• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

15 maj, 2025 by Elis Holmström

The Legend of Ochi
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Isaiah Saxon

Varför göra en fantasifull och stämningsfull barnsaga då man kan förvränga det hela till ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag. The Legend Of Ochi är ett praktexemplar på hur hybris kan kapsejsa något som i teorin vore osänkbart.

I grund och botten borde det inte vara någon ohelig katastrof. Berättelsens tematik om missförstånd och rädsla är lika klassiska som ketchup på varmkorven. The Legend Of Ochi är i mångt och mycket en klassisk barnsaga vars mörka undertoner kan spåras till bröderna Grimm och H.C. Andersen. Synd då att långfilmsdebutanten Isaiah Saxon inte har någon förståelse – än mindre något genuint intresse, för sina inspirationskällor. Istället för att skapa en personlig, känslofylld och patosdriven film gör Saxon om det hela till en smärtsam uppvisning i motbjudande pretention och pseudo-intellektualism.

Redan i filmens utdragna och märkliga introduktioner börjar brandlarmet tjuta. Istället för att låta de deprimerade och våta miljöerna – de rumänska slätterna, tala för sig själva får publiken utstå den värsta tonsättningen till en film sedan Jonny Greenwood och Mica Levis vedervärdiga skapelser från Pablo Larraín-projekten Jackie och Spencer. Det spelar ingen roll att det finns en intention att belysa meningen bakom vokaliseringar och läten i filmens usla patos, denna ljudliga tortyr med falska fioler och gnölande mässingsinstrument får öronen att blöda och tålamodet att implodera.

Givetvis räcker det inte att utsätta intet ont anande biobesökare för denna soniska fasa. Visuellt väntar samma hiskeliga domedag, detta genom ett allmänt utseende som är så pass artificiellt och identitetslöst att det i många scener liknar en smetig AI-bild. The Legend Of Ochi är som en förvrängd och hiskelig TV-shop reklam som konstant utstöter ”men inte nog med det!”.

Dialog och personregi är bortom all beskrivning. Isaiah Saxon kan tillsammans med den Stephen Norrington – mannen bakom den katastrofala The League of Extraordinary Gentlemen, vara en av få människor som är tondöva inför att förundras eller glädjas av att arbete med fantastiska och övernaturliga element. Där mästare inom ämnet som Guillermo del Toro njuter av varenda sekund, då han kan utforska det osannolika, skrämmande men samtidigt fascinerande, verkar Saxon endast besvärad. Hela filmen drar sig för att verkligen anamma sina sagoboks-rötter, istället verkar målet vara att skapa någon absurd och fullkomligt grotesk version av Det Sjunde Inseglet, ja, utan den vassa dramatiken, minnesvärt skådespelet och det vackra fotot. Saxon liknar en ung filmstudent vars enda erfarenhet är introduktionsboken i första kursen i filmvetenskap. Därför plockar han element och inslag från klassiska och renommerade filmskapare som Andrei Tarkovsky och Wes Anderson, dock utan förstånd eller insikt, vilket gör att allt känns som en ytlig och – genomgående, löjlig imitation.

Inte för att det är brist på skådespelare av hög kaliber. Willem Dafoe fortsätter att vara en av industrins mest underskattade och mest magiska aktörer, men inte ens denna tillgång används till något annat än total dravel. Här får Dafoe springa runt, gapa och utstöta infernaliskt dålig dialog. Detsamma gäller Emily Watson som spökats ut till någon hipsterversion av Pomperipossa och som får den stora äran att spotta ut nonsens som måste skrivits då alkohol och gräs kombinerats. Unga Helena Zengel i huvudrollen gör inte heller mycket för att avancera sin karriär med ett dött skådespel som på sin höjd inspirerar till att fly fältet.

Hela cirkusen avslutas sedan med ett klimax så sockersött och sliskigt att tänderna ilar. The Legend Of Ochi hade potentialen att vara en vass och egensinnig barn- och ungdomsfilm i samma anda som Henry Selicks animerade Coraline eller en mer personlig karaktärsstudie likt Debra Graniks Leave No Trace. Vad vi istället får är en patetiskt pretentiös soppa som känns lika inbjudande som en våt filt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

13 maj, 2025 by Redaktionen

– Målet är att alla besökare, inte minst inbitna Bridgerton-fans, kommer att älska utställningen, säger Petri Tigercrona, producent och intendent på Skoklosters slott

För första gången görs en stor utställning från familjen Bridgertons romantiska värld. Tack vare ett unikt samarbete med Netflix och Shondaland visas i sommar 21 magnifika dräkter, tiaror, smycken och peruker från den populära spinoffserien Queen Charlotte – A Bridgerton Story på Skoklosters slott. Utställningen öppnar 5 juni 2025.

Ett pressmeddelande berättar:

Unga drottningens prövningar
I Netflix-serien om familjen Bridgerton har vi bekantat oss med den självsäkra Queen Charlotte, drottning av England och en bestämd röst när det kommer till societetens kärleksliv. I spinoffserien Queen Charlotte – A Bridgerton Story hoppar handlingen 50 år bakåt i tiden till 1760-talet och skildrar den unga drottningens första tid med kung George III. Här får vi följa deras gropiga väg mot livslång kärlek.

Gnistrande bröllopsklänning
I sommarens utställning flyttar kungaparet Charlotte och George in i Skoklosters slotts magnifika gästrumsvåning. I packningen finns bland annat parets gnistrande bröllopskläder och drottningens praktfulla kröningsklänning. De har också tagit med sig några vänner, och här syns kreationer från prinsessan Augusta, Lady Ledger och Lady Danbury, liksom peruker och gnistrande smycken.

Christian Dior stor inspiration
Förutom kärlekshistorien mellan kungaparet berättar utställningen om verklighetens Charlotte som var drottning av England 1761-1818. Den ger också en inblick i 1700-talets mode och de Emmy-nominerade kostymörernas arbete med dräkterna.
Här möter Haute couture historisk stil – med en twist. Designers som Christian Dior och Roger Vivier från 1950-talet har varit stora inspirationskällor. Bland kostymerna och smyckena syns tolkningar av blingbling som tillhört historiska drottningar samt tyger från den nuvarande kungafamiljens hovleverantör.

Vad är Bridgerton?
Berättelsen om familjen Bridgerton och det brittiska hovet är en romantisk, historisk fantasi som utspelar sig omkring 1810. Amerikanska författaren Julia Quinn har skrivit böckerna och Shonda Rhimes med produktionsbolaget Shondaland skapade serien som tagit denna fantasi till en ny nivå. Efter premiären på Netflix 2020 blev serien ett globalt populärkulturellt fenomen av flera anledningar: Stråkkvartetterna spelar musik av artister som Beyoncé och Rihanna, perukerna är häpnadsväckande och seriens empirmode hämtar entusiastiskt referenser från 1900-talet. Många av de unga skådespelarna är numera storstjärnor och det arrangeras olika Bridgertonupplevelser världen över. I december 2025 visas den fjärde säsongen av familjen Bridgerton på Netflix.

Arkiverad under: Film, Litteratur och konst, Scen, Toppnytt Taggad som: Bridgerton, Familjen Bridgerton, Netflix, Skokloster

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

12 maj, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Manus och sångtexter: Steven Sater (baserat på pjäs av Frank Wedekind)

Översättning: Fredrik Fischer, Lena Sjunnesson

Musik: Duncan Sheik

Kapellmästare: Daniel Lindén

Regi: AnnaKarin Hirdwall

Scenografi: Frida Wernersson

Koreografi: Mike Gamble

Kostymdesign: Frida Fredriksson

Maskdesign: Gunilla Bjerthin

Ljusdesign: Anders Johansson

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Musiker: Daniel Lindén (piano), Olle Ackerud (trummor), Rebecca Bäckman (bas), Hampus Samuelsson (gitarr), Live Bergström (viola), Liva Cavanna (viola), Malin Fransson (violin), Jilda Linander (violin), Agnes Persson (cello) = studenter från musikerutbildningen på HSM i Göteborg

I rollerna, Ashkan Ghods, Michaela Thorsén och studenter från musikalprogrammet på HSM i Göteborg: Nora Aurdal, Karin Gjörv Röraas, Axel Birgander, Martin Hopland Dyngeland, Josefine Johansson, Jesper Larsson, Bobbi Lindahl, Filip Lundin, Lukas Lönnbro, Karoline Nilsen Lindland, Alva Palm och Samuel Rörström (några växlar roller och några agerar ersättare).

Premiär: 9/5 2025 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 24/5

Ska en elevproduktion alls recenseras? Om det är en slutproduktion på en högskoleutbildning som fått förtroendet att avsluta vårsäsongen på landets näst största stadsteater är det tydligen helt i sin ordning. Såg att GP i sin rubrik kallade den succé medan Svd tog fasta på frenesin. Prisbelönta Broadway-musikalens tankegods och drabbande utformning förtjänar att belysas, liksom unga ensemblens och teamets ansträngningar är värda att lyftas fram. Musikalen är drygt två en halv timme lång inklusive paus. Förmodar att ensemblens medelålder är fem-tio år högre än åldern på de hormonstinna ungdomar de porträtterar.

Manus bygger på pjäsen Frülich Erwachen från 1891 av tyske pionjären Frank Wedekind, vars kontroversiella innehåll medförde att urpremiären inträffade först 1906, då med underrubriken (ung.) en tragedi kring barn. I den ryms självmord, spirande kärlekshistoria med vådliga konsekvenser, homosexualitet och akter eller antydningar vilka ventilerar erotikens spektra inklusive övergrepp. Eftersom repressiv hållning från auktoriteter som kyrka, skola och föräldrar problematiseras har pjäsen inte sällan varit föremål för censur. Åtskilliga bearbetningar har skett, vilket resulterat i exempelvis stumfilm, ny översättning till engelska för Royal Shakespeare Company av Ted Hughes och Jonathan Franzen har gjort en uppdaterad översättning. Vidare har Spring Awakening bearbetats för tv i USA och Australien och modigt nog moderniserats till irländska förhållanden och då framflyttad i tid närmare sextio år. Versionen vi ser längst ner på renoverade Göteborgs Stadsteater i regi av rutinerade AnnaKarin Hirdwall, hämtas från den framgång på Broadway som 2007 tog hem hela åtta Tony Awards.

Stora doser dramatik utspelas under musikalens tre akter. Att utgå från pubertetens känslostormar är snillrikt. Okontrollerade hormoner vars konsekvenser för somliga blir fatala i ett repressivt klimat där drifter ska tuktas, underkastelse är norm och styrka hyllas. Vuxenvärldens hysch-hysch om hur barn blir till och uttalade förbud mot sex utanför äktenskapet har genom historien fått förödande konsekvenser för unga, deras drivkraft och begär. Betänk att tysk högkultur sågs som ett ideal i svensk borgerlighet och intellektuella kretsar fram till den ariska ideologi som utlöste andra världskriget. Förebådade Wedekinds pjäs lanserandet av nazismen och hyllandet av konformism och styrka? Denna dragkamp mellan helvetes kval och eufori belyses oerhört övertygande i ord och ton. Elva elever i puberteten (sex pojkar – fem flickor) i skoluniform gestaltar med medvetet väldigt hög anspänning, genrens fundament. Har sällan exemplifierats med sådan här emfas att musikaler bygger på drastiska svängningar, att stå på toppen av berget för att nästa scen sprattla hjälplöst på botten av dyig ångest.

Inte utan att det märks i varje aktion hur den snart färdigutbildade ensemblen står för en hundraprocentig satsning. när skaran på premiären visar de upp sig för vänner, familjer, lärare och klasskamrater. Ett antal scener, solon och kollektiva sång- och dansnummer, belönas rättmätigt med spontana applåder, mest i första halvan. Får intrycket av att studenterna går in i sina roller som om talangscouter vore på plats och, betraktar intensiteten i prestationer, som en indirekt audition inför kritiska ögon. Själv tänker jag att det vore orättvist att bedöma dem på motsvarande sätt som en erfaren ensemble. Att få till rätt rytm i berättandet jämte vettig avvägning mellan sång/ musik och dramatik är viktiga aspekter som regissören ska kreddas för, hon som har vana från fler slutproduktioner i Göteborg och Stockholm och som satt upp verk på exempelvis Dramaten, Klara, Angered och senast Tallinoperan. Att de där förhöjda ögonblicken man strävar mot endast inträffar två-tre gånger, bör ses som fullständigt naturligt då ensemblens karriärer inte tagit fart än. Att det ändå bränner till i ett par sekvenser är beundransvärt.

Det sjungs oklanderligt i såväl solon som duetter, om möjligt än mer passionerat när kören ”krutar på”. Samtliga behärskar sina uppgifter. Koreografin är fyndig och verkställs med bravur av synkad ensemble med minst sagt energiska manövrar. Energin går inta att ta miste på. Om några av dem framledes kommer uppnå stjärnstatus kunde däremot inte avgöras. Lukas Lönnbro och Alva Palm axlar sensibelt förtroendet att agera kärlekspar. I några rörande moment förmår de ta fram en renhet i uttrycken, som gör att man verkligen känner deras varelsers innersta behov och längtan. Den förre framstår som klokare än övriga jämnåriga i rollen som ateisten Melchior. En av andra konstellationer som tragiskt nog aldrig blir av är den emellan dubbelt traumatiserade Moritz och frihetstörstande naturkraften Ilse vilka gestaltas med engagerande hetta.

Askan Ghods, något av en expert på motbjudande typer, och Michaela Thorsén utmejslar med skissartade penseldrag de vuxna i persongalleriet. Föreställer mig att blixtporträtten på föräldrar, präst, läkare, lärare, rektor, präst etc. känts som tacksamma utmaningar. De bli i sin auktoritära skepnad osympatiska karikatyrer, i sättet att kuva upproriska drömmar hos det uppväxande släktet där blodet svallar.

Tidsbunden scenografi och kostymdesign går i brunt respektive vitt. I början och slutet sker ombyte, vilka signalerar att man gå in i och ur respektive roll. En återkommande ritual var den där ungdomar trädde på sorgband på varandras armar, vilket gav musikalen dess ofrånkomligt dystra inramning. Låga långsmala bänkar i trä flyttas runt varvid de ges flera funktioner. Könsmixade orkestern är placerad i mitten längst bak på scen. Alla syns inte i det disiga ljuset, även om det blir uppenbart vem som styr genom dirigerande rörelser. Att stråkar får fördjupa ballader och komplettera melodier i up tempo beat är ett lyckat drag. Sångtexterna förtjänar beröm, de moderna tonerna engagerar och det låter obestridligt kompetent om musikerna. Sångerna som helhet fångar mer än enskilda nummer. Bristen på medryckande musikalhits uppvägs av ett halvdussin energibomber när ensemblen bildar röststark kör.

Som nämnts bekräftas ideligen de kontraster vilka genren utgår från. Och följaktligen kan man bli lätt trött på de alltför stora gester som musikaler härbärgerar. Lyckligtvis har regissör och dramaturg skapat en fruktbar rytm och god balans mellan repliker och sånger. Dessutom symboliserar den omskakande storyn alldeles förträffligt vad maktutövning kan resultera i, vådan av rigid struktur byggd på disciplin och kontroll istället för äkta vägledning och bejakelse av unga generationens exalterade livsvilja . Sedan tillkommer skalan av sexuella varianter som inneburit att pjäsen lockat i lika hög grad som den stött på motstånd. Ensemblen lyser av spelglädje, frustande självklar scennärvaro och lustfyllt anammande av budskapet om att stötta varandra. Vill du se någon av resterande föreställningar får du hoppas på återbud.

Arkiverad under: Musikal, Scen, Toppnytt

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

12 maj, 2025 by Redaktionen


THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april 2025. Hjorden kommer till Stockholm 24 – 26 juli. Fotograf: Kashope Faje.

En 2000 mil lång flykt har inletts. En hjord teaterdockor i former av olika djur i naturlig storlek har påbörjat sin migration genom Afrikas och Europas storstäder. Konstnärlig ledare för konstprojektet THE HERDS är den palestinske regissören Amir Nizar Zuabi som även stod bakom flyktingdockan Little Amal. I slutet av juli 2025 kommer hjorden till Sverige där djur från den svenska faunan ansluter.

Ett pressmeddelande berättar:

Från Kongoflodens strand, vidare genom Dakar och Marrakech, förbi landmärken som Venedigs kanaler, Eiffeltornet och Big Ben till Skärholmen, Sergels torg och Gamla stan i Stockholm. Detta är några av de platser som hjorden kommer att passera på sin flykt undan klimatkrisen upp till norra polcirkeln. THE HERDS är offentlig konst och en storskalig klimataktion som bland annat samarbetar med globala klimatorganisationer, scenkonstinstitutioner, forskare, politiker och civilsamhällesgrupper i Europa och Central-, Väst och Nordafrika. När världens olika djur anländer till Sverige och Stockholm så sker det i samarbete mellan Riksteatern, Parkteatern – Kulturhuset Stadsteatern, På Sergels torg och Albaeco.

I varje stad som THE HERDS besöker konstrueras djur som representerar respektive land och som ansluter sig till den flyende hjorden. Just nu byggs de svenska djuren i Riksteaterns verkstäder och ateljéer i Hallunda. Den svenska faunan kommer att representeras av vargar och renar.

– Aldrig tidigare har Sergels torg intagits av en hjord av djur i naturlig storlek, tillverkade av återvunnet material. Att vara en del av THE HERDS resa, som gått hela vägen från Kongo-Kinshasa till Sergels torg, ger en samhörighet kring en av våra mest centrala frågor – den om klimatet, säger Josefin Rosales, konstnärlig ledare för Parkteatern.

THE HERDS är ett samarbete mellan The Walk Productions och den palestinske regissören Amir Nizar Zuabi som tillsammans även stod bakom det performativa konstprojektet The Walk. Den 3,5 meter höga dockan Little Amal som 2021 vandrade från den syriska gränsen till London och symboliserade syriska barns flykt från krig. Idéen till THE HERDS väcktes under Little Amals vandring då Zuabi mötte människor vars flykt ofta hade sin grund i klimatförändringarna. Två miljarder människor uppskattas ha nåtts av Little Amal, med THE HERDS hoppas Zuabi nå minst dubbelt så många.

– THE HERDS är en akut konstnärlig respons på klimatkrisen, en levande uppmaning till handling som skenar genom kontinenter. Vi hoppas kunna skapa dialog, utmana till nya tankar, uppmuntra engagemang och inspirera till verklig förändring genom dessa vackra och vilda varelser. Kom och träffa oss där ni kan!, säger den konstnärliga ledaren Amir Nizar Zuabi.

9 april började vandringen i Kongo-Kinshasa och avslutas vid den norra polcirkeln i augusti. Den 24-26 juli vandrar hjorden genom Stockholm (24 juli Skärholmen, 25 juli Sergels torg, 26 juli Gamla stan).

Arkiverad under: Kulturpolitik, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

9 maj, 2025 by Anna Vikström

[BLANK]
Av Alice Birch
Översättning Amanda Svensson
Regi Maria Åberg
Scenografi och kostym Rosanna Vize
Ljus James Farncombe
Peruk och mask Melanie Åberg, Sofia Ranow Boix-Vives
I rollerna Julia Dufvenius, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Nancy Ofori och Lotta Tejle
Svensk premiär på stora scenen på Dramaten 8 maj 2025

En lång rad kvinnor står iförda blommiga sommarklänningar i föreställningens början. Men gulligt, sött och sommar-romantiskt är det långt ifrån. Snabbt brakar det loss och vi får följa starka scener om våld mot kvinnor, scener som känns ända in i märgen och av och till är det alldeles knäpptyst i salongen. Ingen kan se detta utan att bli berörd på djupet.

Det är en föreställning av Alice Birch, som är en av Storbritanniens mest uppmärksammade dramatiker som skrivit för succéserier som Succession och Normal People. [BLANK] sätts upp i Sverige för första gången. I rollerna: tio skickliga svenska skådespelare som gestaltar kvinnor som utsatts för våld – offer, överlevare och förövare.

Små puzzel-bitar ur olika kvinnoöden gestaltas. Kvinnor som brottsoffer och i några fall också som förövare. Alla scener belyser våld på olika sätt – fysiskt, psykiskt, strukturellt och känslomässigt. Männen som ofta är förövare är frånvarande på scen men deras handlingars följder och konsekvenser är tydliga. En del scener är som att uppleva ett domstolsförhör, i någon scen får vi se en polis som försöker övertala en kvinna att anmäla våld.

Det är hög kvalitet hela vägen, i varje scen, med genomgående duktiga skådespelare samlade på samma scen. Alla skådespelare var på scenen hela tiden, en del i förgrunden och andra i bakgrunden. Scenografin är spännande med en snurrscen som snurrade på, hela tiden i rörelse där vi i bakgrunden ser olika kvinnor i olika vardagssituationer, ofta en illustration av hur kvinnor alltid är sysselsatta i kök och någon gång utomhus.

Jag känner stor tacksamhet för att en föreställning som denna sätts upp på Dramaten. Samma vecka som föreställningen har premiär släpper polisen en rapport om våld mot kvinnor som fick stor uppmärksamhet i medier. I polisrapporten tas det upp att tre kvinnor skulle kunna levt om polisen hade gjort sitt jobb.

Kanske en del ur publiken kan uppleva att föreställningen tar upp ett alltför ”tung ochnsvårt ämne”, men det är trots allt många kvinnors verklighet och vardag som gestaltas. Det kan inte bli för mycket uppmärksamhet på våldet mot kvinnor och barn. Detta våld fortsätter i oförminskad styrka. Det är viktigt att det blir synliggjort. Våldet utspelas dagligen runt om i samhället även om många inte ser det. Det ges inga svar i föreställningen och inga frågeställningar formuleras. Det är istället olika händelser som spelas upp, vilket fungerar mycket bra och säkert är starkare och tydligare än om några svar skulle getts, vilket inte heller är en teaters uppgift att ge. Jag rekommenderar alla att se den.

Om regissören:
Regisserar gör Maria Åberg, som även regisserade det hyllade uruppförandet på Donmar Warehouse i London. Hon har varit verksam som regissör på Royal Shakespeare Company och andra teatrar i Storbritannien, men har också satt upp flera pjäser på Malmö Stadsteater. På Dramaten har hon tidigare satt upp Gustav III på Stora scenen 2008.
Maria Åberg säger i ett pressmeddelande:
– Alice Birchs engelska titel anspelar på ett blanksteg där man kan fylla sin egen titel beroende på vilket urval av scener man gör, men den belyser också det faktum att kvinnorna vi möter på scen skulle kunna vara vilka kvinnor som helst.

Fakta om Alice Birch och[BLANK]
Alice Birch skrev [BLANK] på beställning från National Theatre och Clean Break – ett brittiskt teaterkompani som grundades i ett kvinnofängelse 1979. Målet var att ge röst åt kvinnor som på något sätt kommit i kontakt med det straffrättsliga systemet, vilket också förklarar pjäsens tematik. Pjäsen består av 100 fristående scener, av vilka varje regissör som sätter upp pjäsen får välja fritt. Ingen uppsättning av pjäsen blir därför den andra lik. Denna version av [BLANK] består av 28 scener.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alice Birch, Dramaten, Maria Åberg, Teaterkritik, Teaterrecension, Våld mot kvinnor och barn

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in