tjugo år sedan den legendariske estradören, dramatikern och storartade ordmakaren dog).
Den självklara respekten till hans för evigt geniala texter visas genom att noga betona varje betydelsebärande formulering. Revyns guide, som också medverkar i flera scener, deklamerar med bravur Kärlek från 1985 med åtföljande Ted Gärdestad-hit. Och minns jag rätt är det Johanna Lovis Håkansson som står för merparten recitation ur temat som talkör skanderar i nydanande gruppteater-pjäsen Sandlådan. (kan inflikas att jag efter Kent Anderssons dödsfall skrev ett författarporträtt och sålde KAL:s tonsättningar av hans dikter.)
Låt mig redogöra för somligt ur den brokiga buketten av musikaliska inslag. Flera generationer får sitt lystmäte genom den bredd av genrer som inkluderas. Det börjar lite trevande med mezzosopranen Håkansson som solist i klämmig dänga av Pink. Manliga motsvarigheten levereras som ett led i finalen, en tribut till Freddy Mercury och Queen. Visst görs de skapligt, men inslagen sticker inte ut som jag föreställt mig. Om dessa medryckande alster får nöja sig med ” så där” i betyg övertygade andra desto mer.
Syftar på tacksamt Mello-medley med olika temperament från olika perioder, vars upplägg var ”Allsång på Aftonstjärnan”. Männen bredvid mig och många andra stämde glatt in i aktiviteten, kunde texterna. Denna avdelning har tillförts komisk knorr genom att Emelie N. Hagman, klädd i hippie-utstyrse,l leder allsången med tokroligt Stockholms-tugg. Vidare hyllar kvinnorna i ensemblen den otroligt mångsidiga och unika Monica Z (musikalen på Göteborgs Stadsteater årets främsta scenkonst enligt undertecknad). Föredömligt ackompanjerade briljerar trion, allra mest Isabella Sundling Wallin i hypnotiskt släpiga Mister Kelly (O. Thörnqvist). Definitivt en av revyns krön. Vi får en fin version av Trubbel (O. Adolphson) signerad Emelie N. Hagman.
En annan vokal bedrift görs av Douglas Wegberg utklädd till påskhare. Hans sång om frånvaron efter ett sprucket förhållande griper tag. Ett inslag värt åtskilliga plus om det inte hade varit så utdraget, är spexet om att göra auditions på populära figurer för barn, i en hommage till barnvisan. Slutligen ska påskkärringars strålande stämsång, med musik från frispråkig dockmusikal från 2003, framhållas. Och givetvis farväl-melodin, naiv lyckobringare i form av Ted Gärdestad.
Har återigen begått misstaget att grotta ner mig i hågkomster och fakta på ett sätt ingen begär. Innan jag lämnar tankarna på Påskbubbel några utlovade meningar om lyckade sketcher. När man studerar programbladet framgår att ”I parfymaffären” skrivits av Claes Eriksson, vilket bör nämnas för ordningens skull.
Revymakarna har haft som sed på Aftonstjärnan att ha med upprepade telefonsamtal, vilka kan vara felringningar eller som i år någon som lämnar återbud i sista stund till en noggrant planerad mysig middag på tu man hand. Dessa tre scener utvecklas till showtime signerad Douglas Wegberg. Två av de som gör honom upprörd och ledsen kan knytas till revyns tokroliga tema. Att en av dem är Jesus som får svar på tal i ilsket hållen sång tangerar gränsen för vad troende skulle anklaga för att häda. Mannen som kollade biljetter menade att gränsen inte överskreds. Men åtminstone en dominant världsreligion slipper liknande skämt på grund av hänsyn och risken för repressalier. Hur som helst är Wegberg som påskhare i sitt esse med sin uttrycksfulla stämma och avslöjande kroppsspråk. Musiken i sketcherna är tydligen hämtad från turnerande Broadway-musikal från 2015.
En ”corny” sketch om vad som ska klassas som förbjudet på sängavdelningen på IKEA, är inte utan sina absurda poänger, baseras sannolikt på verkliga händelser. Texten till ”Välkommen till internet” översatt av Sebastian Hagman är så vitsigt rimmande att den skulle kunna tryckas. Den mest effektiva texten med dess halsbrytande växlingar speglar ett av vår tids, förvisso harmlösa men ändock gissel, nämligen företags ideliga påprackande av kundundersökningar. Lysande sketchen ”köpupplevelsen” av Erik Jensen artar sig till en lika giftig som belysande dialog med perukförsedda Andreas Nygård och Isabella Sundling Wallin i rollerna.
FOTON Fredrik Aremyr